Halvfjers!

taget

So long kids, nu drar vi till Roskan!
Ta hand om stan åt mig så länge... Syns på måndag!



Midsommarbilder

Här kommer en världspremiär, nämligen de första bilderna från min mobil som publiceras på nätet!
Rätt skaplig kvalitet om jag får säga det själv...

midsommargurkan
Gurkbasurken på färjan ut till Ornö.

midsommarlunch
Nästan hela gänget samlat vid stugan för sill, potatis och nubbe.

midsommarfest
Natten har blivit gryning - Patricia, Fredrik och Jonas är vakna ändå.

midsommarmartin
Martin, midsommardagens morgon.

midsommaribaten
Magnus, Martin och Jonas i båten på väg till Dalarö. En kvart senare låg Jonas däckad med bruten arm.



Piskeflöde!

roskanorangescen

Om exakt nitton timmar går tåget ner till Köpenhamn. Där blir det traditionsenlig pizzabuffé och lite rundvandring några timmar, innan vi tar lokaltåget ut till Roskilde. 79 000 personer har biljett, lägg till kanske 15 000 funktionärer och mediafolk så är vi nästan uppe i hundra tusen människor som ska tillbringa veckan på den där danska åkern.

Jag har längtat så himla mycket, och givetvis satt ihop ett litet schema för de musikaliska begivenheterna jag tänkt se också. Räknar med att se åtminstone en tredjedel av nedanstående.

Torsdag:
17.30 The Editors
20.00 Radio SoulWaz presents Nite Versions, 2 Many DJs, Justice
21.30 Clap Your Hands Say Yeah
22.00 Guns N' Roses
22.30 Sigur Rós

Fredag:
17.00 VM-KVARTSFINAL
17.00 Shout Out Louds
17.30 Front 242
18.00 Lady Sovereign
19.00 Morrissey
20.30 Rufus Wainwright
21.00VM-KVARTSFINAL
21.30 Happy Mondays
21.30 Bob Dylan
23.00 DJ Sneak
23.30 The Streets
0.00 Death Cab For Cutie
01.00 Scissor Sisters
02.00 Looptroop

Lördag:
13.00 Koop
15.00 Kieran Hebden aka Four Tet
17.00 VM-KVARTSFINAL
18.00 Pharoahe Monch
18.30 Josh Rouse
19.00 Primal Scream
20.30 Thåström
21.00 VM-KVARTSFINAL
23.00 Tiga
23.30 George Clinton Parliament/Funkadelic
0.30 DK7
01.00 Phoenix
01.00 Kanye West
02.00 Ricardo Villalobos

Söndag
15.30 Arctic Monkeys
17.00 The Strokes
18.00 Coldcut
19.00 Spank Rock
19.30 Franz Ferdinand
20.15 The Raconteurs
20.30 Goldfrapp
20.45 Kaiser Chiefs
21.00 Animal Collective
01.30 Diplo vs A-Trak


Peppen är på topp!

Brutna armar och svikna drömmar

Midsommarafton blev precis så idylliskt skärgårdsvacker som jag önskat mig.
Efter nästan två timmar på pendeltåg-buss-båt-bil så var vi framme i Kleerupresidensen ute på Ornö.
Solen sken, maten var ljuvlig (strömmingen marinerad i vitlök, citron och basilika var himmelsk!), nubbarna var kalla, snapsvisorna roliga och sällskapet trevligt.
Vi spelade fotboll som i vissa stunder mer påminde om brottning. Jag fick diverse krämpor som ett stukat finger, en vrickad fot, ett gäng blåmärken samt en fästing på benet. Precis som det ska vara alltså.
På nattkröken tog jag årets första dopp, sen blev det Jeopardy med ämnen som "Alkohol", "Spy Bar" och "Svensk Geografi".
Mygg, vin, folköl och högljutt diskuterande innan det var dags att knoppa in på soffan.

Efter frukost och nån timmes solgassande (jag är rätt rödbränd redan) bar det iväg med Jonas lilla utombordare till Dalarö. En halvtimmes båtresa med höga vågor gjorde mig totalt genomvåt av det salta Östersjövattnet och så precis innan vi skulle anlända parerade vi ett par jättevågor varpå Jonas hoppar till och blir fullständigt groggy. Vi lyfter honom i land medan han yrar och säger att han är blind. Sjukt läskigt. Visade sig vara en bruten handled som sänt nervimpulser så att han fick en mindre hjärnskakning typ. Jag fattar inte medicin direkt, men han kvicknade till rätt snabbt hursomhelst och sågs med gipsad arm i Vita Baren inatt.
Ett äventyrligt dygn blev det, och jäklar vad det är livskvalitet att få komma ut i skärgården litegrann.

Så direkt till Street för att se på Massakern i München.

Som väntat hade vi ingen vettig chans, men att vi skulle bli så fullständigt utskåpade var faktiskt pinsamt. Försvaret var som yra höns, mittfältet helt låst och okreativt och zuperduon där fram gjorde inte många rätt.
De saknar hjärta, glöd och vilja. De känns blasé och det är så djävulskt tråkigt att de inte kan uppnå motivationen att vilja vinna ett VM. Det är ju faktiskt det största de får vara med om i sina liv.

Men Fotbolls-VM fortsätter, det är fortfarande sjukt roligt att kolla matcher och följa med i mediabevakningen.
Argentina, Tyskland, Brasilien, England och Spanien. Där har ni de fem lag jag tror har chans att vinna. I den ordningen.

En midsommarnattsdröm

skargarn

Midsommarafton so much to answer for.
Jag får alltid lite ångest över alla dessa storhelger. Nyår, valborg, påsk, midsommar...
Man måste ha så himla roligt, göra nåt så speciellt och anmärkningsvärt att man minns det för alltid och blablabla.
I år hade vi inga planer alls, som vanligt alltså. Men så igår bjöd Jonas Kleerup ut mig o Martin till hans landställe ute på Ornö. Stockholms skärgård, sommar, mygg, sill, nubbe, bad, kompisar. Det kommer nog bli en bra dag det här trots allt.
Vi tar pendeltåg-buss-färja-bil om en liten stund och är tillbaks lagom till Matchen med stort M imorgon eftermiddag. Ses på Street antar jag!






Om att sätta jublet lite i halsen

Ja jävlar, vi tog hem det till slut ändå.
Exakt alla, från de mest pålästa fotbollsekvilibristerna till min mamma, trodde på oavgjort. De flesta tippade 1-1 dock. Det blev varsitt mål till, och vi är vidare från gruppen.
Fiaskot försvann. Även om vi ryker nu så har vi gjort ett fullt godkänt VM 2006.

Jag satt där på den nyinrättade VIP-hyllan på Street med Pagrotsky och Dominika och Terry och Stensö och Isobel och sisådär tvåtusen pers runtomkring oss. Jag hive-fiveade Sveriges pyttelille, talibanskäggige utbildningsminister när Henke forcerade in kvitteringen precis innan slutminuten.

Och visst jublade jag även inombords. Men det var ingen stor glädje jag kände.
Det var faktiskt nästan så att besvikelsekänslorna över den uteblivna gruppvinsten tog överhanden. Och nu, aningen nyktrare sett på det hela, kommer den känslan ännu tydligare.
Ett mål till igår hade betytt så ofantligt mycket.
Det hade varit skillnaden mellan att dansa i Rålis och att sucka halvbelåtet över en godkänd insats.
För jag tror inte vi har en vettig chans mot Tyskland.

Har sett alla tre matcher de spelat och jag förstår inte vad folk yrar om när de säger att de inte imponerat.
Miroslav Kloses 2-0 igår säger väl allt. Han är så fruktansvärt stark, så perfekt placerad, så snabb, så kvicktänkt, så smart och så otroligt kontrollerad. Han har allt det där som Zlatan och Henke också kan ha i sina absolut bästa stunder, men än så länge inte visat en antydan till under VM.
Alexanderssons markeringsmissar håller bara inte. Det genomskådar Kaiser Klinsmann ganska snabbt också. Jonsson funkade inte heller igår. Förstår inte alls varför Lagerbäck valde honom framför Chippen från start faktiskt.
Stora plus dock till Kim, Ljungberg, Teddy (vilken match!) och Linderoth.

Men Tyskland har också Schweinsteiger, Lahm, Ballack, Lehman, Frings, Neuville och Metzelder.
Och de har hemmaplan.

Det kommer vara kanske 10-15 000 svenskar på plats i München på lördag eftermiddag. De kommer nog låta en del, kanske kommer deras föräldrar och grannar hemma i Sunne till och med höra dem ett par sekunder.
De övriga åttionio minuterna kommer 45 000 frustande tyskar vråla sönder varenda hemmabiosystem från Ystad till Haparanda.

Jag hoppas bara på Allbäck. Räddaren i nöden. Han slet kopiöst igår. Jobbade hem, vann bollar, krigade, slet, sprang, skapade chanser, passade i djupled, gjorde mål. Ja, han gjorde mål nu igen. Han brukar göra det. Oavsett motstånd och oavsett form så gör Allbäck ganska ofta mål utan att man riktigt reflekterar över det.
Just nu känner jag spontant för Allbäck-Larsson på topp och Mr Ibrahimovic som bänkvärmare i München på lördag.
Det är kanske vår enda chans?

Födelsedagar

På dagen för sexton år sedan, den 20 juni 1990, sprang jag och min bror Martin lyckliga med en stor svensk flagga längs med ena kortsidan på Stadio Luigi Ferraris i Genua.
Johnny Ekström hade just gjort 1-0 mot Costa Rica och den svenska VM-drömmen levde ännu.
Det gick som alla vet käpprätt åt helvete några minuter senare.
Kanske inte världens roligaste dag för min käre bror att fylla tolv år på.

Vi får hoppas att hans 28-årsdag blir roligare där borta på svenskbarerna i Williamsburg nånstans.
Och att bästa Elin Alvemarks bemärkelsedag blir fin på Mosebacketerrassen också!
Och att Stefski Kragski får jubla på sin stora dag framför Apan Abrahamssons nya flatscreen-TV.
Och min gamla vän Maria Taubert fyller ju faktiskt också år idag så henne ska jag såklart inte glömma heller.

Grattis på er!
Och se som sagt till att fixa Kalaset i Köln nu!



Tänk om vi bara hade en Fernando Torres...

Hade svårt att sova igen och vaknade därför lagom till reprisen av Spanien-Tunisien sju i morse på TV4+. Eftersom jag bara kollade halvdant igår så tyckte jag det var lika bra att se om den.
Blev nästan lite förälskad i Spanien. De har allt det där som Frankrike, Brasilien och för all del även Sverige saknar. De visar vilja. De har kämpaglöd. De har hunger. De har en kärlek till fotbollen och tycker det är uppenbart roligt att spela VM, till skillnad från Zidane, Ronaldo och Zlatan som mest verkar vilja lira Playstation och äta chips i väntan på nästa CL-match eller nåt.

Spanien låg under med ett mål fram till sista tjugo, men spelade trots det med ett lugn och en säkerhet som om de var helt övertygade om att de till sist ändå skulle ro hem det hela. Bara tiden har sin gång så vinner det lag som spelar bäst fotboll och skapar mest.
Ingen panik, inga desperata långbollar, inga busvisslingar för tjocka föredettingar.
Istället: Torres, Villa, Fabregas, Sergio Ramos, Joaqin och de andra underbara ungtupparna i Spanien som kortpassar sig fram till chans efter chans. Och efter 71 minuters kämpande trycker så Raul in en tåpaj efter returen på Fernando Torres skott.
Torres får sen själv göra tvåan efter en femtiometers djupledspass från Fabregas så snygg att Anders Linderoth skulle krympt ihop till en ännu mindre liten boll om han fick se den på Söderstadion innan hösten kom.
Fabregas är blott nitton år och kan mycket väl bli nästa riktiga superstar för Arsenal.
Att sen Torres 3-1 mål är en svagt, för att inte säga rent uselt, slagen straff som Tunisienmålvakten schabblar in, ja det är väl precis sånt som åsyftas när man säger att bra lag också brukar ha turen på sin sida.

Det var vackert att höra spanska klacken driva tunisierna till vanvett genom att skrika "Olé!" efter varje passning de sista tio minuterna.

Jag har aldrig brytt mig om alla märkliga sviter som tycks höra fotbollen till. Från Råsundaspöken till 38 år utan svensk förlust mot England - allt är ju bara fåniga historiska myter som givetvis går att ändra på med lite vilja.
Spanien har varit med i varje VM-slutspel sen 1978 utan att nå längre än åttondelsfinal, något som du sannolikt redan hört till leda varje gång du slagit på TVn senaste veckorna. Själv tycker jag det känns mer logiskt att lita på vad man ser än på gammal statistik, och det jag sett hittills av det nya, unga Spanien är ett lag som kan nå långt.
Som de loja, tungfotade, bollsnubblande brassarna lirar just nu tror jag inte alls det är omöjligt för spanjorerna att vinna en kvartsfinal nästa helg.

Men innan dess är det visst en annan svit som några vill spräcka...
En match som, för att citera den gode Goesta, nästan har underhypats.
Det snackas om Svennis snygga avsked. Om huruvida det ska bli Tyskland eller Ecuador som ska plöjas förbi i åttondelen. Om svenska supporterpolisen som ska ta hand om alla tillresta huliganer. Men det nämns knappt att den där västindiska ögruppen som vi inte ens kunde göra mål på för bara en dryg vecka sen faktiskt har en fullständigt realistisk chans att tillsammans med Wayne Rooney spela Sverige ut ur VM om sisådär tio timmar.

Visst, vi har av tradition lättare för spelande lag. När vi slipper föra matchen själva, och vi kan förlita oss på ett tryggt grundspel och snabba spelvändningar med en löpvillig Allbäck som kan forcera måltorkan för vårt folkkära, gulblåa fotbollslandslag.
Men England i VM är inte samma sak som Danmark i EM. Ett Danmark som sa mange tack till 2-2 och ciao ciao Italia.
England har femtio miljoner skogstokiga människor som KRÄVER seger ikväll.
För hedern. För att inte Svennis ska betraktas som förrädare. För att vinna gruppen. För att de uppfann fotbollen. För att de är bäst i världen.

Det kommer inte bli nån Kafferasten i Köln ikväll, så mycket är säkert.
Snarare Kalabaliken, Katastrofen, Kaoset, Kravallmötet, Kriget, Krisen, Krampen eller något annat Krystat Kvällstidningsord.

Jag är, min vana trogen, helt livrädd. Men jag gör min VM-Tipspromenad som vanligt på Street någon timme innan matchstart. Och jag hoppas på åtminstone nån rubrik som skriker ut Kalaset i Köln imorrn.


Fotbolls-DJs och Babyshambles

Helgen var fin, kaotisk, rolig och ja, som en vanlig helg ska vara i början av sommaren ungefär.
Gick förbi Debaser en sväng tidigt i lördags för att hämta några skivor jag glömde där när jag spelade förra veckan.
Det satt en liten lapp på bardisken "Ikväll 22.30: Babyshambles, UK". Jag trodde såklart det var ett skämt, men frågade en av ägarna ändå. Han sa att de varit där och ätit lunch ett par timmar tidigare.
"Pete också?", undrade jag.
"Nä, för fan, det är ju fortfarande ljust ute", sa han.
"Men ska de spela live alltså?"
"Nja, jag vetefan om jag vill det ens en gång. Det känns inte helt rätt, svårt att stå för om de gör illa folk liksom".

Så jag drog till Street. Åt en fantastisk hängmörad biff och pratade fotboll, klubbkultur, bostadsrätter, bilar, vänner och musik med Petter Furuseth Olsen. Han är grymt trevlig verkligen. Gamle Djurgårdaren Joel Riddez kom dit. De är polare. Han spelar i Örebro nu och var lite skämtsamt sur på PFO för att denne vunnit en tvist på x antal hundra tusen kronor mot ÖSK nyligen.

Sen spelade vi skivor ihop. PFO var överraskande bra. Spelade saker som Oasis, Pulp, Weezer, Röyksopp och Annie. Gav honom en Mr Suitcase-EP. Han avslöjade även att han har ett hobbyband där han spelar kompgitarr ihop med Samba-Erik Johansson, som tydligen är riktigt grym på gitarren, och Max von Schlebrügge på trummor. Skulle vara sjukt kul att boka dem nån gång! Typ till guldfesten i höst kanske!
PFO tror på guld, och känns verkligen ärligt mena att han trivs bra i Hammarby.
När jag fick rapporter från Dana om att Boateng spelat andra halvlek mot Tjeckien sa jag till PFO att han ju är minst lika bra och också borde få spela VM, varpå han svarade "Mm, men även om jag är ganska solbränd nu så tror jag det kan bli rätt svårt att ta en plats i Ghana ändå".

Vid midnatt pratade jag med en tjejkompis på Debaser. Hörde endast vagt vad hon sa, men förstod åtminstone att Babyshambles var där och festade.
Men att de skulle spela var jag fortfarande skeptisk till så vi drog till Spy Bar istället.

Trist att missa dem när man faktiskt hade chansen ändå.

Man har sett en del på den där åkern under elva år...

Kraftwerk, Underworld, Björk, bob hund, Primal Scream, Pet Shop Boys, Saint Etienne, Mylo, Tindersticks, David Bowie, The Cure, Kano, Bob Dylan, Leftfield, Flaming Lips, Al Green, Derrick May, Boo Radleys, Elastica, Grant Lee Buffalo, Josh Wink, Levellers, Inspiral Carpets, Hidden Cameras, Cardigans, Tiken Jah Fakoly, The Go! Team, Orbital, The Orb, Radiohead, Stereolab, Magnetic Fields, Paul Weller, Terry Farley, Blur, The Aloof, Bunny Wailer, One Dove, Chemical Brothers, Ice-T, Jeff Buckley, Oasis, Paul Oakenfold, Lightning Seeds, Massive Attack, Mitchell Brothers, Jesus & Mary Chain, Nightmares on Wax, PJ Harvey, Prodigy, R.E.M., Suede, The Roots, Last Poets, Weezer, Green Day, Tricky, Wilco, Alex Reece, A Guy Called Gerald, Black Grape, Ash, Cypress Hill, Frank Black, DJ Krush, Lamb, Lucky People Center, Neil Young, Nick Cave, Patti Smith, Rage Against The Machine, Pulp, Kent, Sort Sol, D-A-D, Red Hot Chili Peppers, David Byrne, Black Sabbath, Rockers Hi-Fi, Sebadoh, Iron Maiden, Skunk Anansie, Junior Senior, Femi Kuti, Tortoise, Beck, Aphex Twin, Cast, Daft Punk, Moneybrother, Dodgy, Deep Dish, High Llamas, Isaac Hayes, Jimi Tenor, Leningrad Cowboys, Smashing Pumpkins, Pavement, Sonic Youth, Supergrass, Yeah Yeah Yeahs, Bonnie Prince Billy, Coldplay, Moder Jords Massiva, Doves, Erol Alkan, David Holmes, Metro Area, Metallica, Squarepusher, Turbonegro, Andrew WK, Beta Band, Erykah Badu, David & The Citizens, Love/Arthur Lee, Mull Historical Society, New Order, The Plan, Ralph Myerz & The Jack Herren Band, Spiritualized, X-Press 2, Television, White Stripes, Autechre, Bright Eyes, Håkan Hellström, Snoop Dogg, Brian Wilson, Basement Jaxx, Aqua, Arab Strap, Death In Vegas, Grandaddy, Faithless, Wyclef Jean, Hell on Wheels, Saul Williams, Swan Lee, Senor Coconut, Wookie, Robbie Williams, First Floor Power, Cat Power, Desmond Dekker, Kelis, Looptroop, Nine Inch Nails, Roni Size, Justin Robertson, Wannadies, Sahara Hotnights, Travis, Cassius, The Divine Comedy, Maas, Stereophonics, Ulf Lundell, Atari Teenage Riot, Iggy Pop, Echo And The Bunnymen, Jon Spencer Blues Explosion, Luke Slater, Kruder & Dorfmeister, Pizzicato Five, Mogwai, Quant, Richie Hawtin, Tori Amos, The Verve, Steve Stoll, Beastie Boys, Everything But The Girl...

Och snart blir det väl tio-femton band till.
Roskilde. Bästa veckan på hela året.
Tio dygn kvar tills vi åker. Nedräkningen börjar nu!
roskanbira


Yesterday When I Was Mad

Det blev en helt underbar Pet Shop Boys-afton igår.
Konserten var fantastisk med en hitparad utan dess like. Förr i tiden var jag konservativ och blev alltid upprörd när de arrangerade om låtar. Jag ville ha dem i sin ursprungliga form, inte nån jäkla houseremix.
Igår märkte jag dock att det var just de omarrade låtarna som jag uppskattade mest. Som den akustiska balladversionen av "Before". Eller soulwailandet i "So Hard" och "Always on My Mind".
Otroligt snygg dekor också. Och stort att de körde "Shopping"!

Direkt efteråt fylldes sedan O-baren till bristningsgräsen av allsångssjungade PSB-fans. Jag delade ut skivor, t-shirts, vykort och affischer. Kinde och Jonas nördade b-sidor och obskyra covers. Billy taktade Michael Mayers-mixar. West End Girls-tjejerna var där en sväng. Orup sjöng med i allsången. Och hela stället kokade ända fram till klockan två då vi avslutade med "Tonight is Forever" för att gå till Spy Bar och dansa på bardisken.
Sundevall messade mig att Neil & Chris varit där. Hanna Fahl, som spelade skivor på WEG-festen, berättade att hon fått en kindpuss av Neil. Jag missade dem, men hade nog lika kul ändå...

Roligare än Babyshambles-folket nere i Småland verkar ha haft i alla fall.


Tonight Is Forever


Om två timmar börjar konserten på Cirkus.
Pet Shop Boys. Mina husgudar.
Jag har lyssnat på dem i tjugo års tid. 20 år. Många av mina vänner var inte ens födda då.
Det blir femte gången jag ser dem live.
Nästan lite svårt att greppa.
Neil Tennant och Chris Lowe på en liten intim lokal som Cirkus.

Och sen kör vi alltså efterfest på O-baren med endast Pet Shop Boys-låtar.
Jag, Johan Kinde, Billy Rimgard och Jonas Markbäck står för urvalet.

Tonight is Forever.



Closer To Heaven

Ja, det finns väl inte så himla mycket att säga egentligen.
Enligt ägaren Calle var vi 2500 personer som trängdes, svettades och kippade efter andan ihop inne på Street igår.
Det var 89 minuter av frustration och könsordsskrikande, som på en sekund förbyttes i ren pur underbar glädje.
Tack Freddie för att jag fick ta det där badet i Spymlans fontän tillsammans med Isobel.


Later Tonight

Ni som inte vill sitta hemma bland de ensamma utan ha nån att dela er glädje och sorg med får hemskt gärna komma ner till Street vid Hornstull ikväll.
England-Trinidad&Tobago börjar 18.00, Sverige-Paraguay 21.00. Jag sätter upp min VM-tipspromenad part two någon gång mellan matcherna. Vinnaren får 10 ölbiljetter, tvåan får 5.
Förra gången hade ingen mer än tio rätt (av tretton), men det hade å andra sidan hela sju personer. Jag tror att jag gjort aningen enklare frågor till ikväll. Det handlar om VM, både nutid och historia.

Ecuador ser för övrigt riktigt bra ut idag igen. Kommer inte bli nån enkel match i en eventuell åttondelsfinal för oss. Inte för att Tyskland skulle bli det heller direkt.


Puh, jag är nervös nu banne mig.

I'm Not Scared

lasseolof


Mellberg vs Ljungberg.
Kim vs Anders.
Isaksson vs Shaaban.
Lagerbäck vs Media.

Sverige vs Paraguay

Det är så många matcher i matchen att man nästan undrar vad det är som är viktigast ikväll.
Vissa av duellerna är konstruerade tidningsankor gödda endast av en nyhetstörst värdig den amerikanska teveräven på ökenstormskrig. Vissa andra dueller är viktigare än livet självt.

Jag har läst och hört så många fotbollsanalfabeter uttala sig de senaste dagarna. De tror att de är lite lustiga när de säger saker som "Men det är ju bara elva man som sparkar en boll i ett nät, varför sån uppståndelse".
Det är ungefär lika korkat som att gå till en Michelinkrog och såga vinlistan med att "det är ju bara några gubbar som trampat lite druvor i solen, hur kan ni pröjsa flera tusen för det där".
Eller som att glida in på Louvren och säga nåt i stil med "Det är ju bara lite gammalt färgkladd på några dukar, kan väl vem som helst göra".

Men vi lämnar det där. Fotboll är i sina bästa stunder livsavgörande. I sina näst bästa stunder är det bara lysande underhållning.
Jag har gråtit många gånger på grund av fotboll. När Bajen kvalade till Allsvenskan 1991 och Micke Andersson den äldre sköt över i matchens sista spark mot Frölunda. Då strilade tårarna ner för mina och många andras kinder på Söderstadion.
Nästan på dagen tio år senare grät jag också för Bajen. Men då av lycka, fortfarande den största lycka jag upplevt i mitt trettioåriga liv (och antagligen till den dagen jag eventuellt får se ett barn födas).

Hammarby betyder som sagt mer än Sverige för mig. Mycket mer till och med. Men varje stort mästerskap rycker ändå med mig mer än vad jag kunde minnas. och jag blir en av de där galna nationalisterna för några veckor.
När Mellberg missade den där straffen nere i Portugal för två år sen och Sverige åkte ut ur EM så var tårarna så nära att jag faktiskt förvånades över mig själv.
Jag trodde inte landslaget betydde så mycket för mig ju.

Men uppenbarligen gör de det, och ikväll handlar det bara om den hemskaste av alla ärliga klyschor, den om vinna eller försvinna.

Att göra som vi alltid gör och gå in med det primära målet att inte förlora håller inte.
Ännu ett 0-0-resultat skulle visserligen inte innebära fullständig katastrof, men ett sorgligt och uppgivet bevis på att det här landslaget är mycket bättre på att snacka än på att göra mål.
Det vore fruktansvärt trist helt enkelt.

Jag hade svårt att sova i natt igen. Låg och läste Offside och dagstidningarna, tänkte igenom alla presumtiva scenarior.
3-0, Zlatan som dubbelmålskytt och nattbad i Spymlanfontänen. Tiotusentals blågula fans invaderar varenda berlinsk pub sjungandes på en sjuårig skånegrabbs infantilt roliga lilla melodi.

0-2, Bye Bye Sweden, vi ses i Sydafrika om fyra år. Kanske.

Förhoppningar och regnbågar som går i kras eller uppfylls på några sekunder.

Ett litet byte vid precis rätt tillfälle.
En Linderothsk tackling som ger andra kortet med kvarten kvar och mållöst.
En Zlatan lika loj och oinspirerad som i lördags.
En Mellberg som slår ännu fler långa bollar på ingen.
En nytänd Kim Källström som äntligen får göra sitt efterlängtade succégenombrott i de riktigt stora sammanhangen...

Rubriken ljuger förresten så klart.
Jag är livrädd.
Men Pet Shop Boys-veckan måste ju fortsätta här. För det finns sånt som ibland till och med är viktigare än fotboll.



Jealousy

hultanbomben

Ja, lite avundsjuk blir jag faktiskt.
Det kom ett sommarregn över Stockholm nyss, passerade förbi under nån halvtimme bara och drog vidare. Kanske drog det söderut, mot Småland och de där skogarna dit tusen och åter tusen lyckliga, förväntansfulla människor just i detta nu beger sig.

Jag har också varit en av dem. Många gånger. Elva gånger närmare bestämt.
1993, 1994, 1996, 1997, 1998, 1999, 2000, 2001, 2002, 2003 och 2004.
Hultsfred. Festival. Lycka. Frihet.

Men på något konstigt vis så är jag ändå inte speciellt avundsjuk. Det känns som ett avslutat kapitel nu. Som något jag gjort och lämnat bakom mig för att i evighet ha kvar i minnesbanken.

bob hund på Stora Dans -93, när jag röjde så fruktansvärt hårt att jag direkt efter konserten sprang ut och spydde vid en björk.

Ingemars tomt, där vi tältat så många gånger att allt bara är en salig röra av vodkastinna uppesittarnätter med evighetslånga musikdiskussioner iklädda mössa, vantar och fjäll-sovsäck. Och mygg. En jävla massa mygg. De är i alla fall sköna att slippa.
Liksom dräggpunkarna. Och skinsen, fast de har väl inte vågat sig dit sen vi skrämde iväg dem på campingen -94.

Primal Scream. Flera gånger. Men just nu minns jag mest "Keep Your Dreams" med den där tjejen bredvid mig. Hon som nu är en helt annan människa, men som då var någon som betydde något för mig, som jag betydde något för. Det måste varit sommaren 2000.

Bombentältet. Jävlar vad bra det var första året. Bad Cash-dekadensen. Fattaru-kidsen. Hives. Johan Borgert som agitator uppe på ett bord, och på borden bredvid stod våra datorer som vi tagit ner från stan. Där satt vi och skrev recensioner hela dagarna. Sen söp vi. Och bråkade. Och grät. Och kramades. Och tälthånglade. Och tiggde tusen gratisöl av skivbolagsfolket.

Skint-gänget som jag och Jacke intervjuade 1997. Vi lekte hela havet stormar med Lindy Layton. Fatta att det faktiskt är hon som sjunger på "Dub Be Good To Me". Sen gick vi och tittade på Daft Punk. De borde verkligen ha spelat i ett tält.

Killers för tre år sen. Första gången jag såg dem. Och andra. Blev helt knäckt. Förälskad i Anna-Maria och kär i hela världen. Gick och köpte Trojan-boxen "Reggae Sisters" direkt när jag kom hem.

Små grodorna med Blur på Hawaiiscenen.
Wu-Tang Clan ain't nothing to fuck with!
I'm the Stragestarter, twisted Stragestarter!
"Vi har bara varandra" i en överlycklig allsång som fyllde hela gamla Sahara-tältet -93.

Liam Gallagher.
Fortfarande den koolaste, snyggaste man jag någonsin sett i verkligheten. Han spelade fotboll i samma kläder precis efter konserten sen.
Det var -94 och vi var fanzinebröderna som gav vårt liv för Liam & Bobby.

Alla intervjuer jag gjort på den där fotbollsplanen.

En gång fick jag stå på scen också. Sportif Soundsystem spelade skivor och behövde en dansare, så jag stod där och lekte Bez i två timmar. Det såg med all sannolikhet helt sjukt töntigt ut.

"What I Hate" med Bear Quartet loopad i 45 minuter som en helt genial protest mot skitgagerna.

När Martin Roos kom fram och sa "Vi heter inte Havsänglar längre, vi heter Kent nu", och sen spelade de i öltätet inför kanske 40 pers, och vi sjöng med i "När det blåser på månen".

Tjejerna. Alla de undebara tjejerna.


Jo, det är klart jag är avundsjuk. Jag borde ju också vara där nu och få samtal från Virtanen på Hulingen som undrar var festen är.

Ha det så jävla kul ni kan och stagediva från backstagebaren en gång åt mig!

How Can You Expect To Be Taken Seriously?

Förutom några kortare perioder med SvD-erbjudanden som inte gått att motstå av ekonomiska skäl har jag läst Dagens Nyheter dagligen sen jag sex år gammal lärde mig läsa.
Nuförtiden läser jag i och för sig en jäkla massa andra tidningar på nätet varje dag, men det är DN som jag läser noggrant och alltid har litat på lite mer än de andra.

Om vi endast fokuserar på Sporten här nu så har ju DN alltid stått för en i sammanhanget relativt lugn och sansad journalistik, utan att försöka vara alltför tokroliga, utan att blåsa upp konstruerade halvskandaler till luftslott över helsidor. Sådär som Aftonbladet och Expressen gjort i alla år.

Men nu under VM har DN också hoppat på pajasjournalistikens tåg ner till Tyskland.
Det är "Så Gör Zlatan"-tävlingar, "enkäter" med svenska fans om vem de hejar på i bråket Mellberg/Ljungberg och kartläggning över de olika gängen i landslaget (där man t ex får veta att Henke Larsson gillar att vara för sig själv, men med tillägget att han är god vän med Mellberg och Zlatan).

Till och med den normalt kolugne, trovärdige och stundtals helt briljante krönikören Johan Esk har ju tappat greppet. Dagen efter Trinidad&Tobago-debaclet blaffade DN upp Esks krönika över ett uppslag med en rubrik i typ 45 punkter som vrålade ut "ETT SÖNDERLÄST LANDSLAG".
Vilket såklart är rent blaj.
Vartenda lag har spioner som kartlägger sina motståndare utan och innan nuförtiden. Göran Göransson kan nog rabbla vartenda skonummer på avbytarbänken i Paraguay inför matchen på torsdag.

Varför skulle just Sverige vara sönderlästa då? För att vi haft samma tränare och taktik längst av alla? Knappast. Och knappast just mot landet med minst resurser av alla att lägga tid och kraft på kartläggning av sina motståndare.

Nej, tyvärr DN. Ni har också tappat trovärdigheten, även om det dock fortfarande är långt kvar till Aftonbladets fullständigt underbart menlösa illustration över omklädningsrummet där bråket pågick efter matchen i lördags...

Sydkorea-Togo nyss var kul att se. Synd bara att Togo-målisen slarvade på frisparken, och att de drog på sig utvisningar och skador i backlinjen. Annars hade det kunnat bli en riktigt praktskräll.

Nu är det Frankrike-Schweiz snart. Senast jag såg det mötet var i EM för två år sen. Då satt jag i Playgrounds backstagebod i Hultsfred ihop med fransmännen i Phoenix och några gratisöl för mycket.
Idag sitter jag ensam och inomhus med fönstren på vid gavel och en kanna citronvatten.
Det är ganska fint det också trots allt.

Home And Dry

Från Spy Bars medlemsutskick nyss:

Vadslagning om fontänbad
De interna diskussionerna i Spy Bar-gänget handlar just nu en
hel del om Karl Ljungs fantastiska kök och rätt mycket om hur
sinnessjukt god den där dags-Bloody maryn blir med en nypa
riven pepparrot i. Men framförallt försiggår det en vadslagning
om vem som kommer hoppa i fontänen först.

Oddsen ser ut som följer:
2,40 Pelle Porseryd
3,20 Valfri Riche-bartender
3,50 Elin Alvemark
3,80 Hela Kitty on the Catwalk-possen
4,25 Uffe von Roth
5,70 Solo-Mackan
7,30 Den där killen på Acne-butiken som alltid bär fluga
8,00 Felicia Jarl (2,90 på att hon ofrivilligt ramlar i)
9,50 Mustafa Can
99,90 Dörrvakts-Jonas som är rädd för vatten

Gustav Gelin
är inte spelbar.
   

spymlanfountain

Jag är Spy Bars egen lilla hovnarr and I like it.

Flamboyant

hedman

Fan vad jag gillar den gamle gnagarmålisen Magnus Hedman mer och mer för varje sändningsdag.
Han och Hasse Backe kan pedagogiskt och trovärdigt förklara sånt som andra så kallade experter trasslar in i långa och diffusa resonemang eller bara floskelstaplande.

Anna Pohjanen kan knappt uttala namnen på spelarna hon låtsas vara expert på.

Glenn Strömberg är såklart fantastisk så länge det handlar om de lag och ämnen han har koll på, och följaktligen också det goda omdömet att avstå från att uttala sig om nåt annat.

Malin Swedberg radar mest upp självklarheter som vilken fotbollsanalfabet som helst förstår. Och saknar egen vilja, attityd eller passion.

Jonas Karlsson har jag irriterat mig på sen första sekunden han blev SVT-krönikör. Det känns som hela hans raison d'être (som man säger i bloggosfären numera) verkar vara att provocera och leka agitator.

Sladjan är bra, men jag förstår aldrig varför SVT envist måste fortsätta med sitt pajaseri i studion så fort det är stora mästerskap. Varför måste de ha nån lustigkurrre som kommer med knäppa fakta, när det enda det fotbollsintresserade folket egentligen vill ha är seriös, kunskapsbaserad journalistik. Analyser, information, reportage och rapporter. Det behöver inte vara svårare än så.

Rit-Ola Andersson drabbas också av det syndromet tyvärr.
Visst, det är såklart inget fel med ett lågt skämt och lite skratt då och då, men det är trist när Peter Jihde och hans hockeybockey-frisyr får ta dyrbar sändningstid från Olas analyser.

Hasse Backe är fortfarande synnerligen aktiv, som nybliven tränare i storlaget Panathinaikos, och har tränat eller mött flera av VM-spelarna.
Magnus Hedman la av för bara något år sen, gjorde sin sista landskamp våren 2004 och har därmed spelat med minst två tredjedelar av dagens blågula landslag.

När dessa två herrar snackar om "bråket" mellan Mellberg och Ljungberg så vet man att de har kött på benen. Att de inte bara likt nån halvinsatt bloggbasurk gissar sig till teorier baserade på Freddies ansiktsuttryck från en presskonferens.
För Ljungberg och Mellberg är ju Hedmans gamla polare. Folk som han faktiskt känner, vet hur de tänker och agerar.
Hasse Backe är för övrigt min önsketränare som ersättare till pappa Linderoth i Bajen. Jag är så gammal att jag minns senast det begav sig. När han sänkte Bajen till ettan 1988.
Som sagt, jag har alltid varit en stor dagdrömmare.

hassebacke


Being Boring

Jag vet att många av er tycker att jag skriver alldeles för mycket om fotboll här, men eftersom jag som sagt ämnar fortsätta med det så länge VM håller på och Bajen leder Allsvenskan (dvs åtminstone till 17 juli, antagligen inte speciellt mycket längre tyvärr) så tänkte jag samtidigt öka takten vad det gäller inlägg om annat än fotboll också.

Vi får se, egentligen har jag ju ingen masterplan för den här bloggen alls.

Jag bara kände att jag behövde nånstans att skriva av mig ibland. I vissa perioder behöver jag det mer, i vissa mindre.

Nån gång ibland kanske jag rentav gör det för andras skull också, men i säkert nittiofem fall av hundra skriver jag bara för mig själv.
För att jag mår bra av det, för att det är så mycket som jag vill få ur mig. Osorterade tankar, åsikter, minnen och drömmar.
Jag har alltid varit en storslagen dagdrömmare.

Mitt söndagsångestinlägg igår var ju inte meningen som något självömkande rop på hjälp eller så. Jag ville bara få ur mig lite jobbiga tankar, demoner som jag skulle kalla det om jag var svensk rocklyriker i Thåström-skolan.

Det finns så många fina människor därute som mår dåligt, och jag vill bara säga att ni är bra. Att ni betyder något för mig, och att jag gärna lyssnar om ni behöver prata. Tar hand om er, försöker i alla fall. För jag vet ju faktiskt hur det känns, även om ni inte alltid fattar det.


Opportunities

timcahill

Vilken vändning!
84 minuter hade gått och trots att Australien pressade likt blågula krigare mot två söderhavsöar så ledde ett kontrollerat Japan ändå med 1-0.
Då slår nyligen inbytte Tim Cahill till! Evertonspelaren gör både 1-1 och 2-1 inom loppet av fem minuter, för att sen låta John Aloisi, en annan inhoppare, punktera matchen på övertid. 

Innerst inne har jag alltid haft lite svårt för Australien.
Det är baserat på fördomar hämtade från år av Crocodile Dundee och Fosterspimplade bonnläppar som alla kallar varandra mates. Och speciellt gällande sport så känns det ibland som de tagit allt som är dåligt med amerikansk kultur och förädlat det till nåt ännu värre. 
Bara det faktum att de kallar sitt fotbollslag för The Socceroos är långt över gränsen för mig normalt sett. 
 
Men, ett viktigt men, i år spelar alltså Hammarby-målvakten Ante Covic för dem, vilket naturlgtvis gör att mina känslor förändras enormt. 
Och med en sån här makalös vändning, med underbara lirare som Bresciano, Viduka och Cahill - då går det ju inte att  tycka illa om dem. Guus Hiddink är ett tränargeni.

Grupp F känns onekligen intressant nu.
Brassarna vinner naturligtvis, men det känns inte alls omöjligt att Australien kan utmana Kroatien om andraplatsen. Och på nåt märkligt sätt känns inte heller Japan helt avhängda ännu.

USA-Tjeckien och Italien-Ghana nu ikväll, lär bli riktigt grymma matcher!

Det är 30 grader och strålande solsken utanför mitt fönster. Jag sitter inne och dricker kaffe framför Fotbolls-VM.

The Resurrectionist

freddieolof
Sprickorna i muren?

Har precis kollat svenska träningen från Bremen på TV4+.
Ganska intetsägande eftersom det mest var rehab och uppvärmning, men positivt i alla fall att Isaksson såg fit for fight ut.
Presskonferensen efteråt handlade till nittio procent om ett bråk som inte ens verkar ha ägt rum.
Så funkar media idag tyvärr.
Nån "läcker" att det varit handgemäng på gång i omklädningsrummet mellan Mellberg och Ljungberg. Det leder till att stackars Robert Laul tvingas arbeta på sin lediga dag för att blåsa upp sju sidor i Aftonbladet.

Visst, uppenbarligen finns det ju en schism Ljungberg och Mellberg emellan, men precis som Hasse Backe sa så bör det väl finnas hetsiga diskussioner i alla grupper som umgås såpass tätt ihop som det svenska fotbollslandslaget gör just nu.
En lite intressant sak är väl att det mellan raderna i Ljungbergs luriga leenden kunde anas en liten gnutta avundsjuka över att Olle är lagkapten och inte han själv.
Eller är det bara jag som letar scoop här nu?

Jag har full respekt för Fredrik Ljungberg ska tilläggas, han är alltid en av dem som uppträder proffsigast, och jag gillar hans lugn och tålamod både på och utanför planen.

På torsdag är det måstematch mot Paraguay. En förlust där och VM-sagan är över för den här gången. En vinst och den heta sommaren 2006 kan bli ett minne för livet.
Så funkar fotbollen, och det är precis det jag älskar så mycket. De små små tillfälligheterna och detaljerna som kan avgöra ett helt liv för massvis med människor.

Tänk er ett scenario där Sverige slår Paraguay på torsdag och England nästa tisdag. Då väntar troligen Ecuador i en åttondelsfinal söndag 25 juni. Ett Ecuador som även om de imponerade mot Polen inte borde vara någon omöjlighet för ett nytänt Sverige. I kvarten väntar då antingen Mexico eller Holland, två lag som visade hög klass i gårdagens matcher.
Det är så långt jag vågar drömma, i mitt VM-tips har jag gissat på svensk förlust mot Mexico där, men vad händer om vi faktiskt skulle gå vidare? 
VM-yran skulle vara tillbaka. Fontänbadarna skulle springa man ur huse och spelarnamn som Chippen, Edman och Kim skulle bli ihågkomna likt Brolin, Schwarz och Kennet från VM-94.
Olof Mellberg och Fredrik Ljungberg skulle tvingas spela jippomatcher tillsammans i tjugo år framåt.
Lagerbäck skulle bli staty på nya Sergels Torg, och ett gäng av mina vänner som idag åker ner till Berlin skulle för alltid ha fantastiska anekdoter att berätta för barnbarnen...

Nu drömde jag visst vidare ändå, det är svårt att inte göra det ibland.
Jag är landslagsoptimist så jag tror vi vinner mot Paraguay åtminstone. Sen får vi se.

Nu är det snart Australien-Japan. Två målvaktsskador på uppvärmningen och så får vi första Bajaren i en VM-match sen Ronnie Hellströms tid!
Dream on...

Är det förresten inte lite märkligt att Freddie inte pratar bättre engelska efter snart åtta år i London?


För er som vill ha lite mer läsvärda och fördjupande tankar om Fotbolls-VM rekommenderar jag följande bloggar:

Jesper Högström, författare till "VM-boken" och journalist på bland annat Offisde och Expressen:
http://blogg.expressen.se/jesper/

Billy Rimgard & SHQ, alltid en av Sveriges bästa skribenter oavsett vilket ämne han må ta för sig, givetvis även med lååånga inlägg om VM:
http://bomben.se/bass/

Patrick Ekwall, TV4s egen playboy avslöjar en hel del intressanta bakgrundsfatkta från mediacirkusen nere i Tyskland, och uppdaterar ofta: http://www.tv4.se/ekwall

Robert Laul, Aftonbladets skjutjärnsjournalist är tillbaks efter ett par månaders frånvaro pga utbrändhet. Även om jag ofta irriterar mig på de sensationssökande kvällstidningsvinklarna ger bloggen trots allt - precis som Ekwalls - en hel del matnyttigt skvaller om spelet bakom kulisserna därnere.
http://blogg.aftonbladet.se/6


You only tell me you love me when you're drunk

Det är en av de där söndagsnätterna nu igen.
En av de där nätterna när man sitter uppe för att man vet att det är helt lönlöst att ens försöka gå och lägga sig. Sömnen kommer ju inte komma ändå, bara för att man ligger ner.
Men på gamla dar har jag till och med lärt mig klara av den allra värsta söndagsnattsångesten ganska bra. Med hjälp av saker som bra musik, dålig underhållningsteve, tänkvärd bloggläsning, några ostmackor och tramsiga mailinglistor. Då funkar förträngningsmekanismerna i skallen såpass bra att jag åtminstone håller mig flytande.
Så, nu blev jag sådär larvigt sentimental igen. Sådär som jag kan bli ibland på ensamma söndagsnätter.
Tänkte på alla fina vänner och människor jag känner, och hur priviligerad jag trots allt är eftersom jag har förmånen att få göra det.
Jag säger nog det till dem alldeles för sällan, åtminstone inte nykter.

Alla fina själar därute, som får mig att skratta, leva och må bra.

Ni som tar hand om mig  när allt är som mest skit, men också dansar med mig på borden när allt är ett enda stort lyckorus.
Ni som ringer mig utan något egentligt ärende, bara för att prata lite strunt.
Ni som skickar fina nattliga SMS till mig.
Ni som ler av oförfaklskad glädje när vi träffas.
Ni som kan se bortom min ytliga, krävande, uppmärksamhetstörstande personlighet ibland.
Ni som bjuder mig på en öl eller tre när jag är pank.
Ni som lyssnar på mitt eviga fylledravlande på efterfesterna.
Ni som säger åt mig när jag gör något fel, men bara för att ni bryr er om mig.
Ni som diskuterar politik, fotboll, musik och kärlek med mig, och tar mig på allvar utan att vara raljerande eller dryga.
Ni som har förmågan att ändra er uppfattning om mig, trots att det ibland kanske är tveksamt om jag ens förtjänat det.
Ni som kramas med mig när jag behöver det.
Ni som tycker om mig trots alla mina tusentals fel och brister.

Ni som läser det här och inser att det är ganska patetiskt och balanserar på en tunn och farlig gräns någonstans mittemellan Lundell och Lunarstorm, men ändå kan öppna ögonen och inse att det kanske är precis sån jag är innerst inne.
Tack för att ni finns, ni vet precis vilka ni är allihop!


Fiasko

Det var som om den där ballongen av fyra års förväntan plötsligt bara pös ut igårkväll.
Sverige ska inte under några som helst omständigheter spela noll-noll mot en liten ögrupp från Västindien.
Sverige, med superstjärnor i Juventus, Arsenal, Barcelona och Lyon ska enligt all rimlig logik göra slarvsylta av ett gäng spelare med hemadresser som Sydney FC, Gillingham och San Juan Jabloteh.
Men fotbollen är som bekant inte alltid logisk.
Det krävs att man har marginalerna på sin sida, och det hade inte Sverige igår.
Det krävs att spelarna ger hundra procent hela tiden, och det kändes stundtals inte riktigt så igår. Snarare var det viljelöst och okreativt spel bitvis. Såväl Zlatan som Ljungberg får underkänt. Och Anders Svensson förstod nog bara Lars-Roland varför han fick spela...

Men visst, Sverige spelade ju faktiskt inte dåligt.
Vi radade upp farliga och halvfarliga målchanser. Allbäcks jätteläge lär han nog bli påmind om några gånger framöver till exempel. Rami Shaaban fick slita en del och gjorde det med beröm. Kims inhopp visade att han är given för startelvan framöver. Och Chippen var också åtminstone bitvis riktigt bra.

Och Trinidad & Tobago var långtifrån något blåbärslag, viket väl Lagerbäck borde varit hyfsat medveten om kan det tyckas.

Ändå spelar Sverige 0-0 mot Trinidad & Tobago i Fotbolls-VM 2006.
Det är ingenting annat än ett stort praktfiasko.


Nu är det mindre än en timme kvar!

Om mindre än en timme blåser argentinske domaren KaHoracio Elizondo i sin pipa inför nästan 60 000 personer på nybyggda Allianz Arena i München och Fotbolls-VM 2006 är igång.

Jag är ruskigt peppad nu, även om det inte direkt är några jättematcher vi bjuds på såhär första VM-dagen. Åtminstone ser inte Tyskland-Costa Rica och Polen-Ecuador sådär jättelockande ut på pappret. Jag kan t ex på rak arm inte nämna mer än en spelare i de tre lagen förutom Tysklan, polacken Zurawski som till vardags öser in mål för Celtic.
I övrigt har jag inte hört talas om en käft, men vad spelar väl det för roll när det är VM?

Premiärmatchen kommer ses hemma, men sen bär det iväg för en sent inbokad spelning på Victorias nya uteservering. Kollar andra matchen där, och de som vill är givetvis välkomna att joina!

Sverige då?
Ja, det enda det pratas om nu är ju vem som ska stå i mål imorrn efter Kim Källströms vådaskott på Isaksson. Jag har lite för dålig koll för att ta ställning i frågan men min magkänsla säger definitivt Rami Shaaban.
Jag tror förresten att jag har spelat fotboll mot honom som ung. Vi är lika gamla och hans moderklubb är Järla IF, ett lag som vi i Boo FF mötte mest hela tiden i matcher av derbykarakär.
Något mål lär jag dock knappast ha gjort på honom eftersom jag brukade hålla mig i de bakre regionerna av planen. Eller på bänken.

Men oavsett om vi så tvingas ställa Teddy Lucic i mål så ska vi bara vinna mot Trinidad & Tobago. Det är ett blåbärslag och Sverige har alltid haft lätt för såna (till skillnad från exempelvis ett annat lag jag gillar en del).

Såja, fyra minuter tills sändningen börjar. Vi hörs efter 9 juli då!



Igår, idag, imorgon...

Igår:
Spymlan (ja, nu är namnet bestämt!) var helt grymt! Snygg och mysig bar, grymt bra ljud (ja, jag tänker på sånt),
bra folk och alldeles för mycket gratissprit.
Bartender-Andreas berättade att han ska jobba därute hela sommaren, vilket såklart är toppen. När jag klagade på att bardisken var för smal för att dansa på sa han att de skulle bygga ett podium åt mig...
Och Stureplansgruppens ägare Vimal lovade att jag fick bada i minifontänen om Sverige vinner en match i VM (vilket vi knappast kommer göra nu när fucking Alvbåge ska stå i mål).
Hursomhelst så blev det lite väl mycket av det goda igår och av märkliga anledningar hamnade jag på Laroy till slut. Say no more.

Ikväll:
När jag tagit mig samman en smula så beger jag mig mot Debaser där jag och Terry ska spela indiehits hela natten lång. Fri entré, 22-03, kom dit folks!

Imorrn:
Fotbolls-VM börjar om 25 timmar och 9 minuter. Det är helt galet!

Konkreta besked

1. Framgångssagan The Concretes har fått instrumenten stulna, varit sjuka och ställt in en massa spelningar på sistone, såväl på Popaganda och Hultsfred som hela USA-turnén.
Nu florerar det rykten från relativt säkert håll om att bandet har splittrats för gott.
Vore riktigt tråkigt om så var fallet!

2.
Hammarby går ut med ett officiellt pressmeddelande att Anders Linderoth slutar som tränare efter säsongen. Föga oväntat eftersom kontraktet går ut och han sagt i snart ett års tid att det känns som han vill gå vidare mot nya utmaningar i karriären. Vore kul om Cratz-effekten kommer, dvs tränare aviserar avsked mitt under sommaren, försvinner till Helsingborg (vilket det ryktats om ett bra tag med Linderoth) och Bajen gör det onämnbara igen!

Skönt i alla fall att få möjlighet att bry sig lite om Bajen igen mitt under VM-yran. Har försökt jaga lite rapporter om hur det går för Ante Covic därnere, men det verkar lönlöst dessvärre.

3. Ikväll öppnar Spy Bars uteservering i Humlegården med brakande invigning klockan nio. Arbetsnamnen är antingen "Humlanspyan" eller "Spymlegården". Vi får se vad det kommer att kallas, det brukar väl ta nån vecka eller två innan man känner vilket smeknamn som känns mest rätt i munnen.
Och sen är det världens tuffaste Uffie på F12 också, med sin boyfriend DJ Feadz i släptåg.
Och Vinrave (!) på Skeppsbar!

Zlatan-incidenten - en gastkramande thriller av Lars Grimlund

zlatanincidenten


Det är två dygn kvar till VM-premiären och tre dygn till Sveriges öppningsmatch mot Trinidad/Tobago, och jag börjar redan tröttna på medias bevakning.
Det märkligaste är att det media som jag stört mig mest på hittills varken varit någon av kvällstidningarna eller TV4-Sporten utan tidigare så seriösa morgontidningen Dagens Nyheter.
Häromdagen var det hela uppslag tre dar i sträck för att en spelare i Paraguay bett en FIFA-delegat att mitt i natten ringa upp en DN-fotograf som han tyckte var lite het.
Okej, visst, det var ett klavertramp, det håller jag ju också med om. Men att en tidning som DN blåser upp det hela tre dagar i rad med "EXTRA"-banderoller över dubbla helsidor och förstasidesrubriker, det är väl ändå
aningen överdrivet?

Och idag fortsätter DN med att basunera ut sina antinyheter över helsidor.
Sportdelens förstasida täcks idag av jätterubriken "Zlatan är pressad" och så en kort text om att Zlatan snäst lite åt (ännu) en DN-fotograf som velat ta en bild medan han satt på ett torg och fikade under träningsledigheten igår.
Jämsides med texten är en bild på Zlatan där han sitter med sin mineralvatten och båda händerna i ansiktet.
Han ser bekymrad ut.
Bilden täcker halva sidan.
Dagens Nyheter har blivit en sensationstidning.

För vad annars kan man säga om en nyhetsvärdering där man prioriterar uppblåsta analyser av en superstjärnas privatliv före nyheten om att Andreas Isaksson är tillbaka i träning igen efter sin skada?
Isaksson är ju också en av våra tveklöst viktigaste spelare i blågult. Men, den nyheten värderades till en tolvradersnotis under "Zlatan-scoopet".
Och varför måste exakt varenda fullkomligt händelsefattiga detalj som spelarna gör blåsas upp i media som "kriser" eller "incidenter"?

(FYI: Ja, jag har svårt att sova, dygnsrytmen är lite uppfuckad).


Strage, det finns massor av bra fotbollslåtar!

worldinmotion

Läser Fredrik Strages krönika om fotbollsmusik i DNs VM-bilaga.
Han börjar med att slakta New Orders oslagbara indie-fotbollsanthem "Word in Motion" (som han för övrigt kallar "World of Motion") och menar att den är "den anskrämligaste låt New Order spelat in" och att vi borde rysa av obehag av dess masspykotiska allsångsrefräng och eventuellt drogromantiska text.

I så fall borde väl inte Fredrik gilla till exempel "Ebenezeer Goode" med The Shamen heller, som är från ungefär samma period och ännu mer uppenbart E-romantisk? Men något säger mig att han ändå gör det, eller åtminstone gjorde det när det begav sig.

Att John Barnes rap må vara långtifrån tight hör såklart jag också, men jag tycker det mest är ganska charmigt istället för att som Strage påpeka att han är "historiens sämsta rappare".

Det viktiga är dock inte just "World in Motion" i sig, utan att Strage, som normalt är kollen personifierad, verkar ha slarvat ordentligt och "glömt bort" en hel drös med bra fotbollsrelaterade låtar bara för att föra fram sin tes. En tes som går ut på att all fotbollsmusik är genomkass och underförstått att alla fotbollsfans är så puckade att de bara vill göra vågen och sjunga "iiiiin med bollen i mål".

Han har naturligtvis fel och generaliserar likt en Sverigedemokrat på nationaldagen (inga övriga jämförelser dem emellan dock).
Givetvis finns det massvis med bottenlöst usla fotbollslåtar. Från "Ciao, Ciao Italia!" till Tomas Ledins upphottade (not!) version av gamla dängan "Vi är på gång" som han lär ha fått en halv årslön för att släppa igen som officiell VM-låt i år.  
Men precis lika självklart så är ju faktiskt nittio procent av alla låtar som inte handlar om fotboll också rätt vedervärdiga, töntiga, banala, meningslösa, ja helt enkelt dåliga.
Fotbollsrelaterad musik kan lika gärna vara när Bajenklacken (efter inspiration från Roma) gör en egen ramsa av White Stripes "Seven Nation Army".
threelions

Eller Englands nästan osvikliga förmåga att välja bra artister att spela in deras låtar. Från nämnda New Order till Lightning Seeds fullständigt underbara indie-anthem "Three Lions" (som tydligen släpps igen i dagarna, för fjärde gången!) via Black Grapes "England's Irie" med Joe Strummer som en av gästerna till EM -96.
Andra bra fotbollslåtar är t ex Primal Screams och Irvine Welshs hyllning till Skottland i EM 1996 med den lagom flummiga titeln "The Big Man and the Scream Team Meet the Barmy Army Uptown". Eller varför inte The Farms "All Together Now", som kanske inte var tänkt som en renodlad fotbollslåt, men sedan år tillbaka sjungits av de lite mer välklädda fansen på läktare från södra London till östra Stockholm.
Pet Shop Boys-covern av Village Peoples gayklassiker "Go West" är en annan melodi som anpassats till grabbiga fotbollsläktare genom åren.
Och Anders Wendins gamla band Monster har gjort en objektivt sett helt grym liten pärla i Bajenhyllningen "Justa grabbar har grönvita hjärtan".
Såväl Weeping Willows (Bajen) som Latin Kings (Gnaget) och Advance Patrol (MFF) har också gjort bra fotbollshyllningar till sina respektive lag i Sverige. Och i England finns artister som Oasis (Man City), Morrissey (West Ham) och Kasabian (Leicester) som har hyllat sina brittiska lag genom livelåtar och annat.

Sist men inte minst ska vi naturligtvis inte glömma bort årets engelska VM-låt, Embrace storslagna "World At Your Feet", som med all sannolikhet når förstaplatsen på Englandslistan nu på söndag.

Och då har jag inte ens nämt Kentas "Just idag är jag stark"...

Tonight Is Forever

psb-fest2



Jag hoppas alla ni PSB-fans kommer dit efter konserten nästa fredag!

Och apropå Billy så kan ni ju få en ny låt också, nämligen Mr Suitcase-remixen på nya [ingenting]-singeln:
http://www.yousendit.com/transfer.php?action=download&ufid=E51DBF0877FECCA1


Lite ny musik

Som en liten hyllning till Pirate Bay tänkte jag börja dela med mig lite mer av bra musik.
Här några riktigt bra halvnya och halvgamla och splitternya låtar som jag tänkte spela ikväll:

Peter, Bjorn & John "Young Folks"
http://www.zshare.net/download/03-young-folks-mp3.html
- Kanske årets svenska sommarhit. Fullkomligt oemotståndlig!

Embrace "World At Your Feet" (Oakenfold 12" mix)
http://www.yousendit.com/transfer.php?action=download&ufid=6D784C6B5A18A3C6
- Vi har Tomas Ledin, England har Embrace. Sjukt bra mix också, gamle Oakie håller än!

Primal Scream "To Live Is To Fly"
http://www.yousendit.com/transfer.php?action=download&ufid=4318323E48999B64
- B-sidan till "Contry Girl"-singeln, och en liten pärla till countryballad med Bobbys bästa sånginsats på år.

Fattaru "100 spänn"
http://www.zshare.net/audio/fattaru-100rip-devolve-mp3.html
- Grym, minimalistisk produktion och Mackans softa rap om allt som kostar hundra spänn. Om nån har den beryktade "Bärs & Järn" så får ni otroligt gärna skicka den till mig!

The Concretes "Song For The Songs"
http://www.zshare.net/audio/12-the_concretes-song_for_the_songs-mp3.html
- Okej, den här har några månader på nacken, men för er som av nån anledning ännu inte hört den! Medryckande och underbar, meta-pop när den är som allra bäst!

Rozetta Johnson "Mine Was Real"
http://www.zshare.net/audio/rozetta-johnson-mine-was-real-mp3.html
- Originalet till nya TTA-singeln, jättefin gammal soullåt!



Mitt Stureplan

svampen

Jag känner att jag behöver förklara en sak
apropå det här med Stureplansbloggande.

Visst går jag ut väldigt mycket i kvarteren kring Stureplan, och visst händer det ibland att jag hamnar på riktigt stekiga fester med champagnesprutande plastikopererade backslicksslynglar. Men det händer nog ungefär lika ofta som jag gått på slitna happyhour-haket Douglas i Skärholmen, och jag har svårt att se nån komma på tanken att kalla mig "Skärholmskille".

Det viktiga är ju att det Stureplan som jag tycker om, hänger på, känner folk på och ibland spelar skivor på - det är ett Stureplan som skiljer sig avgrundsdjupt från det Stureplan som majoriteten förknippar med namnet.
Mitt Stureplan är gubbrock och obskyr disco i Lilla Baren på Riche. Mitt Stureplan är fotbollssnack och järn med hiphopkillarna på Annakhan. Mitt Stureplan är att lägga jackan i DJ-båset på Vita Baren på Spy Bar för att man vill spara pengar från garderoben. Mitt Stureplan är att tjata på Putte på East om bärs o järn och nya Pet Shop Boys. Mitt Stureplan är att svetta sig dyngsur och ramla på scenen när Tough Alliance spelar på Centro. Mitt Stureplan är att ta första t-banan hem efter en hård natt eftersom taxipengarna är slut. Mitt Stureplan är att sjunga allsång till Morrissey med grabbarna på O-baren.
Mitt Stureplan är att dricka stammisöl överallt som en självklarhet för att ens kunna ha råd att gå dit. Mitt Stureplan är att tjata in mina 19-åriga indietjejkompisar på Spy Bar en lördagsnatt. Mitt Stureplan är att nån gång om året hamna på Laroy bara för att det är nån tidning som bjuder på ett par flasköl och lite snittar. Mitt Stureplan är att trängas utanför Köket och fixa in mig själv gratis på gamla meriter medan mina vänner får betala 140 spänn i inträde och blir skitsura.
Mitt Stureplan är folkölspicknickar i Humlegården och värmarbärs på Crazy Horse.
Mitt Stureplan är att minnas när vi körde Bomben XL på Sturecompagniet och fick dem att sänka såväl åldersgränser som ölpriser, drog dit förortskids och indiesödermänniskor, och ändå hade över 1000 pers och barkassor på onsdagar som var i klass med helgernas ibland.
Mitt Stureplan är ett par halvmisslyckade indieklubbar på Köket innan det blev bratens högborg. Ja, jag minns faktiskt när det hette Köket & En Bar och de hade nattvickning en gång i tiden, det är nog ett av mina första minnen av Stureplan.
Mitt Stureplan är också minnen av Fusion-DJs som Peshay, Goldie, Joe Claussell och Jazzanova.
Mitt Stureplan är gamla Halvtrappa och ännu äldre Ljunggrens i samma lokal, och visst kanske mitt Stureplan kan få innefatta en smula Solidaritet med tiden också.
Till dess är mitt Stureplan rätt långt ifrån dokusåpaminglandet och silikonbröstandet på White Room, Plaza Club, "Leckan" (har inte fattat vad det är för något riktigt än, kan inte nån berätta!) och Suite.

Jag vet inte om det här var särskilt viktigt, men det kändes bara som att jag ville få klargöra att det skiljer en hel värld mellan ditt och mitt Stureplan. Men jag är såklart glad att vi ändå kan ha roligt där allihop samtidigt.


Nu är det bara en vecka kvar!

Ja, jag vet. Ni är många därute som skiter i fotboll. Ja, t o m många av mina vänner är ni. Jag är så fantastiskt öppensinnad att jag umgås inte bara med gnagare och gårdare utan faktiskt även med en hel del människor som är fullständigt ointresserade av fotboll. Ett par av er som jag definitivt kallar mina vänner tvivlar jag på kan nämna fler än tre spelare i det svenska VM-lag som om åtta dygn springer in på Dortmunds gröna gräs.
Samtidigt som vissa andra av mina vänner och ganska många av mina bekanta har lagt ner en halv förmögenhet för att kunna sitta där på läktaren, på plats i Dortmund, Köln och Berlin. Jag får gåshud bara jag tänker på det. Är så fruktansvärt avundsjuk, och har nog aldrig önskat mig vara rik så mycket som just nu.
Fast rent krasst fotbollsmässigt är det ju såklart mycket bättre att sitta framför TVn, höra kommentatorernas och experternas analyser, kunna läsa ett antal tidningar, vara åtminstone relativt nykter ibland, och kanske framförallt slippa tiotusen dyngraka engelsmän som gär bananas. Ja, jag var på Råsunda under Sverige-England i EM-92. Jag sprang förbi kanske 60-70 meter ifrån den omtalade misshandeln utanför Korv-Ingvars. Jag minns britternas mobb bakom bussen som vi fick tag på och jag minns att självaste Lennart Hyland satt på sätet framför mig och skakade av rädsla.

Visst, jag har upplevt fotbollsvåld ett gäng gånger både före och efter det, men den totala kalabaliken som det var utanför Råsunda och runt hela Solna då är faktiskt inget eftersträvansvärt direkt.
Och oavsett om polisen sitter i TV och säger att de har kontroll så kommer det ju naturligtvis att spåra ur big time i år.
Huligankulturen har aldrig varit starkare än nu. Att det finns hundratals svenskar som drömmer våta drömmar om att få komma till skott mot britterna är knappast nån hemlighet.

Jaja, jag försöker bara försöka hitta på några svepskäl till varför det är bättre att vara hemma än att åka till Tyskland.
Förresten så har jag bestämt vilken som ska bli min officiella VM-krog nu.
STREET.
De ska ha storbildsskärm och såväl läktare som en VM-tipspromenad signerad yours truly!
Bordsbokning krävs endast för gäster som ska äta, ska man bara dricka och kolla fotboll är det bara gå dit. Jag tycker det känns som ett bra ställe. Lagom stort, bra bar, trevlig personal, hyfsade priser, bra läge och inte alltför mycket drägg förhoppningsvis.
De kommer visa drygt 20 matcher, resten får man väl kolla på hemma.
Låter det som ett okej upplägg folks?

Jag är som sagt på Street redan ikväll och firar 1 år med dem. Spelar skivor ihop med Teet fram till 01, sen drar vi till Mango och spelar vidare på Audiofon.

Min stad

Det är första juni och med lite vilja kan man kalla det för en fin sommarkväll här i Stockholm.
Och vilja har jag mycket idag. Jag har varit lite bakis efter en bra kväll igår med F12-housen, en mycket fin Southside Stalkers-konsert på Spy Bar, en kort sväng förbi Riche, en lite längre sväng till Skeppsbar och sen en sväng tillbaks till Spyan igen.
Klubbhopparnatten igår byttes mot en något mer kulturell och spiknykter kväll idag, med först slututställningen på Stockholms Konstskola, där två tjejer jag lärt känna en smula på sistone går. Och det var en hel del som var både fint och roligt att se. Enligt David, som gick där för tio år sen, har kvaliteten höjts rejält.
Sen promenerade vi ner till Kungsan och trängdes med alla tusentals blandade Stockholmare som "tycker det är så roligt att det händer nåt i stan" och älskar att stå inhängnade på "folkfester med massa exotisk mat och dryck".
Förr hette det Restaurangernas Dag, numera går visst  tillställningen under namnet "Smaka på Stockholm". Det enda man kan lita på är såklart Eldkvarn då. Kära gamla Eldkvarn.
Plura Johnsson kom upp på scen nästan en timme försenad, satte sig vid pianot och sjöng en bedårande vacker "Atlantis". När de en stund senare rev av "Kärlekens Tunga", och Håkan Hellström gästade på "Konfettiregn" och "Pojkar, pojkar, pojkar" - då kände jag faktiskt att nu är sommaren här.
Nu står jag här i min egen stad. Jag är inte född här, men jag har bott här nästan så länge jag kan minnas. Och jag delar så ofantligt många minnen av sommaren med den här staden. Plura sjöng "Du är inte min stad", men det handlade väl om Norrköping, för Stockholm är ju hans stad nu. Precis som Stockholm är Håkans stad sen ett tag tillbaka också.
Kungsträdgården 1 juni 2006 och det var förortskillarna i sitt svarta backslick ovanför Championmunkjackorna. Det var pensionärsparen i sina gråa täckjackor, Södergubbarna med jeansväst, fritidsfröknarna med ryggsäckar och små plastglas med rödvin i. Det var tonårstjejerna som skrek i falsett när Håkan kom in, det var Debaser-folket och Grand Garbo-folket, och det var en gammal Bajen Fans-ordförande med sin lilla knodd på axlarna. Och det var jag och två vänner en försommarkväll i Stockholm.
Jag känner att det är en bra sommar som väntar oss.

Och så när man kommer hem så märker man att Stureplan har listat min blogg som den
tredje bästa "Stureplansbloggen". Det känns roligt, men ganska konstigt, eftersom jag knappast har några ambitioner att göra en Stureplansblogg direkt. Men visst, jag skriver ju rätt mycket om nattlivet däromkring eftersom det är en ganska stor del av mitt så kallade liv, och det är ju alltid roligt att bli uppskattad.

Hymn For The Cigarettes

cigarrdavid
Smokers delight

Igår för ett år sen satt jag nere på Carmen och kedjerökte.
Jag ville egentligen inte alls gå ut den kvällen, men jag kände mig tvungen. Det var ju sista chansen. Sista natten med gänget. Sen skulle allt dö och kroghänget vara ett minne blott. Det inte bara trodde vi, det var något självklart.
Kvart över nio på kvällen fimpade jag min allra sista cigg på en svensk krog (nåja, det har väl blivit några tjuvcigg efter det också), och några timmar tidigare hade jag tagit sista fika-ciggen på String. Vi satt där allihopa och var tårögda både av all cigarettrök och av lite cigarettrökarnostalgi. Jonas, Emelie, Freja, Oscar, Kornel, Richard, Becca och många många fler.

De första veckorna var skitjobbiga. Per Hagman sa i nån tidning att hans karriär som DJ var över eftersom "man ju inte kan spela skivor om man inte får röka", och jag var nästan beredd att hålla med honom.
Det var stundtals helt fruktansvärt att stå uppe på Mondos tredje våning och lukta fis och tjata så nån kunde passa DJ-båset medan man tog hissen ner till entréplan för att snabbt suga i sig lite nikotin.

Men efter nån månad eller två så hade man vant sig. Det blev en gemenskapskänsla och ett trevligt avbrott att samlas utanför krogarna och röka ihop.
Tänk bara hur nya Spy Bar skulle vara utan sin rökfålla utanför. Var skulle man samlas och prata ordentligt med varandra då? Eller rök-hänget utanför Riche, som ju blivit en självklar samtalsplats när kaosträngseln därinne är så jobbig att man knappt kan röra sig.
Eller Centros helt fantastiska rökrum, med akvarium och perfekt luftkonditionering.
En del rökrum är sämre dock. Carmens är en okej nödlösning, men är det inte alltför kallt så går man hellre ut. Något man definitivt gör på Marie Laveau vars rökrum sätter igång kräkreflexen till och med hos en garvad man som Gurkbasurken.

När jag var i Budapest för några veckor sen upptäckte jag faktiskt att jag störde mig lite på röken ibland. Just när man skulle hugga in på maten på en bra restaurang och så kommer det en puff rök från bordet bakom. När det sticker i ögonen av röken på nån dåligt luftkonditionerad källarkrog. Såna smågrejer.

Överlag så tycker jag rökförbudet fungerat väldigt mycket bättre och mer smärtfritt än jag nånsin kunde föreställa mig. Min bakis-astma har börjat gå över, man kan ha samma byxor flera dar i rad utan att de stinker, och man får nya vänner varje kväll i rökrutorna runt stan.
Men givetvis skulle jag ändå vilja att krogarna själva ska kunna besluta, kanske till och med från kväll till kväll beroende på vilken typ av arrangemang eller stämning det är.
Dansklubb = Rökning tillåten. Lyxkrog = Rökning förbjuden.
Ungefär så.
För ibland är det trots allt helt underbart att få ta en cigg inomhus.

hits