Snor

Trots att jag lever ett extremt ohälsosamt liv så är jag väldigt sällan sjuk på allvar. 
Hälsa är så förbannat tråkig bara. Jag har alltid resonerat som så att det är roligare att leva än att spara sig till framtiden. Alltså dricker jag alldeles för mycket alkohol alldeles för ofta, jag röker sen tretton år tilbaka och har aldrig ens försökt att sluta. Jag har aldrig tänkt nämnvärt på vad jag äter, kastar i mig chips och pizza, hamburgare och majonäsmackor.  Den ytterst lilla motion jag får består av några spontan-fotbollsmatcher varje sommar, några språngmarscher till bussen och galendans på nattklubbar (samt visst lite sex också då).
Men nu är jag förkyld så in i helvete.
Har hostat hela natten. Hela näsan är en stor boll och mina bihålor är helt igenproppade av tjockt gult snor. Fräscht! Jag har huvudvärk och ont i halsen och hostar och blir anfådd bara jag går tre meter typ.

Var nyss och handlade c-vitamintabletter, citron och vitlök och ska nog bara ligga i soffan och läsa böcker och kolla på film några dagar framåt nu. Tur att man har ledigt hela veckan i alla fall.


Ensam lördagnatt

Nu är klockan halv fyra, fast för 24 timmar sen var hon halv fem. Det är m a o (lilla röda) vintertid. Snart kommer änglarna att landa.
Nightlife är en märklig klubb nuförtiden. Jag räknade att det var sjätte gången i år 2005 som jag spelade där, och säkert runt tjugonde gången någonsin.
Det märkliga är att varken Rebecka eller César är där mer än typ var tredje vecka. De är bortresta på rockturné, fashionsemester eller nåt annat glamouröst, medan folk som lilla jag står och spelar Motownhits för brödfödan.
Men trots att jag ärligt talat säger att jag "gör det för pengarna" så ÄR det faktiskt jävligt roligt att spela där varje gång. Det kommer folk och önskar Libertines och Tough Alliance, och jag blir alltid lika glad när dansgolvet kokar till gamla klassiker med Stone Roses eller Primal Scream.

Men nu är det natt, snart morgon. Och jag är ensam.
Cissi är hos sin pappa. Martin är i Manchester. Dana är bakfyllegubbe. Och alla andra är på Indierave.

Jag blev nog lite överdrivet nostalgisk av att se Jimmys grymma bilder från Lollipop. Nästan så jag började gråta. Det var en underbar tid. Och en helt osannolikt bra festival.
Om Bomben hade fått några feta finansiärer hade vi kanske på allvar kunnat gjort något liknande. Men vi la ner istället. Gav upp efter nästan sju år av kärlek och naivt engagemang utan pengar.
Det var rätt fint det också ändå.

Nu ska jag sova, innan jag skriver alldeles för mycket patetiska saker här.

Godnatt vänner.


Två månader och tre dagar sen...

Två månader och tre dagar sen...

Jag får en stor klump i bröstet. Det var så fint.
Sista Mettan.

Nattliv

Jag blev blixinkallad att spela på Nightlife ikväll, så det blir alltså varken Indierave eller Paradise för mig.
Ni som inte orkar gå ta er till knivsöder, inte har råd med inträdet, inte tycker det är så kul att trängas och dricka öl i kaffemuggar, eller ni som helt enkelt bara hellre vill hänga med mig - ni är hjärtligt välkomna dit!
Det blir både tokhippa electro-mp3or och jättegammal rödvinsrock.


Dana är också gubbe nu

Det känns ännu värre att vara bakfull som trettioåring kan jag härmed meddela.
Skönt i alla fall att Dana gör mig sällskap redan idag.
Och tack alla fina vänner för igår! För att ni var där, för att ni är så snälla och för de fina presenterna jag fick.
Ikväll blir det lite fest hos Dana & Sanna, och sen antagligen den nya fredagsvalsen iPop-Disco Bravo-Neat tror jag.




Tomten är bajare!

Tomten är bajare!

Haha, nu mailade Andreas en rolig tysk länk om Nacka Skoglund och Bajen.
http://www.alterschwede.at/Bajen050105.htm

Der Weihnachtsmann ist ein Grün-Weißer!

Sisten att bli vuxen

För ungefär ett halvår sen sjöng jag och Dana in ett par verser på en låt med våra vänner i punkpopbandet Östermalm. Låten heter "Sisten att bli vuxen" och den stora lyriken i refrängen går:

Vuxenvärld! Vuxenvärld!
Vi passar inte in i en vuxenvärld!

Idag är jag där, i vuxenvärlden alltså.
Och imorrn är det Danas tur.

Ses på Marie Laveau ikväll klockan 21.00, alla är välkomna!


 


La famiglia framför Capitolium

La familia framför Capitolium

Martin, jag, pappa och mamma framför Capitolium i fredags. Det är nog det största hus jag någonsin sett.
Vi ser nästan inklippta ut.

La Strada

La Strada

Åh den är så bra!
Så sorglig, melankolisk, vacker och tragiskt underbar. Så snyggt filmad. Och Giulietta Masina är helt fantastisk som den utlämnade, ensamma och clown-sorgsna Gelsomina.
Läste nånstans att Fellini nästan drev henne till vansinne under inspelningen, och bland annat förbjöd henne att tvätta sig och äta ordentligt under flera veckor, för att hon skulle "känna in rollen" bättre.
Vissa gör allt för konsten, det ska vi nog vara glada för.

Weekdayfesten

Efter 45 minuters köande i regnet fick vi till slut komma in i den halvfärdiga Weekdaybutiken igårkväll. Grymt snygg lokal, ritad av min kompis Cattis Frankander, och helt galet stort.
Sjukt många gratisöl, gratisvinglas och gratisspritshots senare ramlade vi ut och ner till Debban där festen fortsatte med alltid bästa Killers live på scen.
Och när vi skulle hem var klockan bara halv ett och jag fick inte åka tunnelbana för jag var för full påstod två vakter som hade tråkigt och ville utöva lite makt.

Nu är jag fruktansvärt bakis och det världens finaste "La Strada" på SVT, titta på den!



Arctic Monkeys!

Storbrittaniens största hype sen, eh... Babyshambles gick igår rätt upp på förstaplatsen av Englandslistan med "I Bet You Look Good On The Dancefloor".
Och jag tycker absolut att Arctic Monkeys förtjänar både mediahype och publikframgångar. Visst, de låter typ exakt som Libertines ibland, eller som en korsning av Strokes, Franz Ferdinand och Ash eller ja, nån nämnde t o m halvtrista och rätt bortglömda The Vines. Men de gör övergrymma gitarrrocklåtar och jag gillar det.
Jag vill studsa upp och ner med armarna i luften i en klassisk Bad Cash-dans på ett tokfullt dansgolv.

Fisherman's Blues

Sitter och lyssnar på Waterboys fantastiska album "Fisherman's Blues" från 1988, som jag köpte för en tjuga på vinyl i Linköping förra helgen. Hade bara "The Whole of the Moon"-skivan med dem tidigare, och har väl inte fullt ut insett hur bra Mike Scott och hans rödvinspoetfolkrockande gäng är förrän nu.
Det är dagens skivtips. Ibland vill man bara sluta bry sig om trender. Lyssna på en sjutton år gammal vinylskiva med en rätt ful snubbe med töntiga sjalar, fioler och munspel och älska det. Vara fullständigt ohipp. 
Ibland vill man bara säga åt alla Dipset-människor som bränner halva lönen på Beneath att sätta sig ner i soffan, ta på sig ett par mjukisbrallor, ta en kopp snabbkaffe och lyssna på den bombastiskt storslagna "We Will Not Be Lovers", och kom sen dragandes med nån jävla electrotechnoclashgrimemix-av-en-sjuttonåring-som-släpps-om-tre-månader och säg att det är bättre om du kan!

Gratisfestveckan

Rätt bra gratisfestvecka som kommer verkar det som:

Tisdag: Nya Weekday-butiken på Götgatan har öppningsfest.
Onsdag: Axels hiphoptidning Quote har smygläsning i en svit på Lydmar, plus att det är Whyred-fest på Riche.
Torsdag: Nöjesguiden-smygis på vårt lite hemliga nya stamställe Tap House, Tiger-fest i PK-huset, Kingsize-fest på Berns med Latin Kings, plus att alltså en viss Gurkbasurken fyller 30 år och nog ska ha nån liten tillställning...

Får se hur det blir. Jag har rätt mycket annat att fixa också.


Nya tider

Göran Rickmer, gammal Bajen Fans-ordförande som numera har titeln "evenemangsansvarig" på Hammarby Fotboll och dessutom jobbar extra som dörrvakt på Tivoli/Baba, skriver såhär idag på Bajenbloggen:

 Man ändras som människa.

Det fanns en tid då man räknade i tabellen och firade att vi var klara för ett nytt år i allsvenskan. Det var en tid då Bajen borde ha haft Lipton som huvudsponsor, då vi åkte upp och ner som en te påse i serierna. Vi som såg Bajen under den tiden hade nog varit i chocktillstånd om Bajen kommit fyra i högsta serien.

Nu är det nya tider.

Skönt med en seger i går och en R.L plats. Men varför kan jag inte känna mig nöjd med en fjärde placering? Börjar jag bli gammal och grinig eller är det så att jag anpassat mig till det ”nya” Bajen?

Varför ska vi tappa poäng till vissa lag? Kanske är det beteendet en kvarleva från 90-talet?


http://www.hammarbyfotboll.se/se/aktuellt/blogg/

Jag la in det där för att jag precis lika gärna skulle kunna sagt det själv.
Visst känns det fantastiskt att Bajen kommer fyra, att vi får åka till Oslo och vara med i Royal League, att vi t o m får medalj (även om jag tycker hela grejen med ett "stort" och ett "litet" silver är fruktansvärt fånig).
Men samtidigt kan man inte komma ifrån att något hände den där dagen för fyra år och tre dagar sen, när Jonas Stark språngnickade in bollen i ÖIS-målet och hela Södermalm hade karneval i en veckas tid.
Sen dess har vi alla förändrat vår bild och våra krav på vad Hammarby ska vara.
Och precis som Rickmer skriver så hade vi nog varit i chocktillstånd om Bajen kommit fyra i serien för bara tio år sen.

Lång vägs färd mot Royal League

Om exakt fyrtiotre minuter startar Hammarby sin tusende allsvenska match någonsin. Det är också den tjugosjätte och sista matchen i årets serie. Vi möter Malmö FF borta och jag är inte där, för jag är en pank och trött jävla gubbe som sitter hemma hos kompisar i Stockholm och kollar på TV istället.
Vinner Bajen idag så går vi till Royal League. En turnering där de fyra bästa lagen i Sverige, Norge och Danmark spelar vinterfotboll om vilket lag som egentligen är bäst i Norden.
Det har blivit ett jäkla stohej runt det där i år. "Klarar vi RL-platsen?" och "Vi har fortfarande häng på Royal Leauge..." är citat som har upprepats ett otal gånger på Söderstadion den här hösten.
Men hur jävla kul är det egentligen att se Bajen spela mot Nordsjaelland eller Vålerengen på en isig imitatuion av gräsplan i februari?
Okej, visst, vi får ett par välbehövliga miljoner genom TV-avtal, publik- och sponsintäkter, det är bra. Och visst drömmer jag om att Hammarby ska spela final i maj mot FC Köpenhamn och faktiskt vinna någonting relativt stort.
Så snälla Bajen, ta inte semester nu! Se till att kriga till oss en vinst till, lika snyggt som vi gjorde det mot Blåvitt i måndags.

Rom i regnet

Rom var underbart. Fick ju en till grym överraskning när pappa dök upp på Cityterminalen, vilket alltså betydde att vi var fulltaglig familj på semester för första gången sen kanske 1987.
Stadskärnan i Rom är kilometer efter kilometer med h i s t o r i a. Det är enorma marmorhus, kyrkor och palats, och det känns onekligen rätt bisarrt att leta efter en taxi ett på natten och upptäcka att man befinner sig vid Colosseum.
Och vi åt galet mycket god mat. Olika pastarätter typ fyra gånger, pizza två, lasagne, lamm, biffstek, tiramisu, panacotta, typ tolv mozzarella/skinka/spenat-mackor med grymmaste caffelatten, typ en tunna gott rödvin, grappa, italiensk öl (faktiskt klart godkänd), chokladglass och massa massa annat.
En trerättersmiddag för fyra personer med vin gick på runt 70-80 euro på de softaste ställena i vår favoritstadsdel Trastevere. Hängde på en grymt skön bar tre kvällar i rad. Bar San Calisto mitt i Trastevere. Bohemer, greker, Romanistas och gräsrökande konstnärsgubbar. Såg sista halvtimmen på Uefacupmatchen Tromsö-Roma där, lite synd att man inte kunde vara kvar idag när det är Romderby dock. Tog med en 24-sidors bilaga i en gratistidning om derbyt, plus gårdagens La Gazetta med Zlatan på förstasidan. Min italienska är tyvärr inte så bra än att jag kan läsa hela artiklar, men det är rätt lätt att fatta sammanhangen ändå.
Givetvis såg vi även alla måste-sevärdheter som Colosseum, Vatikanen, Peterskyrkan, Spanska Trappan, Fontana di Trevi och Forum Romanum/Capitolium. Oerhört mycket turister, har nog aldrig sett så mycket turister i nån stad nån gång, men ändå värt att se det mesta av det. Pappa höll historielektioner och berättadde historier om det mesta vi såg, och så tjafsade vi en massa om vägen på sant familjemanér. Men det var fint, att de var med. Att vi var en familj med mamma-pappa-två barn, även fast de varit skilda i arton år och Martin bott i New York sen september 2001.
Jag och Martin skulle klubba i torsdags. Drog till Testaccio som alla sagt skulle vara klubbmeckat, men vi hittade bara riktiga svennebananklubbar. "House and black" var tydligen det som gäller i Rom just nu. Gick in på en hiphopklubb till slut, där vi köpte två öl för 20 euro. 96 spänn för en stor stark! Nog ganska säkert den dyraste öl jag druckit. Kollade runt oss och upptäckte att ingen annan drack något. Prego liksom.
I fredags träffade vi Alexandra och hennes kille Rasmus. Satt på en uteservering och drack öl till halv fyra på natten i bara skjortan. 21 grader varmt och lätt regn, som en svensk sommar ungefär.
Det var en fin liten resa.

Min bror och jag!

Mamma ringde och bjöd hem mig på middag, hon hade en överraskning til mig sa hon... Så när jag kommer dit dyker ingen mindre än min käre bror upp i hallen!
Första gången på fem år han är i Sverige på hösten! Och han ska följa med till Rom på onsdag! Galet roligt faktiskt!

Nu har jag skickat artikeln, det känns rätt bra även om jag är lika missnöjd som alltid när jag skriver nåt. Dessvärre har jag pluggat alldeles för lite, men jag tror det kan gå hyfsat på provet imorrn ändå.
Eller imorrn förresten, det är om fem timmar och en kvart. Är nog dags att sova järnet som det heter nu. Toksova. Sova helt galet hårt. Powersova. Kan man det? Som Da Vinci ungefär...
Gonatt.




Hård helg

Sjukt sliten idag... ajajajaj!
Linköping var kul. Randy spelade live på Herrgårn och det var väl kanske inte riktigt vår publik, men vi hade ändå ett bra dansgolv från tolv till två, med tokmycket rök och strobb på "I Wanna Be Adored" som kulmen, samt "We're From Barcelona" åtminstone tre gånger.
Sen studentrumsefterfest där jag skulle undervisa om manchesterhistorien i typ varannan scen av "24 Hour Party People". Jag har en känsla av att jag nog var rätt jobbig där, lite back to the days of the infamous Markus Gerdin...

Fredagen var bakisdag med pizza, vinylfyndande på Crazy Records, Linköpings alldeles egna Mickes Skivor, med kanske trettio backar 20-kronorsvinyl samt ett nytt avsnitt av FC Z såklart. Väntar spänt på att Copa Libertadores-avsnittet ska komma, borde vara nästa gång antar jag...

Samuel från John Doe hade sen indieklubb på den softa irakiska restaurangen Bagdad Social Club. Bra musik, billig öl, soft lokal men dessvärre bara kanske fyrtio gäster allt som allt. Verkar som att torsdagen är en bättre partydag i Linköping.

Jag lyckades missa min buss hem igår sen, och fick åka med lilla bolaget Blåklintsbuss istället, vilket iofs blev väldigt billigt, men tog över tre timmar... Och så direkt från Centralen med en fotograf ut på Ekerö för tonårsfest i villa med folköl, vodkashots, eurodisco och wrestling. Mer om det får ni läsa om nån vecka eller så.
Och så direkt därifrån med bil till Nightlife och spela skivor med Terry. Bra dansgolv, soft stämning, ärligt talat är minnena aningen diffusa sen men jag tror att vi tog en taxi hem hursomhelst.

Idag är det pluggande och skrivande som gäller. Spanskaprov imorrn bitti och artikellämning senast imorrn kväll, och då ska jag ju spela skivor (på Mondo igen!) och gå på Bajen-Göteborg.
Hård helg. Hård tid.

Thursday, I don't care about you

Nu är Cissi i London och jag saknar henne redan något enormt.
Satt och skrev en liten lista med tips till henne igårnatt och kom då på att jag inte varit där på fyra hela år. Fattar fan inte hur jag klarat mig, jag älskar ju London liksom. Lukten, människorna, sunkpubarna, musiken, klubbarna, fotbollen, kläderna, ja till och med den risiga maten. Allt är insvept i ett romantiskt anglofilfilter.
Själv ska jag åka till Linköping i eftermiddag istället. Spelar skivor med Jonas på indieklubben John Doe på Herrgårn ikväll. Har galna minnen av förra gången vi spelade där. Det var nån sorts minifestival för kanske tre år sen och Bad Cash var så fulla och trashiga och ja helt enkelt Bad Cash att de blev portade för all framtid från stället, för andra gången visade det sig dessutom!

Ska bli kul ikväll hursomhelst.
Lyssnar på grymma Londonbandet The Rakes just nu. Gör det du med, finns här:
http://www.therakes.co.uk/go.php?object=music_and_video

Lite Franz Ferdinand, lite Libertines, men också väldigt bra gitarrpoplåtar.

En sann hjälte - med landslagsförflutet

17538-5

Micke "Hella" Hellström är ett unikum i svensk fotboll. Han spelade aktivit på toppnivå i ett och samma lag - Hammarby - från från 1990 (gjorde debut ett år senare i den där matchen vi helst glömmer som har samma resultatsiffror som året den spelades) och ända fram tills för några veckor sedan då han slutligen bestämde sig för att lägga av.
Hella har varit med längre på Söderstadion än tusentals fans som idag har säsongskort. Han har spelat Norrettan inför några hundra åskådare mot storlag som Lira Luleå, BK Forward och Spånga. Han har varit med i hela den enorma förändringsvågen som Hammarby och svensk fotboll gått igenom de senaste femton åren. Från gärsgård till kommersialism, från Hertzöga till Villareal, från "Magnus Lefvert - plåtis från Bagis"-mentalitet till dagens verklighet med spelare som vägras spela om de inte skriver under sitt framtida kontrakt.
Och 21 oktober 2001 fick Hella kröna sin grönvita karriär med det största som har hänt många av oss i hela livet, det onämnbara guldet som blev till verklighet.

Hella har gjort allt. Spelat på samtliga positioner i backlinjen, men också ofta som mittfältare, på senare tid har det dock mest blivit från bänken eller läktaren han följt sitt älskade och trogna Hammarby.
Jag tänker på Hella en dag som denna.
Om en knapp halvtimme är Sverige definitivt klara för VM-slutspelet i Tyskland nästa sommar. Tvättäkta superstjärnor med en hel armé av presschefer, managers, mediatränare och vanliga hangarounds som följer vartenda steg de tar, och mediadrev som vevar samma menlöst färdigförpackade intervjusvar om och om igen i cirkuspositivet som tillhör den fotbollsvärld vi nu fått tillträde till. 
 
Micke Hellström fick ju faktiskt göra en landskamp en gång han också. I en träningsmatch den 27 maj 1999. Mot Jamaica.
I den eminenta Offside-boken "Brytningstid i Bajen - Från svänggäng till big business" berättar Hella att han efter matchen på sedvanligt manér bytte tröja med en av de jamaikanska spelarna. "Den stank av marijuana flera månader efteråt".

Jag tänker på det, och jag tänker på "Moose-gänget" (Brolin, Ingesson, Limpar och en annan gammal Bajen-guldhjälte Lasse Eriksson) och hur de gick ut på krogen och levde runt mitt under brinnande Fotbolls-VM i USA 1994, ett VM som ju som bekant blev rättså lyckat.
Läste om dem i "Bollkänsla - Det bästa ur Offside" som jag fick av softa Hermann Dill häromkvällen.

Det är bra med lite perspektiv ibland.
Även om jag tror att just bristen på dem kan innebära ännu större framgångar nästa sommar.

Ibland får man väl lov att vara lite indienostalgisk

17538-4

En gammal fin bild på mig från manchesterklubben Happy Mandays första sommar, gissningsvis 1996 eller -97. På den här stans kanske allra grymmaste klubblokal någonsin, Tuben.
Jag borde vara 21-22 år ungefär, har Stereolab-tee på mig och försöker dansa Bez-dansen. Antagligen var jag där med Soul-Henrik och Jacke, och med all sannolikhet drack jag minst fem gin&tonic.

my october symphony

Imorse läste jag mitt horoskop i Sthlm City. Av någon anledning brukar jag göra det nästan varje dag, fast jag rent ut sagt föraktar hela grejen med astrologi, och alltid avfärdat det som dravel.
Idag stod det dock nånting om i stil med "Du reder ut din ekonomi och får lite extrapengar, och det är väl inte så dumt". Och nej, det skulle det ju verkligen inte vara tänkte jag.
Idag har jag så på bara några timmar fått en DJ-spelning på Nightlife på lördag, ett litet jobb åt NG, någon eller några till små artikelidéer för andra tidningar som kanske kan gå igenom, samt ett halvseriöst erbjudande om nån sorts anställning (som jag dock aldrig kommer få när det väl kommer till kritan, men det är ju alltid roligt att nån ens har en i åtanke i alla fall).

Så det känns bra. Om bara pengarna verkligen kommer in snart också...
Igår var jag hos mamma och pratade Rom, är grymt peppad nu, om en dryg vecka drar vi!
Och sen fyller jag trettio, ja jäklar, det börjar minst sagt närma sig nu.




Jag och Glenn Hysén

17538-3

I juni varje sommar ordnar mina vänner Andreas och Lasse med flera en fotbollsturnering nere på Kanalplan som de kallar Copa Libertadores. Det brukar vara sisådär tio-sexton lag av skiftande kvalitet. Vissa spelar aktivt i Korpen, vissa är kompisgäng och de allra flesta har någon relation till popmusik och klubbar. 
För två år sen, på premiäråret, var jag med och gjorde några halvkassa inhopp när vårt lag Catolica tog sig till final där vi blev utspelade och mörbultade (fyra man fick besöka sjukhus efteråt!) av ett gäng innebandyproffs. Sen la jag ned min mediokra karriär som fotbollsspelare för andra gången i livet., den första var i trettonårsåldern när Boo FF började "toppas" och jag knappt platsade i tredjelaget ens.
Jag hör nog hemma på läktaren eller framför TVn snarare än på plan, och det är väl inget att vara bitter över nu direkt.
Hursomhelst så fick jag på årets turnering det hedervärda uppdraget att dels vara DJ och dels någon sorts speaker inför det dryga hundratalet besökare som kommit ner för att kolla fotboll och dricka öl i junisolen.
Eftersom Andreas jobbar på Hammarbyfotboll fick han förfrågan av sin bekant juniortränaren Richard att ta med ett lag som han jobbade med. Laget hette FC Z och var nån sorts dokusåpa där femton toknördiga killar som aldrig tidigare rört en boll skulle bli upptränade av legendaren Glenn Hysén (och Richard alltså) för att efter fyra månader som slutprov få spela en match mot Djurgårn på ett fullsatt Stadion.
Och visst fick FC Z vara med, och visst garvade vi alla ganska rått åt dem när de förlorade med 14-0 mot Catolica, och med liknande siffror i de andra två matcherna också.
Det ryktades t o m om att de "köpte" ett mål i en av matcherna, dvs de var så dåliga att de inte ens kunde få in ett endaste mål och därför var tvungna att beställa ett...Sjukt roligt om det stämmer.

I min roll som speaker fick jag intervjua självaste Glenn Hysén (i brist på mikrofon använde vi en hörlur istället) som lite skämtsamt sa nåt om att "det viktigaste är att de har roligt".
Minns att jag cyniskt hoppades att Glenn fått bra betalt för att ta sig an det där jobbet, för det verkade helt bottenlöst dåligt.

Idag såg jag så till slut de tre första avsnitten av programmet och jag måste säga att det är helt underbart roligt. De har onekligen hittat ett gäng riktiga übernördar, utan att på något sätt gå över gränsen för vad som blir mobbing-TV på det sätt som t ex "Idol" kan göra.
Glenn är extremt pedagogisk och har grymt bra tålamod och ork med de katastrofala försök till fotboll som datanördarna, scouten, poeten och fysiksnillet ägnar sig åt. Och de själva är fullt medvetna om hur kassa de är, men blir inte ett dugg deppade för det. De har kanonkul och ger allt för att försöka spela boll.

Som en kille sa efter första matchen (förlust 6-0 mot Hammarbys F-91or): "Om det är såhär kul att förlora i fotboll, hur roligt måste det då inte vara att vinna".



Vi ska till Tyskland!

Om åtta månader är vi i Tyskland och ser Sverige spela VM, och det är fanimej det största som vi kan få vara med om i våra fattiga liv.
Hoppas ni fattar det.

Little Willie John

Jag var 20 år gammal
Hon var en evighet
Hon lärde mig leva och gråta
Hon lärde mig allt jag vet

Sitter och lyssnar på gamla Peter Lemarc, och återupptäcker hur oerhört bra låtar som "Little Willie John" och "Det finns inget bättre" faktiskt är.
Ska bli kul att spela skivor ikväll, har märkligt nog inte gjort det på två veckors tid nu - nog årets längsta uppehåll. Så jag är ruskigt peppad. Kom till Rival alla vänner och bekanta och alla andra med, 22-02 spelar jag med Jon Jefferson-Klingberg, den gamle valen.




fester de närmsta dagarna...

- Jakob Grandins öppningstjossan på Marie Laveau ikväl1 - Antagligen check!
- Baba Sonic ikväll - Om jag går ut så hamnar jag nog där senare troligen.
- Gang of Four (Emelie/Lång-Kalle/Terry/Robert Brodén) på Marie Laveau imorrn - Om jag inte ska vara hemma och softa så går jag definitivt dit!
- Rodeos Adidas-fest imorrn - Samma som ovan!
- Offside-festen på O'Leary's på fredag - Lätt!
- Jag spelar skivor med Jon Jeffersson-Klingberg på Rival på fredag! - Givet! *
- Neat på fredag - Antagligen hamnar man väl där efter spelningen.

* Har hört rykten om att man inte FÅR spela brända skivor på Rival. Gissar att det måste bero på att farbror ABBA-milardär äger stället. Hursomhelst så är det minst sagt bisarrt och om det verkligen stämmer så tänker jag bara spela nedladdade låtar från Chess och Orsa Spelmän ända tills de kastar ut mig.
Eller så kör jag en massa discovinyler helt enkelt.
Det ska bli roligt i alla fall, Jon är en skön kille och Rival är en grymt snygg bar. Vi hade ju Bomben-klubb där för några år sen, innan ägarbytet och lyx-ombyggnationen alltså. La Famiglia!


Almodóvar

Tänkte bara tipsa alla om att titta på Almodóvar-serien som SVT sänder nu. Varje tisdag och lördag går någon av hans klassiker, lagom absurda historier fyllda av svart humor, sex, kärlek, våld och politik. Ikväll går den tydligen rätt groteska "Kärlekens matadorer".

Fö blev Roma lottade mot Tromsö borta i Uefacupens premiäromgång. Jag som hade hoppats på att få gå på Stadio Olympico. Jaja, kanske hakar på Andreas ner och ser vårt italienska favoritlag Sampdoria möta Halmstad 24 november också.

Och så bokade jag precis in mig att spela med Jonas på bästa Herrgårn i Linköping redan nästa torsdag...


Goal

Såg en förhandsvisning av nya fotbollsfilmen "Goal" igår, och blev faktiskt positivt överraskad. 
Okej, det är en familjefilm. Och visst, stundtals är den lite väl mycket  Hollywood-producerat Disney-pompöst slisk. Men det är ändå en både rolig och vacker Buster-saga om den lille mexikanen Santiago som flytt med sin arbetar-pappa till Los Angeles, där han vid kanske 19-års ålder råkar bli upptäckt av en gammal avdankad brittisk fotbollsagent som utlovar en provspelning med självaste Newcastle United om Santiago kommer till England. Elake pappan snor Santiagos besparingar och köper en pickup till deras gemensamma byggfirma, men snälla farmor pantsätter sina smycken och betalar Santiagos resa ändå. I det nordengelska blåshålet möter han sen stora problem i form av såväl stenhårda föredettingar som sparkar ner honom i lervällingen som diviga mångmiljonpundsvärvningar som hellre går på klubbar med bimbos än kommer i tid till träningen.
Så håller det på, Santiago slits mellan hopp och förtvivlan, blir kär i klubbens sjuksyster, får spela en B-lagsmatch men sumpar det pga att hans astma-inhalator trampas sönder strax innan match.
Till slut får han givetvis göra debut i A-laget, borta mot Arsenal (eller Fulham?), och lika självklart gör han såklart stor succé när han så tar laget till Champions League genom att slå in en frispark på övertid i sista omgången mot Liverpool hemma på St James Park.
Det handlar om fotboll, England, familjer, kärlek, skandaler och trots att många budskap blir lite väl övertydliga ("Kolla, det enda som behövs är två jackor och en boll!", eller hela den divige och partyglade "Gavin Harris" Gazza-wannabee till rollfigur) så gillade jag verkligen filmen.
Hade jag varit tretton år så hade den nog varit helt sagolik, nu var det ändå tillräckligt för att jag flera gånger skulle få en liten tår i ögonvrån när Santiago tar revansch och övervinner alla sina hinder.

Tilläggas bör också att soundtracket var helt grymt, massor av britpop och minst tre olika Oasis-låtar t ex.


Att sen gårdagskvällen var årets tveklöst mörkaste fotbollsdag i övrigt lämnar jag helst okommenterat...

Halvtrappa

Nu är det helt officiellt att Halvtrappa också lägger ned, åtminstone i den mån vi menar Halvtrappa. Café Opera-folket som äger stället vill göra om det till ännu en Stureplansnattklubb med Köket som förebild. Erik Videgård drar som bekant till Gotland och jobbar vidare med sitt Furillen, medan mina vänner Agge, Linus och Peter slutar med all verksamhet på krogen på studs.
Nya nattklubbsansvariga blir istället Pontus & Patric, kända bland annat från Berns.

Rätt synd måste jag säga, då Halvtrappa alltid varit en smått alternativ oas i den värsta backslicksörjan.

Fö så menade jag såklart inget ont om "Virtanen-fans" i mitt förra inlägg här, de/ni/VI är säkert jättefina människor också...



Och vips så hade jag tusen nya besökare...

Efter att min gamle mediaräv till kompis (jag lovade att inte kalla honom "gubbe" igen) Fredrik Virtanen skrev en rad om den här blogge på sin blogg i fredags (http://www.aftonbladet.se/blogg/virtanen/300905073304_gurras_indieblogg.html) så har jag fått en sisådär tusen nya besökare. Känns lite märkligt att en massa Virtanen-fans ute i landet läser min enkla lilla blogg om meningslösa gratisfester, Bajenförluster, spanskalektioner och fylleslag på indieklubbar. Men det är väl ganska kul nånstans ändå antar jag.
Fick fö ett mail av en annan gammal kompis, Tom Pyl, som ville betona att Berns faktiskt har öppet till tre och kör DJs såväl i källaren som i minst en av de övre barerna flera kvällar i veckan.
Ja, det är väl så det är då, jag måste faktiskt ta och gå till "nya Berns" själv snart, inte bara sitta här och snacka.




Ännu en hård helg

Vet inte var jag ska börja riktigt, det har varit tre hårda nätter i rad nu, så jag gör bara en liten summering över saker som hänt:
Torsdagen var gratisdagen. Först Kate Bush-konsertfilm på Popcorn, kool och minst sagt egensinnigt. Ett par öl fick man där också. Nöjesguiden-smygisen på Caféet var väl okej, mycket bjudöl, men rätt lite folk. Sen Pause-fest på PK-huset som faktiskt var sjukt tråkig, men de bjöd på sjukt mycket öl och vin och sushi och hårvårdsprodukter och jag vet inte vad, så vi var ändå kvar där i ett par timmar.
Sen en kort sväng till Riche och så Kornels och Makodes klubb på UnderBaraBar som ärligt talat inte var någon höjdare. Stället är väl mysigt, som en bar, men inte som klubblokal. Och vakternas attitydproblem pallar jag lika lite som garderobstvånget, rökrummet (man fick inte gå ut och röka!) eller den totala bristen på såväl volym som bra ljus. Trist, men Kornel fixar säkerligen något mycket bättre snart.

Fredagen bestod av förfest hos Dana&Sanna, nån timme på iPop som var jättetrevligt som alltid, nån timme på Beat som var nästintill tomt men grymt soft (jag både tror och hoppas på mycket mer av den klubben framöver) och slutligen en timme på Neat, som var helt fantastiskt bra. Knökfullt, grym stämning, bra musik och allting. Kändes lite märkligt att vara tillbaks på Riddarkällaren en fredagnatt igen. Ante i baren och samma vakter och Dragan och alla...

Lördagen så slutligen. En repris på förfesten hos Sanna och Dana, med roliga busringningar då Sanna ringde upp först Pelle Tamleht och sen Östermalm-Richard och låtsades vara bandbokare på Nordic Light Hotel och erbjöd dem 30 000 svart för att spela live där nästa helg. Sjukt kul.
Sen stor fest på Kafé44/Kapsylen med Killers live och Weeping-folket som DJs. Kul! Träffade massa gamla Ormingefolk och så, skön blandning och väldigt mycket svartklubbskänsla.


hits