Slick 2-nite!

Sista kvarten igår på Nacht på Spyan stod jag i bar överkropp och tokhoppade till Kornéls och Sebastians techno ihop med diverse flatlöss med nagellack och andra underbara skapelser.
Vem vet om det blir en repris på det redan om några timmar på Slick, där jag alltså ska spela skivor.
Om man går efter antalet människor som frågat om gästlista så känns det nästan som att ordna Bomben XL eller nåt, så jag kan ju bara göra ett allmänt upprop till er som läser här och tänkt be mig om lista:
Det är tyvärr tvärkört, så länge du inte är världens sötaste tjej och lovar att hångla upp mig i brygga.
Eller om du råkar heta Steven Patrick Morrissey.

Men gå gärna dit och köa i kvällssolen, för det kommer bli en galet bra kväll!




Because I want to see people who are young and alive

Ofta undrar folk hur jag orkar gå ut så mycket som jag gör. Det undrar ju jag själv också ibland.
Men när jag som nu stannar hemma några dar så börjar folk istället gnälla över att man är tråkig som inte går ut och festar med dem.
Det svåra med att stanna hemma är ju inte att avstå från alkohol, fest eller hög musik.
Det svåra är ju att behöva säga nej till alla underbara vänner och bekanta som hela tiden ringer och vill dra med en ut på galej.

Jag är såklart fullt medveten om att jag dricker alldeles för mycket, att jag går ut alldeles för ofta, och att jag på många sätt försummar mitt liv på grund av det. Men jag är precis lika medveten om att det i första hand är en social grej (givetvis ingen bortförklaring utan ett problem som jag borde ta tag i ändå, naturligtvis - det kan vi snacka om någon gång, men helst inte just här och nu va?).

Jag har ett enormt behov av att träffa folk helt enkelt.
Inte alltid. Ibland - som nu till exempel - är det ruskigt skönt att bara vara hemma och göra ingenting med datorn, TVn och böckerna som enda sällskap.
Men ibland vill jag gå ut, och då gör jag det. För jag vill se folk som är unga, som fortfarande lever.

Jag älskar att se människor som är glada, som gör något, som vågar, som skiter i, och som ofta liksom jag lever sina liv på nätterna.

Och jag älskar att Stockholm trots allt är såpass stort att det alltid dyker upp nya människor.
Nya generationer partydjur som tar över stans allra tuffaste dansgolv och efterfester under några år för att sen göra precis som sina föregångsgenerationer och dra iväg till Paris, Berlin, New York, London, Barcelona, Antwerpen eller någonheltannanstans.
Eller också växer de bara upp och blir vanliga tråkiga arbetande svennebananer, det kanske trots allt är det som är allas dröm innerst inne.


Vi bara skriver när vi leder...

Vi, vi, vi.
För även om vi förlorade ikväll så leder vi  ju faktiskt Allsvenskan fortfarande.
Djurgårdarna som brukar kommentera här gnäller ibland på att jag kallar Hammarby för "vi", men det tänker jag fortsätta med om vi så ramlar ner i fyran och torskar mot Reimers.
Hammarby är vi. Spelarna, tränarna, styrelsen och supportrarna. Vi som åker land och rike runt, som lägger ner mer tid, pengar, energi, tårar, halsmandlar och huvudvärkstabletter än vad som kan anses hälsosamt i vilket land som helst.
De kanske femtonhundra Bajenfansen som var i Borås ikväll och hördes exakt hela matchen är Hammarby, precis som alla vi tusentals som satt kvar i Stockholm och svor framför TV-apparaterna.

Vilken jävla skitförlust idag.
3-0 och alla målen inom loppet av fem minuter. Hur väntat det än må ha varit, hur inställda vi än må ha varit, så sved den här torsken bittrare än en sexa Fernet på Carmen.

Nu har jag några timmar på mig att komma på en bra vinkel till nästa krönika, det känns sådär halvinspirerande just nu. 3-0 mot ett Elfsborg som sprudlade av självförtroende och spelglädje.

Hammarby behöver onekligen förstärkningar, det är väl det minsta man kan säga just nu.


Gurkbasurk on tour!

djaudiofon2

Bokade precis in mig och brorsan på Baba Sonic om två veckor, fett med indie! Nowhere-bröderna tolv år senare typ.
Så nu ser mitt framtida DJ-program ut nåt sånt här:

Tor: 27/7: Victoria, Sthlm.
Lör 29/7: SLICK @ Kägelbanan, Sthlm.
Tor 3/8: Vernissage @ Mejan/Konsthögskolan, Sthlm.
Fre-Lö 4-5/8: Almas fest @ Ekeberg, Småland.
Ons 9/8 Baba Sonic @ Tivoli, Sthlm.
Tor 10/8: Trädgården Extravaganza @ Trädgården, Sthlm.
Fre 13/10: Back to Basics @ Mosebacke, Sthlm.


Och nu blir det lite politik igen...

Det här (http://www.expressen.se/index.jsp?a=640050) är så pinsamt ogenomtänkt att det faktiskt är skrämmande på riktigt att förslaget är en seriös debattartikel av en potentiellt framtida regeringsledamot och inte en insändare av en gammal smygrasistgubbe från Sjöbo.

Den obligatoriska gynkontrollen av alla flickor vid grundskolans högstadium är ett mycket långtgående ingrepp i flickornas integritet.
Liknande ingrepp ska i ett liberalt perspektiv begränsas till ett nödvändigt minimun och motiveras med noggrannhet. Det måste finnas en restriktiv proportionalitet mellan åtgärd och problem för att inte öppna vägen för en storebrorsstat.

Detta perspektiv saknas tyvärr i Sabunis förslag. På det viset försvinner det vettiga i förslaget och motståndet blir kompakt, inte minst från alla kvinnor som upplever detta som ett helt omotiverat ingrepp.
Sabuni borde ha begränsat förslaget till riskgrupperna som är välavgränsade och kända.
Det handlar om flickor med föräldrar födda i ett antal afrikanska länder men också i några från Mellanöstern. Då skulle dessutom åtgärden kunna tillämpas på ett mycket mer effektivt sätt och skydda dem som skyddas skall, utan att i onödan tvinga hela den unga kvinnliga befolkningen till gynkontroller.

Det folkpartisten Mauricio Rojas alltså säger är:

1) Att göra obligatoriska gynkontroller av alla kvinnor över 15 år är ett långtgående ingrepp i integriteten.

2) Om samma kontroller däremot riktar sig endast till kvinnor med föräldrar från några länder i Afrika och Mellanöstern, ja då är det absolut inte något problem med integriteten längre.

Och nästa steg blir väl att stämpla en islamsk månskära på alla muslimer i Sverige, "så man ser tydligt vilka de är".


***
Det går fortfarande inte att göra direktlänkar, eller också är det bara jag som är lite bakom flötet. Men hellre en lite teknik-okunnig bloggare än en fullständigt tossig riksdagsledamot i alla fall va?

Yuppiefritt Söder!

Jag kommer aldrig glömma premiärkvällen när vi hade premiär för Bomben XL på Sturecompagniet.
Det var november år 2000 och på den tiden, för knappt sex år sen alltså, var det nästan otänkbart för södermänniskor, indiefolk och förortshiphopare att kunna, eller ens vilja, gå ut på ett ställe som Sturecompagniet.
Det var ju till för bratsen, om man ens hade börjat använda det uttrycket då. Där kostade ölen mer än dubbelt så mycket som på Carmen och där var man tvungen att köa en timme för att ändå bli nobbad eftersom man hade jeans och sneakers.

Men vi hade en omåttligt populär klubb då, så vi var ju tvungna att testa åtminstone.
Bomben hade fyllt Bondens nya källare varje onsdag i ett halvår, flyttat till Aston (som numera heter Rival) och fortsatt succén där varje lördag.
På Tranan presenterade Per Hagman mig för Stures restaurangchef Johan Tormod. Vi snackade lite över några drinkar och bestämde ett möte nån vecka senare, som alltså ledde till att vi fick erbjudandet att starta Bomben XL på hela jäkla Sturecompagniet, med fem dansgolv och plats för uppåt 1200 personer.

Sista onsdagen varje månad i nästan två år drog vi dit stora och små akter från världens alla hörn för att spela indierock, deephouse, hiphop, dancehall, drum'n'bass och northern soul, och vi hade knökfullt i stort sett varje gång.
Det finns såklart massvis med minnen, och ett av dem som jag oftast brukar tänka tillbaks på är just från premiärkvällen. Jag står med restaurangchefen Johan Tormod och han bara gapar över publiken.
Det är hiphopskallar, kajal-indieflickor, fashionistas och media-stekare, och ingen tjafsar utan blandas ihop och trivs tillsammans.
"Tre fjärdedelar av den här publiken kan aldrig ha varit ute på Stureplan förut, ändå sköter de sig helt exemplariskt bra", sa Johan imponerat.
Att vi dessutom lyckades få ner ölpriset på en Heineken till 39:- (istället för 56:-) innebar att vår kräsna publik faktiskt inte hade några problem att hitta till Sture en gång i månaden.

Det har hänt en del sedan dess. Numera är ställen som Riche, O-baren, East, Annakhan, Centro och Spy Bar trots sina geografiska lägen knappast några "Stureplansställen" i den mening gemene man kommit att använda uttrycket.
Jag har skrivit om det förut, liksom den gode Alex Schulman på Stureplan, som under sin lite Eric Ericson-liknande pseudonym gnällt över "söderfieringen" av Stureplan.

Många av mina indievänner (jag väljer att kalla dem för "indie" istället för "söder" eftersom flera av dem faktiskt bor i trakterna kring Karlaplan/Gärdet) har trott att Stureplansombudsmannen menar allvar.

Nu verkar Aftonbladet tro det också, och försöker idag blåsa upp det hela till ett regelrätt krig mellan "Kreddklicken" och "Stureplansklicken".
Över ett enastående töntigt uppslag basunerar man alltså idag ut saker som att "kreddklicken" (där bland andra Sanna Bråding, Papa Dee och Fredrik Strage påstås ingå) "bär sunkiga och digitala klockor av märket Casio". "Stureplansklicken" har finskor, men de kan även bära sneakers så länge de kostar över 3500 kronor.
Dessutom finns det, enligt Aftonbladet, tydligen en "Mittklick" också. I denna vilsna "mittklick" där folk inte kan välja om de ska dricka öl eller champagne ingår främst TV-folk som Malin Hallberg och Rallarswing-pojkarna...

Givetvis finns det säkerligen en hel del brats som på fullt allvar blir upprörda över att sånt pack som jag står i nån gammal Adidasjacka och slitna sneakers på deras barer och räknar enkronor för att ha råd med stammisölen.
Liksom en hel del söderpuritaner (inklusive en viss Gurkbasurken) suttit otaliga gånger och gnällt över att Kvarnen inte längre är vad det var, att de har nylackade bord och rena ölglas på Carmen, att ölen kostar över fyrtio spänn på säkert hälften av alla ställen och att man inte längre kan röka lite puka i hörnet nere på Söderkällaren utan att bli utslängd.

Men hela den här låtsas-konflikten är ju såklart inget mer än ett briljant marknadsföringsgrepp från Stureplansgruppen, som uppenbarligen lyckats i och med att till och med jag fortsätter att prata vidare om det.



***************************
Det  är nåt strul med HTML-kodningen/servern här just nu så jag verkar inte kunna lägga in några länkar för tillfället. Här är Aftonbladet-artikeln hursomhelst, i papperstidningen är den två sidor fet:
http://www.aftonbladet.se/vss/stockholm/story/0,2789,861522,00.html


Klubbland

Det var en helg av fest igen. Fest på Tranan, fest på Spy Bars bardisk, fest i DJ-båset på O-baren och fest på Victoria, på Berns och hos vänner. Lååånga fester hos vänner med Fleetwood Mac, Van Morrisson, Schooly D, Thåström och Tiga. Med gamla anekdoter, låga skämt, raggförsök, hemlighetsavslöjanden, rödvin, Chevy Chase-komedier, folköl, ciggaretter och dekadens.
Nu är det en sån där bloody söndagkväll igen och festen är för länge sedan över.
Jag avslutade med i tur och ordning Verves "Bittersweet Symphony", Johnny Cash "Heart of Gold" samt Ryan Adams "Wonderwall" på O-baren igår natt. Det sammanfattar helgen. Bitterljuva symfonier, sökandet efter hjärtan av guld, och gammal kärlek.
Men också Håkan Hellströms "Klubbland" i den helt överdjävulskt grymma remixen signerad Jocke Åhlund.
Funky drums som det är fullständigt omöjligt att stå till av. Jag dansade som en tok därinne i baren.
Och slutet har just börjat mellan dig och mig.


Sex grejer (undrar om jag får fler träffar nu pga rubriken)

1. Blev rätt hårt igår igen.
Kom till Vickan vid tio, till ett jättelångbord med halva svenska house-eliten. Fick ett gäng öl där, snackade lite gamla Bonden-minnen mm med födelsedagsbarnet Prydz. Sen drog jag, Kinde, Elin och Stefan Wendin iväg till Trädgården. Black Strobe hade precis börjat och visade sig köra ett liveset med EBM-influerad musik, som mer påminde om DAF än om Mylo. Inte riktigt vad jag hade väntat mig efter att bara ha hört ett par tolvor och några remixar med dem, men jävligt bra stundtals ändå.
Spy Bar på det såklart, och så vidare på efterfest hos nån bratkille med seglarjacka.

2. Fick just mail av Jakob om att nästa "Trädgården Extravaganza" blir torsdag 3 augusti med ingen mindre än Andrew Weatherall!
För er under 25 som inte vet vem han är så var det Andy som producerade och skrev delar av musikhistoriens bästa album någonsin, "Screamadelica", samt sisådär hundrafemtio andra klassiska indiehouseambientdubdiscotechnoprylar. Bland band och artister han remixade på 90-talet finns t ex Björk, The Orb, New Order, Saint Etienne, One Dove, My Bloody Valentine och Happy Mondays. Dessutom hade han egna projekt som Sabres of Paradise och Two Lone Swordsmen.
Jag mötte honom en gång för kanske fem år sen på London-baren Foundry vid Old Street precis. Jag var där för att göra en intervju med Pete Wiggs från Saint Etienne. Han påstod att KLF var delägare i baren. Beta Band spelade skivor hursomhelst och så helt plötsligt kommer det in en snubbe jag inte riktigt kan placera. Han byter några ord med Pete och försvinner på toaletten.

3. Den senaste veckan har jag fått åtminstone en förfrågan om dagen av Stockolms hipstertjejer om min brorsas telefonnummer.
Då vet man att han snart kommer hem. Imorgon  fredag närmare bestämt, han tar en sväng förbi London på vägen, "när man ändå är i Europa", som han brukar säga den världsvana globetrottern jag har till lillebror.
Ska hursomhelst bli kul att träffa honom, sen några år har vi en relation byggd på ICQ-konversationer och ett och annat nattligt fyllesamtal, typ om Martin hör nån gammal Ride-låt på nån gratisfest så brukar han ringa mig åtta på morgonen. Det är väl sånt som kallas syskonkärlek kanske?

4. Jag fick just ett nytt frilansknäck, vilket såklart känns både roligt och välbehövligt. Mer om det vid ett senare tillfälle.

5. Här är mina tre närmsta DJ-spelningar:
Lör 22/7: O-Baren, Sthlm.
Lör 29/7: SLICK @ Kägelbanan, Sthlm.
Fre-Lö 4-5/8: Almas fest @ Ekeberg, Småland.

6. Idag fyller min kusin Lisa 18 år, jag ska dit på middag nu.


Italienska eldflugor i trädgården

blackstrobe

Ikväll blir det utgång igen, det är svårt att hålla sig hemma i Stockholmsnatten, speciellt som grymmaste Black Strobe ska spela på Trädgården!
Först ska jag med Kinde och Ljungen förbi Eric Prydz 30-årsfirande på Vickan, kan inte direkt säga att jag känner honom alls men det kan nog bli skoj.
En kväll i housens tecken med andra ord.

Oroväckande bra i den grönvita själen

castrodebuterar!

Nu har jag sett tre halvlekar Hammarbyfotboll det senaste dygnet.
Oerhört skön seger igår. Svårt att påstå att Bajen imponerade direkt, speciellt inte som motståndet Öster inte alls höll måttet.
Men en klart habil och säker insats gjorde de. Erkan var stundtals lysande, Max var aningen ojämn men stod ändå för en handfull briljanta brytningar, Stoor likaså, Ante glänste i mål och jag tycker nog PFO funkade rätt hyggligt på topp även om han och Pållen nog kan behöva lite mer tid ihop.
Och Maxens mål, så otroligt glad han blev efteråt!
Och Sebastian Castro-Tello fick äntligen göra allsvensk debut igår också. Även om han bara spelade sex-sju minuter så måste det ändå ha känts skönt för honom att få kliva in på Söderstadion inför 12700 personer. Som jag sa till min djurgårdskompis Micke som var med igår: "Det här kan vara ett historisk ögonblick i svensk fotbollshistoria, om åtta år har Castro-Tello gjort två VM ihop med Zlatan på topp".
Fast så har jag i och för sig sagt om Kennedy och Thomas Lundin och Pablo och säkert om typ Fredrik Forsén med för den delen.

Fem poängs serieledning, flest gjorda mål i Allsvenskan, skytteligaledning... Det känns som jag brukar säga oroväckande bra.
Som Mange Wilhelsson sa på Fifi's efter matchen - "Vi kan fortfarande ramla ur om vi skulle göra en riktig skithöst". Och varför skulle vi inte kunna göra det? Det svänger om Bajen och än går det vågor på Hammarby Sjö...

Sulan satt några rader neranför oss på Södra, och garvade högt när klacken skrek "Sulan, Sulan - ge oss en sång", vilket jag dock fick höra idag ska ha varit "Runa, Runa - ge oss en sång". Varför de nu skrek det när Runa är i London kan man ju undra?

Ikväll var jag så nere på Årsta IP och kollade andra halvleken i reservlagsmatchen mot Örebro. Sju spelare från A-truppen fick speltid, och givetvis var det mest intressanta hur vår nye uruguayan Sebastian Eguren, mer känd som Kapten Kola, skulle sköta sig.
Den omtalade hårdheten såg man inte speciellt mycket av, däremot styrde han och ställde, skrek (till Castro-Tello och Senatore som väl är de enda som kan spanska i Bajen?) och viftade likt en fältherre på plan. Och han slog några riktigt läckra djupledspassningar. Tror definitivt han kan bli en tillgång för oss.  Idag var han nog lite mer defensiv i sin innermittfältsroll, men han lär absolut kunna funka offensivt också.

Det är alltid mysigt på Årsta. Familjärt och trevligt. Man står på gräset vid sidlinjen, bredvid tränarna, och hör allt spelarna skriker till varandra på plan.
Börjes hund Nikita springer runt och skäller. Haris Laitinen hälsar i sin bil. Samba-Erik gick haltande av efter en smäll på foten och fick genast hjälp av en kille i publiken.
Örebros avbytarbänk är rostig och skev, Bajen har solstolar till tränarstaben. Lasse Eriksson gnäller lite ironiskt över att de satt på fel sida för att få sol dock. Matchen slutar 2-1 till Bajen, mot ett Örebro som hade nästan ordinarie lag. Roligt att se Senatore, José Monteiro och Castro-Tello spela så bra. Även TipsElit-spelare som Kalle Dahlin förtjänar gott betyg.
Linderoth ler sitt luriga leende, och alla snackar Borås-resor i kvällssolen.


Bakma

Vilken jävla spritförgiftning. Jag är fortfarande. Full. Varför blev jag inte utkastad igår. Alex är en skön snubbe. Jag har spytt på ett golv. Puss.

Min vän David skrev det i ett SMS nyss. Det säger nog det mesta om mitt tillstånd för tillfället.

Fredsgatan var galet bra igår. Spelade Northside, Jeff Perry, Stone Roses, Babyshambles och KLF för en vilt dansande huliganpublik. Terry blev bara gladare och gladare för varje gång ölkylen i DJ-båset fylldes på. Cissi var sötare än någonsin och jag kommer nog alltid ha ångest för att det aldrig kommer vara vi igen. Martin, Martin, Elin, Danne, Pet Sounds-Peter, Snygg-Karin, Bäcklin, Adam, Pelle och massa massa fler fyllde dansgolvet. Jonas som verkligen borde varit där kom aldrig, han skulle älskat det fullständigt.

Efteråt ville vi såklart gå vidare. Men de där alldeles för många gratisölen hade uppenbarligen satt sina spår då jag blev nobbad på först Patricia och sen Alis Bar. Men på The Lab kom jag in i alla fall, de har ju samma vakter som Spyan. Fattar inte riktigt vad vi skulle där att göra dock. Mongofull på ett mongoställe fyra en söndagnatt.
Snälla någon, ge mig ett omdöme!

Ikväll är det fotboll. Riktig fotboll. Allvarlig fotboll. Ingen jävla underhållning. Bajen-Öster. Känns som 80-talet. På många sätt. Kommer gå åt helvete ikväll, det är jag fullständigt övertygad om...

(och ja, rubriken är astöntig, men jag ville bara travestera Mags litegranna ju)

...

Slick var fantastiskt, såklart. Kändes som att det var aningen mindre regnskogsbastu än förut, vilket naturligtvis är lite positivt. Ska bli grymt kul att spela där om två veckor, jag ska köra 2LiveCrew och Barbaro-mixar all nite long.

I fredags på Danas & Sannas balkong kom vi på att vi skulle lura lite Arvikafolk så vi messade alla vi kände som var där att Dave Gahan från Depeche skulle göra en hemlig solospelning på natten där. Tror dock inte skämtet var så vidare lyckat eftersom ingen svarade förutom Daniel Bergqvist, som igår sa sig varit för full för att minnas nåt överhuvudtaget...

Ikväll spelar jag på Fredsgatan för allra första gången nånsin. Det är nån form av brittisk fest så räkna med lite mer Madchestah än vanligt, och kanske en och annan Babyshambles-låt också...
Terry är min partner in crime. Jag hoppas vi får mat där, inte varje dag man får möjlighet att käka på en krog som haft stjärna i den där däckguiden...

Fan vad jag har börjat avsluta mina meningar med...

Första lediga helgen i Stockholm i sommar...

För exakt ett år sen skrev jag detta:
"Jag har ju varit bortrest en massa och när jag varit i stan så har jag spelat på andra ställen, insåg just att det här är min första lediga helg i stan på hela sommaren."

Det är exakt likadant i år med. Första halvan av sommaren börjar bli en inrutad tradition med midsommarfirande, Roskildefestival och DJ-resor ut på landet. Det är bra. Men det är som sagt skönt att vara i världens vackraste sommarhuvudstad också.

Den enda skillnaden mot förra året är att då fanns Metropolis. Och att jag hade flickvän.
Jag saknar Mettan, har inte tänkt på det på länge men nu under sommaren märker jag att jag faktiskt gör det.
Ingen klubb kommer någonsin komma i närheten av stämningen som fanns där.

Ikväll blir det hursomhelst Trädgården, och sen med all säkerhet Nacht på Spyan. Och så vill jag ha badefterfest!



Intellektuell?

"jag gillar när du skriver om politik. kanske många som läser här som inte tänkt de tankarna och kanske inte alls trodde att du gjorde det. som inte vet att det är en annan gustav.
det är bra. bra."

Så skrev (min gamla flickvän?) Tove nyss i en kommentar här.
Och det stämmer väl. Att det är många som inte vet om den där andra Gustav.
Det är väl mitt eget fel ganska mycket också. Det är nämligen väldigt lätt att dras med i det där mytbildandet som diverse nöjesmedia (och vissa seriealbum) skapat av mig under ganska många års tid nu.
Bilden av en Gustav Gelin som alltid går på efterfester, alltid är fullast, alltid raggar på alla tjejer, aldrig tänker på morgondagen, aldrig överhuvudtaget har tänkt på något djupare än ölglaset på Carmen.
Den allmänna uppfattningen om mig är väl inte direkt att jag är speciellt beläst.

I senaste Nöjesguiden låter Caroline Med-Det-Långa-Efternamnet femtio svenska kultur- och nöjespersonligheter svara på vilken som är den bästa svenska romanen någonsin.
Det är ett bra urval människor, från Björn Ranelid till Fredrik Strage, från Markus Birro till Marie Birde, från Horace Engdahl till Anna Hellsten... Min brorsa är med också.
Att jag själv inte var med är inte så konstigt eftersom jag i Nöjesguidens värld är killen som står på bardisken på Spy Bar och viftar med armarna till nya TTA-singeln, och inte killen som ligger hemma och kallsvettas med Dagermans brevväxling på kudden.

Det kan ibland vara ganska trist ibland när folk blir förvånade över att man läst en bok.
Att folk i allmänhet förväntar sig att jag ska ha koll på vem som spelar skivor var och vem som har legat med vem i Stockholms klubbliv, men aldrig skulle komma på tanken att prata litteratur eller politik med mig.

Visst, jag läser kanske inte Sartre och Solzjenitsyn till frukost varje dag, men jag klämmer ändå ett par böcker i månaden och har väl betat av ett dussin nobelpristagare åtminstone.
Det känns så enormt fånigt att sitta här och skrävla om det bara.

Svaga Blir Hjältar

bredangtbana

Jag är ruskigt bakfull, så helt apropå absolut ingenting och totalt ur tiden får ni här Billy Rimgards fyra år gamla svenska texttolkning av The Streets klassiker "Weak Become Heroes".

Gatorna - "Svaga Blir Hjältar"
------------------------------

Jag tar vänster uppför gatan
Här är bara grå cement och döda takter
Måste ta något att äta
Bredängs Grill eller Pizzeria Olympus
Finns inte många val i den här förorten
Men jag klagar inte
Nu ska vi prata om det viktiga
Den här låten påminner om mitt första dopp
Mitt i sommaren fortfarande sexton år och kåt

Skallar på E, förstagångsväljare
Ungar på knäck, snyggingar på biff
Alla träffas vi tillsammans för den här festen
Massor av ansikten från ställen du aldrig hört talas om
Var kommer du ifrån? Vad heter du? Vad vill du?
Alla ler, alla sjunger.

Plötsligt knackar tjejen från Videobutiken mig på axeln
Jag inser att fem år flugit förbi och jag är gammal
Minnena är ballare, vintrarna är kallare
Men fortfarande är det samma pianon som stammar och stammar och stammar

Vägen skiner när regnet faller ner och spolar bort
Hämtmat från Tarantella har aldrig varit särskilt gott
Stjärnorna lyser när jag går
Samma syner, samma ljud - men det är nya trummor,
Under mina fötter är det solid betong
Världen står stilla medan mitt huvud nynnar denna sång

Vår respekt går ut till till Arhan hos Frisörgänget, Lena på Apoteket,
Claudio på Pressbyrån och de andra som gav oss de här möjligheterna.
Till Connex vill jag ge mitt långfinger med hänvisning till
de nya spärrarna på stationen.

För alla hjältar nere i centrum. Vi alla sjunger. Vi alla sjunger.


Jag skulle inte skriva nåt om det här sa jag ju...

beirutairport

"Hej jag heter Berit, men jag kallas för Beirut för jag är så bombad".
Så lät ett av de populäraste skämten på Boo Gårds Skola i början av 1980-talet. Vi var ju bara sju-åtta år och visste såklart inte bättre.
Hey, vi lyssnade för böveln på kristna schlagers med Carola och Herreys, gick klädda i brunvitrandiga Musse Pigg-jumpers och fick inte ens titta på TV-serien "V" eftersom det var så läskigt.
Men jag hoppas att dagens barn har det goda omdömet att inte återanvända vår dåliga lågstadiehumor, nu när Libanon åter är på väg att bli ett land i krig.

Min kompis Alex skulle rest dit idag, för att med Riksteatern, DI, Cirkus Cirkör och några andra spela teater på palestinska flyktingläger under tre veckor. Kultur behövs även i krigstid och skänker om inte tröst så åtminstone en kort verklighetsflykt bort från misären som blivit vardag.

När jag nyss hörde att Israel har bombat Beiruts internationella flygplats blev jag lite orolig och messade Alex för att kolla om de verkligen åkt iväg. Han svarade precis till min lättnad att de ställt in resan, men antagligen åker till Jordanien framöver istället.

Jag vet som sagt inte om jag är rätt man att säga något om den här konflikten. Jag är alldeles för dåligt insatt känns det som. I hela den här Mellanöstern-konflikten.
Men min magkänsla har under alla dessa år sagt att palestinierna är förtjänta av sitt land och ofta blivit rent vidrigt behandlade av ockupationsmakten Israel, och i förlängningen alltså även av större delen av vad vi i dagligt tal kallar västvärlden.
USA och dess gelikar inom EU är och förblir på Israels sida, oavsett hur långt de verkar gå.

Därför känns det bra att vår nye utrikesminister Jan Eliasson faktiskt går ut hårt och kritiserar Israels bombningar, och dessutom manar  EUs utrikespolitiske talesman Javier Solana till handlingskraft.
Men samtidigt är det lite tveksamt att Eliasson fortfarande inte verkar uppfatta det som ett problem att Sverige handlar med vapen från Israel.
Intressant också att moderaternas, folkpartiets och kristdemokraternas talesmän i frågan alla väljer att först och främst kritisera libanesiska Hizbollah och kidnappningen av några israeliska soldater.
Detta alltså samtidigt som Israel dödat minst ett femtiotal civila libaneser och bombat en internationell flygplats.


Koka te?

Fick dispens och snabbskrev om min Bajenkrönika nyss. Mycket har hänt det senaste dygnet. Runström är nu officiellt klar för Fulham, Boffa är långtidsskadad och kan om allt går fel vara borta resten av säsongen, och uruguayanen Sebastian Eguren har skrivit korttidskontrakt med Bajen.
Eguren var alltså avstängd ett halvår efter att han testats positivt för kokain i en dopingkontroll för några år sen, något som väckt stor glädje hos Bajenmytsälskare. Gamla klassiska ramsor som "Bajensvin, hasch och kokain" och "Hasch o tinner - Bajen vinner, allez allez socialgrupp tre!" är genast aktuella igen.
Eguren själv påstår att han bara ska ha druckit kokablads-te, något som "alla gör i Sydamerika".

För att säga något seriöst så tror jag att han kan vara ett mycket välbehövligt tillskott till den ytterst sargade trupp som serieledande Hammarby besitter för tillfället. Stark, snabb och passningssäker är några omdömen efter första träningen på Årsta idag.

Igår blev en bra kväll i Stockholm. Folköl på Skinnarviksberget. Vänner på Skeppsbar. Marit hade releasekalas för sin nya kortklippta och rödtonade (och jättefina!) frisyr. Baraelin-Elin hälsade och vi konstaterade att vi båda var alldeles för nyktra. Promenad med Calle Kumlin och Lång-Kalle till Berns. "Äntligen nån som förstår pop", sa Tom och bjöd på en öl. Fotboll i Berzelii Park. Fotboll på gatan till Spymlan. Alexandra, Kornél, Fredrik, Jossan, Karin, Ljungen och massa fler fina. Billy Bragg "Upfield" i det röda hjärtat. Fotboll i Humlan. Fotboll på gatan till Spyan. Martin, Bäcklin, Jessica, Johan och massa massa fler. Fotboll inne i Vita Baren. Jens visade sin singel med legendariska Hägersten Hot Heaven (som alltså var sambaorkestern som förgyllde Söderstadion den klassiska hösten 1982). Serious Party-possen tog över DJ-båset och spelade galna hybrider av samba, disco, drum'n'bass och rock. Älskar den Idon'tgiveafuck-attityden.
Asynja bokar mig till världens bästa Slick om drygt två veckor. Jag blir på toppenhumör.
Alex berättar att han åker till Libanon idag för att spela teater på palestinska flyktingläger i tre veckor, känns inte helt stabilt med tanke på att Israel gick in med trupper där så sent som igår...
Hiphop hos Pecut. Taxitjafsande med två sjukt jobbiga tjejer. Vin på mini-efterfest. Sova bredvid någon. Men bara sova, och det var nog allt jag behövde.

Nu blev det här visst en dagbok igen.

Ikväll spelar jag på Victoria i Kungsan, vet inte alls hur det är där nu men Putte säger att det varit bra senaste veckorna så jag hoppas väl på det då. Kan säkert fixa lite kompispriser i baren till folk som är snälla.


Mitt sommarstockholm, kom!

Jag har knappt varit ute och svirat i Stockholm under sommaren känns det som.
Eller det har jag ju naturligtvis varit, en hel del till och med, men eftersom jag rest bort rätt mycket och dessutom varit uppbokad på en massa DJ-spelningar då jag varit hemma så har det inte blivit speciellt många spontanutgångar.
Såna där som sommaren är till för.
När man ringer ihop ett par kompisar för att parkhänga med lite rosévin och några folle, fortsätter ner på uteserveringarna och sitter där tills man blir inkörd då man istället drar iväg på klubbhopparrunda, som i sin tur inte slutar förrän i gryningen då man givetvis har badefterfest vid Långholmen, Stadshuset eller nånannanstans.
Nakenbad, hångel, folköl och soluppgång. Det är så jag vill ha min Stockholmssommar.

Nu verkar det dock som att jag får tillfälle att göra allt det där, eftersom jag troligtvis inte ska resa iväg nånstans igen på sisådär tre veckor.
Jag ska i och för sig spela skivor på Victoria imorrn kväll, och på Fredsgatan (för allra första gången nånsin!) på söndag, plus att det nog lär bli ett gäng fler spelningar framöver, men friheten som bara en sommardag i hemstaden innebär börjar äntligen infinna sig nu.

Jag vill svettas på Slick, dansa på bardisken på Nacht, fylleragga på Berns Terrass, mediekompismingla på Riche. bli dyngrak i Vitan, trängas på Trädgården, spela fotboll i Tanto, lyssna på gubbrock på Street, bada i fontänen på Spymlan, ramla i trappen på F12, hoppa Bomben från platån på Stadshuskajen, prata om kärleken på Tranan, dricka enorma glas rödvin på Af Chapman-baren, träffa tjejer långt över min nivå på Sturehof, räkna småmynt på Carmen, dricka Absinth-shots på Nada, kolla på fotboll på Läckerbiten, bränna mig på infravärmen på East, vara pingisskadad i Hagaparken, sjunga allsång på Koop-studions tak, ha sex på en brygga på Reimers, söka skuggan på Debasers utegård, tjafsa med vakterna på Skeppsbar, dricka fruktdrinkar och järn på Annakhan, kolla på band på Kulturhuset, dricka Sofiero och röka Level på en balkong på Erik Dahlbergsgatan, välta dansgolvet på Ace, njuta av utsikten på Mosebacke... men mest av allt vill jag hångla med nån.

Har han lärt sig säga något än då?

ettarstarta

Idag för ett år sen startade jag den här lilla bloggen. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det, och jag har aldrig kommit på någon direkt masterplan för vad jag ska göra med den, och hur eller varför jag ska göra något.
Det bara blev, fortsatte att bli, växte och ja, idag har den här bloggen på något märkligt sätt blivit en liten bit av mitt så kallade liv.

Jag har skrivit x antal inlägg, och säkert uppåt en halv miljon tecken totalt. Utan blanksteg. Fast nu gissar jag såklart bara, det gör jag ganska ofta här. Skriver saker jag bara tror eller fått för mig utan att reflektera ordentligt över om det verkligen är vad jag tycker innerst inne. Eller om det är vad jag verkligen tycker är viktigast av allt att prata med omvärlden om.
Det är det garanterat inte. Men det finns så ofantligt många andra bloggare, skribenter, talare och vanligt beläst folk som är så ofantligt mycket bättre än jag på att berätta om Palestina-frågan, det patriarkala maktsystemet eller fastighetsskatten så jag låter såna ämnen vara för det mesta och håller mig till sånt jag kan lite mer om.
Som att skvallra om Spy Bar, att dravla om Bajen, att tipsa om ny musik, att klaga på media och att berätta drivor av gamla anekdoter om fotbollsmatcher, konserter, arbeten, efterfester eller kärlekar.

Ganska ofta har det nog blivit mer av en dagbok än en blogg också, och lär nog så förbli framöver med.

Några gånger har jag nog gått över gränsen och blivit för privat, vilket ironiskt nog också sammanfallit med de gånger jag haft flest läsare. Folk gillar bevisligen att frossa i andras sargade själar.
Det överlägset mest lästa inlägget på Gurkbasurkens första år som blogg är mitt extremt patetiska gråtfylleinlägg från natten jag och min flickvän gjorde slut.

Jag har fått mycket uppskattning och beröm för den här bloggen av folk, både av kompisar och såna jag aldrig träffat tidigare. Det värmer ska ni veta, är ju alltid roligt när nån gillar vad man gör.
Men samtidigt förstår jag inte riktigt exakt vad det är som jag gör, jag skriver ju bara ner lite skitsaker jag tänker på för tillfället.

Exakt ett år har hursomhelst gått nu, sen den Stora Bloggsommaren 2005, då jag liksom väldigt många andra hoppade på den här trenden som faktiskt fortfarande verkar öka ganska markant.

Jag har fått nya vänner genom eller tack vare bloggen också.
Andra bloggare och helt vanligt dödliga läsare som jag lärt känna en smula, bytt låtar med, blivit bjuden på cigg av, skrivit upp på gästlistor, kanske fått en puss av eller bara utbytt lite tankar med.
Det är nog det bästa med att vara en del av den så kallade bloggosfären. Alla ni fina därute. Jag antar att jag ska säga tack för att ni finns!



Runaldinho och den passiva styrelsen

Sådär nu har jag precis skickat min krönika till matchprogrammet mot Öster på måndag. Den blev rätt mörk och negativ, svårt att undvika det i den period Bajen befinner sig i för tillfället.

Känns både roligt och jobbigt att Allsvenskan sätter igång nu igen.
Roligt att äntligen få vara tillbaks i serielunken, se Bajen en gång i veckan igen med allt vad det innebär. Roligt också för att Allsvenskan startar om med Hammarby IF som serieledare. Det hör inte till vanligheterna direkt.
Men jobbigt, oerhört jobbigt, för att Bajen har ett närmast katastrofalt skadeläge i truppen just nu.
Mikkel Jensen, Petter Andersson och Björn Runström har alla tillhört de absolut viktigaste spelarna i Hammarby de senaste åren. Nu är de två förstnämnda skadade och borta minst sex respektive fyra veckor, medan vår älskade Söderhjälte Runaldo enligt till mig väldigt pålitliga källor är i London och skriver på för Fulham idag eller imorrn.
runajublar
Det betyder alltså att det sista jag fick se av Runström i Bajentröjan (på ett tag framöver?) var alla de där misslyckade avsluten och ruscherna i förlustmatchen mot Henkeborg i torsdags.
Han har gjort rätt mycket för Bajen ändå. Vår Runa, som är så hatad av alla motståndarfans för sitt långa hår, för sin feminina uppsyn, för att han brukade ha lite svårt att stå på benen i straffområdet förr om åren.
Vår Runa som var på Kvarnen och fick pris för Årets Bajenspelare i vintras, och som var vid Nackastatyn på julafton och firade med alla oss andra Bajenfans.
Vår Runa som också stått i Bajenklacken, som enligt ryktet lär ha sagt att han hellre stannade kvar i Fiorentina och mådde dåligt än att gå till Djurgårn, som lär ha varit intresserade av honom för några år sen.
Vår Runa som tar sina fans på allvar och säger sånt här:
"På planen har jag alltid jobbat hårt och varit löpvillig. Man måste tänka på alla på läktarna. De hade kapat vilken kroppsdel som helst för att få dra på sig matchtröjan som vi får göra. Då är det ens förbannade skyldighet att springa tills man stupar."

Jag har väldigt svårt att vara bitter på Runa för att han väljer att gå nu. Klart det måste vara roligare att få skit av femtiotusen Chelseafans för att han försöker filma till sig straff mot John Terry än att bli utbuad av fyra småtjejer på Hisingen för att man ramlat i en närkamp med Mats Hedén.
Runström kommer nog inte få det lätt i den benhårda konkurrensen hos en brittisk nästantoppklubb, men han har alla förutsättningar att lyckas. Han är ung, målmedveten och fortfarande under enorm utveckling. Jag önskar honom all välgång.

Men Thomas Andersson, Henrik Appelqvist och de andra i Hammarbys styrelse m å s t e agera nu! Det är en kris utan like annars, och jag fullständigt vägrar att se Pablo, Samba-Erik, Fischbein och Jocke Jensen samtidigt från start i en A-lagselva. Vilket väl nästan är en risk som läget ser ut idag.

Det ryktas friskt om alla från Helsingborgs Gustaf Andersson och DVD-uruguayaner till Fredrik Söderström, Micke Dahlberg och Kevin Amuneke.
Jag vetefan, men ingen av dem känns direkt heta eller som några framtidsnamn att bygga ett lag på.
Det enda jag vet är att vi behöver en cental mittfältare, en anfallare och en målvakt väldigt snart. Och att det finns folk som får feta månadslöner för att se till att just det blir gjort...



En underbar helg i vårt västra grannland...

joelpetravigsel

Hemma i stan igen efter en helg på västkusten som bara kan beskrivas som helt fantastisk.
I världens vackraste miljö, bland kobbar och skär i sommarsveriges allra ljuvligaste skrud gifte sig mina vänner Joel och Petra i lördags.
Jag kom dit i fredags kväll och hängde alltså kvar tills i eftermiddags. Själva vigseln ägde rum på klipporna vid Joels familjs landställe på Flatön, strax söder om Lysekil i Bohuslän.
Inte ett öga var torrt, så icke mina heller.
Middagen var strålande och mitt skivspelande blev en dundersuccé, var faktiskt riktigt riktigt roligt att spela på bröllop eftersom alla verkligen går in för att ha roligt och dansa istället för att klaga på musiken och gå hem o lägga sig.

I övrigt bestod helgen mest av öldrickande, massor av god mat, grillning på Joelpallooza, fyllefotbollsspelande med hårda bensparkar, VM-finalstittande på storbildsskärm, allsångssjungade (mycket om en viss Tony Pölder), mera skivspelande, bekantskapsknytande, pokerspelande, sollapande, båtåkande, bilåkande och tågåkande.

Underbart har det varit hursomhelst. Men nu känns det bra att vara hemma i Stockholm igen.

...och samtiditigt har alltså vår älskade Björn Runström gått och skrivit på för Premier Leauge-klubben Fulham.


Wedding Crasher

legobrollop

Jag sitter här och försöker ladda hem lite bröllopvalser. Det går sådär och jag börjar få smärre panik nu.
Imorgon spelar jag nämligen skivor på mitt första bröllop. Alltså inte bara som DJ utan även det allra första bröllopet jag ska bevista någonsin. Lite märkligt som trettioåring kanske, men precis så är det faktiskt. Folk i min närmre umgängeskrets är uppenbarligen inte såna som gifter sig speciellt ofta.

Om nån timme åker jag bil ner till Bohuslän och över till en liten ö utanför Orust där min gamle kompis och den forne Göteborgredaktören för Bomben Joel Börjesson har sommaridylliskt landställe.
Imorgon klockan tre gifter han sig med sin Petra med pompa och ståt.

Så länge det inte ösregnar lär det nog bli alldeles alldeles underbart.
Jag stannar där ett par dar, kollar på VM-finalen och badar lite innan jag åker hem på måndag nån gång.

Ha det fint young folks!

Ikväll missar jag årets konsert...

Ikväll har jag tackat ja till en DJ-spelning och missar liksom förra året därför Accelerator.
Egentligen vore det inte så fruktansvärt eftersom jag sett det mesta av det jag finner intressant att se där, men så är det ju det där med Hot Chip.
Hot Chips senaste skiva "The Warning" är en av de mest spelade skivorna i min värld i år. Jag upptäcker ständigt nya detaljer som gör att den växer och förändras, och den känns hela tiden så mycket just nu, att det är svårt att komma på något mer träffsäkert soundtrack till sommaren 2006.
Enligt alla jag känner och inte känner som sett dem lär de alltså vara ännu bättre live. 
Och det är ju deras förtjänst att Fleetwood Macs magiska "Everywhere" var vårens mest spelade retrolåt på Stockholms alla hipsterbarer. Bara det faktum att vi hörde talas om att Hot Chip gjort en cover på den live på nån spelning i New York gjorde ju att vi alla återupptäckte den och började lägga in den både en och två gånger i våra DJ-set, varpå det inte tog mer än nån vecka innan varenda Vita Baren/Lilla Baren-stammis skrålade med i allsången när den ljöd ut över spontandansgolvet.

Ikväll spelar de alltså på Münchenbryggeriet och ni som ska dit kommer med stor sannolikhet få se en av årets konserter i stan.

Själv ska jag bege mig till Söderstadion snart för att lukta på gräset, sjunga sånger, skrika okvädningsord, hälsa på vänner, titta på Max och Pétur och Runa och PFO och Boffa och Ante och alla de andra hjältarna, samt kanske kasta ett öga eller två på den där straffsumparen också.

Direkt efteråt drar jag så till Södra Teatern och spelar skivor i baren ihop med Johan Kinde. Ni som inte har råd med dryga halvtusenlappen för Accelerator är naturligtvis hemskt välkomna dit istället. Fri entré, 21-01, stor uteterrass med vidunderlig utsikt och finaste sommarpopen vald med omsorg av mig och Kinde.

Och imorrn bär det av till västkusten för bröllop...

En bild till

gurkantom_moz

Fick ett par Roskildebilder till nyss av mannen som går under det märkliga smeknamnet Knulla Med Rösten och var bara tvungen att lägga upp den här med. Jag och Tom i Morrissey-himlen. Så mycket kärlek i ett enda litet Kodak Moment.


Deutschland, Deutschland - Alles ist vorbei!

ballackcries

Det var befriande att de äntligen fick pisk igår, de självgoda tyskarna som efter allt inledande strul blivit så genomsäkra på att ta hem hela turneringen. Nu är de ute, får inte längre vara med och leka och hela landet gråter dåligt smink i gula, röda och svarta färger.
De förnedrade oss något så enormt på vår egen midsommardags idylliska eftermiddag. Och de spelade stundtals så lysande fotboll att jag flera gånger kom på mig själv med att ställa mig upp ur soffan och knyta näven i ett jublande skri när Klose vräkt sig fram för att forcera in ännu en balja.
Jag har ju alltid hatat Tyskland. Kanske inte som land i sin helhet, det vore ganska töntigt och rentav rasistiskt, men som fotbollsland definitivt.
Minns när jag satt på Råsunda och såg Sverige åka ut mot dem i EM-semifinalen -92. På raden framför satt några tyskar och mot slutet av matchen hade jag väldigt svårt att låta dem slippa höra de få okvädningsord jag lärt mig på det germanska språket.
Några dar senare stod jag i Tysklands klack i finalen mot Danmark på Ullevi, det var bara där det gick att få tag på biljetter. Strax innan slutsignalen skulle ljuda var frustrationen enorm på min del av läktaren. Tvåhundra kravallutrustade poliser marscherar in och ställer sig i en järnring runt löparbanorna.
Då tycker en lagom förfriskad sextonårig Gurkbasurk att det är rätt läge att skrika det högsta han kan: "Ein, Zwei, Drei - Nazi Polizei", precis som man ju alltid brukade göra på Söderstadion om en snut dök upp.

Hursomhelst så har jag alltid haft väldigt svårt för Tyskland, och även om det var lite annorlunda i år, även om man nästan fick lite sympatier för Klinsmann och hans från början så utdömda gäng, och även om kändes lite i bröstet att se en så underbar fotbollsspelare som Michael Ballack stå med tårarna rinnande nerför kinderna igår kväll, så var det ändå skadeglädjen som vann till slut.

För att inte tala om Italien.

colosseumfirar

Italien är just nu ett land i fullständigt kaos. Fyra av landets absolut största fotbollsklubbar väntar på åtal som mycket väl kan innebära nedflyttning och poängavdrag, för den största och mest skandalösa muthärvan i fotbollsvärldens kända historia.
Juventus, som alltså riskerar att bli av med de senaste två årens Scudetto och att nästa säsong spela i Serie C. Tänk att gå från Champions League-möten med Barcelona och Chelsea till att få möta berömda storlag som Pizzighettone eller Giulianova. Tränare Capello hoppade av bara ett par timmar efter åklagarens besked kom, och om man ska tro ryktena så tar han med sig vår käre Ibra till Real Madrid inom kort.  
14 spelare i Italiens VM-trupp kan drabbas av detta, eller de drabbas ju redan nu rent mentalt av hela skandalen och det enorma mediatrycket runt dem.
Mitt i det här, samma dag som åklagaren lägger fram sitt hårda bud, så spelar Italien VM-semifinal. Mot värdnationen Tyskland med spelare som Klose, Ballack, Podolski, Schweinsteiger, Lahm och Lehmann, och ett publitryck som inte är av denna värld.
Vad gör Italien? Är de nervösa? Börjar de slåss och köra fulknep likt Rooney, Frings eller Cristiano Ronaldo?
Nope, Italien spelar sin disciplinerade och bitvis ruskigt snygga fotboll och skapar målchans på målchans. Insidan av stolpen, ribban, den obevekliga kylan ända fram till slutet. Och så efter 118 minuters mållöst kämpande, när hela världen väntar på att Tyskland ska ro hem det på straffar, då stänker Grosso och Del Piero (!) in varsitt mål och världens kanske allra mest fotbollsreligiösa land är i VM-final igen.
Senast var det 1994, då förlorade man mot Brasilien medan hela Sverige kokade över av bronsyra.
Tolv år tidigare vann Italien guld i Spanien. 1982 och hjältarna hette saker som Paolo Rossi, Marco Tardelli, Allesandro Altobelli och Guiseppe Bergomi, och jag minns dem klart från en rosaskimrande barndom gungandes gunga i bruna manchesterbyxor nynnandes på en nysläppt svensktopphit som hette "Sommartider".
Nu är det Luca Toni, Francesco Totti, Gennaro Gattuso, Gianlugi Buffon och Fabio Cannavaro som ska föra Italien till guldet, medan sommarstockholm tydligen lyssnar på nån låt om nån Bot som heter Anna och som jag än så länge lyckats missa (jag lyssnar väldigt lite på radio, har inget jobb som tvingar mig att höra skitmusik och går aldrig ut på ställen där jag inte gillar musiken, så jag missar rätt ofta det som är stort i Svenneland nuförtiden).

Ikväll är det Frankrike-Portugal, jag måste nog avsäga mig min gamla frankofili och hålla lite på Portugal faktiskt. De har ett roligt spelande och hungrigt lag, en smått galen socialist till tränare och de har aldrig nått så långt som en VM-final någonsin förut. Jag unnar dem det, men inte längre.
Italien ska ta guldet på söndag när jag sitter i en stuga på Västkusten och är bröllopsbakis.
Så är det bara.

Från Lahm, Cole och Lehman till Stoor, Gunnarsson och Lekström

Efter en månads VM-hysteri är det snart äntligen dags för lite riktig fotboll igen.
Hammarby-Helsingborg i Svenska Cupen på torsdag kväll hade normalt varit en perfekt VM-paus i sommarhettan på Söderstadion, för oss kanske två-tre tusen hardcorefans.
Nu lär det nog bli minst dubbelt så mycket folk som vill titta på tack vare en enda kille.
Och då talar vi inte om Bajens 22-årige sydafrikan Siboniso Gaxa, utan om den där killen som sköt en straff tolv meter över mål nere i München häromdagen.
Henke Larsson har alltså hux flux blivit klar för spel. Något som alla besserwissrar på vår fotbollslista ansåg vara fullständigt otänkbart för bara ett par veckor sedan...
henke_heif

1500 HeIF-fans såg Henkes första träning på Olympia i eftermiddags.
Matchen på torsdag ska direktsändas i TV4+, vilket väl rimligen borde vara första gången en cupmatch lägre än semifinal sänds på TV va?
Rapport, Nyheterna och SVT24 gör alla reportage från träningen och intervjuer med såväl Henke som tränare Hans Eklund.
Mediahypen är med andra ord enorm. 

Och visst, det ska naturligtvis bli roligt att se Henke, men mest av allt ska det bli roligt att se mitt älskade Hammarby igen.
Se om det verkligen stämmer att Fredrik Stoor blivit en stjärna över sommaren. Se hur mycket Max von Schlebrügge hade kunnat förbättra den svenska backlinjen mot Klose och Podolski. Se om Ante Covic egentligen hade förtjänat någon halvlek mot brassarna för tio dar sen (fast antagligen lär väl Benny och Ante stå varsin halvlek typ?). Se om PFO har påverkats något av cirkusen runt honom på sistone (och kanske ge honom en utlovad blandskiva eller två också).
Och se alla underbara Bajenvänner på Söderstadion igen...
pfo_glad


Roskilde-bilder!

Det tar som bekant sin lilla tid att återhämta sig efter en Roskildevecka. Igår var jag nära att börja klättra på väggarna av tystnaden och ensamheten så jag drog till Reimers och hängde med Jonas, fortsatte till Tanto för att sen avsluta på Street med några öl. Det var nog vad som behövdes för att varva ner i lagom takt.
Här kommer hursomhelst en hel drös med bilder från min senaste vecka. Antagligen är många bilder rätt ointressanta, interna och/eller jättetöntiga för den övervägande majoriteten av besökarna här, men vaffan, ni får väl hålla ut ändå eller gå och hänga på nån modeblogg och kolla vad nån okänd tjej från Bromölla har på sig istället då.
Eller så tar ni det bara för ett privat litet fotoalbum från en semesterresa. Kan ju tillägga att alla bilder alltså är tagna med min mobil (med en slutartid på sisådär fem sekunder), så gnäll helst inte alltför mycket på kvaliteten.

roskan_gusmartinbira
Gurkbasurken & Martin, klockan är 08.46 på tisdagsmorgonen och tåget har just börjar rulla ut från Stockholms Centralstation.

roskan_kumlinpataget
I vagnen bredvid satt vår gamle vän Martin Kumlin med sällskap, de var också rätt tidiga på ölen.

roskan_rosenkumlinkph
Herrrar Rosengren & Kumlin - nyanlända till Köpenhamn.

roskan_bajencamp
Här skulle vi komma att bo i sex dygn.

roskan_morotsmartin
Den redan berömda morotspipan visar sig för första gången...

roskan_joggikringlan
Kringlan och Joggi mot den mulna Roskildehimlen.

roskan_kringlansalsa
På onsdagen gick vi en Salsa-kurs, det var exakt lika festivalcrazy som det låter, men faktiskt ruskigt roligt.

roskan_susiejoggizeta
Sussie, Joggi och Zeta diskuterar avtalspensioner i campet.

roskan_svajenkringlan
Den fullständigt legendariska Svajballen och en gryningspackad Kringlan.

roskan_gurkfrukost
Vi kan dricka vin till frukost - om du vill så vill jag...

roskan_rosencampet
Martin - lycklig för att äntligen vara på plats!

roskan_gurkanduschen
En nykepsad och nyduschad Gurkbasurk utanför Roskilde Tekniske Skole

roskan_andre
André föredrar sin öl i vinglas - den smakar bäst så.

roskan_gruppbild2
Gruppfoto på alla 38 som bodde i Bajen Camp

roskan_norskhenkepaprikan
Norsk-Henrik och paprikan

roskan_oisin
Oisín på ett ovanligt dött backstageområde.

roskan_hjallemartin
Hjalle och Elsa hade åkt ner med Max Peezay bara för att få rök i ögonen av Martin.

roskan_frejajoggisvajenguns
Freja, Joggi och Svajen sjunger "Welcome To The Jungle".

roskan_gunspublik
Lite publik

roskan_andretetran
André föredrar sitt vin i ölburkar - det smakar bäst så.

roskan_svajenjordholk
Byggmästare Svajis i full färd med att tillverka förra årets succémanick...

roskan_svajenandrekringlanfreja
Svajen, André, Kringlan och Freja på väg till nån konsert.


roskan_ladysov
Lady Sovereign - focking gorgeous!

roskan_stefantom
Stefan och Tom sjunger allsång till Morrissey.

roskan_kmr
Anders och Mozzer (det är Moz på skärmen alltså).


roskan_kgun
DJ K-Gun på popkonsert

roskan_moz
Steven Patrick Morrissey på en randig storbildsskärm

roskan_tommartin
Martin, Tom, 3 bärs och 2 Smirnoff Ice - en minut senare dansade de sig lyckliga till "Loose Fit".

roskan_pappaper
Pappa Per - direkt från Gringo Bar.

roskan_zetakringlan
Svajis, Kringlan och Zeta - alla får lustiga namn i Roskilde.

roskan_susie
Suzie Q.

roskan_koop
Koop spelade redan ett på dagen.

roskan_primals
Ja, det är Bobby G i blå kavaj ungefär i mitten av scenen.  

roskan_stefan
Stefan Malmqvist, en festivalräv bland festivalrävar.

roskan_kanye
Såhär såg det ut från där jag stod och tittade på Kanye West.

roskan_badsjon
På söndagmorgonen gick vi och badade i den nyanlagda sjön.

roskan_fiskesjon
Bredvid badsjön fanns en fiskesjö där folk stod och metade.

roskan_svajisrosen
Tillbaka i Campet med Svajen och Martin.

roskan_truls
Norsk-Truls var galet fan av Kaizers Orchestra och hade Turbonegro-sneakers.

roskan_joggi
Joggi utanför Animal Collective.

roskan_appelmartin
Martin, äpplet och solnedgången.

roskan_potatis
Svajen och potatisen.


roskan_martinbron
Klockan är strax efter sju på måndagmorgonen när Martin åker över Öresundsbron och äntligen är tillbaks i Sverige igen...


Rökta grönsaker, hiphop och pisslukt

Tystnaden.
Den kan aldrig någonsin bli mer påtaglig än stunden efter man just har kommit hem efter en vecka bland drygt hundra tusen galningar i Roskilde.

Kul har det varit, det är en underdrift. Roskilde är och förblir min egen lilla grisfestvecka, när man skiter i allt och spårar ur så mycket man bara kan. När jag tillåter mig själv att bli hippiefestivalcrazy för en vecka, och njuter av att få vara det.
För tolv timmar sen stod jag i gamla  gröna tältet och dansade till Diplo & A-Trak med ett glas rosévin i ena handen och en trepappersrizzla i den andra.
Det känns faktiskt aningen bisarrt just nu, hemma i en tyst, lugn och ren lägenhet med ordentligt badrum, iskallt svenskt vatten i oändlighet, spegel (aouch!), kylskåp, TV, Internet, morgontidningar, telefon och andra lyxfaciliteter.

Som vanligt var det en schizofren festival där jag ena sekunden drack vin på flaska i bersån med journalistgubbarna på lyxrestaurangen backstage, för att i nästa stund halsa hemkört och rödvin ur en gammal petflaska med hårdrocksnorrmännen och Hedemora-grabbarna på en camping som liksom alltid mest påminde om en krigszon. 

I övrigt var Roskilde ungefär såhär:
Tågstrul, vänner, Bajen Camp.
Mulet och kallt i två dygn sen strålande sol och värmebölja i fyra dygn.
Morotspipa, paprika, potatis, äpple. Frukt & Grönt-tema!
Svajens underbara kommentarer, alltid odelat positiva!
Backstagehäng med Tom, Fredrik, Stefan och Oisín. John Bauer-skogen.
Sjukt mycket Tuborg. Solcreme varje dag, och jag är faktiskt inte det minsta bränd!
Bad i den nyanlagda sjön, sjukt fräscht!
Dusch i Tekniske Skolen, som alltid. Frukosthandla på gamla hederliga Aldi. Nån snattade en tetra Liebfraumilch.
Mat. Alltid en jävla massa mat. Äter nästan konstant på festivaler, så länge jag har råd åtminstone, sen går jag hungrig sista dygnet.
Sjukt mycket söta tjejer i bikinis överallt.

Musiken då?
Missade naturligtvis otroligt mycket band jag ville se, men såg ändå väldigt många riktigt bra grejer.

Bäst av allt var lite överraskande nog Happy Mondays och Kanye West.
Båda bjöd på hitkavalkader som förvandlade lilla Metropol-tältet respektive gigantiska Orange Scen till varsina jättefester där man bara inte kunde sluta dansa.

Mondays radade upp samtliga gamla hits, med en Bez lika galen som alltid i rollen som publikviglare och Shaun ståendes i ett hörn av scenen med mössan halvvägs ned över ansiktet.

Kanye West blandade sina egna brottarhits med gamla pärlor från Jay-Z, A-Ha och Eurythmics. Sjukt bra, innovativt, annorlunda, roligt... Ja, helt enkelt fruktansvärt jävla bra!

Morrissey var också strålande naturligtvis även om jag tycker det förtogs en smula av att han spelade ute på Orange i fullt solsken.

Primal Scream gjorde en av de bästa konserter jag sett med dem, antagligen bäst på den här sidan 2000-talet tror jag. Bobby var snyggare än på jättelänge, såg fräsch ut, sjöng bra och framförallt så kändes det som att bandet hade mer soul än whitenoiserock i sinnet för första gången på länge.

Annat riktigt bra var Death Cab For Cutie, Lady Sovereign (sjuuukt kool!), Sigur Rós, Animal Collective, Tiga, Josh Rouse, Thåström, Koop, Soulwax, Scissor Sisters, Arctic Monkeys ("This song is dedicated to Cristiano Ronaldo - 'CAUSE HE'S A SCUMBAG DON'T YOU KNOW!") och The Strokes.

Såg även Guns'N'Roses som mest var ett patetiskt coverband, men med lite vilja kunde bli ett rätt okej sådant så länge man tillät sig själv att släppa in nostalgin en smula.
Dylan och Roger Waters såg jag för lite av, vilket inte är något jag har någon större ångest för direkt.

Det är som bekant ofta roligare att bara hänga med kompisarna i campet och vara festivalcrazy än att se en massa konserter hela tiden.
Dagens klyscha, men vaffan det är ju faktiskt sant.

Tack Roskilde och alla som var med för ännu en underbar vecka!

Ska lägga upp lite bilder snart också...


hits