Tuff klocka!

http://www.lares.dti.ne.jp/%7Eyugo/storage/monocrafts_ver3/03/index.html

Så enkel, men ändå så genial.
Jag tänker sitta uppe på nyårsafton och titta när allt rör sig samtidigt. Eller nästan allt åtminstone.

Åh, Håkan!

Åh, Håkan!

Nu har låtlistan till Håkans ny(gamla)a skiva kommit.

1. 13
2. Så länge du är med mig
3. Klubbland
4. Jag vill ha allting
5. Precis som Romeo
6. Augusti i Helvetet
7. Jag hatar att jag älskar dig så mycket att jag hatar mig
8. Evert Taube
9. Fade away
10. Går vidare
11. Gatan fram (Live)
12. Fairy tale of New York (Live)

"Jag hatar att jag älskar dig så mycket att jag hatar mig". Det måste ju vara årets titel!
Den jättefina videon till "13" finns fö här:
http://www.aftonbladet.se/ettor/webb/

Och Jens Lekman säljer av lite instrument. Köp dem!
http://www.jenslekman.com/records/smalltalk.htm
"And don't think this sale has anything to do with me giving up on music. I just need to have some space cause I'm turning my livingroom into a dancefloor. "
Haha, mycket bra anledning!



Helgrapport

Ja, då ska man väl säga något om helgen som gått då.
En annorlunda helg och en helg som alla andra. Löningsfredag i novemberregnet med gratisfester, fantastisk Bear Quartet-konsert, mispeppad Disco Bravo-timme, tokpeppad Berns-timme och slutligen Köket-häng som nästan fick mig att reminissa något om saligt nedlagda Regnbågsrummet.
Det var en bra kväll, och natt. Jag somnade inte förrän sju på morgonen efter att jag och Martin fått för oss att regga en hemsida. Vi får se vad som händer med den framöver, det var Virtos idé nånstans i dimman på Berns från början.

Ibland känner jag mig onekligen som en kameleont i klubblivet. Undrar om det är många som går på Bear Quartet, Riddarkällaren, Berns och Köket en och samma kväll? Det roliga är ju att jag trivs så bra med det, och aldrig skulle klara mig utan variationen och det ständiga miljöombytet.

Lördagen var den där dagen som det talats om så länge eftersom hälften alla stora electrohousediscogrejer i hela världen skulle spela här i stan samtidigt. Det blev såklart ett litet antiklimax. Vi valde att safea och gå på Kulturhuset och "The Sound of NYC"-festen som Ricardo ordnade åt Metro. Tvåtusen pers, rulltrappor, vakter, sponsring en masse och gissningsvis nittio procent hiphopskallar. Kanske inte helt vår kopp te. Men inne på Kilotin-golvet i Hörsalen gjorde The Juan Maclean en grymt bra livespelning som bland mycket annat innefattade en kort, tjock, flintskallig sångare med några sladdar gaffade runt handlederna, så när han klappade händerna triggades en handclap i takt med musiken. Jättetuff grej, har aldrig sett nåt liknande förut.
DFA-mannen Tim Sweeney spelade dansklassiker, taktmixade "Good Life" med "Da Funk" och hade lätt klarat en "lika som bär" med gamle Lunda-popnörden och nowhere-läsaren Fredrik "Lefty" Egefur.
Men det var tyvärr lite glest på golvet, och bortskämd som man numera är efter laserkaos på Indierave och Marie Laveau så var faktiskt inramningen ganska inte helt peppande. Eller också var det bara en halvbra kväll helt enkelt, såna där som finns ibland.  
Vi borde naturligtvis trängt in oss på just Marie Laveau vi också. Svettats till Mylo och haft det underbart.
Men jag får väl vara nöjd som fick se honom (med full livesättning) i Roskilde i somras istället då.

Nu är det ännu manic monday. Det snöar utanför fönstret och jag har precis skrivit ett rätt misslyckat spanskaprov.

George Best - R.I.P.

George Best - R.I.P.

En av världshistoriens största fotbollsartister dog idag. George Best var en kultfigur, en grymt duktig fotbollsspelare i Man United och England, men samtidigt en sjukt rolig snubbe utanför plan. På en fråga om vad han gjort med alla sina pengar svarade han en gång "- Jag har lagt väldigt mycket pengar på sprit, kvinnor och snabba bilar. Resten har jag slösat bort."
Det säger väl det mesta. Eller att bilden ovan är ett singelomslag med gamla indiebandet Wedding Present. Hur många fotbollsspelare får egna indiesinglar liksom.  
Vila i frid Georgie.

Dagens mail!

Från min vän Alice:

Haha, igår på Sonicfesten skulle Record Hunter-Henrik gå in på gästlistan. Vakterna: "Namn?", Han: "Berns". Haha. Han heter Berns i efternamn på riktigt men de blev skitsura och frågade om han var utvecklingsstörd på riktigt. Hahahaha. Sjukt roligt.

Och så fick jag höra att  Anders Wendin och Anna-Maria Espinoza sjöng en gråtframkallande version av "Fairytale of NY". 
Det är sånt som gör att jag dör en smula varje gång jag missat nåt. Faaan.  

Burnin down the house

Idag har det varit ganska underhållande att läsa debatten på Kilotins gästbok.
Det började med att någon blogg la ut en länk till gratis nedladdning av nya Tiga-albumet (som alltså släpps officiellt först den 6 februari). Då blev bästa Elin Alvemark arg. Elin är nämligen inte bara klubbarrangör för grymmaste Paradise eller DJ-bokare på finaste Marie Laveau, utan har även till skillnad från de flesta av oss andra ett normalt (nåja) dagjobb. Hon jobbar som svensk (eller om det är nordisk?) promo-ansvarig för skivlabeln PIAS (Play It Again Sam) som bland en massa annat också har kontrakterat just Tiga.
Detta ställde såklart till med dubbelmoralpanik.

Alla de (vi) som ränner på Paradise, Kilotin och liknande klubbar ägnar ju tio gånger mer tid framför Bittorrent, Kazaa, Soulseek, Bearshare, DC++ och allt vad det nu kan heta än i skivaffärer.
Men det är ju också vi (eller en del av oss åtminstone) som ofta är först med att starta hypen. Bara genom att jag sitter här och laddar ner nån ny Montt Mardié-låt och spelar den tre gånger ikväll på Baba Sonic gör ju att de antagligen får nånstans mellan två och sjuttiofem nya lyssnare.
Nu var kanske Montt Mardié ett rätt kasst exempel eftersom just de precis har signat till Hybris, ett skivbolag som gjort det till lite av sin grej att lägga ut låtar för gratis nedladdning innan de släpps på CD.

Men ta Arctic Monkeys som exempel istället då. Lektor Lokko gjorde ju det redan för en dryg månad sen:
http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_10765233.asp.
Jag (och Martin) har idag 21 olika låtar med dem på datorn här. De har släppt EN (1) singel. Den kom för en månad sen och jag fick den på vinyl i födelsedagspresent av två kompisar som köpte den i Manchester.
Men lik förbannat är deras spelnig på Kägelbanan om två veckor redan en av årets mest omtalade konserter, och jag hoppas vid min gud att jag kan få tag på en biljett på något sätt.
Jag tänker köpa deras "riktiga" album när det kommer, precis som jag tänker pröjsa dem konsertbiljetter, t-shirts och bjucka på efterfestöl varje gång jag ser dem och får chansen.  
Audio Bullys nämndes också som exempel av nån på Kilotin-forumet. Deras album läckte ut tnästan ett halvår innan det släpptes av Virgin. Vilket ledde till att när vi tog hit dem till Bomben XL så fyllde vi Sturecompagniet med hundratals galningar som kunde varenda låt med dem. De fick DJ-gager och de fick en fan-base, helt utan att det kostade skivbolaget ett öre. Sen väntade kanske skivbolaget lite väl länge just där så att hypen hann slå över i en backlash, men det hade nog mycket att göra med musikgenren i sig och mindre med artisten, något som knappast Tiga behöver vara orolig över.

Tiga-plattan finns väl redan ute lite överallt nu, och även om jag förstår Elins upprördhet över att hon faktiskt slitit som en hund för att göra promotion så måste väl skivbolagen samtidigt förstå att gratisnedladdningen genom allt snack och hype faktiskt i slutändan gynnar artisten. Och det är väl artisten som de jobbar för trots allt?

Indieravebilder

Ett par fina bilder från Indierave i lördags.
Det var fullständigt galet, på alla sätt.

Indierave

Klubbstockholms finaste backdrop måste man nog hålla med om att det är.

Indierave

Terry, jag och en rymdmänniska på meskalin.


Nytt pressmeddelande från Mondo

Moraliskt sett så har de ju naturligtvis rätt. Jag lider med dem.


---------------------------- Original Message ---------------------------- Subject: Pressrelease: Nu får det vara nog!
From:    Tomas Wadsjö <
tomas.wadsjo@mondostockholm.com>
Date:    Tue, November 22, 2005 3:27 pm
To:      "Mondo Info" <info@mondostockholm.com>
--------------------------------------------------------------------------

RÄTTSSKANDAL!
 


Mondo har blivit av med utskänkningstillståndet.
Vi kan inte längre bedriva klubb-/konsert-/kulturverksamhet.


Varför?
Vi har varit sena med att betala in skatten.


Visst, men:
Vi har inte brutit mot lagen eftersom vi alltid betalat skatten med ränta. Det är däremot olagligt att ta tillbaka beslutet om permanent
serveringstillstånd på dessa lösa grunder.


Vad har Mondo gjort för Stockholm?

Mondo har genomfört över 2 700 kulturevenemang på 3 år.
Mondo har haft över 700 000 nöjda besökare på 3 år.
Mondo samarbetar med och engagerar 1000-tals artister, arrangörer och kulturarbetare.
Mondo har betalat över 58 milj. kr i kommunalskatt, hyror, investeringar i lokalerna mm.
Mondo sysselsätter motsvarande drygt 45 heltidstjänster.
Mondo har startat Krogar mot knark på Södermalm och Klubbar mot knark.

Mondo får polisens beröm för ordning och säkerhet.

Mondo har samarbetat med och subventionerat Stockholms Stads Kulturskola, Stockholms Stads Stadsbibliotek, hemlösa, skapat icke-kommersiella aktiviteter för Stockholms ungdomar mm.


Vad har Stockholms Stad gjort för Mondo?

Stockholms Stads förvaltningar har motarbetat Mondo under 4 års tid och har åsamkat Mondo merkostnader för utredningar och konsulter i mångmiljonklassen genom att:
inte ha gjort de investeringar i brandskydd och brandsäkerhet som lagen kräver
inte ha gjort de investeringar i elanläggningar som praxis kräver.

inte ha gjort de investeringar skalskydd som praxis kräver.

inte ha gjort de investeringar för handikappsanpassningar som praxis kräver.

inte ha varit behjälpliga med att hitta lösningar för garderob.

inte ha förhindrat 16 månaders försening med tillståndsbeslut för
alkoholservering.

inte ha förhindrat 4 månaders försening med tillståndsbeslut för
utomhusservering.

inte ha ställt rimliga ordningsvaktskrav.

inte ha haft en rimlig handläggning av ärenden.
inte ha haft en lättarbetad byråkratisk ordning.

Inte ha beviljat några som helst kulturbidrag eller annat ekonomiskt stöd.



Så tack Stockholms Stad! Tack så himla mycket för hjälpen!


Ett upprop med en protestlista mot beslutet att dra in Mondos
serveringstillstånd finns på  <http://www.mondostockholm.com/>
www.mondostockholm.com.
Vi skickar sedan listan till berörda beslutsfattare inom Stockholms Stad.
 



Jacob Widner                                             Håkan Waxegård

Styrelseordförande Mondo                           Verksamhetschef Mondo

                                         



STOCKHOLM

TOMAS WADSJÖ
Telefon 08-673 10 32
Mobil 070-748 26 03
Fax 08-32 25 22
Medborgarplatsen 8
118 26 Stockholm
 <http://www.mondostockholm.com/> www.mondostockholm.com


Kattsång

Såg återigen briljanta "This Is Our Music" ikväll. Marcus Törncrantz hade varit i Brighton och mött en trio med det svårstavade namnet Fujiya & Miyagi. De gör fin, krautig elektronisk pop, inte helt olikt Stereolab. Mer info, en massa helknasiga diagram samt några snippets med dem finns här:
http://www.fujiya-miyagi.co.uk/main.html#here 

En av medlemmarna berättade om sitt låtskrivande, att han alltid försökte skriva texter om sånt som var viktigt för honom i det vardagliga livet. Han hade exempelvis skrivit sånger om sin farfar och om att han brytit nyckelbenet, och nu ville han gärna försöka skriva en låt om sin katt som han gillade väldigt mycket, men han var rädd att det skulle bli lite fånigt. 
Det fick mig att tänka på när jag såg Red House Painters-sångaren Mark Kozelek spela på Studion vid St:Eriksplan nån gång i slutet av 90-talet.
Jag hade lyssnat på Red House Painters i många år, legat vaken många långa tonårsnätter med Marks texter om olycklig kärlek och ensamhet ekandes i huvudet.
Finast av dem alla var naturligtvis den fortfarande helt oemoståndliga "Katy Song". En sång så vacker att man kunde dö. En sång om att den stora kärleken ska lämna honom, flytta till London, för där finns familjen och tryggheten och det är mer än han någonsin kan ge dig. Om att livet är lika värdelöst som lite glassplitter på gatan om hon inte finns kvar.
För en drygt 20-årig Gurkbasurk var det den perfekta låten om otillräcklighet.

Då böjer sig Mark Kozelek fram över mikrofonen på Studions scen för att introducera låten. Han säger: "This is a song about my cat".


Batans cirkus

Oj vilken soppa det är i Fotbolls-Sverige just nu. Stefan Batan, en grymt lovande U21-landslagsman från Assyriska skrev för en dryg vecka sen på ett kontrakt för AIK. Han var lycklig över att det ordnat sig, kramade om den nygamle klubbdirektören Stefan "Hatten" Söderberg (som nog skulle vinna en match i heshet t o m över mig!), och sa att han alltid varit gnagare och stått i klacken som liten.
Men så idag blir han alltså hux flux klar för Djurgårn istället!
3-årskontraktet är påskrivet och klart. Batan, som såklart får ännu bättre betalt på Skansen än i Solna, gör en helomvändning och påstår sig alltid haft "ett blårandigt hjärta".
Kommentarerna från gnagarhåll är inte att leka med. Det här kan bli en av de värsta svikarövergångarna i svensk fotbollshistoria. Det talas redan om Judas, om grishuvuden och om att skicka bajs-brev (ja, det är ordagrant exakt vad det låter som, och visar klart och tydligt AIK-fansens mognadsgrad).

Som Hammarbyare sitter jag mest och garvar, hela historien är så galen, så pinsamt skött från alla håll. Givetvis heter Batans agent Anders Carlsson och är allmänt (ö)känd i fotbollsvärlden som en riktig ärke-pajas utan varken verklighetsuppfattning eller känsla. Det var till exempel Carlsson som företrädde en viss Kennedy Bakircioglü när han lämnade Bajen som Bosmanfall häromåret. Enligt Anders Carlsson var Kennedy ett världsnamn som kunde gå till vilken storklubb som helst i någon av de stora ligorna. Efter låååång väntan hamnade Kenka till slut i grekiska mittenlaget Iraklis, för att efter drygt ett år gå till holländska mittenlaget Twente.
Men i dagens fall verkar det, utan att veta allt om förhandlingarna, som att det trots allt är Stefan Batan själv som är den allra största boven i dramat.

Kalender

Liten uppdaterad kalender för vad som händer på klubbfronten framöver:

Ons 23/11: Spelar på Baba Sonic för första gången på nästan två år!
Lör 26/11: Mylo @ Paradise/Marie Laveau + The Juan MacLean & Tim Sweeney på Metrofesten på Kulturhuset.
Ons 30/11: DJ Grégory på Go Bang.
Tor 1/12: Spelar med Jonas på Herrgårn i Linköping. Grymma Efterklang och Grizzly Bear kör live.
Fre 2/12: Spelar med Jonas på Bongo Bar i Jönköping, samtidigt som bl a Embassy kör på Berns och det är storslagen Green Room Sessions-fest med ESG live, och Introleks-SM och tusen andra roliga grejer i Sthlm.
Tor 8/12: Arctic Monkeys på Kägelbanan. Franz Ferdinand på Arenan.
Lör 10/12: Grymma NYC-skivbolaget A Touch of Class kör på Berns.
Fre 16/12 T.Raumschiere på Neat @ Street! Grymt!
Sön 25/12: Francois Kevorkian på Berns!
Lör 31/12: Blaze på Berns!
4/2: Lindstrom på Go Bang!

Släng in gamle hiphoplegenden DJ Premier 8/12 och Berns har en helt galet bra december faktiskt. Tom har minst sagt gjort ett grymt bokningsjobb.
Och generellt är det svårt att klaga på Stockholm som klubbstad med ovanstående månad i tankarna.

Burger!

Vackert att se mina Burgerbröder i Aftonbladet idag!
http://www.aftonbladet.se/vss/stockholm/story/0,2789,733336,00.html


Av alla tjogvis olika mailinglistor jag varit med på genom åren så är Burgerlistan definitivt en av de roligaste. Överlägset den nördigaste i alla fall.
Ett trettiotal media- och data-killar (några tjejer har velat vara med genom åren men vi brukar säga att det vore som att släppa in vegetarianer, eller Göteborgare) diskuterar och recenserar snabbmat. Allt från långa essäer om olika kebabsåser till snabbrecensioner (en recension blir inte äkta förrän man ätit något tre gånger, innan det är det bara "prellbetyg" som kan ges) av alla nya kampanjburgare.
En enkel burgare är för det stora flertalet just bara en enkel burgare, men för många av oss är det kärlek, omtanke och harmoni.
Min egna ranking över stans burgarkedjor är enkel:
1. Max - Så överlägsen med allt från servicemindness (gratis kaffe!) till dipsåsutbudet.
2. Burger King - Grillat är ibland godast. Minus för pommesen.
3. McDonalds - Ostadigt och ofta lite okänsligt, men quality never goes out of style som en anna multinationell bjässe brukade säga förr.
4. Sibylla - Jag citerar Triumf här "Grillhamburgarnas Volvo 740". Stabil, men rätt ointressant.

Mitt eget bästa hamburgerminne var nog när vi lyckats fixa biljetter till premiären av Max Norrmalmstorg häromåret, genom en snubbe på Burgerlistan hade blivit bundis med deras marknadschef efter all mailkontakt. Man fick gratisburgare och champagne av folkdräktstjejer. Det var Burgarhimlen.

Allt är Jonas fel

Allt är Jonas fel

Kom på att allt egentligen måste vara Jonas fel. Min kära kusin Jonas Markbäck som ju numera bor i Linköping kom upp till stan i torsdags. Han skulle tillbringa sin Stockholmshelg med följande tre grejer:

1) Åka Viking Line-kryssning och kolla på Alphaville (bara den kombon borde väl avskräcka de flesta egentligen, men inte Jonas inte).

2) Gå på Babyshambles-konserten.

3) Spela en låt på Disco Bravo.


Och vad händer.
Jo, klockan två minuter i sex i torsdags kväll ringer Jonas mig. Hans tre timmar försenade tåg anländer just till Centralen, båten går prick sex från Slussen. No kryssning, no Alphaville med andra ord.
Babyshambles-konserten blev ju såklart inställd, vilket väl var ungefär lika förvånande som att Jonas blev utkastad från Marie Laveau i torsdags natt.
Och Disco Bravo-spelningen gick det ju alltså sisådär med... Årets fiasko.

Wherever Jonas lägger sin keps så går det åt skogen. Jag bävar redan för att vi ska spela skivor ihop i Linköping och Jönköping om två veckor, ställena lär väl brinna upp eller nåt.

Klubbdöden goes on and on

Igår blev alltså Mondo av med sitt utskänkningstillståd. Lagom till den mäkta hypeade 80-DJs-kvällen på Disco Bravo. Waxegård & Co har slarvat med skatten och får alltså bara servera folköl. Personalen var sisådär halvglada igår när vi kom dit och skulle spela. Vi var tokfulla efter en TV-spelsgratisfest i en lägenhet på Drottniggatan och några öl på Saline.  Trots folköl, extremdålig stämning och pyttelite folk så var peppen på topp, men då väljer Disco Bravo att stänga stället kvart över elva för att "inte folk ska få en dålig bild av klubben". Eh, om det var något de fick genom att stänga så var det väl just en väldigt dålig bild.
Hursomhelst så lät det på Mondo-personalen som att de skulle överklaga och antingen få tillbaks tillståndet inom kort (ett par-tre veckor) eller om det inte lyckas så startar de upp verksamheten i ett nytt företag istället.
Trist som fan är det hursomhelst. Sonic-festen på torsdag lär ju bli måttligt kul till exempel.

Igår var väl sista gången på ett bra tag som man var på Riddarkällaren också. Neat la ner, åtminstone tillfälligt. Och det där affischbråket jag skrev om häromdagen verkar vara påhitt alltihop, ett rätt trist och dåligt skämt i så fall.

Men hoppet finns, det ryktas om att gamla sunkstället Mango på Sveavägen rustas upp ordentligt och ska intas av åtminstone en bra klubb framåt årsskiftet nån gång...

Tacking

Lyssnar på nya Embassy-skivan för tredje gången i rad nu. "Tacking" är fan ett mästerverk. Sveriges bästa band just nu.
Och så fick man precis ett pressmeddelande om att världens bästa Håkan ska släppa skiva i mellandagarna. "Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått" ska den heta, och det är alltså nån sorts uppsamlingsalbum med gamla överblivna låtar från förr.
Många fina gamla hjältar på gång med nytt nu. Pet Shop Boys, Primal Scream, Morrissey och Håkan. Det blir nog en rätt bra vinter trots allt.

To Me You Are A Work Of Art

To Me You Are The Work Of Art

Nu har låttitlarna läckt ut för Morrisseys kommande soloskiva, och de är naturligtvis lika Morrisseyesqa som alltid. "To Me You Are A Work Of Art" och "At Last I Am Born" är nog mina favoriter.

The final tracklisting of Ringleader Of The Tormentors is:

1. "I Will See You In Far-off Places"
2. "Dear God Please Help Me"
3. "You Have Killed Me"
4. "The Youngest Was The Most Loved"
5. "In The Future When All's Well"
6. "The Father Who Must Be Killed"
7. "Life Is A Pigsty"
8. "I'll Never Be Anybody's Hero Now"
9. "On The Streets I Ran"
10. "To Me You Are A Work Of Art"
11. "I Just Want To See The Boy Happy"
12. "At Last I Am Born" 

 

Onödig electroklubbsbeef

Electroklubbsbeeeef!

Det är trist att så fort den här lilla stan (som alltså bevisligen inte är någon storstad, till skillnad från vad jag skrev igår) lyckas få till en klubbscen så blir det bråk direkt.
Jag har under åren varit med när det har drabbat blandklubbarna, indieklubbarna, drum'n'bass-klubbarna, bögklubbarna, technoklubbarna och givetvis allra mest hiphopklubbarna.
Det har rört sig om allt från allmänt skitsnack på diverse nätforum till regelrätta slagsmål, via smutskastning i media och på mailinglistor eller nerrivning av affischer.

Nu är det alltså dags för Neat och Kilotin, två av stans bästa klubbar för elektronisk musik som electro, acid, italo, grime, house och annat.
Kilotin har funnits ett par år och kör numera varannan fredag nere på Marie Laveau.
Neat är nykomlingen som satsat stort och tagit över Riddarkällarens fredagar med femtillstånd och stora utländska gäst-DJs gång efter gång.
Jag är gammal kompis med såväl Kilotin-John som Neat-Robban, och så sent som förra fredagen dansade jag och hade jätteroligt hos dem båda två. Och jag är övertygad om att de allra flesta i Stockholm skulle vilja ha alternativet och möjligheten att kunna gå på TVÅ riktigt bra, ambitiösa och roliga klubbar med liknande musikalisk profil varannan fredag.
Jag vet inte exakt vad av det som sägs ha hänt som är sant, och ärligt talat så är jag inte speciellt intresserad av det heller. Istället tycker jag bara att alla inblandade borde gräva ner stridsyxan och samarbeta, ha roligt tilllsammans och kanske slå huvudena ihop och göra en mastodontfest (som Metropolis gjorde med Slick, eller Yes! med Serious Party).

Bråk och affischbränning är hursomhelst både larvigt och obehagligt.
Och dessutom ska ju Neat flytta ifrån Riddarkällaren och borde väl ha annat att tänka på än bråk just nu...

Happy Farewells

Jag tittade precis på den här filmen och blev alldeles rörd.
http://www.eskils.com/happyfarewells/1_happyfarewells.mov


Det är alltså sista Metropolis och arrangör Anders, residenterna Sebastian, Kruus och Eskils samt kassatjejerna Anna-Karin och Maria spelar i tur och ordning "Heaven Knows I'm Miserable Now", "Teenage Kicks" och "Live Forever" inför sisådär 800 tårögda vänner som precis ska ta avsked av sin favoritklubb, sin fredagshemvist under flera år.

Det har inte ens gått tre månader.

Konsertkvällen

Ikväll är Stockholm en storstad. Ikväll, en vanlig blåsig tråkig måndag mitt i ruskiga november, ikväll kommer inte mindre än tre riktigt bra utländska band att spela live i vår lilla huvudstad.
På China Teatern spelar Antony & The Johnsons sina vackra queer-hymner. 
På Nalen manglar Black Rebel Motorcycle Club fram sin gospelblues i tuffaste J.A.M.C-frillor.
Och på Debaser spelar skotska evighetsgubbarna i Teenage Fanclub sin fullständigt oemotståndliga Big Star-pop, precis som de alltid har gjort.
Det är så att man kan tro att vi bor i London nästan.

Själv ska jag vara hemma och titta på Fotbollsgalan, som med all sannolikhet lär vara lika förskräckligt usel som vanligt.

Skådiskarriären

I lördags var jag på filminspelning. Det var min kompis Calle Kumlin som spelade in en kortfilm baserad på ett stycke ur en Stig Larsson-roman ("Introduktion"). Jag var klädd i kavaj, rock och röd halsduk och vi var ett tjugotal personer som gick i ett fest-tåg och bar en man på en bår, på väg att bränna honom på bål.
I sju timmar höll vi på i kylan nere i ett jättevalv i Slakthusområdet. Stötvis kom det vindpustar som luktade bränt griskött. Jag frös och fick ont i ryggen av allt bärande och väntande. Jag skrek "Han uppträder incognito ikväll!". Det var min enda replik.
Det var roligt. Tror att filmen kan bli riktigt bra. Absurd och galen, men nog ganska rolig.

Min tidigare erfarenhet av filmskådespelande är begränsad till kanske tjugo sekunders effektiv tid i en annan kortfilm som heter "Som kärlek fast på riktigt", där jag spelar nån sorts följeslagare till Alexandra, och dör två gånger i olika drömsekvenser.
Jag är såklart extremt bitter över att inte stå med i rollistan på imdb.
http://www.imdb.com/title/tt0434347/

Teater har jag spelat desto mer dock. Allt från Dickens "En Julsaga" till diverse barnpjäser. Skulle faktiskt vara roligt att ta tag i det lite mer igen snart...

Paris brinner

Paris brinner


En sak som är rätt intressant med upploppen i Frankrike de senaste veckorna är hur de har skildrats i media. I nästan samtliga svenska och några utländska tidningar jag har läst på sistone har man kunnat hitta krönikor och analyser där kravallerna har blivit socialt motiverade.
Det har varit texter som i korta drag sett ut nåt sånt här:
"De bor bara två mil från centrala Paris, men det är ändå en ocean bort. De stackars förortsborna är utstötta och utlämnade av samhället. De får ingen hjälp från det sociala, och de är dömda att leva sina liv i massarbetslöshet och fattigdom.
Så därför kan man förstå att de nu säger de ifrån... o s v..."

Journalister på tidningar som SvD och Expressen har alltså både grundligt förklarat den bakomliggande orsaken till upploppen, och gett den någon sorts motivering.
Jämför man det med hur andra kravaller och upplopp skildrats i media genom åren så är det nog ganska unikt. I LA -92 framställdes upploppen i media som att det var livsfarliga och vilda gängmedlemmar som gick bärsärkargång i stan, enbart på grund av den rasistiska polismisshandeln av Rodney King.
Reclaim-demonstrationerna här i Stockholm framstod i media mest som att det var medelklasskids som ville bråka lite med polisen och få komma med i TV maskerade med palestinasjal.
Ja, inte ens de stora ungdomskravallerna i segregerationsförorten Ronna i Södertälje häromsistens analyserades på något djupare sätt än att det var uttråkade ungdomar som ville gängbråka lite.

Stor journalistik

Läsarfråga på Expressen.se idag:


Vem är den största lögnaren?

Göran Persson, dåvarande finansminister
35%
Bagdad-Bob, irakisk propagandminister
34%
Bill Clinton, USA:s president
12%
Mats Persson, klubbdirektör IFK Göteborg
20%

 Frågan startade 2005-11-09 05:54
 Totalt har 1430 personer svarat på frågan.

Polarnpriset

Så har några gamla ABBA-miljardärer då äntligen kommit fram till sitt årliga beslut. Efter långa nätter fyllda av diskussioner och tandagnisslan kom de till slut fram till vilka som skulle få en miljon kronor för lång och trogen tjänst i musikhistorien i år.
Det blev Led Zeppelin!
De fick priset för att de som inga andra har fått tusentals sextonåringar att träna gitarrskalor och sjunga målbrottsfalska rockballader på sina pojkrum.
Dagstidningsrockgubbarna jublar och skriver i sina krönikor att det var "välförtjänt" eftersom Zeppelin har "betytt så mycket för hårdrockens utveckling".
Själv tycker jag Polarpriset bara är ett stort skämt.
Det är naturligtivs helt mongo att en gång om året dela ut en mille lite på måfå till några gamla musikfarbröder som redan har allt.

- Hey, i år tar vi Stevie Wonder, och nästa blir det Dylan, och sen tar vi Gilberto Gil för att visa att vi hänger med i världsmusiken lite också!
 
Ingen som helst logik alls.
Antingen ska de väl ge priset till Stones, Beatles, Kraftwerk, Velvet, Marvin Gaye, Phil Spector, Sly Stone, Frankie Knuckles, Public Enemy, John Coltrane och andra som verkligen har påverkat och förändrat nånting i musikhistorien (där iofs just Led Zep ändå känns hyfsat motiverade, men fan inte Elton John direkt) eller så ska de gå efter strictly subjektiva kvalitetsprinciper a la Nobelpriset.

Några lågoddsare för nästa års pris:

Joe Cocker
Art Garfunkel
U2 (såklart, men roligare med bara The Edge dock).
Sting
Peter Gabriel
Toto
Deep Purple
Manu Chao
Tom Petty
Tina Turner


Deras egen musik

Deras egen musik

Egentligen är det rätt sjukt hur ett program som "This Is Our Music" kan få fortsätta finnas i den Paradise Hotel-brusiga värld vi lever i.
Idag handlade programmet om en finsk tjej som stod i skogen och spelade på nåt som både såg ut och lät som nån korsning av astmainhalator och hårtork.
Förra veckan var det en brittisk hippie som ville leva på 1300-talet och spelade musik därefter.
Alltså, missförstå mig rätt nu. Jag har ju lyssnat på rätt smal musik i åtminstone halva mitt liv, och många jag känner är så smala att det gränsar till musikanorexia. Men jag har svårt att tänka mig någon i hela min bekantskapskrets som på allvar köper skivor med en finsk hårtorksspelande-astmatiker. Eller sätter sig och Soulseekar efter en medeltidsgot att fylla iPoden med.

Ändå är det ju precis det som gör det hela så fantastiskt!
Att Andres och hans vänner får en halvtimme i veckan på Sveriges största TV-kanal att göra exakt vad de vill med, utan några krav från varken ena eller andra hållet. Det skulle ju kunna vara sådär lite SVT-public service-präktigt som en del program tyvärr kan bli. Sådär minioritetstänkande och rättvist och vackert att det bara blir uppstoppat och krystat. Precis som det såklart skulle kunna tvingats bli något mallat musikprogram av typen vi sett hundratals komma och gå genom åren och endast någon enstaka stannat kvar i minnet (Musikbyrån och eh, inget mer vad jag kan komma på just nu).

Men det är en egen liten värld. Deras egen musik. Och jag måste ge dem stora props för det faktiskt.
Och de lyckades ju ändå göra Khonnor till stjärna häromåret så varför skulle de inte kunna göra samma sak med en finsk astmatiker.

La Liga

Nu har jag äntligen rattat in TV4+ här så att jag kan kolla sisådär tre-fyra matcher från spanska ligan varje helg igen.
Det är grymt! Idag har jag sett halva Real Madrid-Zaragoza, där Real (M) fick två straffar, som nog var ganska klara båda två och vann darrigt med 1-0 till slut.
Och nu kollar jag sensationslaget Getafe mot Barcelona. Eto'o gjorde 0-1 efter typ 50 sekunder, vilket står sig i halvtid.
Älskar att se Barcelonas snabba, tekniska och för det mesta väldigt offensiva fotboll, som bygger mycket på snabbt passningsspel med en touch.
Lite konstigt att det inte är fullt på arenan, som bara tar in dryga 16 000 personer., Men även om Barça är ett av världens största och bästa fotbollslag, och Getafe för tillfället ligger på en mäkta imponerande fjärdeplats så är de ju ändå knappast mer än Madrids fjärdelag. Såväl Real och Atlético som gamla klassiska Rayo Vallecano borde rimligtvis vara betydligt större i stan.
Och sisådär femton tusen är ju ungefär vad mastodontlaget Juventus hade i CL mot Bayern München i tisdags. Det om något är en gåta.


Fykkemail!

Jag är lite fullis nu!
Trött, men på bra humör.
Idag, efter midnatt alltså, så blir min älskade Cecilia officiellt vuxen. Det är stort.

Gang of Four var soft. Jag var soff-DJ.
Fick höra indieskvaller om årets jul-singel. En cover på "Last Christmas" med supergruppen Le Sport/Montt Mardié/Mr Suitcase.
Kan bli hur bra som helst! Och om de bara skulle vilja själva så skulle den bli topp tio på Tracks. Lätt.
Men jag tror de är för indie för att vilja, och kanske nånstans kan jag hålla med dem där.

Gonatt!


Jock de' Nation!

Kolla den här killen:
http://www.jock-de-nation.se/film/Jocke_CD2.mpg

Det allra värsta är att jag faktiskt känner igen mig lite i honom. Haha.

Ikväll

Ikväll ska jag spela lite skivor på Gang of Four/Marie Laveau, förhoppningsvis och med största säkerhet betydligt nyktrare än för en vecka sen där...
Sköna sleezerockarna The Bombers spelar live också. Så jag kommer nog köra aningen mer åt rockhållet än electrostyle lutar det åt. 
Ni som vill komma dit är såklart välkomna, gratis inträde och billig öl före elva!

En vanlig dag på String - det räcker för mig

Eftersom jag knappt varit utanför dörren på tre dygn trotsade jag idag min förkylning och drog till String för att ta en fika med Cissi och Elin.
Det är roligt vad ett par timmar på String kan göra för att "hänga med" i Stockholmslivet egentligen. Jag träffade Lång-Kalle, Kornel med kompis Kalle, Hell(mut) on Wheels-Johan Risberg och massa fler, och skvallrade lite lätt om vad som händer och är på gång i stan.
Fick en skiva av Johan som han satt ihop åt Swedish Match med en salig blandning av nya svenska akter, typ allt från Bookhouse Boys, Sthlm Inkasso och Assid till Chandra (med GRYMMA låten "I Want You"), Streetwaves och T.I.A.C.
Samt några för mig tidigare helt okända saker som Elemetti - tror jag det står iallafall. Rätta mig gärna om jag fel, för det är bra! Lite som ett Lustans Lakejer i dataspelselektro-generationen. Sångaren (Kalle Berglund?) vill låta som Johan Kinde och lyckas väl åtminstone halvvägs, och så lite tidiga Depeche-syntar på det fast som sagt med aningen mer blippblopp-känsla.
Och Quickstep, lagom porrig electrofunkpop på låten "Sundays for Pixies". Och Wilma Cake Bread (samma där, lite svårt att se vad det står i den snirkliga handstilen) med låten "Winnepeg" som börjar som en rak 4/4 house-låt men sakta men säkert övergår till en jättefin liten vaggvisa med pianoklink och xylofonspel.
Och så slutligen förstås Southside Stalkers! Sjukt bra!
Låter tidigt 80-tal. Det första jag tänker på är Tracey Thorns första band Marine Girls, fast det är nog inte världens bästa referens ändå. Lågmäld, sött nonchalant och otroligt snygg lo-fi-pop. Stämsång, gitarr, blås, bongotrummor och piano.  

Såhär skriver någon (de själva?) på nätet: SOUTHSIDE STALKERS (bästa mixen av Velvet Underground och Belle & Sebastian. Bland fansen syns The Strokes, Jack White och Pete Doherty. Redan kult i New York.)
Väldigt roligt!

Skivan heter alltså ingenting, utan är nån sorts give-away-promo för Röda Lacket-snuset, något som dock inte fick stå på omslaget, varför Johan rev bort en lapp på den annars helt röda framsidan så det är ett fult märke där nu.
Vidare berättade Johan att han dels startat produktionsbolaget Independent Productions (ihop med evige följeslagaren Calle Hellström, som fö också ska ha kredd för att ha varit med och gjort ovan nämnda "Röda Lacket"-skiva), och dels att Hell on Wheels är på gång med ny skiva snart igen. I januari ungefär släpps nya albumet, på självaste Hybris!

Nu kollar jag Juve-Bayern München, dricker ännu mer the och läser "To Kill A Mockingbird", en riktig klassiker som jag har ett vagt minne av att jag började på nån gång för tio-tolv år sen...

Scream Team på rätt väg igen!

Scream Team på rätt väg igen!

Mitt älskade älskade Primal Scream är på väg tillbaka.  Ja, inte för att de har försvunnit bokstavligt talat, men i min värld så har det mesta de har sysslat med under de senaste åren varit en cykeltur ut i ett kosmos som de inte hör hemma i.  
Det fanns en tid när jag kunde åka till Pet Sounds tre gånger i veckan och fråga om nya Primal Scream-tolvan hade kommit in än. Det fanns en tid när jag köpte allt med dem, varenda remix, varenda format på singlarna, varenda liten pin eller sticker som månglades ut på Berwick Street eller Skånegatan.
Bobby Gillespie var Gud.
Minns att jag skakade i hela kroppen av nervositet den första gången vi träffade honom. Det var utanför nattklubben Palladium (numera Casino Cosmopol) precis vid Centralen i Stockholm. April 1994 och Scream hade just släppt sin sydstats-boogieplatta "Give Out, But Don't Give Up".
Jag och min brorsa hade ett indiefanzine och vi hade ringt som dårar till skivbolaget för att fixa en intervju med Bob G, men vi fick mest hånskratt till svar när de hörde om vår massiva upplaga på sexhundra ex.
Så vi tog saken i egna händer och ställde oss helt enkelt utanför Palladium på eftermiddagen och väntade på att Scream Team skulle komma och soundchecka.
Efter nån timme så dyker de upp. Bobby är smal som en tändsticka, och blek som ett spöke. Men han ler när vi försiktigt vågar oss fram till honom för att berätta hur mycket vi dyrkar honom, och be om en liten intervju.
Vi får kanske en halvtimme. Sony-ledningen sitter ett par bord bort och ser förgrymmade ut. Bobby äter en macka (som min brorsa på fullt allvar tog med sig resterna av och la in en liten burk hemma tills det började växa svamp på den). Han är på bra humör så länge man pratar om Primal Scream, och då inte det "gamla" Primal Scream med sockersöta gitarrpopmästerverk på 1.26 minuter, helst inte ens det Primal Scream som gjorde dubtechnogospel bara ett par år tidigare på vad jag än idag klassar som världens allra bästa skiva någonsin.

Nej, Bobby lever i nuet - och möjligen framtiden - och vill följdaktligen inte prata om något annat heller.

Så har han alltid varit och det är därför det varit så svårt att sluta älska honom trots att många år och möten har passerat sen den där aprileftermiddagen 1994. År fyllda av whitenoise-näsblodstechno-metal som väl ärligt talat ofta varit rent motbjudande. Möten fyllda av tung och tragisk 40-årskrisande knarkångest.

Då och då har dock Bobby glimtat till.
"Keep Your Dreams" är fortfarande bland det finaste han någonsin har gjort. "Some Velvet Morning", "och "Shoot Speed Kill Light" kan också räknas in bland Primal Screams kanske trettio riktigt Stora Låtar.
Men överlag har det varit jobbigt att vara Primal Scream-fan på 2000-talet. Jag har nog gett upp ganska ordentligt, och precis som min vän Billy Rimgard skrev igår (
http://www.bomben.com/bass/?p=169
) slutat ringa in releasedatum i almanackan och gillat läget med ett antal "helt okej" låtar varje dag istället för en handfull värda att dö för varje år.

Idag så tändes dock hoppet igen. En kompis skrev på ICQ att han hört rykten om nya Primal Scream-skivan. En låt ska heta "County Girl" och är enligt utsago "One of the best new Scream songs I have heard in years". 
Vidare, och vad som verkligen fick mig att tro igen när han förklarade hur den lät: "it's awesome, really 4/4 but not extrmntr style, a bit country has LOADS of Hammond, loadsa hammond stabs, yeh, wicked stuff reall rock n roll kinda a 'Movin On Up' for 2006, woo hoo!! "
Vad säger man liksom?! 
Bobby gör en countryrock-skiva! Det är ju faktiskt exakt vad jag har gått och drömt om i fem års tid minst. 
Och texten, en klassisk Bobby Gillespie-text: 
"Go back to your momma, she'll take care of you... Country girl, gotta keep on, keeping on".  

Jag får gåshud bara av tanken på hur bra det här kan bli! 
Så fick jag höra den relativt nya låten "Alright" i en liveversion från förra året dock. Låter väldigt mycket Stooges, tidig 70-talsrocknroll, och jag gillar det! Den ska arbetas om rätt ordentligt. På med gospelkörer och en ordentlig produktion så kan det bli precis hur bra som helst det här.

Ska genast skriva in februari 2006 i almanackan.


En lite tråkigare sak är att Paul Canell, mannen som gjorde all artwork till Primal Scream under "Screamadelica"-perioden, begick självmord nyligen.
Jag brukade alltid säga att om jag någonsin skulle tatuera mig så skulle jag göra en Screamadelica-sol.

En trettioåring i kavaj

En trettioåring i kavaj

Cissi (skymd), Daniel Wiklander, Emelie och jag, på NG-smygisen på min födelsedag i torsdags. Bara för att man är gammal behöver man väl inte sluta väga på stolen.

Legitimt degande

På ett sätt är det ju faktiskt ganska skönt att vara sjuk. Förutsatt att man inte är dödssjuk eller har någon sjukdom som stör koncentrationsförmågan alltför mycket, typ migrän eller en saftig maginfluensa.
Men nu när jag ligger här och hostar och snörvlar och tycker lite synd om mig själv så får jag ju möjlighet att pyssla med en massa relativt sett meningslösa saker utan att få ångest för att man inte gör något vettigare. Degandet blir legitimt liksom.

De två senaste dagarna har jag t ex läst en jäkla massa tidningar. Allt från en massa ledare, debattartiklar, reportage och krönikor på nätet, som jag alltför sällan tar mig tid att läsa annars, till nya Uncut och Mojo som jag fick av Pet Sounds/Gang of Four-folket  i födelsedagspresent (ihop med en fantastiskt snygg mastodontbok om världens bästa konserter nånsin! PLUS en skiva med Charlie Norman Trio, vilket mest var ett galet roligt gammalt internskämt som jag inte orkar gå in närmare på nu eftersom den här parentesen redan är toklång...)

Men jag har läst böcker också.
Inatt blev jag klar med journalisten Gellert Tamas fantastiska bok "Lasermannen". Helt otroligt vilket reserarcharbete! Och oerhört intressant att läsa på många plan. Jag var ju t ex jätteaktiv som antirasist på den tiden, var med i alla demonstrationer och aktioner och kände/visste många av dem som slogs med nazzar då, fast vi hela tiden försökte hindra dem och propagera för antivåld istället.
Hursomhelst så är den ett mycket bra tidsdokument om ett Sverige som trots att det bara är femton år sen känns ofantligt långt borta. Men också en fantastisk berättelse om en gravt psyksjuk människa samtidigt som den är mer spännande än de flesta deckare och kriminalromaner jag läst.

Den ska ju komma på film snart. Jag är skeptisk till det.

Arvingarna

Elvis Presley tjänar mest av de döda

hits