Bombens Dansklubb och Pianobar!

Bombens Pianobar

Nu har vi haft Bombens Dansklubb i fyra veckor. Det har varit riktigt bra. Och Pianobaren har varit något av det finaste och roligaste jag varit med och skapat under våra sju och ett halvt år med Bomben.
För att ni som ännu inte varit där ska få en liten uppfattning om hur fint det har varit tycker jag att ni ska gå in på
http://bomben.se/dansklubben/ och titta på filmerna och bilderna. Framförallt ska ni titta på filmen med Ane Brun från nu i lördags.
Hon sjunger enastående vackra versioner av Eurythmics "When Tomorrow Comes", Portisheads "Roads" och Moneybrothers "Reconsider Me".
På lördag är det Sveriges kanske kändaste graffitikonstnär Pike som ska göra pianodesignen ihop med sin polare Bäcklin. Det kommer bli intressant att se.
Nya gästsångare och gästsångerskor i olika dignitet är på ingång varenda lördag framöver.
Och på Billys dansgolv har vi bokat ingen mindre än John Dahlbäck nu på lördag, följt av Emil Arvidson nästa vecka och därefter självaste Johanna Olofsson den 18 mars.

Så se till att komma dit för böveln!



The Largest Hoax in Brithish History

KLF

KLF-männen Drummond och Cauty slår till igen!
Den här gången påstår de att Pete Doherty är ett påhitt från deras sida, att de uppfunnit honom som ett test för att lura musikbranschen och oss alla.

Genialt, fullständigt jävla briljant!
Jag avgudar KLF.

The Samaritans have today recruited 600 extra staff to deal with an expected
surge in calls as troubled fans come to terms with today's revelations about
rocker and teen icon Pete Doherty. In a surprise press conference today, the
men behind Doherty's career reveled themselves - and admitted that the
Libertines, Babyshambles, the tales of drug use, the armed robberies and the
affair with supermodel Kate Moss have all been part of one of the largest
hoaxes in British history.
The men behind the scandal - Bill Drummond and Jimmy Cauty, who were
themselves infamous popstars under the name The KLF - admitted how they
plucked a young Buddy Holly impersonator Doherty from obscurity and made him
a media darling. "It was a meant to be a quick stunt to show the frailties
of our celbrity-obsessed culture," said Cauty, adding, "there are too many
people who are famous despite their lack of talent, usefulness and basic
intelligence. We wanted to do something that held a mirror up to that." Mr
Drummond called Britain's pop-culture "sick" and said that although he
regretted the hurt caused to Doherty's many fans, he hoped "this incident
taught us all some important things".

In a prepared statement, the two men - famous for many other pop pranks,
including the famous burning of GBP1million on a remote Scottish island -
detailed how they manipulated the British Press into making Doherty an icon.
Doherty - whose real name has now been revealed to be Trevor McDermott - was
making a living as a part-time Buddy Holly impersonator in the Cornwall
holiday circuit. He began a short-lived affair with the singer of a well
known 80's rock band, and was introduced to Drummond and Cauty at a
backstage party in London's West End. The men described how a drunken
McDermott amused them with his slurred singing and frenetic dance movements,
and how they then realised that this would be the perfect "dupe" for a plan
they had been hatching for some time.
"The plan involved proving three theories we have about current British
society," reads the statement. "The first is that in the so-called
"alternative" scene, everybody is too scared of missing The Next Big Thing
to worry about anything else." To prove this, some session musicians were
provided to compose the rest of the "band", The Libertines, and rumours of
exposive gigs were leaked to the media. "The gigs in question never actually
took place, but we didn't have to worry about that. Soon the buzz around The
Libertines was so frenetic, journalists were falling over themselves to
claim to have been at the front of every single fictional gig." Within
weeks, The Libertines were appearing on magazines and receiving record
offers. Gigs sold out in minutes, while their first album "Up The Bracket"
flew off shelves.

Pete Doherty
Trevor McDermott eller Pete Doherty?

Feeling that their first point had been proved, Drummond and Cauty moved to
their second theory: "We feel that our culture has become an enormous soap
opera. We don't care what a person thinks, or creates, or contributes. We
just care about what they do in their normal lives. Especially when it's
something they shouldn't be doing."

To demonstrate this, the men co-ordinated a number of scandals. First was a
robbery staged in the house of one of the band members. When this took
place, McDermott (aka Doherty) was unknown outside of the alternative music
scene. An incident of this calibre was sufficient, however, to catapult
McDermott onto the front page of every major national tabloid. "One day we
has just another singer, the next day he was 'Disgraced Celebrity Rocker',
and he hasn't been out of the papers since". Further revelations about drug
abuse and violence kept McDermott and The Libertines on the front pages for
months.

One thing that took even Drummond and Cauty by surprise was the affair with
model Kate Moss. "That was not something that we planned or had any
involvement. Whether she knew about the hoax is something we are not party
to. We have never had any contact with Miss Moss." However, this was the
boost their project needed - where the drugs and crime had made McDermott a
media sensation, the relationship with one of fashion's most famous women
catapulted him into the world of true celebrity. "While we had not planned
this, it certainly proved our point. There are many superior artists in the
country today, but they never appear in Heat or The Sun, because they don't
have the words 'boyfriend of Kate Moss' after their name."
Despite this boost, the project began running into a major setback for
Drummond and Cauty. Just as they were preparing to enter the final phase of
their scheme, Doherty decided that he wanted to part company with them, the
fake band, and begin seriously recording music. He stopped all contact with
the men, and threatened legal actions if any details were leaked to the
press. "We were upset at the apparent failure of our grand project, and also
at the monster we had created in Pete Doherty. Our third theorem - that 'If
enough people say that a piece of s*** is a bar of gold, we'll believe it's
a bar of gold' - seemed to have been beyond salvation. Fortunately, at that
point Pete released the first Babyshambles album."

In the time since then, Drummond and Cauty have been locked in a vicious
legal battle, which was eventually settled out of court by the discovery of
a videotape showing McDermott singing "Peggy Sue" at a Butlin's in Devon.
Publicly, McDermott still strongly denies all charges. How this affects the
future career of Pete Doherty remains to be seen.

It was 20 years ago today...

Olof Palme

För 20 år sen vaknade jag hemma hos min pappa och gick upp för att titta på "Godmorgon Sverige". På den tiden fanns det bara två TV-kanaler för alla oss som inte var stenrika och hade parabol. Förutom "Tom & Jerry" på "Lilla Sportspegeln" och "Tecknade Pärlor" en gång i veckan så var det enda tecknade program man kunde se nån liten snutt i slutet av just "Godmorgon Sverige" varje lördagsmorgon. Därför gick jag alltså upp redan vid åttatiden denna morgon den första mars 1986.
På TVn stod det dock två rader text under den analoga klockan: "Godmorgon Sverige har utgått på grund av mordet på statsminister Olof Palme".
Jag var tio år och visste ju såklart vem Palme var. Jag hade sett honom många gånger på TV, och vid några tillfällen i verkligheten också, bland annat de gånger min pappa hade tagit med mig till Norra Bantorget på Första Maj för att demonstrera. Jag minns väl att jag tyckte Palme utstrålade ledarskap, faderskap kanske till och med. Såhär i efterhand skulle jag nog kunna säga att han var en Landsfader för mig redan då.
Jag visste att min pappa, som då jobbade på Statistiska Centralbyrån, hade haft besök av Palme på jobbet bara några månader tidigare. De hade diskuterat någonting och ätit lunch ihop. Pappa hade alltid pratat gott om Palme, så jag gillade nog honom.
Men jag mindes också min moderate morfars ord när Palme synts på TV-rutan under någon släktmiddag; "Den där mannen ska ni akta er för pojkar".

Nyhetssändningen startade på TVn. Jag såg polisavspärrningar och massvis med folk som grät på gatan inne i stan. Jag hörde den tårögde reportern säga att vår statsminister hade blivit skjuten under natten, och nu var död.
Jag knackade på pappas sovrum och väckte honom försiktigt. "Pappa, de säger på TV att Palme är död".
Han grymtade bara något och vände sig om. Jag upprepade vad jag sagt, lite högre denna gång. Då vaknade pappa och flög upp, sprang genast ut till TVn i vardagsrummet. Efter någon minut grät han.
Någon timme senare stod vi tillsammans med varsin ros i handen och la den på den enorma högen vid avspärrningarna utanför den där färgaffären på Sveavägen.

blommor
Nånstans där stod jag och pappa...


Det är så jag minns Palme-mordet. Allt annat har jag lärt mig i efterhand. Vad minns du?

En sång för Sverige

För några dagar sen gick Svenska Fotbollförbundet ut med att världens tröttaste man ska göra officiella svenska VM-låten. Jag skulle kunna  lista tvåhundra sångare som skulle göra en bättre låt för sammanhanget än Tomas Ledin. Tänk om Håkan Hellström fick göra den! Eller Weeping Willows och Moneybrother ihop. Eller varför inte låta Embassy och Tough Alliance göra en svensk "World in Motion". En klubbhit med allsångsrefräng som går hem lika bra på ståplatsläktaren under matchen som på Marie Laveau efteråt.

Och nu kom programmet för dagens hyllningar av Tre Kronors OS-guldlag:

...och det händer på Medborgarplatsen
15.00: Kristin Kaspersen leder underhållningen på scenen på
Medborgarplatsen.
Bland artisterna märks Pernilla Wahlgren, Charlotte Perelli, Martin
Stenmarck, Tommy Ekman & Christer Sandelin, Da Buzz med flera.
17.00: Ankomst Medborgarplatsen.
17.00–18.00: Hjältarna hyllas. Intervjuer.
18.00: Slut.

Åttiotalet ringde och ville ha sina artister tillbaka.

Sen när måste man lyssna på bottenlöst usel musik bara för att man råkar gilla sport egentligen?
Jag trodde snarare vi var på väg mot en förändring.

Sista orden om Elitgate

Nu har det gått några dar sen DN basunerade ut oss med namn och bild i tidningen för att vi är med på en mailinglista.
Jag hade egentligen inte tänkt skriva något mer om Elit här, eftersom jag tycker det hela fått fullständigt oproportionerligt mycket uppmärksamhet i media redan. Men trots alla artiklar, krönikor, TV-soffsdebatter och blogginlägg så verkar det fortfarande finnas väldigt mycket folk därute som inte förstått än.
Som min gamla kompis Ebba von Sydow t ex, som skriver i sin blogg med härligt* hatiska elitistformuleringar att vi är "mediegrisar" som är "sorgliga och patetiska" och att Alexander Bard är en "pajas som aldrig går att ta på allvar" medan vi andra "borde skämmas".
Många andra bekanta jag träffat under mina nattliga rundor på stadens barer den senaste veckan har också uttryckt sin avsky och fördömande.
Detta alltså av normalt sett smarta, medievana och insatta personer - som man kanske skulle tro hade aningen bättre omdöme än att basera all information i en fråga på ett debattinlägg i DN Kultur med enormt vinklade och medvetet provokativa åsikter.
Undrar just vad vanliga Svenssons som min mamma, hennes arbetskamrater, min flickväns mamma eller mina gamla klasskompisar tycker då? Folk som inte är lika pålästa och mediekritiska, folk som inte diskuterar DN Kultur utan bara tar det som står där för givet.

Det är klart att de dömer mig rätt hårt då. Vi framstod ju som ett gäng barnamördande stalinister i den där DN-texten.
För att inte tala om i Dagens Media, där jag och ett trettiotal andra blir kollektivt utpekade som telefonhotare.

Och då är jag ändå bland dem som drabbats minst av alla uthängda. Kändisar som Olle Wästberg, Johanne Hildebrandt och Fredrik Virtanen, som är föredömen för en massa människor därute, har såklart fått mycket hårdare smällar än lilla jag som inte har ansvar för varken företag eller familj.

Jag vill bara att ni ska veta att Elit inte är någon sekt, inte heller någon sammanslutning som kräver hat och saftigt skvaller för att man ska få vara med.
Elit är precis som en handfull andra mailinglistor jag är medlem på. En löst sammansatt bångstyrig grupp på nästan hundra olika personer i helt olika världar. Någon är författare, nån psykolog, nån musikskribent och nån fjärde är datatekniker. Det pratas om allt från Robyns bisarra Smurf-dress på Grammisgalan till naturvetenskap som jag inte fattar ett jota av, till vilka hotell som är bra i Lissabon, till problematiken nedladdning vs skivbolag.
Visst skvallras det en hel del också. Kanske lite mer än på en vanlig fikarast på Posten Sundbyberg, men språket är knappast särskilt mycket grövre (om det inte förändrats radikalt sen jag jobbade på Sumpan-Posten för elva år sen).

Jag har varit med på Elit i sex års tid. Jag har fått ta del av intressanta och roliga diskussioner, fått en massa information tidigare än jag skulle fått det annars, fått ett otal gratisdrinkar och säkert ett och annat klädesplagg och massor med nya vänner och bekanta. Men framförallt har det varit roligt.

Att en massa människor verkar störa sig något enormt på Alexander Bard som person, det bevisar väl bara att ni är lika goda kålsupare själva som ni påstår att vi är. När ni dömer folk utifrån förutfattade meningar och raljerar om kortbyxor och mustascher istället för briljanta böcker om nätokrati och filosofi.
Men även om jag långtifrån delar Alexanders åsikter jämt så har jag väl precis all rätt i världen att lyssna på dem och svara på dem om jag tycker mig ha något att tillföra.
Precis som vilken diskussion som helst.
Precis som att läsa en tidningsartikel med kritiska ögon.


* Eftersom ironi verkar vara utrotat numera så måste jag väl påstå att det där var just det, ironi alltså. Jag tycker inte att hatiska och elitistiska formuleringar är härliga alls.

DN är sjuka i huvet

elit


DNs grävande journalist har upptäckt mailinglistan. År 2006. Folk skvallrar med varann. Det får de inte om inte han får vara med.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=523361&previousRenderType=6


Anna Björkman får sparken från DN av den enda anledning att hon är med på en mailinglista som privatperson.
http://www.resume.se/artikel-art_id=14050.html

Olle Wästberg svarar på några frågor.
http://www.dagensmedia.se/mallar/dagensmedia_mall.asp?version=66788

Håhåjaja. Vart fan är samhället på väg?
Bodströms kontrollsamhälle är ju ingenting jämfört med vad DN verkar sträva efter.


***
Lägger in ett utskick från Erik Videgård som jag tycker sammanfattar det hela rätt bra:
-
Journalisten Anna Björkman sparkades idag tisdag för att hon är med på
e-postlistan Elit. Maria Schottenius har på något sätt fått tillgång
till Annas privata mail och sett detta som en anledning att säga upp
Anna Björkman. DNs Mustafa Can skriver en artikel som "granskar"
e-postlistan Elit, genom mail stulna från listan finner Maria
Schottenius att det är oförenligt för Anna Björkman att skriva för DN
och samtidigt vara med på en e-postlista. Är DN så ofantligt tröga att
de inte förstår att e-postlistor är vardagsmat 2006? Är det möjligt,
tillåtet och ens lagligt att läsa en anställds privata mail? Som grädde
på moset skall DNs anvarige utgivare Jan Wifstrand försökt påskina att
det varit Anna Björkman som läckt information till Elit om Mustafa Can,
detta antagligen för att han fått kalla fötter. Vilket är ren lögn.

Anna är en vän sedan många år och jag lider verkligen med henne för
detta övergrepp. Jag har varit med på Elit sedan tio år och finner
listan som ett uppfriskande, oppurtunistiskt och befriande vardagsrum
där medlemmarna utbyter allt från filosofiska tankar till skvaller och
det bästa receptet på lammstek. Vardagsrummet är tillgängligt vid min
dator vilket känns väldigt rätt 2006.

Erik Videgård, krögare, konsult, författare och elitist
www.videgard.se
-

***

Det stormar vidare i vattenglaset. Nu ska tydligen diverse radioprogram och morgonsoffor debattera Elit också.
Jag vet inte om jag har så mycket att tillägga egentligen, hela grejen är ju bara bisarr. Men läs gärna briljante Oscar Swartz inlägg om saken. Han uttrycker exakt vad jag vill säga:
http://swartz.typepad.com/texplorer/2006/02/elit.html

Save Lydmar!

Gå in och skriv på här så kan ni kanske hjälpa till att rädda ett av stans viktigaste och bästa musikställen:

http://www.lydmar.se/petition/petition.php


lydmar

****
Okej, nu är klockan en bit över tre på natten och jag har varit på middag hos min mor och druckit ett par glas vin, plus några folköl här hemma efter det också. Så visst, jag kanske är lite överdrivet nostalgisk och känslomässig nu, men när jag läser igenom den numera helt galet långa listan på alla som skrivit på uppropet för Lydmars bevarande blir jag faktiskt lite rörd. Jag känner igen säkert vart tionde namn och det känns som att det är hela Stockholms, Sveriges, ja faktiskt Skandinaviens klubbscen de senaste tio åren. En stor och väldigt betydande del av hela min tillvaro. Folk som jag varit vän med, hånglat med, tillsammans med, bokat som DJs, jobbat med, mailat med, fått skivor av, gett skivor till, recenserat skivor av, intervjuat, dansat med, dansat till, efterfestat med, bråkat med på gästböcker, skrivit upp på gästlistor, bett om gästlistor, varit full med, hatat och älskat under hela mitt vuxna och halva mitt ungdomliga liv.  
Och alla dessa sluter vi upp för ett ställe vi kanske inte älskar, men åtminstone bryr oss om. Jag tror inte det kommer hjälpa ett jävla dugg tyvärr. Medmänsklighet och bevarande av kulturinstutitioner är väl inte direkt Wallenbergsfärens starkaste sida.
Men jag kan ändå inte låta bli att beröras en smula över att det faktiskt finns så många som jag bryr mig om som i sin tur bryr sig om att en unik konsertlokal, ett lysande artisthotell, en bra bar och en strålande restaurang ska gå i graven för att bli bank-kontor.
Jag mindes också tillbaks lite om Lydmar. När vi åt middag med Roger Sanchez innan hans spelning på Nokia-festen vi hjälpte till med. När jag intervjuat diverse indieband där. När jag var med på nån glassig undersökning med han Turbonegro-snubben där. När jag såg Billy Bragg prata om älgjakt och svenska socialdemokratin där. När jag var nitton och vi åkte hiss upp och ner tio gånger bara för att vi var så impade av att man kunde lyssna på drum'n'bass istället för den vanliga muzakhissmusiken. När jag såg The Roots där. När Ingmari gett oss artistrabatt när vi bokat in DJs där. När jag dansade mig dyblöt till Photek där. Och när jag var där med Martin och tog en enkel öl för nån månad sen, vilket väl antagligen blev allra sista gången jag var där.

Ny Tough Alliance-låt!

http://www.discobelle.se/mixar/enkrabbafrangoteborg.mp3

Ganska roligt, om man tar det för vad det är. Studenthumor i indieland.

Det glamorösa DJ-turnélivet

Hård helg. Totalt uppåt fjorton timmar har tillbringats på Swebus. Ungefär lika många på en soffa respektive en madrass på golvet. Det glamorösa DJ-turnélivet liksom.
Men vi fick en flaska champagne och en väldigt god rökt lammfilé med vitlöksrostad potatispuré & ankleversås på Uppåt Framåt i alla fall. Det var lite lyxigt faktiskt.
Spelningarna gick toppen. Under båda kvällarna spelade vi nog max tio låtar innehållande gitarrer överhuvudtaget. Mycket electrohouse blev det, vilket funkade lysande.
Comet Gain var tyvärr rätt oinspirerade och stundtals segt som fan faktiskt. Inte ens min älsklingslåt "You Can Hide Your Love Forever" funkade. De förstörde den med fel tempo, fel tonart, ostämd gitarr och fan allt som går att förstöra nästan. Synd.
Herrgårn är dock alltid kul att spela på. Tredje gången på ett halvår jag var där nu, har börjat känna igen lite folk där nu. Linköpings indiefolk, eller snarare britpopfolk kanske.
20.55 igår stannade bussen vid Cityterminalen, 21.00 öppnade vi Bombens Dansklubb. Blev en mellankväll igår, 460 pers måste väl ändå vara helt okej en lördag innan lön i februari dock.
Tilliander var bra. Theodor Jensen var grym i pianobaren, spelade banjo och sjöng Tom Waits. Veronika och Gerda som var veckans designers hade gjort pianot till ett dockskåp, jättefint!
Och sen bar det alltså av till Spy Bar. Kaos i dörren, men det gick rätt smidigt att komma in trots allt. Hälsade på typ hundra pers, fick shots av Johan, stammisöl, träffade Detljuvalivet-Goesta... Alla var glada, det luktade målarfärg och det var helt underbart att ha en fritidsgård att hänga på igen.
Som min kompis Miki sa "Vi som är nån sorts gammalt indie-gäng och känner den nya dörrtjejen
Liselott snarare än Fadde. Vi som känner CMS och Kornel men inte Linda Rosing och E-type. hänger du med?"
Ja, jag hänger med. Alltid.

Gringo goes Macho - det är inget skämt!

Gringo

Jag måste bara säga någonting om att Stora Journalistpriset-vinnande kulturelitshalvblattarna Beskow och Co bakom tidningen Gringo nu också ska gå jämställdhet med tidningen Macho. Var helt säker på att det var ett skämt först, ända tills jag läste om det i tidningarna igår.
"Lite som Gringo fast med genus" är den korta och koncisa programförklaringen.
Ja, lycka till då!
Jag gillar ju tanken bakom Gringo, och jag vet inte, den kanske når ut skitbra till högstadieskolgårdarna i Hässelby och Bredäng där den väl behövs mer än nånsin. Men jag tycker ändå de gör det för enkelt för sig. De generaliserar och de låtsas stå på barrikaderna och vara duktiga som nästlar sig in på var och varannan krönikörsspalt i Stockholmstidningarna (t ex skryter de om att de haft inte mindre än NIO olika Gringo-skribenter som skrivit kolumner i Metro).
Visst, bra grej, jättefint att "invandrare" får utrymme o s v. Men jag tror samtidigt det väldigt mycket handlar om alibitänkande hos kulturredaktionerna som ger dem Stora Journalistpriset och upplåter krönikeplats åt folk som staplar klyschor och färdiga sanningar på hög med hjälp av lite nya frescha ord som lite för ofta slutar på -isch.
Jag tror, precis som Dilsa Demirbag Sten skrev så bra i gårdagens Expressen, att de snarare förstärker en stereotyp fördomsbild av blingbling-invandrare och fördummar diskussionen genom sin dagisnivå. Och nu ska de alltså göra samma sak med könsdiskrimineringen...

Citerar Demirbag-Sten "Jag vet inte vad som är mest upprörande. Att Gringos chefredaktör tar sig friheten att slänga ur sig den ena korkade uttalandet om invandrare och kurdiska kvinnor efter det andra eller att han får Stora journalistpriset för det. "
Här finns artikeln: 
http://www.expressen.se/index.jsp?a=525695

Krogar, dansklubbar, domedagsskivor och svampmusik


1. Krognytt
- Lydmar blir kontor. Trist, inte för att jag själv hänger där speciellt ofta, men deras insats för jazz-, r&b-, hiphop- och soul-scenen i Stockholm är odiskutabel. Ingmari har tagit hit alla från The Roots till Billy Bragg via De La Soul och Bilal och gjort så sjukt mycket för den här stan att hon borde få nån form av Lifetime Achievement Award med tillhörande K-märkning av Lydmar så att det aldrig kan gå som det verkar göra nu. Pelle Lydmar säger i dagens SvD att han ångrar försäljningen till Ljunggrens. Det verkar vara lite i senaste laget dessvärre.
- Öst100 blir också kontor efter helgen. Inte riktigt lika trist direkt. De dansade en sommar, var det för tre år sen (?), men sen hände inget mer. Lunchrestaurang, alldeles malplacerad, alldeles för stor, alldeles för dyr, alldeles för fel publik och personal och attityd och musik och allt. Jag kan faktiskt säga ärligt att jag bara haft roligt på Öst100 en enda gång och det var när Peter Åsbrink och Co hade fet bjudspritspremiär på sin klubb DISCO.
- Gamla Per Hagman-80-talshaket Victoria i Kungsan sägs vara köpt av ägarna till Centro, och Staffan från East (fd Sjögräs-Staffan!) blir ny restaurangchef! Det tycker jag låter alldeles lysande!

2. Bombens Dansklubb - Nu på film!
Gå in på
http://bomben.se/ och vänta några sekunder så startar dansfilmen av sig själv (om du har quicktime vill säga). Gå sen även in på http://bomben.se/images/show.epl?id=56 så får ni se Frida Hyvönen med pojkvän Jon Bergström sjunga fel till Suede och Whitney Houston i pianobaren från i lördags!
Och se banne mig till att komma i tid framöver så ni inte missar pianobaren, 23.00 sharp it is. Det blir grymt på lördag också, såklart!
Vi har många fina bokningar på gång...

3. The Knife
De "tvingades" släppa albumet tre veckor innan det tilltänkta datumet 8 mars (Internationella Kvinnodagen) pga det elaka Internet som läckt ut musiken i förtid. Med andra ord släpptes alltså skivan offiiciellt idag. Så här ser den ut:
Silent Shout
Och den låter ungefär likadant som tidigare, men faktiskt med den fördelen att den växer stadigt. Det hördes ju direkt att det inte var någon lättlyssnad hit-skiva syskonen Dreijer hade svängt ihop, utan att "Silent Shout" likt sitt kolsvartsblå diffusa Leksandsknäcke-konvolut är en skiva som gräver sig ner i avgrunden med små krokar utslängda åt såväl ambient som trance.
Fick en CDR på posten igår från Rabid med några remixer av titelspåret. Lite mer dansanta, funkiga, acidaktiga saker. Bra för dansgolvet!
Men det största som hänt på Knife-fronten på sistone måste väl ändå vara pressmeddelandet igår om att de ska göra "live"-konserter i vår! 30 mars på Berns får vi uppleva, jag citerar:

Musik av The Knife
Visuals av Andreas Nilsson

The Knife gör tre föreställningar. För första gången någonsin i Sverige
kommer The Knifes musik att framföras från en scen, ackompanjerade av
Andreas Nilssons bilder i form av projektioner av olika slag samt
diverse byggnationer.

Andreas Nilsson ger sin beskrivning:
"Det visuella kring The Knifes första spelningar spelar en ganska stor
roll. Dess syfte är någonstans att stå för det dramatiserade utspelet
ett
uppträdande gärna bör innehålla men som Karin och Olof helst avstår
ifrån.

Vi försöker att hitta och lyfta fram tonen som finns i The Knifes musik,
framförallt där de är idag på domedagsskivan Silent Shout. Placera Karin
och Olof i ett skiftande videolandskap mellan solida och transparenta
bildytor som innehållsmässigt lyfter fram den stämning som är det
vardagliga och enkla men samtidigt med en underliggande subliminal
känsla av det vi flyr ifrån. En ganska kärv bild.

En sak som är intressant med deras musik är hur de arbetar med olika
sångkaraktärer. Dessa kommer att visualiseras genom att Knife förstärks
med två individer av okänt ursprung. Framavlade under hypnos."


"Två individer av okänt ursprung. Framavlade under hypnos. "

Det är skönt att det finns någon motvikt mot "Floorfiller" kvar i musikvärlden ibland i alla fall.


4. Festivalcrazyness
Ja, igår bokade alltså Hultan Babyshambles. Ett år försent, men toppen ändå såklart! Inte för att jag tror en sekund att Pete Doherty kommer vara tillräcklig fri(sk) för att kunna stå på en småländsk scen om knappt fyra månader.
Idag gick Roskilde ut med att de bokat Roger Waters för att framföra hela jäkla "Dark Side of the Moon" från början till slut. Skulle säkert varit fantastiskt för fyra år sen när Christiania fortfarande sålde svamp.
Annat fräscht som de två stora festivalerna bokat är Kent, Coldcut och Korn

Spy Bar-menuetten!

Spy Bar

På torsdag är det så äntligen dags. Mina vänner Calle, Sebastian, Johan och Karin tar över vad som i konkurrens endast med Café Opera nog måste betitlas som Sveriges kändaste nattklubb alla kategorier.
Jag minns när Spy Bar startade, jag tror t o m jag var där på självaste öppningsveckan när Nöjesguiden hade lagt en smygläsning där. Det var väl snart tio år sen, och de första två-tre åren tror jag att jag inte var ensam i min bekantskapskrets om att hysa en hatkärlek till stället. Det var ju trots allt mytomspunnet, hippt och flådigt på ett sånt där sätt som imponerar en liten 21-årig indienörd från förorten, vad man än vill få alla andra att tro.
Jag minns den där gången när vi gick dit efter Stockholm Records 5-årsfest på Operakällaren, och de höll först på att nobba Cardigans i dörren för de inte kände igen dem, så jag fick tjata in dem. Och sen hade nån kod-ord i baren så man fick fri sprit hela natten. Eller den där gången med AD och Tom, en sen torsdagsnatt efter Nitty Gritty Social Club...
Eller när Martin Sköld drog med mig och Nåid-Martin in i Red Room häromåret, för att bjuda på champagne som kostade typ tvåhundrafemtio spänn glaset.
Men jag har egentligen aldrig haft särskilt kul på Spy Bar. Mest har det blivit att man ramlat dit nån gång i kvartalet för att det råkat vara ett av de få ställena som är öppet efter tre (eller fyra förr när man hängde på Berns). Och på senare år har ju Spy Bar mest varit befolkat av 34-åriga postordersömmerskor från Borås, alternativt folk som var med i någon bortglömd dokusåpa på 90-talet (eller är det kanske exakt samma folk?).
Nu ska det bli ändring dock. Det vet nog ni som läser min blogg, eftersom Calle & Co fått helt galet mycket press den senaste tiden.
Jag tror, eller jag är faktiskt helt övertygad om, att det kommer bli helt fantastiskt bra.
Sundevall, Suarez-Golborne, Mattsson, Winther, Kovacs, Shüldt, Starck - det är en kombo som bara inte kan misslyckas. Så länge de får några månader på sig att arbeta in konceptet bara, och så länge de släpper in min indieposse som Calle sa i City i fredags att han ville ha dit!

Tyvärr missar jag premiären dock, eftersom jag är på lite DJ-turné ute på landsbygden (Linköping & Göteborg), men jag lovar att komma dit prick 03.15 efter Bombens Dansklubb på lördag!
Sen kommer jag vara bosatt på Spyan från onsdag till söndag varje vecka tills jag dör.


Födelsedagar jag glömt senaste veckan...

Jag trodde jag hade ganska bra koll på när mina vänner och bekanta fyller år, men uppenbarligen har jag inte en aning längre.
Senaste dagarna har jag missat följande:

- Pappa i lördags, ringde dagen efter. Även om han normalt inte brukar bry sig och än mindre fira sina födelsedagar så hör det ju trots allt till allmän hövlighet att ens son ringer och säger grattis åtminstone.

- Ida häromdagen, trots att hon till och med påminde på mailinglistan kvällen innan.

- Bästa Alexandra igår, det borde jag faktiskt haft koll på! Minns när hon fyllde 18 och var på Bomben på Aston, eller 20 när vi var på Alternativbaren på Café Opera.

- Sanna idag, fast inte helt dock, eftersom vi ju ändå var på fest hos henne i fredags.

- Och halvt även Hinke idag, som Freja dock påminde om så vi hann gratta honom redan några minuter i midnatt igår.

Jag är en dålig människa...
Hursomhelst så önskar jag er alla GRATTIS!



TTA

TTA

En kväll med Tough Alliance blir ofta en morgon med dekadens. Tack för igår. Hjältar. Vänner. Kärlek.

Lite TV, lite radio, lite klubb, lite musik, lite annat...

1. Såg nyss "Veckans Nyheter". Henrik Schyfferts nya program på Femman, och efter ganska mycket förhandsuppmärksamhet var förväntningarna relativt höga. Givetvis infriades de inte alls. Kändes mest som när jag och mina klasskompisar lekte nyhetsprogram på Roliga Timmen i femman. "Höhö, statsministern sa bajskorv", typ. En enda gång skrattade jag, det var under det allra sista skämtet när Shyffert snackade fejk-danska och drev med Jyllands-Posten. Men å andra sidan är det fan svårt att misslyckas att vara rolig när man snackar fejk-danska.

2. Däremot zappade jag över till SVT som visade brittiska komikern John Safran på resa runt världen för att syna några av de stora religionerna, och DET var roligt. Bäst var när det när han klätt sig i vit skjorta och knackade dörr hos mormonerna i Salt Lake City för att sprida ateismens budskap. "Vet du att människan egentligen härstammar från aporna?! Får jag berätta om Charles Darwins läror för dig? Vet du att när vi dör så förmultnar bara kroppen i jorden?" Och alla überkristna gubbar och tanter blev naturligtvis tokförbannade, en farbror viftade iväg Safran med en sopkvast!
Går i repris både på onsdag och lördag, se det då!

3. Andres Lokko var gäst på "Studio Virtanen" (okej, jag vet att det egentligen gick förra veckan, men jag har inte TV8 som sagt) och det var lätt det bästa programmet jag sett hittills i serien. Fredrik har börjat komma in i rollen nu, och så länge han fortsätter ha intressanta gäster så kan det nog bli riktigt riktigt bra till slut.

4. Okej, jävla massa TV, men nånting ska väl sägas om nya "Jeopardy" också då. Adam Alsing kändes inte ett dugg nervös. Den nya - ungdomliga - inriktningen funkade toppen. Blinkade studion var sådär. Nya grafiken och frågeskyltarna som vändes var enormt fula. Allt som allt en fullt godkänd premiär. Och det sägs alltså av en stor "Jeopardy"-fan! Nån gång ska jag banne mig vara med och tävla själv, är såklart helt säker på att vinna stora pengar.

5. Lyssnade på senaste avsnittet av "Ström" - Andreas Tillianders, Håkan Lidbos och Mats Almegårds program om elektronisk musik på P2. Fantastiskt bra. Avslappnat, annorlunda, fluffigt och knastrigt, upplysande och roligt. "Veckans Remixfågel" (med Sophie Rimheden) är en fullständigt briljant liten idé!
Lyssna på det ni också, här:
http://www.sr.se/cgi-bin/p2/program/index.asp?ProgramID=2479


6. Vi har gjort några nya roliga bokningar till Bombens Dansklubb. Det känns verkligen roligt nu, jag tror och hoppas att den här klubben kan bli nåt riktigt bra under våren!

7. Har laddat ner och lyssnat på tokmycket ny, halvny och gammal techno, electro, indiepop och annat.
Några bra grejer:
Nicholas Makelberge "South America (Mr Suitcase Remix)
http://www.bedroomrec.com/mp3/nicolas_makelberge_-_south_america(mr_suitcase_remix).mp3

My Darling You "Everything, alright?! (f.s.i.t.h.-versionen)
http://www.shaktar.nu/force-download.php?file=files/mydarlingyou.mp3

Flow Flux Clan "Slowmotion ears, widescreen eyes"
http://www.shaktar.nu/force-download.php?file=files/flow_flux_clan.mp3

Primal Scream "Damaged (Fujikato remix)
http://www.culturedeluxe.co.uk/audio/Scream/08%20damaged%20(fujikato).mp3

Och så en timmes DJ-set från Olof Dreijer till Discobelle:
http://www.discobelle.se/mixar/DJ_Coolof_DJ_set_Jan06.mp3

8. Imorrn spelar jag skivor nån halvtimme på Landets 1-årsfestsveckas DJ-race. Det kan bli jätteroligt.
På onsdag spelar jag betydligt längre ihop med Putte Ponsbach på Centro!

9. Inatt var det nästan 20 minusgrader här. Om mindre än sex dygn ska jag sitta på Söderstadion. Fotboll är ett underbart lidande ibland.

Super Show

Super Bowl
Previously on Super Bowl - Janet, Justin och en silverstjärna som får symbolisera showbiz

Kollar på Super Bowl. 
Som vanligt fattar jag inte ett jota av spelet. Kan sitta och vänta i minuter på att något ska hända medan kommentatorerna skriker sig hesa över allt som hänt utan att jag märkt det.
Men showen är kul. Fascinerande om inte annat.
Precis innan avspark sjöng Aretha Franklin och Aaron Neville  "Star Sprangled Banner" kompade av värsta feta gospelkören. Något större än när typ Peter Jöback eller Cecilia Vennersten sjunger "Du gamla du fria" accapella på Råsunda inför Sverige-Färöarna.
Men samtidigt så är det ju just allt det där superkommersiella slåsigförbröstet-amerikanska med Super Bowl som jag föraktar så innerligt med idrotten av idag.
Min eviga mardröm är ju att Bajen ska behöva kompromissa ner sig så att nya Söderstadion blir Anschutz Arena med cheerleaders, välling och Darin istället för tifo, folköl och Kenta.
Jag får ju krupp bara av en Shrek-maskot på innerplan liksom...

Men Super Bowl är alltså 5% sport och 95% showbiz för mig, och antagligen för den övervägande majoriteten amerikaner också.
Rolling Stones spelade precis i halvtidspausen (världens dyraste reklamtid, väl?).
Jag satt hela tiden och grubblade över var fan scenen stod egentligen. Det såg ju ut som att den stod inne på plan, men det kunde den såklart inte göra tänkte jag. Det var ju match. Tiotusentals människor kan ju inte stå och hoppa med sina klapp-handskar och drälla fritösolja på gräset mitt under Världens Största Enskilda Idrottevenemang?
På Stockholms Stadion fick ju DIF vänta flera veckor innan gräset var återvuxet efter U2-konserten förra sommaren (var det väl?).
Så, någon minut efter ett av de tvåhundrafjorton reklamavbrotten, kom vi tillbaka till sändningen och jo, mycket riktigt så håller gräsmattan på att avfolkas. Scendelarna bärs ut, mattor rullas av och vips så kommer spelarna in och så är spelet igång igen. På samma plats som Keith Richards just avverkat "Satisfaction"-riffet för elvatusende gången, bara fem minuter tidigare.
Showbiz alltså, man kan inte annat än älska det.

We were never being boring

pianobaren
Man ser tyvärr inte alls hur fint pianot var, men man kan kanske ana lite i alla fall...

Det var så fint igår på Bomben. Jag är sjukt nöjd verkligen.
Drygt 700 pers, bra folk, glatt folk, snyggt folk, roligt folk, dansande folk. Pianobaren blev en stor succé. Bastard-folket hade målat och fixat i tre dygn så att pianot såg ut som en blandning av Boktipset-soffan och en minicirkus ungefär. Jättefint. Uje Brandelius gjorde "Alla vill till himlen, men ingen vill dö" till en Doktor Kosmos-låt och Monika Törnells "En Vintersaga" var alldeles lysande i Ujes och Oscars tappning.
Tror verkligen pianobars-grejen kan bli hur bra som helst framöver. Vi har många roliga och stora gästsångare på gång, liksom nya fräscha konstnärer, modeskapare och andra som ska designa om pianot precis som de vill och kan varje vecka.

billy och unai
Billy och Unai - Bomben Kärlek AB

Sen drog kalaset igång ordentligt. Hiphopgolvet var fyllt och glatt, men jag hängde i stort sett bara på technogolvet där Billy och Unai ägde totalt. Sista timmen var magisk. Jag tokdansade uppe i DJ-båset och när Billy fem i tre avslutade med "Being Boring", och vi stod och sjöng allsång med en saligt lycklig Andreas TIlliander så kände jag mig lycklig. Det är lönen för allt jobb och all nervositet man lagt ner.
Underbart.

Bara sex dygn till nästa gång nu!


***
Här finns det bilder:
http://bomben.se/images/show.epl?id=55

I Will See You In Far Off Places

Fem lyssningar nu. Jävlar vad den växer. Morrissey sjunger fantastiskt bra.
Tänker på "How Soon Is Now" lite. Mörk, släpig, suggestiv, vacker, drivande.


Stockholm - Januari

Antal Besök:
Marie Laveau - 7 eller 8
Street - 5,5
Centro - 3
O-Baren - 3
Baba Sonic - 3
Mango - 3
Wollmars - 2
Riche - 2
Carmen - 2
PST! - 2
Berns - 1
Köket - 1
Annakhan - 1
Debaser - 1
Söderkällaren - 1
Riddarkällaren - 1
Kvarnen - 1
Röda Kvarnen - 1
Koopstudio-efterfest - 2
Övriga efterfester - ca 3


Jag tror det är allt, minnet kan ju svika en aning dock.

Budapest

Budapest
Hit ska vi om några månader

Idag, eller ja alltså igår dårå, har min kära mamma gått och blivit 60 år.
Det känns lite märkligt, men vaffan 60 är väl ingen ålder längre. När man var lite var 60-åringar såna där jättegamla tanter som man fick femkronor av eller som tog väldigt lång tid på sig för att kliva av bussen.
Idag är ju 60-åringar precis lika vanligt vuxna som vilken 44-årig indiegud som helst ungefär.
I takt med ens egna åldrande förbleks bilden av de andras.

Hursomhelst så fick mamma en weekendresa till Budapest av mig och Martin. Vi ville åka till nån stad i Europa där ingen av oss varit förut, och det fanns inte så många roliga kvar när vi började räkna. Men Budapest verkar vara en grym stad!
Otroligt vacker på alla bilder jag sett. Gamla romantiska slott som speglar sig i Donau, Tokaj-vin, gulasch och tydligen ett riktigt grymt klubbliv sägs det också.
Och det är väl klart de måste ha det när självaste Kornél Kovacs härstammar från staden, liksom min vän Alice Eggers också gör, delvis i alla fall.

Jag hade gjort ett litet collage med bilder och skrivit en text till mamma. Det såg väldigt mycket ut att vara från en son som just fyllt sex och ett halvt, snarare än en som passerade de trettio förra året.
Bildskapande har aldrig riktigt varit min grej. Jag överlåter den delen åt min flickvän.

hits