Steget är långt från bananer till raketer

Det har minst sagt diskuterats en del både här och där om vad som hände på Söderstadion i måndags kväll.
Till att börja med vill jag bara påpeka (inte bortförklara direkt) att min nedanstående inlägg skrevs ganska onykter och enormt upprörd bara någon timme efter att jag lämnat skandalderbyt. Det är nog inte de bästa förutsättningarna för att skriva vettiga saker som tusentals människor läser och har åsikter om, och mycket riktigt har många av era kommentarer handlat mer om att jag i en bisats råkade försvara banankastande än om min egentliga huvudmening som ju bara var att ösa ur min frustration, ilska och avsky över primaternas beteenden på och bredvid planen.

Men visst, vi kan väl reda ut det där med bananerna en gång för alla då, så glömmer vi det sen.
Jag har själv aldrig kastat en banan under någon fotbollsmatch någonsin (aldrig annars heller vad jag kan erinra mig nu), men jag har tyckt att det varit ett ganska harmlöst och roligt sätt att håna våra motståndare Djurgården, med en anspelning på deras namn och deras roll som apor (motsvarande Gnaget och råttor).
Bajenfans har kastat bananer på Djurgårns målvakter i många år oavsett om de hetat Anders Almgren, Tor-Andre Olsen, Oscar Wahlström, Andreas Isaksson eller Pa Dembo Tourray.
Att den sistnämnde är mörkhyad sätter naturligtvis banankastandet i ett helt annat perspektiv, något som vissa kvällstidningsjournalister blåste upp som "RASIST-ATTACK" häromåret. Jag kan förstå dem till viss del, och att Dembo själv uppfattade det som kränkade första gången den hände eftersom ingen verkade ha berättat för honom att det skulle hända, men jag kan samtidigt inte riktigt tycka att det är något som förtjänar så mycket utrymme och debatt i media.
I grunden finns det ju inget som helst rasistiskt motiv alls bakom banankastande, bara ett busigt
litet pojkstreck som kanske spelat ut sin roll nu. Och jag är inte den som inte kan omvärdera en ståndpunkt och erkänna att det trots allt är fel att kasta bananer på en svart kille.
Men faktum kvarstår. Bananer är mjuka, mynt är hårda, raketer direkt livsfarliga. Bananerna kastas in före matchstart, mynten och raktererna mitt under matchen.

Flera människor, därbibland min Bajenblogg-favorit - den alltid så vältalige och vettige Grönvitasidanupp - menar dock att banankastandet är starten på en kedja som slutar i planstormning, raketer och våldshandlingar.
Visst kan man se det så, precis som man kan dra en spikrak linje från ståplatspublik via nidramsor till läktarvåld.
Utan ståplats skulle folk inte sjunga lika mycket, hatet skulle minska och våldet skulle försvinna. 
Titta på England, som Freddie Ljungberg gör i flera tidningar idag.
Ja, det är har säkert funkat toppen att videofilma och stänga av våldsverkarna från arenorna där, men sittplatstvånget och säkerhetskraven har även inneburit en totalt annan fotbollskultur.
Fråga arbetargubbarna som gått fyrtio år på Man United vad de tycker om sittplatser, höjda biljettpriser och fotboll som underhållning istället för livsstil.
Jag tror inte de gillar det, och jag är själv grymt orolig för att vi ska få samma utveckling här i Sverige.
Heja grabbar friskt humör, det är ni som susen gör!

Hatet hör till fotbollskulturen, precis som dess motsats kärleken gör.
Det är en självklarhet för mig, eftersom våra fotbollslag betyder så mycket för mig och många andra i världen.
Men givetvis måste hatet stanna vid att sjunga sånger och kasta glåpord på varann, och aldrig aldrig aldrig övergå til våldshandlingar av något slag, oavsett om det handlar om rena slagsmål eller om inkastade mynt på funktionärer.

Givetvis är det inte moraliskt försvarbart av mig att skrika "Jävla fitta!" (eller "Jävla kuk!" heller för den delen) på läktaren när linjedomaren vinkar för en tveksam offside på en Bajenspelare. Men jag har alltid sett fotbollsarenor som en liten frizon där man kan få möjlighet att gå utanför sina vanliga regler en aning.
Jag vet att det kan vara svårt att sätta gränsen för vad man "får" och "inte får" säga eller göra, och jag kan inte försvara mitt eget beteende ibland, men så länge jag inte skadar någon direkt så tycker jag mig ändå ha viss rätt att få skrika ut min frustration över laget jag älskar och brinner för. Jag kan förstå att vissa ser hatramsor som en del i ett hetsande som får sin klimax i att vissa springer in på plan mitt under match för att deras spärrar är lite lägre satta än våra andras.

Det som är värst är såklart att några få idioter kan förstöra så ofantligt mycket för en klubb vi är tusen och åter tusen människor som älskar och till viss del vigt våra liv åt.


Pinsamt

Att så få kan förstöra så mycket för så många är fanimej ofattbart. Gå hem och lägg er och kom aldrig mer tillbaks till nån Bajenmatch någonsin igen.
Nu får vi miljonböter, spela matcher utan publik, aldrig mer spela några derbyn på Söderstadion och kanske till och med poängavdrag.
Jag skämdes ikväll, för Hammarby och hur de blev utspelade av Djurgårn, men också för de så kallade supportrar som på allvar finner det roligare att skjuta raketer på sina medmänniskor än att stödja laget de påstår sig heja på.
Jag förstår mycket väl frustrationen och ilskan. Jag var själv långtifrån städad ikväll. Men det är trots allt en jävla skillnad mellan att skrika "Din jävla fitta!" till en domare, eller kasta bananer på apornas målvakt, och att skjuta raketer, kasta bengaler och springa in på plan.
Djurgårdsklacken var inte långt ifrån de heller, så de ska inte säga någonting. De kastade mynt och grejer på såväl linjemän som funktionärer och Jeffrey Aubynn.
Och de snodde vår "Always look on the bright side of life"-ramsa som vi körde på Råsunda för knappt två år sen när gnagarna gjorde bort sig. Då hånade vi dem i månader efteråt, nu har vi själva blivit exakt likadana.
Småglin, pajasar, väx upp!



Nervositet

Mindre än sex timmar kvar nu. Söderstadions gräs kommer vara blött och halkigt. Djurgårdsklacken får trängas i regnet på Östra. Själv sitter jag torrt under taket på Södra och har ont i magen av nervositet. Antagligen blir det några bira innan match, för att stilla nerverna och för att kunna skylla bort alla könsord och svordomar som kommer hagla ur min mun ikväll.
Vaknade till nyheten om att Max von Schlebrügges ljumskproblem kan tvinga honom bänkad idag. I så fall känns min DIF-polares ord ganska meningslösa. Det där om att de kommer köra 4-4-2, för Bajen har så bra mittbackar att Jones inte klarar dem själv. Fredrik Stoor i all ära, men någon Max är han inte än på ett tag. 
Det känns onekligen som en vinna-eller-försvinna-match ikväll. För båda lagen. Kanske allra mest för blåränderna dock, som nog tappar alla chanser till att haka på i toppen om vi skulle vinna ikväll. Jonevret lär nog gå självmant isåfall. Och stämningen i den lilla apburen på Östra lär ju inte vara helt toppen direkt.
Men de kan nog ta det lugnt, vi kommer inte vinna. Jag känner det i hela mitt grönvita hjärta. Fan, varför håller man på såhär egentligen? Tänk om man bara kunde se det som lite trevlig kvällsunderhållning istället. Som igår när jag var på Råsunda och såg AIK pulvrisera Öster ner till fotknölarna. Jag följde med ett par kompisar som hade fått sponsbiljetter genom jobbet och vi satt på norra övre med barnfamiljer och söndagsflanörer runtomkring oss. Det var lite trevligt sådär, inget blodigt allvar, ingen tandagnisslan eller glädjetårar. Inget hat, ingen obegränsad kärlek.
Vad enkelt det skulle vara. Fast tråkigt, det är ju alltid vackrare att brinna. Även om man förlorar.

 


Ett år av saknad

Idag är det ett år sen jag vaknade i ett tält på Riddarholmen och Stockholms bästa klubb någonsin la ner.
Titta på filmerna på egen risk. Vi satt nyss här och hade gråtkalas tillsammans. Alla vänner, all musik, all obeskrivlig glädje. Metropolis, kom tillbaka!

http://www.youtube.com/watch?v=KLlaWAA6vNQ&mode=related&search
=

http://www.youtube.com/watch?v=mR2h10jHEoI&mode=related&search=


Om meningsfullhet

Igår dödades det getingar och diskuterades på den lilla efterfesten efter en grym helkväll med Jonas-förfest, ODD-fest i en gigantisk lagerlokal, Baba Sonic-spriten och Spy Bar-madchesterhitsen.
Getingdödandet bestod av att sex stycken getingar surrade runt i en lampskärm, varpå en tjej helt enkelt plockade ner den en efter en och krossade dem mellan fingrarna. Vi andra satt bara och gapade, tokimponerade, ända tills hon började gnälla om att det gjorde ont och två av fingrarna började svälla upp tredubbelt av sticken hon naturligtvis åsamkat sig.
Jag föreslog att hon skulle stoppa fingrarna i ett glas gin, eftersom det var det starkaste som fanns i lägenheten. Det kanske är ganska väl att jag valt fjäskbloggande till yrke istället för läkare. Inte för att jag någonsin haft vare sig ambitioner eller drömmar om att bli läkare dock.

Diskuterandet handlade mycket om att känna sig menigsfull på arbetet. Ja, vi var ganska fulla, pretetiösa och patetiska, precis som det låter och ska vara. Hursomhelst så kom jag fram till att jag någonstans tyckte det var viktigt att ha en meningsfull uppgift i sitt jobb, att göra något som bidrar till andras glädje, lycka eller välmående på något sätt.
Där kommer det där med läkaryrket in i bilden igen. För en läkare är det ju ganska uppenbart att hon eller han gör en samhällsnyttig insats. Liksom för brandmän, piloter eller städare. De hjälper folk på ett eller annat sätt för att världen ska bli lite finare och bättre.

Jag tror jag hittat nåt som kan motivera i stort sett alla jobb jag haft någon dag eller några år i livet ur ett rent samhällsnyttighetsperspektiv.

Fritidsledare/lärare är nog det mest självklara. Jag lärde barn läsa, räkna, knyta skorna, att inte slå varandra när de blev arga och andra på många sätt livsvikta saker. Då kände jag mig faktiskt ofta lite mallig efter jobbet. Jag fick något tillbaka. Något som är värt så mycket mer än pengar och materiell status. Att se ett barn läsa en saga ett halvår efter att jag kämpat, slitit och tragglat mig igenom alfabetet med henne är en kick som är större än det mesta.

Brevbärare är ett annat jobb det är ganska lätt att motivera samhällsnyttofunktionen hos. Man delar ut socialbidrag och modetidningar, vykort från mormor och avier på sexleksaker, hårdrocksskivor och kronofogdekrav. Saker som i många fall inte gör folk speciellt glada, men saker som ändå är viktiga för att samhället ska fungera någonstans. Och ibland runt jul fick man en lussekatt och ett glas glögg av nån gammal tant vars släktingar slutat hälsa på för många år sen och inte hade så värst många andra än brevbäraren att prata med om livets sista dagar.

Flyttgubbe var jag lite till och från under några månader häromåret. Tömde dödsbon och fyllde soprum. Tungt, oglamouröst och fullständigt hjärndött. Men rätt okej betalt och ganska befriande att få jobba med kroppen för en gångs skull. Och trots allt ändå ett viktigt jobb för samhällsnyttan.

Marknadsundersökare är ett annat skitjobb jag hade en rätt lång period precis när Bomben hade startat och innan vi hade kontor. Jag vet inte om det kan klassas som livsnödvändigt för folk att få reda på vilket laminatgolv som är bäst eller hur det ser ut på Planeten Tandkräm, men jag tror ändå att det på nåt sätt gav folk lite råd och hjälp i tillvaron (främst givetvis företagen som köpte undersökningarna). 
Till och från sen jag var liten har jag hjälpt min pappa med olika former av dataregistrering, något som användes för statistisk analys av olika arbetsmarknadsprojekt och liknande. Jag fattade inte speciellt mycket av det där, men jag tror ändå att det kan klassas in som ett samhällsviktigt jobb. 

Men nu kommer vi in på vad jag sysslar med rent jobbmässigt nuförtiden och största delen av mitt liv de senaste fem-sex åren ungefär. Det vill säga att skriva om musik, klubbar, barer, fotboll och lite andra nöjen i några tidningar, att spela skivor på en massa barer och klubbar samt att då och då ordna någon större fest. 
Hur kan jag på allvar påstå att det är något samhällsnyttigt, något som är viktigt för att folk ska kunna leva och må bra?
Jo, jag kan nog tycka det ändå någonstans. Att glädja och underhålla folk är också viktigt. Kolla till exempel på den där musikradiostationen i Sarajevo som körde på hårdare än någonsin under åren som bomberna smattrade utanför studiofönstret. Eller på alla dem som vägrade åka iväg utan satt kvar på sin lokala bar i New Orleans och spelade gura trots att stormen välte deras bilar precis bredvid. 

Eller för att ta ner det på en lite rimligare nivå, folk som slitit hela månaden med något av alla dessa samhällsnyttiga jobb och nu precis har fått sin lön och undrar vad i hela friden som händer därute i Stockholmsnatten egentligen. Då kan de läsa en klubbguide jag kanske skrivit, gå till en bar jag kanske rekommenderat, hamna på en klubb jag kanske spelar skivor på, dansa till en låt de kanske tycker om, hångla med en kille de kanske blivit förälskade i, och så nio månader senare ploppar det ut en nyfödd liten bebis på jorden.
Då kan jag lura mitt ytliga lilla ego att det är tack vare mig som det föds barn här i världen.


Orättvisa och divalater

Det är så lätt att skylla förluster på orättvisa i fotboll, men idag kan jag knappast kalla Hammarbys torsk mot Helsingborg för något annat. Möjligen med tillägget fotbollsparodi också.
Första halvlek var vi totaldominanta, i andra plaskade Henke och hans paugar in ett par mål i rötan på Olympia.
I vår bittra uppgivenhet i TV-soffan nyss kom vi fram till att Bajen nu får tillbaks allt flyt och alla de där marginalerna som varit på rätt sida hela säsongen hittills.
Nu har det vänt och de där stolpskotten och tveksamma avblåsningarna går nästan aldrig vår väg längre.
Jag är bokstavligt talat livrädd för hur det ska gå på måndag. Derby mot Djurgårn hemma i den kokande grytan på Söderstadion.

Sur-Henke har förresten gått och blivit superdiva på gamla dar. Märkligt att han inte har så mycket medievana att han kan säga ett lugnt "Sorry, det var en dum grej, det kan hända alla, nu glömmer vi det och går vidare, hey, jag gjorde ju ändå två mål idag". Istället tar han av sig lurarna och vänder ryggen till när Lasse Granqvist ställer frågan, i och för sig ganska oproffsigt i sig om de gjort en överenskommelse att inte ta upp det, men ändå.
Det är så urbota fånigt bara. Ett litet slag i magen, ett sånt som utdelas i säkert varannan match utan att spelarna ramlar ihop, och än mindre blir anmälda för misshandel och ännu mindre än så blir divor större än Greta Garbo och vägrar svara på folkets (fansens, de som betalar alla miljoners miljoner till alla bortskämda fotbollsspelare) frågor.
Det är bara patetiskt Henke, att komma från en superklubb i en av världens bästa ligor och gå till ett skitlag i en pissliga och sen uppträda som en liten barnunge som vägrar svara skolfröken varför han mobbat sin kompis.

Allsång, bastusång, ambassadörlift och fotbollsöl

Har haft lite datorstrul och har knappt suttit vid Internet på fyra dygn nu. Rätt skönt i och för sig, att vara lite avskärmad för en gångs skull.
Helgen var hursomhelst underbar.
Några bestående minnen:
- Att stå sexton personer i en bastu på fyra kvadratmeter och sjunga "Karma Chameleon" så att dammet yrde från taket.
- Att få lift med en sydamerikansk vice-ambassadör från Karlaplan till Slussen, och två dar senare träffa honom igen på Sturehof.
- Att bada i havet, äta kräftor, sjunga snapsvisor och skicka busiga SMS med Sundevall.
- Att sjunga "Love Will Tear Us Apart" ihop med Lennart Jäkel och sisådär fyrahundra personer till på ett svettigt och galet grymt Debaser.
- Att dricka öl med Dana & Sanna på Läckerbiten och se två engelska ligamatcher utan en enda av de förväntade två svenskarna.
- Att bada på Gärdet.
- Att få Mange Schmidts softa album "Samtidigt i Stockholm" på posten.


Ett halvår av bardiskdansande

I förrgår firade "nya" Spy Bar sitt första halvår.
De har förändrat Stockholms uteliv mer än någon kunde drömma om. Idag är det en självklarhet för många att det finns ett femställe med bra musik, bra publik, bra personal och bra stämning. Den lilla klicken krogalkisar som fram till i vintras försvann iväg till bratställen, juggemaffiahak eller efterfester så fort klockan passerat tre har idag lärt sig festa vidare till klockan blir fem.
Men Spy Bar skulle nog hålla även utan sitt femtillstånd. De har såpass bra och annorlunda grejer, och utmärker sig såpass mycket att de nog inte skulle ha några problem alls att få dit bra folk redan före midnatt om de bara ville.
Det tål dock att upprepas. Stockholm har under de tolv-tretton år jag gått ut här aldrig tidigare haft en riktigt bra nattklubb. Möjligen med undantag för Berns under ett par år i början av detta årtusende.
En nattklubb som är både bred och smal, exklusiv och utflippad, galen och städad, uppklädd och trashig. En nattklubb av "internationell karaktär" som det så fint brukar heta.
Spy Bar har blivit en sådan, och jag hoppas de fortsätter vara det många halvår framöver.

Igår berättade dock Karin Winther att det var sista vecko-Debonair. Hon kommer fortsätta köra sporadiskt lite då och då, men lägger alltså ner veckoklubben som nog kan betecknas som en av de mest vågade satsningarna i den här stans klubbhistoria. Att  starta en veckoklubb baserad på musik och kläder som i stort sett ingen lyssnar på eller klär sig i är...ja, kanske faktiskt lite korkat. Men att redan efter några veckor se folk uppklädda i 30-talsdressar, dansandes lindy-hop bevisade ju ändå att Karin gjorde rätt.

Om inte Spy Bar vinner Nöjesguidens och alla andra priser i vinter så är det nån som drar mig i benet.

Om två veckor öppnar Debaser Medis i gamla Mondos lokaler. Det ska bli grymt intressant att se vad de gjort. Enligt vad jag hört så kommer översta planet endast att användas som konferenslokal/festvåning och alltså inte vara öppen för "allmänheten". På tvåan har de rivit den lilla scenen och öppnat upp i biosalongen. Och nedre, stora, planet vet jag inte så mycket om alls, mer än att det är rätt många grymma konserter inbokade. Typ Hot Chip och Camera Obscura bland annat.

Ikväll blir det Allsång på (vanliga) Debaser. Har faktiskt aldrig varit där än, och det sägs vara sista gången ikväll så nu tar jag chansen och går dit. Är ganska säker på att jag kommer älska det.

Och Tom Pyl ska sluta på Berns...

En dagbok om nätter

Tisdag kväll: Carmen-öl med Kim, Carlos och Alice med flera. Hetsiga politik-diskussioner. Nada, champagne, Springsteen. Bon-fest på Spyan. Robyn. Mer champagne. Carlos bjuder, som alltid, den gamle stekaren. Tjafs. Stänger fyra, ingen vill gå hem så det blir The Lab. Drinkar. Carlos bjuder. Träffar nån kille som fyller 40, alla åker hem till honom på efterfest på Söder. Taxin stannar till vid en lyxkrog i Gamla Stan där nån springer in och hämtar en flaska champagne. Calle Kumlin och jag sjunger födelsedagssånger. Sover hos en tjej.

Onsdag kväll: Kommer försent till Vampire Lounge, på grund av rn kombination av dålig planering, förvirring samt kontrollanter på T-banan. Spelar indie, soul, electro, rock och sånt där i fem timmar ensam. Hinner med tre rökpauser. Två gamla Nacka-kompisar tittar förbi. I övrigt nästan ingen jag känner. Rätt soft ändå, bra stämning. Ett gäng japanska hårdrockare håller låda. En av dem fyller år, jag spelar Jens Lekman "Happy Birthday, My Dear Friend Lisa". Han blir glad, fast han inte heter Lisa. Taxi till Baba. Kassatjejen ger mig en stämpel och säger glatt att hon minsann inte ska vara det minsta otrevlig mot mig idag. Fem års groll är över sådär lagom till slutet. Kaosmycket folk. Indiesvett. Lasse bjuder alla på Fernet och bärs. Cissi, Freja, Elin, Kringlan, Howe, Jonas, Kumlin, Managern (med nya hooligan-frillan!), Bill, Öhrn, Christian, Peter, Emma, bloggfolk... Jag hoppar in och spelar "Klubbland"-remixen. Var bara tvungen.
Taxi till Spyan. Hundra vänner. Johan J-A spelar Belinda Carlisle i Vita Baren. Jag hänger åttio procent av tiden nere i rökrutan. Jonas tjatar om efterfest. Jag åker hem med en tjej.

Idag blir det lugnt.
Ska till Hötorget klockan nio och kolla på Tiken Jah Fakoly, en reggaesångare från Elfenbenskusten som jag såg förra året i Roskilde och var helt jävla sagolikt bra.

I övrigt har jag nog tänkt läsa ut ett par böcker. Har fyra stycken halvfärdiga här nu.


Kändisknarkandet vs bankrånen?

Jag hade tänkt skriva något genomtänkt om häxjakten på två före detta idrottsstjärnor som haft lite lajbans på en fest (vilket fö är pretty fucking far from "doping"), men jag skiter i det efter att ha läst Isobels briljanta ledare idag.
Läs den ni också:
http://expressen.se/index.jsp?a=657487

Och ikväll spelar jag lite skivor på Vampire Lounge/Östgötakällaren. 20-01, ingen entré, billig öl, bra musik, soft häng, DU är där!



Det är 2006 och har precis börjat regna

Just hemkommen från ett trevligt litet födelsedagskalas hos min kompis fotbollsspelaren. Gav honom en blandskiva med lite britpop, lite svensk indie och lite electropop typ. Det dracks kaffe och saft, spisades bullar, kakor, tårta och inte minst den goda norska efterättsbullen Vestlands-Lefla, som är någon sorts smör-kanel-bulle-variant. Fick även se en grymt rolig film på underbara danser från ett bröllop i våras.
Say no more.

Nu regnar det. Och mörkret är sådär kompakt, nästan hotfullt, som man nästan hade glömt bort att det kunde vara. Känns på allvar som att hösten är här nu. Kommer bli en jobbig höst tror jag. På många sätt.
Usch, jag blir deppig bara jag tänker på det, och därför ska jag nog hålla mig från att skriva massa mer vemodigt sentimentalt dravel här nu.



Att supa bort sorgen funkar ganska bra trots allt

antepfodepp

Gårdagens citat hämtas från Anders Linderoth:

"Trist att vi ska förstöra lördagskvällen för många av Söderstadions besökare. "


Och det gjorde han ju faktiskt. Eller ja, inte just Anders Linderoth specifikt, snarare Ante Covic och min käre PFO (som för övrigt fyller år imorgon, grattis som fan om du läser här!), men även Pablo, Paulinho, Max, Erkan, Gunnar, Jeff och alla andra målsumpare och felpassare i den grönvita dressen igår eftermiddags.
Vi har 62-38 i bollinnehav, 13-7 i skott, 12-3 i hörnor. Vi totaldominerar matchen och Örgryte har inte en enda vettig målchans, tills Ante gör den där hjärnsläppsutrusningen och Ailton vandrar in med bollen i åttionionde jävla minuten.
Jag kände mig så sjukt uppgiven och totalt knäckt.
Hammarbys första allsvenska förlust på Söderstadion sen den där oförlåtliga Gefle-matchen i juli förra året. Man hade nästan hunnit glömma bort hur det känns att lämna Söderstadion som förlorare.
Och det värsta är att det känns som att det bara kan gå neråt nu. Raset är på väg. Helsingborg borta är en mardrömsmatch, och direkt efter det är det derby mot blåränderna från Skansen. Jag mår redan dåligt bara jag tänker på det.

Senare på natten går jag på Slick, hade äntligen lyckats matchen, men träffar givetvis en Bajenkompis det första jag gör, och blir påmind igen. Ångest.
På Spy Bar möter jag Tom Pyl (gnagare). Han behöver inte ens säga något, blicken räcker för att jag ska få ångest igen.
Sundevalls gäng spelade i Vita Baren och det var fullständigt kaos, precis som man kunnat förutspå. Remröd, Porseryd, Zetterberg, Ström och hela possen. Champagnehinkar som låg välta runt DJ-båset och allsång till Tina Turner och raggahits.
Så Spyan var alltså grymt igår, och jag lyckades bli såpass full, träffa söt flicka, dansa i baren, prata strunt med allt och alla, och till slut faktiskt glömma bort allt som har med fotboll att göra.


Ali och Alex

aliesbati2 alexschulman
Rensade lite i länklistan här till höger. Tog bort några gamla bloggar som lagt ner eller som jag åtminstone aldrig läser längre, och la till ett gäng nya också.
Så nu borde min blogg vara det enda stället i världen där Alex Schulman och Ali Esbati står bredvid varandra.
Jag tycker båda är läsvärda, ur varsitt extremt skilt perspektiv, men ändå. De fyller sina funktioner bra båda två.
Det här (http://www.stureplan.se/articles/2908/ *) var till exempel sjukt roligt, och absolut inte bara för att jag själv råkar nämnas som en av de deprimerade Spy Bar-människorna i Calle Sundevalls potentiella Köket-stammiskrets.
Alex Schulman är en av de vassaste pennorna i svensk nöjesmedia, tveklöst (varför säger man fortfarande så när ingen jävel skriver nåt med penna längre, annat än telefonnummer på baksidan av gamla flyers?). Lite i just Calle Sundevalls bitskt sarkastiska anda.

Och Ali Esbati är en av de vassaste agitatörerna i svensk politik. Vore han partiledare för Vänstern så skulle de tredubbla sina opionionssiffror i ett nafs. Han har allt en bra politiker ska ha, men som nittiofem procent saknar: hjärna, hjärta, kunskap, engagemang och inte minst humor.

* Nu är det nåt jäkla vajsning med html-kodandet här igen så det inte går att göra länkar.

Nkosinathi Nhleko

toni

Välkommen till Hammarby!
Försten som lyckas uttala namnet rätt vinner en bärs på nästa hemmamatch!
Själv kommer jag nog bara säga "Toni".




Indieriddare

riddare
Alexander Skarsgård i DJ-båset på Spy Bar

Underbar kväll igår. Förutom CD-spelarstrulet på Baba, och det faktum att jag självmant valde bort att åka på efterfest hos Jocke Heineman endast på grund av tröttma, så var exakt allting helt perfekt. 
Såg Bajens B-lag vinna mot BPs dito med 1-0 inför säkert femhundra pers på Söderstadion. Satt tillsammans med PFO och Benny Lekström. Fick en känsla av att Linderoth slängde illavarslande blickar bakifrån, undrandes varför två av hans spelare satt med ett gäng folkölsdrickande pajaser på läktaren.
Blev som vanligt imponerad av HTFF-anfallaren Alagie Sosseh, samt av Isak Dahlin som spelade defensiv mittfältare eftersom David Johansson testade mittbackspositionen. Benny berättade att anledningen till det var att både Max och Pétur har två gula kort var och därmed riskerar avstängning snart, varför vi alltså behöver skola in någon ny som mittback.
För övrigt kan jag fett exklusivt avslöja att Lolo Chanko antagligen inte lär starta på lördag, utan att det troligen blir Erkan Zengin som tar den offensiva innermittfältsrollen.

En ganska seg tillställning var det hursomhelst, och efter en kort vin- och pizza-sittning på en grym takterrass vid Mosebacke bar det iväg till Baba Sonic.
Kvart i elva gick jag upp och rökte, då var kön bort till Rival och vakten sa att 270 pers var inne. Det är mer än de haft totalt under många av de sega vinterkvällarna genom åren. Mer än dubbelt så många kom nog in till slut.
Dansgolvet fylldes till Postal Service strax därefter och var sen fullständigt knökfullt ända fram tills jag en minut i tre drog ner volymen på "Klubbland"-remixen och skrek något om att slutet har just börjat mellan oss och Baba.
Det var fint, precis sådär lagom Baba-fylle-sentimental-patetiskt som jag kan bli i mina bästa stunder.

Givetvis blev det Spyan, som osade galenskap redan i dörren. Inne i Vita Baren spelade Johan Mattsson och Alexander Skarsgård punk, indie och hårdrock.
Givetvis var jag tvungen att hoppa upp på bardisken när Alex drog på Grisen Skrikers "Ett tusen punks".
Givetvis fick jag shots. Givetvis hade Skarsgård riddarkläder. Givetvis var jag alldeles för full och alldeles för fokuserad på att pogo-hoppa till punken för att ens tänka på att ragga.
Givetvis fick jag spela ett par låtar och drog sjukt otippat på Motörheads "Bomber" tillägnad Cissi som blev helt salig, och senare givetvis även "Klubbland"-remixen då det var The Way We Wear-Johans och L'amour à trois-Ace tur att vara saliga.

Det var en bra kväll.
Ikväll blir det ännu en. Jag och sisådär 34 personer till spelar tio minuter var ute i Trädgårdens trädgård. Jag och Dana har fått den stora (eller tvivelaktiga?) äran att avsluta hela kalaset från tjugo i tre och framåt.


Nikotin och tjejkompisar

Oj, jäklar vilken nickokick jag fick nu!
Helt jävla zonkad, haha!
Första ciggen sen i söndags, det blir så ibland. Trots att jag rökt sen jag var sjutton och aldrig ens försökt sluta så kan jag utan några större problem klara mig utan cigg ett par dar, så länge jag inte dricker öl (eller andra berusningsmedel för den delen).
I alla fall om man är så pank att man är tvungen, vilket jag är nu. Hittade fyra stycken avbrutna cigg i min skivväska precis. Brukar lägga några lösa cigg där ibland när jag spelar, som backup om de skulle ta slut på en efterfest och man sitter där fem på natten utan nån öppen 7-11 i närheten. Men så glömmer man bort dem, och så blir de liggande där och går av precis vid filtret. Typiskt, men helt okej såhär i nödsituationer. 

Nu ska jag dra iväg och fika med min fd flickvän snart. Det känns verkligen fel att säga "fd flickvän", eller "ex-flickvän", eller alla andra såna där varianter.
Jag brukar säga tjejkompis istället. Kvinnlig vän kanske funkar också, men det låter inte direkt naturligt.
Lite konstigt är det i alla fall, att någon kan gå från flickvän till tjejkompis bara sådär.
Det är snart ett halvår sen nu, och jag mår faktiskt ganska bra.
Folk, även mina bästa vänner, tror alltid att när hon träffar nån ny kille så ska jag bli jätteledsen. Så är det inte. Jag tycker om henne väldigt mycket, och jag vet att hon tycker om mig väldigt mycket också. Oavsett om vi träffar andra då och då så kommer vi alltid vara vänner. Det känns bra, oförskämt bra nästan.
Bättre breakup än jag någonsin varit med om tidigare.

Hursomhelst så ska vi fika snart, sen ska jag till Söderstadion och kolla på reservlagsmatch mellan Bajen och BP, och direkt efter det drar jag till Baba Sonic och spelar skivor. Min bror kommer dock inte indie-battla med mig ikväll som utlovat, eftersom han stack till Paris igår kväll.
Men kom gärna dit ändå, det är bara fem gånger kvar på Baba någonsin ju. Vi ska festa sönder stället!




Karlstad och Emmaboda är the places to be!

Dake ringde igår. Han var i Karlstad. "Alla är här utom du och Tom Pyl", sa han.
Såklart. Det var fest i dagarna två, och det var inte Daniel Pops 30-årsdag som firades först och främst, utan det faktum att Han var där.
Han, som är den ende person jag i vuxen ålder fortfarande benämner med stor begynnelsebokstav.
Steven Patrick Morrissey.

Varför han spelade just i Karlstad förstår jag fortfarande inte riktigt. Ännu mindre varför han valde att göra det två kvällar i rad, men det finns säkert något subtilt Moz-skäl till det som vi får reda på någon gång i framtiden när allt är väl.

Hursomhelst så hade jag inte råd att åka dit. Jag har sett Morrissey två gånger i år redan, det får räcka för nu.
Inte heller har jag råd att åka ner till Emmaboda, som flera av mina vänner gör idag.
Jag har varit där sju gånger under årens lopp, väldigt oregelbundet dock.
Minns så väl första gången vi var där, 1994, när det endast var en dag och jag och brorsan kom dit kvällen innan. Vi var ensamma att gå av på Emmaboda station, frågade oss fram till festivalen och när vi väl kom dit så kunde vi inte hitta entrén utan fick helt sonika planka över järsgården och gå in.
En kort liten man kom springandes, ropandes högt på bred småländska: "Har ni biljetter eller?".
Vi förklarar att vi har ett fanzine som heter Nowhere och att vi skulle få nån sorts ackrediteringar.
"Aha, är det bröderna Gelin alltså! Så trevligt, gå bort och ta en stämpel därborta bara då!", säger mannen som visar sig vara festivalgeneralen Håkan Karlsson i egen hög person.
Den kvällen satt vi alla samlade runt samma eld. Hela festivalen, kanske tvåhundra personer totalt, lyssnandes på samma bandare som antagligen innehöll nysläppta låtar som Breeders "Cannonball", Oasis "Supersonic" och Morrissey "Now My Heart Is Full".
Dagen efter vällde folket in, men jag tror besökssiffran stannade någonstans runt femtonhundra personer. En bil med folk från Stockholm Records kom dit på dagen. Jag köpte en Cardigans-tröja för sextio spänn av Martin Sköld, som även hade sitt eget lilla svensksjungade indieband Kent.
Vi överlevde på att sälja vårt fanzine till folk på campingen. Sålde säkert uppåt hundra ex, och jag träffar fortfarande - tolv år senare - folk som påstår sig ha köpt Nowhere där och då.
Vi såg Yvonne, Sonic Surf City, Happydeadmen, Brainpool och nämnda Cardigans. Det var en fin festival och jag kom att bli förälskad i den ganska omedelbart.

Nu har jag inte varit där på två år, och jag saknar det redan.


Hjärndöd

Hur känns det?
Hur länge har du väntat på det här?
Om du jämför det här med allt annat du har vunnit, hur värderar du det här guldet då?

Alltså allvarligt, varför måste sportjournalistik vara så fruktansvärt menlös ibland?
De ovan nämnda frågorna var de första tre som Carolina Klüft fick av André Pops efter att ha vunnit sitt EM-guld nyss.

När jag var nån sorts speaker på den där fotbollsturneringen i helgen ställde jag liknande frågor ibland till vissa av spelarna, men då förstod såväl de jag intervjuade (Anders Wendin, Johan Mattsson, Bobba, Jakob Grandin, Lång-Kalle mfl) som publiken att det hela var ironiskt.
"Gräset är grönt, bollen är rund, det går bra nu, och det är inte över förrän domarn har blåst i pipan".

Man kan faktiskt prata om relevanta saker också.
Och just därför lovar jag att detta är det sista jag skriver om friidrott på ett tag nu.

Sorry.


Jag jublar bara åt folk som hoppar över 2.40

patriksjoberg
Det hoppades bättre höjd på hockeyfrillans tid

När jag var liten var friidrott nästan lika stort som fotboll. Under OS, VM och EM följde jag allt som gick att följa, satt med tidningar och jämförde personbästa hos bulgariska släggkastare och finska långdistanslöpare.
Vi gick på DN-Galan och Finnkampen, såg världstjärnor som Linford Christie, Patrik Sjöberg, Miro Zalar, Said Aouita, Heike Drechsler och Merlene Ottey.
Samlade autografer och blev småförälskad i något år äldre länghoppslöftet Erica Johansson, som satte svenskt rekord redan som femtonåring 1989.
Hoppade själv höjdhopp och vann Skolmästerskapen när jag gick i femman.

Men sen avtog det där intresset för friidrott ganska snabbt. Carl Lewis, Sergej Bubka, Sotomayor, Griffith-Joyner och de andra profilerna försvann och jag orkade aldrig riktigt lära mig namnen på alla de nya som dök upp varje år.

Nu är det EM i Göteborg och SVT sänder hela dagarna. Jag har på det lite i bakgrunden, hör hur Jakob Hårds lena stämma knappt har förändrats någonting alls på de femton-tjugo år som gått sen jag hörde den första gången.
Saknar däremot Christer Ulfbåge litegrann, inte för att han var så särdeles fantastisk på något sätt, mest för att han liksom hör till bara.

Precis när jag skriver detta kastar Carolina Klüft sitt första spjutkast i sjukampen, och Sveriges första guld lär vara ett faktum om någon timme.
Men jag kommer inte studsa runt, tårögd och lycklig i lägenheten. Jag kommer inte ens knyta näven och skrika "Ja!" en endaste gång.
Kanske, kanske, kanske kommer jag att göra det om nån av de där verkligt otippade kämpar sig fram till en seger ingen kunnat drömma om. Som Linus Thörnblad eller Emma Green i höjdhopp till exempel. Eller hon Camilla-tjejen i tresteg. Då skulle jag kanske bli lite glad, men aldrig i närheten av när gamla hjältar som Sjöberg, Kroon, Ewerlöf, Danielsson, Bodén, Westén, Zalar, Henriksson eller Nylander hoppade, sprang eller kastade sig fram till sina medaljer på 80-talet.

Det är nog så med de flesta idrotter, att de betyder så mycket mer som liten.
Fotboll är undantaget, och pingis om J-O Waldner är med.


Jimmy Nordin!

jimmynordin

Nu har jag hört förbundskapten Thomas Engdahl berätta exakt samma story kanske tio gånger, om hur han satt på läktaren och blev uppringd från "Vippen" för att ta hand om en Jimmy Nordin som var redlöst berusad.
Själva grejen är naturligtvis fantastiskt rolig. Och då menar jag inte att det är kul att folk har alkoholproblem, på något sätt.
Däremot är det kul att det är just Jimmy Nordin som misslyckas kapitalt i kul-kvalet, super sig dyngpackad, gör bort sig, bråkar med landslagsledningen och till slut alltså blir gripen av polisen efter att ha orsakat den största fylleskandalen i svensk idrott sen Peter Åslin fick åka rullstol in på Globe Hotel efter en lite väl blöt natt med hockeygrabbarna.
Jimmy är liksom så tacksam att raljera om bara. Killen har släppt två patetiskt usla album, med den seriösa ambitionen att bli rockstjärna, och nu på senare tid även startat en site med högst tvivelaktigt sexrelaterat innehåll. Dessutom har han alltid haft en skönt dryg attityd i intervjuer.
Nu saknas bara ett par mästerskapsmedaljer, en fet dopinghärva och några tveksamma skådespelarinsatser innan han är däruppe med Ricky Bruch i galenpannornas friidrotts-himmel.

Love

arthurlee

Jag fortsätter göra som Morrissey och spenderar varma sommardagar inomhus. Ja, jag vet att det heter "tillbringar" på svenska, jag brukar vara den första att påpeka det, men nu direktöversatte jag ju faktiskt bara lite på skoj sådär.
Min sömnrytm är mer uppfuckad än Leonardo da Vincis just nu. Jag sover ett par timmar här och där, och däremellan skriver jag en massa åt diverse tidningar och åt mig själv, eller så läser jag tidningar och kollar på TV. Gärna samtidigt.

Igår förmiddags var jag en sväng nere på Årsta IP för att kolla Bajens träning, hade inget bättre för mig och kände att jag behövde lite inspiration till nästa krönika. Att det bara var löp- och fys-träning hade jag ingen aning om, men det var rätt kul ändå.
Jorge skulle interjvua Lolo Chanko också, vars brorsa agenten stod och glassade i solglajor och backslick bredvid plan. Sportchefen Thomas Andersson snackade en del med Chanko-brodern också, om vad kunde jag inte höra. Däremot var det nästan lite gulligt efteråt när junisen Isak Dahlin fick visa Lolo var man lägger smutstvätt.
PFO berättade att han skulle sälja sin bil, nu när han flyttat in till stan behövde han den inte längre.

Årsta är en underbar liten idyll, och det känns så fint att se mitt kära Hammarby i deras vanliga vardag. Långt ifrån kvällstidningshets, grishuvuden och alla knasiga silly season-rykten.

Läste i Svenskan igår (har till slut bytt bort DN nyligen) att självaste Arthur Lee är död.
Jag såg honom med Love på Roskildefestivalen 2001, det var fullständigt magiskt. Och det är svårt att inte tänka på allt den mannen tvingades gå igenom i sitt liv, med droghelvete, bråk och fängelsestraff.
Skänk honom en tanke medan ni lyssnar på "Forever Changes" som är ett av de finaste folkrockalbum som någonsin släppts.


En Stockholmshelg igen

Nej, det blev alltså ingen Smålandsresa för mig i helgen, av olika skäl tyvärr.
Men ännu en bra Stockholmshelg istället dock. Igår var jag nån sorts konferencier/speaker/intervjuare samt DJ i fem-sex timmar på Hjorthagens IP där Trädgårdscupen arrangerades. Tolv lag med diverse klubbar (Vänner & Bekanta, Trädgården), barer (Spy Bar, Landet, Mosebacke), tidningar (ODD) och klädbutiker (Beneath, Cicatriz) medverkade. Det var hårt och tufft spel, med många skador och skavanker. Redan innan jag kom dit hade självaste Det Ljuva Livet-Goesta lämnat Hjorthagen i ambulans med bruten arm.
Men strålande sol, öl, grillning och massa fotbollsindie gjorde det hela till en fantastisk liten tillställning.
Jag fick även sköta pristudelningen nån timme senare på Trädgården, där just Trädgården själva alltså fick pokalen, mycket välförtjänt.

Annat jag gjort  helgen: Varit på efterfest hos Spiceys mamma. Sett kusin-Jonas göra en nervös och punkig debutkonsert på ACE. Hängt massa med Dana & Sanna, dansat på Spyans bardisk när Nitty Gritty-Hugo spelade "Vapour Trail". Dansat till Kornéls techno i Victoriasalen. Dansat till Hinkes techno på Trädgården. Hängt i Tessinparken. Raderat tvåhundra spam-kommentarer på bloggen. Varit på Riche och träffat bästa Quetzala & Lovisa. Nästan börjat gråta när jag fick reda på en så fin sak som ska hända snart..

Med hatten i natten

kornelsebhatt
Kornél i hatten som fick mig ut i natten...

1. Igår satt jag hemma och skrev i det nattliga lugnet. Klockan blev sisådär kvart över två då Kornél dök upp på MSN och började övertala mig att hänga på till Spyan. Mot löften om glatt sällskap, fri sprit, snygga tjejer och inte minst ett lån av den där galet snygga stråhatten, så blev det till slut som så att jag 2.37 lämnade lägenheten. Med två starköl som proviant tog jag cykeln, parkerade vid Humlegården och strax före tre gick jag in i Vita Baren igen.
Där var det hemkomst-fest för bästa Alice Åslund, som Stockholms klubbnätter har saknat något enormt medan hon istället förgyllt Paris det senaste halvåret.
Dessutom träffade jag så otippade människor som David Sundin (tack för drinken, man!), Antonia (som jag nog inte sett på två år minst), Oisín, Elsa B, Peter Ryckert och Johanna från i våras..
Alla var fulla, glada och underbara. Jag fick shots, drinkar och öl. Johan Mattsson drog med mig upp i DJ-båset i Victoriasalen för att spela ett par låtar. Strömmen gick, vinylen var inte jordad och skivcasen var i den värsta röra jag nånsin sett ett par skivcase, men jag hade kul ändå. Såklart.
Efterfest blev det ingen, inte ens det utlovade Stadshuskajsbadet blev av, så jag tog cykeln hem igen och somnade lite småfull nån gång strax efter morgonsändningarna börjat på TV.
Effektivitet, tror jag man kan kalla det.

energiskagget
Såhär ser ett tvättäkta lågenergiskägg ut!

2. Roligast i nya ODD AT LARGE är när partiledarna snackar skönhetsprodukter, och Miljöpartiets Peter Eriksson får frågan hur utseendet speglar hans politiska tillhörighet.
"Jag rakar mig inte, vilket är energieffektivt, utan klipper mig med sax".
Där snackar vi sila mygg och svälja kameler. Kräv en timer i alla offentliga byggnade som slår av lamporna på nätterna så kan du gladeligen helkroppsraka hela Miljöpartiet dagligen i resten av det här seklet.
Nya ODD är förresten grymt snygg. Har inte hunnit läsa speciellt mycket än, men den ser lovande ut. Fortfarande lite ojämn dock, men skarp (usch, jag gillar inte riktigt det ordet).

difdepp
Sittplats i Ruzomberok

3. Fotbollen så... (Det nittio procent av er hatar, men det skiter jag som bekant högaktningsfullt i).

Djurgårn blev igår kväll utslagna ur CL-kvalet mot ett lag som knappt går att stava till från en stad i Slovakien med ungefär lika många invånare som det bor i svenska metropoler som Boden, Motala eller Skövde.
Folk säger att svensk klubbfotboll inte är bättre än så.
Att sen landslagsordniarie stjärnor som Henke Larsson, Anders Svensson, Teddy Lucic och Mattias Jonsson knappast dominerar eller ens utmärker sig speciellt i Allsvenskan är ett mindre mysterium i det perspektivet.
Svenska klubblag torskar år efter år mot mellaneuropeiska skitlag som FC Thun, Ruzomberok, Derry, Cork eller Llanelli. Samtidigt föder svenska lag upp högklassiga fotbollsspelare som varje år säljs vidare till storklubar som Arsenal, Juventus, Glasgow Rangers och Lyon.
Och vi kvalificerar oss till VM och EM, där vi spelar jämt eller vinner mot toppnationer som England, Argentina och Italien.

Det kan ha flera orsaker att klubblagen inte når längre.
Kanske är det så att vi har toppskiktet, men därunder saknas en rejäl bredd?
Kanske beror det på att svenska klubblag saknar den taktiska kompetensen, att vi saknar tekniken, eller inte är tillräckligt bra på att försvara oss vid ledning till exempel?
Kanske är det helt enkelt en självförtroendegrej. En mental låsning som säger att "oj, vi är utomlands, det kommer gå åt helvete"?
Som (snart kickade) Djurgårdstränaren Jonevret sa till Rosa Sidorna "Det är bara bajs hela tiden".

Hursomhelst så är jag naturligtvis bara glad för att Djurgårn åkte ut igår. Jag hatar givetvis DIF avsevärt mycket mer än jag gillar Sverige.
Däremot känns det ganska roligt att Åtvidaberg (!) som enda svenska lag faktiskt klarat sig vidare till andra kvalomgången i Uefacupen, där de också borde ha åtminstone spottstyvern av en chans att klara sig mot norska Brann.

chankobajen
Chanko till Bajen är kommen - oss är en frälsare född?

Och ikväll spelar Bajen borta mot Örgryte. Serieledaren mot tabelljumbon. Det kan gå precis hur som helst. Jag tror på oavgjort, 1-1 eller 2-2. Benny ska stå igen och får chansen att visa om det var nybörjartur eller om han verkligen håller A-lagsklass. På bänken kommer Castro-Tello vara en av de mer erfarna spelarna, då andremålvakten är junioren George Moussan och sista reserven antagligen blir José Monteiro.
Det är starkt om vi kan komma ur det här skadekaoset med hedern i behåll och fortsatt topp-placering. Ruskigt starkt faktiskt.
Lollo Chanko är för övrigt en klass-värvning. En allroundspelare som kan komma att visa sig oerhört nyttig för just bredden i truppen framöver.
Men vi behöver fortfarande en anfallare till. Desperately seeking Nhleko.

pikebacklin
En gammal Pike & Bäcklin-tavla.

4. Ikväll spelar jag skivor på ett vernissage på Mejan (Skeppsholmen). Det börjar redan vid fyratiden tror jag, men jag kommer inte dit förrän efter fotbollen, dvs vid halv tio ungefär. Bäcklin med flera är konstnärerna som ställer ut, jag tror det kommer vara skitbra. Så gå gärna dit, billig bar är utlovad.
Imorrn är planen att dra till Småland, men riktigt hur eller när verkar ingen riktigt veta ännu dock. Vi får se, det löser sig väl...

Dagens roligaste!

gurra [16:29]:

Hej.

Som du kanske vet så är Spy Bar i ny regi sen i februari. Det
innebär ett helt nytt register och helt nya kort. Tyvärr så kräver
vi numera en referens inom den nya ledningsgruppen när det
kommer till att dela ut kort. Därför måste vi tyvärr avslå din
ansökan.
gurra [16:29]: eh?
Carl M Sundevall [16:30]: fan gurra! trodde du om någon skulle fatta att det är ett skämt!
gurra [16:30]: david ringde för en timme sen och var sur för han hade blivit av med sitt kort
gurra [16:30]: jag såg det först nu
gurra [16:32]: haha, har ni skickat det till alla?
Carl M Sundevall [16:32]: jepp! alla!
gurra [16:32]: hahahaha
gurra [16:32]: sjukt roligt faktiskt
Carl M Sundevall [16:32]: har fått över 100 mail nu
gurra [16:32]: haha
gurra [16:33]: vad säger folk?
gurra [16:33]: många som ber på sina bara knän?
Carl M Sundevall [16:33]: nja. de är mer allmänt ledsna.
gurra [16:33]: heh
gurra [16:33]: men nån som slickar rejält med röv måste det vara ändå?
Carl M Sundevall [16:34]: några. Och några som skäller ut mig! haha
gurra [16:34]: haha
Carl M Sundevall [16:34]: Folk är allmänt rätt upprörda iafg.
gurra [16:34]: kan fatta det
gurra [16:34]: svarar du då?
gurra [16:35]: till folk som mailar alltså
Carl M Sundevall [16:35]: jepp. att allt är ett lumpet skämt.
gurra [16:35]: heh


***
Det är alltså detta som åsyftas:
http://www.stureplan.se/articles/2856/


Ännu en epok går i graven...

babapremiardans
Dans och ölspill på premiärkvällen för drygt fem år sen. Foto: Flyer-Jimmy.

Fick nyss höra tråkiga nyheter om indieklubb-Stockholm.
Restaurang Tivoli vid Mariatorget ska få nya ägare i september, vilket alltså innebär att allas vårt Baba Sonic läggs ner.
De nya ägarna vill enligt ryktet flasha upp stället för att ge Marie Laveau två kvarter bort lite konkurrens.
Larvigt är min spontana reaktion.
Tivoli har väl funkat jättebra i alla år som småsunkigt, inrökt gammal söderpub/klubb med hårdrock, indie, stand-up och plastglasöl.

Vid sidan av Baba Sonic har jag nog inte varit på Tivoli fler än en handfull gånger, men Baba har ju ändå varit Baba i över fem års tid nu.
Troget har det funnits där vareviga onsdagkväll. Med vänner och bekanta i DJ-bås, på dansgolv, i baren och i hörnsoffan. Med de givna gamla indieklassikerna såväl som de framtida electropophitsen. Med svettigt, röjigt, hoppigt och studsigt allsångssjungade dansgolv. Med Lasse i baren och stammisöl, shots och kärlek. Med nya generationer söta kajalprydda indieflickor varje år. Med allt vakttjafsande, bråkande, avvisande, portande, falskleggande, fylledravlande, Sevenelevensnattande och tvåförendrickande. Med säkert uppåt femton DJ-spelningar genom åren.
Jag spelade på premiärkvällen våren 2001, och om en vecka spelar jag där igen (ihop med min käre bror). Kanske blir det sista gången jag får tränga in mig i det där lilla DJ-båset, välta öl, nobba fylle-önskningar på The Sounds och än en gång försöka förstå mig på det där ljusbordet som jag nog aldrig lyckats med.

Hursomhelst så känns det faktiskt lite vemodigt. Baba har kanske inte varit världens bästa klubb alltid, men där har funnits en oförfalskad glädje hos hundratals människor under över tvåhundrasjuttio kvällar och nätter i den här lilla stan.
Jag kommer sakna det en smula.


Återkomsten

gurkslick

Nej, jag har inte gått under jorden bara för att jag inte skrivit något här på drygt två dygn.
Jag har varit på Slick och svettats floder, taktmixat indiehousehits och stått fånleendes med armarna i luften blickandes ut över en smockfull Kägelbanan.
Jag har varit på Spy Bar, druckit shots och lyssnat på Tom Pyls gubbrock.
Jag har varit på efterfest hos fildelarnas fiende i en grym lägenhet vid Söder Mälarstrand där det fanns både sprit och champagne i överflöd.
Jag har varit på Söderstadion och sett Benny Lekström göra succédebut, Pablo göra mål igen och en eftermagsjuk PFO slå fullständigt briljanta crossbollar. Jag har även fått gåshud och snudd på tårar i ögonen när Benny efteråt blev omkramad länge länge länge av andretränare Thom Åhlund inne på mittplan.
Jag har varit på en liten söderrunda också. Vita Bergsparken-Carmen-Kvarnen. Det var fint, även om några kanske upplevde det som lite väl grabbigt inne på Kvarnen.
Jag har förberett en rätt stor intervju jag ska göra imorrn eftermiddag.
Jag har surfat runt på lite fotbollssidor och läst om Bajens alla potentiella nyförvärv (Lollo Chanko, sydafrikan-Toni, isländska forwarden mfl) samt att min gamle hjälte Patrik Gerrbrand lämnar mitt Leicester för norska Fredriksstad.

Ja, det är väl ungefär vad jag har gjort i stora drag de senaste dygnen.


hits