Perspektiv

Det är kul att se hur saker förändras på bara några år.

Läs den här krönikan t ex, skriven för mindre än fem år sen:
http://www.hammarbyfotboll.se/se/aktuellt/artiklar/?articleid=25335

Eller varför inte min sex år gamla artikel om Sveriges första mashup-artist (eller "olaglig mixare" som jag utryckte saken då) Svante.
http://gamla.bomben.se/chronicles-show.pl?id=164


DJ Gurkbasurk On Tour

gurkdjsture
I fredags spelade jag pophitsen för bratsen på
Stureplan Café

Såhär ser mitt nuvarande DJ-schema ut för den närmsta framtiden:

Fre 31/3: Streetlife @ Street, Sthlm.
Fre 7/4: Velocity @ Östgöta Nation, Uppsala.
Tor 20/4: Disco Bravo-kryssning @ Silja Line, Sthlm-Åbo.
Fre 28/4: After Work @ Annakhan, Sthlm + Centro, Sthlm.
Tor 4/5: John Doe @ Herrgårn, Linköping.
Ons 24/5: Baba Sonics 5-årsfest @ Tivoli, Sthlm.
Lör 8/7: Bröllop @ Flatön, Bohuslän.

Det lär tillkomma en jäkla massa med kort varsel dock, så är det alltid.
Av ovanstående är jag givetvis mest peppad på Indiekryssningen som jag tror kan bli fullständigt legendarisk. Ett par hundra indiekids tillsammans på en båt i ett helt dygn. Fatta intrigerna, indiegråten, hytthångelorgierna, efterfesterna, dekadensen... Vill ni ta död på Sveriges indiescen så sänker ni den båten!

The Importance of Having A Dygnsrytm

Imorse vaknade jag 08.40 alldeles av mig självt. Ni kanske tycker att det inte är något att skriva hem till mamma om, men ni som känner mig vet att min dygnsrytm inte direkt är något som kan kännetecknas som normalt. Åtminstone fem nätter i veckan läser jag morgontidningen innan jag går och lägger mig, den brukar komma nån gång mellan tre och fyra. Ibland håller jag mig vaken tills morgon-TVs sändningar börjar 05.59. Och det här är alltså vanliga tisdagkvällar när jag spiknykter sitter hemma och softar i soffan. 
Ni kan ju tänka er vad nya Spy Bar gjort för situationen då...
Om ett ställe stänger fem på morgonen, och jag hänger där åtminstone tre nätter i veckan, då borde man väl åtminstone ha såpass mycket vett i kroppen att man inte går vidare på efterfest efter stängning.
Förra helgen gick jag och la mig långt efter att grannarna vaknat och dragit till IKEA för att lördagsshoppa.
Det håller inte riktigt det här.
Även om jag ju innerst inne alltid varit en nattmänniska. Jag älskar nätterna, att sitta uppe ensam och läsa, skriva, tänka, filosofera, drömma utan att något stör en. Ingen telefon som ringer, inga förpliktelser eller krav någonstans ifrån. Eller att vara ute och festa, träffa underbara människor, dansa, dricka sprit, hångla med tjejer, ständigt jaga dessa eviga kickar...
Men som sagt, det håller inte i längden att leva så.
Därför är jag glad att vänt tillbaka dygnet så att jag gick upp före nio idag. Känner mig riktigt harmonisk som åt en ordentlig frukost framför Nyhetsmorgon, som tar första morgonciggen strax efter tio och vara nyduschad och utvilad. Hur klyschigt det än må låta så är det verkligen något visst med morgonljuset, att höra fåglarna kvittra och allt det där. Det kan säkert vara en kvarleva av vårt Lutheranska samhälle, men det känns faktiskt bättre att gå upp tidigt på morgonen.

Ikväll är det dock utgång, så nu vänder det väl igen.



David Lindh är tillbaka!

David Lindh

Det är svårt att inte tycka om David Lindh.
Jag har känt honom personligen i rätt många år nu, om än inte jätteväl så åtminstone på mer än bara ytligt tjenamosshureläget-basis.
Minns när han var femton och spelade bas i deppsyntpoparna Yvonne som vi intervjuade och skrev om redan på demostadiet till vårt fanzine. Sen har det flytit på. Yvonne blev stora, blev rockband, blev David Lindh & The Hail Marys, blev ett drogmissbruk som spårade ur.
David och jag snackade länge om det där en sen natt på en efterfest i ett studentkorridorskök för något år sen. Han sa att trots att han gått igenom så djävulskt mycket skit, och trots att han varit borta från den skiten - ren - jättelänge nu, trots det så skulle han inte tveka en sekund om han blev erbjuden igen.
Det var vad han sa då, och det var skrämmande ärligt sagt. Jag skulle givetvis inte skrivit ett ord om det här av respekt för David, om det inte vore för att han är just så ärlig med det själv och t o m går ut med det i biografin på sitt skivbolags
hemsida.

Hursomhelst så är alltså David Lindh tillbaka nu, såväl i den bistra verkligheten som i den ljuva musikvärlden.
Här finns hans nya singel "Dare (if I fall in love)" som är ett stort steg åt ett helt nytt håll. En soulig, funkig Prince-aktig duett med koolaste Tourettes-sångerskan Sibille Attar. Grymt bra låt.
Släpps idag, går redan flitigt på musikvideokanalerna, och kan nog bli en rätt stor hit om allt går vägen.
Kul, för David, och för oss som får fortsätta höra hans musik.

Ett nytt sånt där osorterat massinlägg

1. Har precis skickat in månadens texter till Pause, på grund av färre antal Sthlms-sidor blev det dock betydligt mindre än vanligt den här gången. Men jag gillar att skriva där. Klubbar, barer, människor, nöjesliv är det jag kommit att skriva om. Det känns roligare nuförtiden än att rapa skivrecensioner, som jag gjorde i dryga tio års tid på diverse olika håll och är ofantligt less på nu. Fast ibland saknar jag att skriva långa, genomarbetade reportage, krönikor och intervjuer. Sådär som jag kunde göra på Bomben lite som jag ville, utan att behöva anpassa mig till aktualitetsläge, annonsörsintresse eller sidbegränsningar.

2. Skickade även in min första matchprogramskrönika till Bajen igårkväll. Har bestämt mig för att skriva ganska personliga reflektioner, minnen och framtidsutsikter snarare än matchanalyser eller expertutlåtanden vilket andra gör så mycket bättre än jag.
Sex dagar kvar till premiären nu. Match på Malta ikväll mot respektingivande storlaget (okej, det var inte ens ett roligt försök till skämt, förlåt) Pietà Hotspurs. Thom Åhlund har sagt att startelvan sannolikt lär bli densamma som mot Helsingborg på tisdag (med stor reservation för de två provspelande vänsterbackarna dårå).
Jag kommer sitta klistrad vid datorn i alla fall, samtidigt som jag ska följa Lyon-Milan som har all potential att bli "storslagen fotbollsunderhållning" för att använda ett bevingat Tomas Nordahl-uttryck.
zlatan
Zlatan är i ett synnerligen klämt läge just nu

Gårdagens stormatch var ett mycket negativt besked från våra tre svenska VM-superstars. Freddie är småskadad och med Arsenal i den lysande form de nådde igår har han nog inte helt lätt att sno tillbaka sin plats på mittfältet framöver. Henke sumpade chanser, men var tydligen godkänd trots allt.
Den stora krisen står ändå Zlatan för. Han var ruskigt oinspirerad och trött. Sumpade bollar, slog felpass, sprang fel, förlorade närkamper och såg allmänt loj ut, precis som hela Juventus gjorde i framförallt andra halvlek igår.
Men Arsenals 2-0 mål var så vackert att jag glömde bort allt det där. Ren njutning. Om jag skulle träffa Arsenals 2-0 mål på Spy Bar ikväll så skulle jag gå fram, viska lite förföriskt i örat och citera Morrissey  "To me you are a work of art"...

3. This just in från TT Spektra:
pb

"Prison break" får fortsättning
Det blir en andra säsong av den populära tv-serien "Prison break" som i Sverige visas i TV3. Det rapporterar nyhetsbyrån Reuters, som har talat med seriens skapare Paul Scheuring. Han berättar att den nya säsongen kommer att ha ett helt annat upplägg, och att man på grund av detta också kommer att lägga till några ord i titeln.
"Prison break" handlar om två bröder som försöker bryta sig ur ett fängelse.
Paul Scheuring jämför fortsättningen med både "Jagad" och "Den stora flykten", och berättar också att det kommer att bli en eller ett par överraskningar på skådespelarfronten. Dessutom blir det, precis som under första säsongen, en paus mellan avsnitt 13 och 14 i mitten av säsongen.
Omgång två av "Prison break" startar i USA i höst. (TT Spektra)

Stort, precis vad vi snackade om häromkvällen när vi såg det galet spännande avsnitt femton. Vore perfekt med en fortsättning i "The Fugitive"-anda. Det var en av mina (och framförallt min brorsas) favoritserier när vi växte upp.

På lördag säger vi hejdå....
Billy & Unai var glada på premiärkvällen i alla fall

4. I måndags bestämde vi oss för att låta Bombens Dansklubb krypa tillbaka in i sitt vinter-ide redan på lördag. 
Det har gått upp och ner. Vi gjorde det inte helt lätt för oss från början, när vi bestämde oss för att skippa indiehitsen helt och hållet till förmån för techno och elektro med rätt smala och okända bokningar.
Vi hoppades väl att folk skulle hitta till Trädgården ändå, för att vi kunde erbjuda kvalitet och något lite nyskapande. Men det var kanske lite naivt att tro mitt i smällkalla vintern.
Det har ju inte varit dåligt på något sätt. På åtta gånger har vi haft från överfullt (720 pers) som bäst till halvfullt (260 pers) som sämst. Hiphopgolvet har nästan alltid varit grymt. Dansgolvet har blixtrat till några timmar varje kväll, men det har ofta känts som att Billy och hans gäster kastat lite pärlor för svin när de kört världens bästa techno medan birakillar har kommit och önskat "One Night in Bangkok" och David Hasselhoff.
Det känns liksom inte riktigt meningsfullt längre då.

Men jag tror fortfarande stenhårt på klubben. Vi ska fortsätta under någon form snart igen.

Och Pianobaren har varit bland det roligaste jag varit med och gjort. Vi har drösvis med grymma förslag på nya artister som vi vill ha där så den kommer garanterat leva vidare någonstans snart.
På lördag är det alltså sista gången för den här perioden.
Billy kör med sin resident-warmup Tobias på dansgolvet, medan hela jäkla hiphop-possen gästar lilla golvet. Linus, Märta, Taro, Agge, Yxa, K-Gun och säkert nån mer galning.
Pianobaren kommer bli grym, där vi har två av Sveriges mest uppskrivna band den senaste tiden.

Så kom gärna dit, en sista gång. Det vore jäkligt roligt!

Ours is a time for falling in love!

Här finns då äntligen Mr Suitcase nya monsterhit!

Ladda hem den, det är värt det, jag lovar!

http://rapidshare.de/files/16648035/01_mr_suitcase-ours_is_a_time_for_falling_in_love.mp3.html


Det är Örjan från Le Sport som sjunger. Låten kommer släppas på en EP med två mixar signerade Konstruction (helt grym!) respektive Flow Flux Clan (inte hört än) samt två nya låtar.
EPn släpps på Bedroom Records och beräknas vara ute om ett par-tre veckor ungefär.


Bloggosfären! (jag ville bara skriva det som rubrik för att det är ett så lökigt ord, okej?)

Det är konstigt det här med bloggar faktiskt.
Bloggmaestro Virtanen har länkat till mig tre gånger nu, varje gång har det blivit besöksrekord och sisådär femtonhundra nya besökare, varav ungefär trettio brukar vara kvar efter några dagar.
För tillfället ligger den här lilla bloggen på 24:e plats på Bloggtoppen. Före storstjärnor som Bodil Malmsten, Det Ljuva Livet, Patrik Ekwall, Isobel m fl. Och mitt i träsket där 90% av bloggarna utgörs av fashionbrudar som skriver om stövletter och rosa diadem för arton tusen spänn. Mode har verkligen blivit det nya fotboll. Det där som alla bryr sig om fast ingen kan det.

Det jobbiga med att ha en massa nya läsare är att ingen av dem (eller "er" kanske jag ska skriva då) känner mig och därför rimligtvis inte borde förstå när jag drar mina halvinterna referensskämt. Men vad vet jag, det kanske är kul ändå?
Ännu jobbigare är att det kommer hit en massa smygnazzar och kommenterar grejer på 1600-talssvenska med målet att "kempa för ett natsjonaldemmokratiskt Sverige foster land" (sic!).

Ja, det var väl bara det.
På fredag kommer tuffaste Miami-tonåringen Uffie hit och spelar på
Rodeoklubben med Feadz och Caps & Jones. Det tycker jag inte att ni ska missa för det kommer vara en sån där "alla var där och alla som inte var där kommer prata om det om tre år och minnas tillbaka", förutom att det kommer vara GALET bra också såklart.
Själv spelar jag på Streetlife med Terpan då, men jag ska försöka hinna förbi sista timmen i alla fall.


Yttrandefrihet till vilket pris?

Under första halvan av 90-talet jobbade jag på Posten varje sommar och jul. Det var ett bra jobb att ha som extraknäck. Jag var nästan lite stolt över att vara brevbärare, det kändes som att man fyllde en funktion i samhällsbygget. Jag kände mig behövd när jag sprang i trappor för att ge ensamma tanter sina veckotidningar, finska alkisar sitt socialbidrag, tonårstjejer sina kärleksbrev och kvällstidningsjournalister sina hårdrocksskivor.
Det här var under en tid så avlägsen att vi svenskar knappt kunde stava till arbetslöshet, så jag hade det rätt bra med ackords-arbete som innebar att jag fick betalt mellan 06.15 och 14.15, men för det mesta kunde gå hem redan vid elva-snåret.
Främlingsfientlighet kunde vi dock stava till på det tidiga 90-talet, vilket man blev skrämmande påmind om när man såg "Lasermannen"-serien i höstas.
nd

Idag har du, om du bor i Stockholm eller Uppsala, fått en broschyr i din brevlåda från Nationaldemokraterna. Broschyren är ett vikt A4 med klassiskt nazi-osmaklig typografi, och direkt korkade formuleringar som "I vårt land ska svenska värderingar gälla, i skolorna ska vi lära oss om vår kultur och historia, och på våra gator ska vi kunna känna oss trygga", och plumpa försök att skylla på "politikerna" där högern och vänstern är lika ondskefulla i sin strävan efter att "diskriminera svenskarna".

Okej, nog om det, ingen vettig människa har väl någonsin tagit folk som kallar sig nationaldemokrater på allvar.
Det skrämmande med just den här broschyren är att den delas ut av Posten, dvs svenska staten och dess tiotusentals brevbärare.
Postens informationschef (?) försvarade det hela på "Nyhetsmorgon" imorse med att de hade civilkurage nog att välja att stå upp för yttrandefriheten. Att de kommit fram till att texten ligger inom lagens gränser och att det är viktigare att försvara yttrandefriheten.
Men till vilket pris? Ska en brevbärare behöva vara rädd för fysiskt våld för att han eller hon ska slippa dela ut uppenbart rasistisk och fullständigt vidrig propaganda?
Ska tusentals brevbärare som själva är invandrare tvingas dela ut ett flygblad om att de egentligen inte är välkomna att stanna kvar i landet de lever i?
Jag förstår de postanställda som sjukskrivit sig idag. Jag förstår dem som är rädda för att springa i åttavåningshus i Skärholmen med rasistreklam i väskan. Jag förstår dem som vägrar av politiska skäl. Visst, jag kan nånstans förstå yttrandefrihetsargumentet också, men jag undrar bara varför Posten inte haft guts nog att säga nej, och låta något av de privata reklamutdelarföretagen (som Svensk Direktreklam) dela ut propagandan istället?

Hade det varit sommar och tidigt 90-tal i Sundbyberg så vet jag åtminstone ett distrikt som garanterat inte fått en enda rasistbroschyr.

Åtta dagar kvar...

pfo

Jag ville bara lägga in den här sköna bilden på min käre Bajenhjälte och gamla DJ-kollega Petter Furuseth Olsen, tagen på träningslägret på Malta igår.
Det är åtta dagar kvar tills han och tio andra av mina idoler drar på sin BenQnäckar-tröjorna och marscherar in på ett kokande Söderstadion för att äntligen äntligen äntligen stilla abstinensen för mig och kanske fjorton tusen andra Bajenfans på läktarna. För att vinna mot ett Helsingborg utan Henke. För att spela fotboll med en trupp där inte mindre än tre vänsterbackar är skadade. För att inleda en säsong som lika gärna kan sluta med kvalplats som med guld. Jag är svagt realistisk och luttrad och tror på en repris av förra årets fjärdeplats.


Allt är Spy Bars fel

Spy Bars reinkarnation är inte bara positivt för Stockholmsnatten. Många andra klubbar förlorar folk och stämning på grund av Spyan.
Folk dansar inte sönder sig, bränner inte den där sista hundringen och känner inte den där känslan av att vara på världens bästa klubb - eftersom alla ju ändå ska vidare till Spy Bar och vill vara fräscha, ha kvar lite cash och veta att de har något att se fram emot.
Men vaffan, jag ska väl inte klaga direkt. Jag är ju onekligen en lika god kålsupare själv.

Lite av det som hänt däruppe på Arnolds Salonger den senaste veckan då:

- Jag tjafsade lite med en lagom överförfriskad Christian Falk när han lekte DJ i Vita Baren förra lördagen. Det hamnade i
tidningen. Känns ganska larvigt hela grejen.

- I torsdags natt sågs de båda skådishjältarna Ted "Olyckan" Åström och Micke Persbrandt lagom salongsberusade var för sig inne på Spyan. Persbrandt frågade Sundevall var Micke Becker var (tänk er Persbrandt lite argt gormandes med sin mörka stämma: "Var e Micke Becker?!" - det är ganska roligt eller hur!). Sen blev han utkastad.

- Igår/imorse vid halv fem-snåret när Anders Wendin & Howlin' Pelle spelade garagerocken i Vita Baren sa Sundevall till mig att det var okej att dansa på bardisken. Jag sken upp som en sol och studsade upp med armarna i luften i exakt sju sekunder innan vakten kom springades och körde ner mig.

- Timbuktu satt på golvet och tjuvrökte igår natt. Bara vanliga cigg dock.

- DN-journalisten, mailkonspirationsavslöjaren och Drevet-gubben Mustafa Can har också han börjat hänga på Spy Bar efter sina rundor på Noppes.

- EMI-possen drog med självaste Phoenix dit i torsdags natt också, inte för att jag känner igen dem, men det sas så i alla fall.

- Och på torsdag ska det bli burlesque-show med influgna London-strippor och hela baletten. Kan nog bli, hm, intressant.

Tack för ännu en hård, galen och rolig helg hursomhelst, ni tar död på mig!


Ibland önskar jag att jag vore brittisk istället

Det är drygt två månader kvar till årets största händelse, Fotbolls-VM i Tyskland. Alla deltagande länder förbereder sig som bäst just nu, och som brukligt är ska alla ha varsin officiell VM-låt.
Sverige har alltså valt Tomas Ledin. Det har var och varannan människa redan gjort sig lustiga över, från journalister och bloggare till helt de helt vanliga privatpersoner vi brukar kalla allmänheten. Kanske lite färre av de sistnämnda eftersom allmänheten procentuellt sett verkar gilla Ledin något bättre än vad journalister och bloggare gör.
Hursomhelst så är det naturligtivs både avskyvärt och rent ut sagt korkat att låta Ledin göra låten när vi har så enormt mycket briljanta låtskrivare i det här landet som dels har ett genuint fotbollsintresse (Magnus Carlson, Anders Wendin, Dogge, Cesar Vidal och tusen andra) och dels har ett något bättre känsla för att skapa allsångshits värdiga en fotbollsläktare såväl som ett dansgolv (Per Gessle, Orup, Alexander Bard, Max Martin och hela den gamla Cheiron-possen, ja faktiskt t o m tusen gånger hellre Markoolio igen än den stentvättade Ledin-brölrocken!).

Engelsmännen däremot har fattat det där, som vanligt. De har en stolt tradition av fotbollslåtar med allt från New Orders "World in Motion" under VM -90 (när vi hade "Ciao Ciao Italia" med Lasse Holm), via Lightning Seeds "Three Lions" till hemma-EM -96 (med singalongrefrängen om "Football's coming home") till vad som verkar bli årets artister, nämligen briljanta britpopsnickarna Embrace!

Och innan Embrace kom på tal har tydligen både Arctic Monkeys och Kaiser Chiefs tackat nej.

Varför kan inte Svenska Fotbollförbundet ha någon med lite fingertoppskänsla i alla fall?
"Musikansvarig, SvFF" är en yrkestitel jag inte direkt skulle tacka nej till...


Såhär skulle min dag kunna se ut om jag ville skriva som Viggo...

Onsdag lunch

Äter sen lunch med filmaren David Kaijser på Il Café. Han tar en kycklingsallad, jag nöjer mig med en latte. Lånar pengar igen. Vi diskuterar bokningar till klubben. Ringer bland andra Olle Ljungström, Janne Kask, Kristofer Åström, Titiyo, John Dahlbäck och Jari Haapalaainen.
Magnus hälsar på mig bakifrån disken. Två bord bort sitter illustratören Liselotte Watkins med pojkvännen Jesper Eklöf. De berättar om Andres Lokkos flytt till London med sin flickvän Lisa Milberg från The Concretes.
Nya Diego har en hyfsat läsvärd artikel om Belinda Olsson.



Onsdag eftermiddag

Fikar med designstudenterna Cissi och Elin på Café String. Vi spelar kort. Inte om pengar. De vill inte det. 
Hälsar på bland annat Lång-Kalle, Mondo-Christian, Aron Heineman, Pelle Josephsson, Hiroshima-Malin, Johan Risberg, Elsa Billgren, Karin Winther, Miriam, Robert Brodén och Robert Kruus.
Kruus har köpt nya skor. Jättesnygga vita Reebooks på Sneakersnstuffs rea. Han säger att nästan tvåhundra personer har bokat biljetter till Indiekryssningen nu. Det ska bli roligt. Jag har aldrig spelat skivor på en båt förut.



Onsdag kväll

Är på Ölrave på Skeppsbar. Gringo-redaktionen i form av Carlos Rojas, Anna, Meyrem och Dan Blomberg är DJs. Skeppsbars lokaler är supersnygga nu, även om de fortfarande har en lätt touch av Finlandsfärja. Carlos har kostym och ser ut som en maffiaboss, han ler lurigt när jag säger det.
Sen hamnar vi i en smått hetsig diskussion om deras nya satsning Macho. Jag är lite skeptiskt till den.

Mycket folk. I folkvimlet på dansgolvet och i baren ser jag bland andra Max Herrlander, Martin Rosengren, Aaron Eklöf, Markus Ramel, Emelie Thorén, Pelle Josephsson, speljournalisten Martin Lindell, Martin Kumlin, Cissi & Elin, Kringlan, Freja Leach, Mange Berggren från JD-maffian, Micke Björnlycke, Marthe, Audiofon-tjejerna, bloggarna Goesta & Aaron från Det Ljuva Livet, Richard och Andre från Östermalm, Fredrik Ekstrand, Björn Österman samt Dana Abrahamsson & Sanna Feldell.
Dana är lite överförfriskad och dricker vatten. Sanna drar hem honom redan vid midnatt.
Svettdoften är tryckande i luften. Jag saknar rökningen på krogen.

viggo


Det är tydligen så man ska skriva om man vill ha 15 000 unika läsare varje vardag alltså?



Om folkförakt är fel, vill jag inte ha rätt

kicki
Kicki var tidigt ute med tältandet på årets festivalsäsong

I lördags var det final i årets svenska Melodifestival. Det tror jag de flesta vet, kanske lite färre av den här bloggens läsare som bryr sig än genomsnittet av den svenska befolkningen. Eller jag har i alla fall ett litet hopp om att det är så.
Jag satt inne på Restaurang Flemming på Trädgårdens "bakficka" och följde festivalen med ett halvt öga i sällskap av Marit Bergman, Koop-Oscar och ett tjugotal lådvinsmammor.
Det är en hisnande och ganska ordentligt skrämmande tanke när man inser att nästan halva svenska befolkningen ägnar sin lördagkväll åt att titta på frireligösa botoxopererade homofobtanter som sjunger låtar skrivna av en nyfascist från Skara. Och att det är samma folk som ena dagen föraktar såna som mig för att jag är med på en sluten mailinglista med Mustaschmannen som nästa dag sitter och skickar miljoner SMS för tio spänn styck och röstar på denne man, medan de samtidigt garvar högt åt skämten skrivna av en annan man på samma lista.
Och att bögarna fortfarande kan ha Carola som en idol är för mig ännu mer oförståeligt.
Och Rednex? Hallå?! Nittiotalet ringde und so weiter...
BWO hade i alla fall en catchy gaydiscohit och en pojksöt sångare (som jag fö drack sprit med senare under natten på Spyan). Och det Tant Kicki saknade i moderiktighet tog hon åtminstone igen i klassisk schlagertonartshöjande.

Idag presenterades svenska folkets download-lista för denna vecka. Såhär ser den ut, på fullt allvar:

1 (NY) Carola - Evighet
2 (NY) Bodies Without Organs - Temple of Love
3 (NY) Rednex - Mama Take Me Home
4 (NY) Linda Bengtzing - Jag ljuger så Bra
5 (NY) The Poodles - Night of Passion
6 (NY) Andreas Johnsson - Sing for Me
7 (NY) Magnus Bäcklund - The Name of Love
8 (NY) Patrik Isaksson - Faller du så faller jag
9 (NY) Björn Kjellman - Älskar du livet
10 (NY) Pontare - Silverland
11 (NY) Sandra Dahlberg - Jag tar det jag vill ha
12 (NY) Jessica Andersson - Kalla nätter
13 (NY) Magnus Carlsson - Lev livet!
14 (NY) Anna Sahlene - This Woman
15 (NY) Velvet - Mi Amore
16 (NY) Elysion - Golden Star
17 (2) Lars Winnerbäck - Ingen soldat
18 (1) Marie Serneholt - That's the Way My Heart Goes
19 (NY) Electric Banana Band - Kameleont
20(NY) Kikki Danielsson - Idag & imorgon

Om jag räknat rätt (vilket jag dock inte kan svära på) så är arton (18!) av tjugo låtar relaterade till Melodifestivalen. Endast Lasse Winnerbäck och A-Teens-Marie står på egna ben. Ingen, inte en enda av de tjugo mest (lagligt) nedladdade låtarna i Sverige en vecka i mars 2006, är utländsk.
Jag tror faktiskt inte jag fått ett sånt klockrent bevis på mitt eget utanförskap från och förakt för det svenska folkets smak någonsin tidigare.
Och det värsta är att jag inte ens mår dåligt av det, jag blir bara ledsen och uppgiven.
Det är fan ett större misslyckande än att Laila Freivalds gick på teater istället för att skicka en armada av Jas-plan till Thailand för ett år sen.
Och nu när Andres har flyttat till London, min brorsa bor i New York, Daniel Björk snart drar iväg till London också, Sebastian har slutat skriva, Linda Skugge bara skriver om vad hennes barn äter till middag... Vem ska då säga ifrån egentligen?



Med nitton dagar kvar till premiären...

gräs
Söderstadions gräs - om mindre än tre veckor är vi där igen!

Vaknar idag och bläddrar igenom DN-Sporten, möts av en notis om att Hammarbys målvakt Ante Covic är skadad i ryggskott. Vill bara ge upp.
Går in på Hammarbys officiella och läser att det inte var så farligt trots allt, men att Ante lär vara borta några dar.
Bajen har nu sju mer eller mindre ordinarie spelare på skadelistan. Sju stycken. Det är mer än halva laget. Och Ante var den sista som fick bli skadad. Precis lika lite som att Isaksson får bli skadad i VM.
Varken Bajen eller svenska landslaget har någon andremålvakt som håller. Oavsett om det gäller Benny Lekström mot Gais eller Eddie Gustafsson mot England så kommer jag skaka av nervositet på läktaren/i TV-soffan.
Men - för att bli odelat positiv helt plötsligt nu - så ringde min kompis Andreas.
Han frågade rakt på sak om jag ville bli fast krönikör för Hammarbys matchprogram i år. 13 hemmamatcher, 13 krönikor om grönvit kärlek (eller antagligen mer om grönvit ångest) och ett säsongskort i betalning!
Jag blev lycklig igen. Rent egoistiskt så är det nog det största jag kan tänka mig att skriva på.
Större än typ DN, New York Times, NME, pop, The Face och Rolling Stone tillsammans.
Jag har gått på Söderstadion sen 1983 och matchprogrammet har liksom alltid varit heligt.

Samtidigt är det såklart oerhört nervöst. Att veta att tusentals andra grönvita bänkkamrater sitter och analyserar varenda stavelse man skrivit.
Men det blir nog bra.


Den nya musiken

Så fantastiskt mycket ny bra musik just nu, det bara exploderar överallt runtomkring mig.

mozzz
1. Morrissey-albumet läckte förra veckan. Jag antar att alla riktiga Mozzers redan sönderanalyserat porr-texterna i "Dear God Please Help Me" och diskuterat barnkörerna i såväl "The Youngest Was The Most Loved" som i ""The Father Who Must Be Killed". Jag vet inte riktigt vad jag ska säga än, det känns inte bara fel utan nästan orättvist mot Morrissey att bedöma hans skiva efter bara en veckas halvslarviga genomlyssningar. Men jag kan säga att jag blev positivt överraskad, hade väntat mig en mycket mer introvert och hårdrockig skiva, än det stundtals överdådigt refrängkåta album som "Ringleader of the Tormentors" faktiskt bevisat sig vara.
Det kan vara att ta i för mycket, men jag vågar nästan drista mig till att påstå att det är det mest helgjutna Moz har gjort sen obestridliga mästerverket "Vauxhall and I" för tolv år sen.

Förresten så hade Morrissey turnépremiär igår i Oklahoma CIty och låtlistan såg ut såhär:

First Of The Gang To Die / Still Ill / You Have Killed Me / The Youngest Was The Most Loved / Reader Meet Author / I Have Forgiven Jesus / I Will See You In Far-off Places / My Life Is A Succession Of People Saying Goodbye / Girlfriend In A Coma / Let Me Kiss You / Life Is A Pigsty / Trouble Loves Me / How Soon Is Now? / Suedehead / At Last I Am Born / I Just Want To See The Boy Happy / Irish Blood, English Heart // Stop Me If You Think You've Heard This One Before

Några kommentarer:
- Roligt med "Trouble Loves Me".
- Trist med exakt NOLL låtar från "Vauxhall".
- Trista extranummer, åtminstone jämfört med typ "Meat is Murder" och "Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me" som han har kört förut. 

prmlscrm
2. Nya Primal Scream-albumet ska heta "Riot City Blues" och låtlistan ser ut såhär: 
01 - Country Girl
02 - Nitty Gritty
03 - Suicide Sally & Johnny Guitar
04 - When The Bomb Drops
05 - Little Death
06 - The 99th Floor
07 - Boogie Disease
08 - Dolls
09 - Hell's Comin' Down
10 - Sometimes I Feel So Lonely 

De enda två låtar jag fått tag på med bra ljudkvalitet är dels första singeln "Country Girl" och dels "Suicide Sally & Johnny Guitar"  som båda låter strålande. Återgången till rak 70-talsinfluerad rock, utan syntar och datorer, är tveklöst ett steg i rätt riktning för Bobby och Co. Även om jag fortfarande vill ha ännu mera soul, country och storslagna ballader hellre än rå Stooges-bluesrock. 
Men jag tror albumet kan bli riktigt riktigt bra, kanske precis som i Morrisseys fall det bästa på tolv år...

hotchip
3. Hot Chip!
Nya albumet "The Warning" har gått på högvarv här den senaste tiden. Jag gillar verkligen de här galna britternas lagom förvirrade mix av indierock, electronika, funk och eh, house kanske.
Läste på fina bloggen Extra Allt (
http://extraallt.com/) att de gjort en cover på Fleetwood Mac-klassikern "Everyday" när de spelade i New York häromkvällen. En konsert som fö även min käre bror höjde till skyarna: (http://www.modernista.se/martin/).
Terry yrade något om att han och indierejvarna var på väg att ta hit Hot Chip för en livespelning snart, se till att gör det, jag kommer stå längst fram!

rusiak
4. Rusiak!
Var en sväng på Centro i torsdags när Rusiak och Pee-Wee mixade östkusthiphop och Depeche-remixar. Jag satt och pratade med Putte när det helt plötsligt dyker upp en helt sagolikt grym basgång dyker upp bakom en nästan lika lysande melodislinga. Vi frågar i munnen på varann vad det är för något, och Rusiak svarar att det är hans helt nyinspelade låt "Walk On" som släpps "nån gång i sommar typ".
Exfrugan Sofia sjunger och det låter som en uppdaterad Massive Attack-ballad med potential att bli en hit i samma skola som typ Neneh Cherrys/Youssou N'Dours gamla "7 seconds".
Kul att Rusiak lämnat grungerocken bakom sig och äntligen gör grymma grejer igen!
Här finns förresten min sex år gamla Bomben-artikel med honom, om nån orkar läsa:
http://gamla.bomben.se/chronicles-show.pl?id=195


mrsuitcase
5. Mr Suitcase
Världens bästa Billy Rimgard är resident-DJ på vår klubb varje lördag. Bombens Dansklubb alltså, kom dit, på lördag gästas han av Johanna Olofsson som gör kärt återbesök i Stockholm. 
Men Billy gör som bekant musik också. Nuförtiden mestadels under namnet Mr Suitcase. 
Hans senaste släpp är den grymma remixen på nya Le Sport-singeln, och den finns - liksom originalet- att ladda ner gratis här: 
http://lamouratrois.blogspot.com/

Men jag har även fått höra Mr Suitcase kommande singel, "Ours is a Time to Fall in Love" som släpps på Bedroom om sisådär två veckor. Och den är KNÄCKANDE bra! 
Örjan från just Le Sport sjunger, det låter Pet Shop Boys och New Order och gaydisco och man känner redan svettdoften från Marie Laveaus dansgolv när den spelas sönder där under hela det kommande året. Remixarna är gjorda av Konstruktion och Flow Flux Clan.
Den kommer bli massive!

6. Annat bra som kommit senaste tiden då:
Radio Dept-singeln, Johan Borgerts engelskspråkiga debut med Holy Madre, nya Phoenix!, indie-supergruppen Hets samt såklart typ tvåhundra nya och grymma technoremixer som dyker upp på alla bloggar värda namnet vareviga dag. 

Det känns som det var länge sen det hände såhär mycket roligt i musikvärlden.

7. Slutligen ett litet skvaller bara. Jazzhopduon (ja, det är ett kefft ord men jag tycker alltid det är så roligt att använda det) Koop ligger i slutfasen av inspelningen av sitt nya album. Ena halvan heter Oscar Simonsson och är även han en del av Bombens Dansklubb i och med Pianobaren varje lördag.
För tre veckor sen hette gästsångerskan Ane Brun och jag har redan tjatat om hur bra det var, men för er som inte sett än så rekommenderar jag verkligen att ni ska kolla på filmen som finns här:
http://bomben.se/dansklubben

Det var faktiskt så lyckat att Oscar, som aldrig träffat Ane tidigare, bjöd in henne till studion för att sjunga på en av låtarna till nya Koop-skivan. Fint!
Koop är även bokade till sommarens Roskildefestival - och jag längtar så himla mycket redan nu!

På lördag har vi fö fint främmande i Pianobaren igen, så se till att komma dit före elva!

Jäklar vad långt det här blev, sorry för det, och sorry att jag inte lägger upp fler låtar, jag vågar faktiskt inte tjafsa mer med skivbolagen än jag redan gör...

Pet Shop Boys - Fundamental

psb

Nästa fredag är det 20 år sen Pet Shop Boys albumdebuterade.
24 mars 1986 släppte världens bästa duo någonsin sitt första album "Please", och tvingade en tio och ett halvt år gammal förortsunge att få sina allra första tvångstankar i livet.
Under nästan ett års tid var jag tvungen att varje dag innan skolan lyssna på "Suburbia". Gjorde jag inte det så blev det ingen bra dag. Gjorde jag det så visste jag att även om jag blev mobbad eller slagen så skulle det lösa sig ändå, jag hade ju ändå Neil Tennants röst om andra förortsbarn, och framförallt Chris Lowes och hela världshistoriens finaste lilla pianoslinga.  De hjälpte mig att må bra, de fick mig att förstå saker, att inse hur stor popmusik faktiskt kan vara.

Nu, nästan på dagen tjugo år och tusentals tvångstankar senare, fick jag komma till det stora skivbolaget och sätta mig i en soffa på ett litet kontor för att med darrande knän lyssna på Pet Shop Boys elfte riktiga album, "Fundamental".

Som ni förstår kan jag knappast ge skivan en värdig recension eller ens ett halvbra omdöme efter en endaste genomlyssning, men jag kan i alla fall dela med mig av några få rader om hur det låter och vad jag tycker...

Det här är mina minnes-anteckningar, hastigt och kladdigt nedskrivna, completely uncensored (endast några få tilläggsförklaringar här och där för att det inte ska bli fullständigt obegripligt):


1. "Psychological" - DM-basgången från "I Feel You" genom hela låten! Kraftwerk! Hård, syntig funkbas. Minimalistisk som fan! Grymt bra!

2. "The Sodom And Gomorrah Show" - Hit! Klassisk PSB-melodi! "Once in a lifetime!"

3. "I Made My Excuses and Left" - Finstämd ballad, stråkar, cello.

4. "Minimal" - 80s! Eurodisco, syntpop! Snygg melodi! Filter/vocoder-sång. Stråkar här med. "An empty box, a single trace...(?)"

5. "Numb" - Pompöst intro, sen lugnare. Minimalistisk ballad. Stråkar. Med ett annat arr skulle det lätt kunna vara en powerrock-ballad.

6. "God Willing" - Kort interlude bara, lite flummigt och olikt PSB.

7. "Luna Park" - Ballad, påminner om nåt från typ "Behaviour"-tiden.

8. "I'm With Stupid" - Första singeln, finns på nätet, ladda ner själva och lyssna! Grymt bra, men kanske fjärde-femte bäst på skivan, då fattar ni hur bra den är!

9. "Casanova in Hell" - Ännu en ballad, nästintill accapella. Piano. Gameboy-aktig slinga som är jättefin! Stråkar, igen. Neil sjunger "Casanovaaarr" på klassisk britpop-brittiska.

10. "Twentieth Century" - Mörk, avskalad, syntig halvballad. Mellanspår, men känns som den kan växa efter några till lyssningar.

11. "Indefinite Leave to Remain" - En till ballad. Jättefin. "Give me hope, give me strength (?), give me indefinite leave to remain!"!

12. "Integral" - HIT!!! Gaydisco! Grymt bra, nästa "Go West"!
Neil avslutar skivan genom att viska "perfect" och man bara dör!


Överlag: Pet Shop Boys bästa album sen "Very" skulle jag nog våga säga utan att ta i för mycket. Väldigt åttiotalsinspirerat, många ballader, syntigt, minimalistiskt, ganska mörkt och melankoliskt, men oerhört vackert!

Jag kommer säkerligen ändra mig tusen gånger om alla låtar, och jag kan såklart ha jättemycket fel här, men ni får vänta till 22 maj då "Fundamental" släpps för att bilda er en egen uppfattning.


Telefonsvararnostalgi

tfnsvarare

Robert Laul skrev igår om kändisbarnet Tobias Hyséns lustiga telefonsvarare:

http://www.aftonbladet.se/blogg/laul/070306160424_hysns_mobilsvar.html


Det fick mig att tänka på några roliga telefonsvararmeddelanden jag minns från förr:

1. Hemma hos Linus, ca -99.
---
RING!
Min röst: Ja, det är Gustav hos Linus
[Tystnad]
Min röst: Ja, ett ögonblick bara. (skrikandes): LIIIINUS: DET ÄR TELEFON TILL DIG!
Linus röst från långt i bakgrunden: Jag orkar inte prata nu, säg att jag inte är hemma!
Min röst: Ehum... Eh, jo alltså, Linus är inte hemma just  nu, men om du säger nåt efter pipet så ringer han upp dig.

Piiip!
---
Exakt alla som ringde gick på den och folk blev både förbannade och skamsna så jag tror Linus tog bort den ganska snabbt.


2. När jag och David bodde ihop vintern -95 och hade världens äldsta och största telefonsvarare med ett kassettband där inspelningstiden var 30 sekunder. Om man bara sa "Hej, vi är inte hemma säg nåt efter pipet" så var det alltså 28 sekunders tystnad innan pipet kom.
Och eftersom vi brydde oss om våra medmänniskors dyra tid tänkte vi åtminstone bjuda dem på lite underhållning medan de väntade. Så vi bytte telefonsvararmeddelande nästan varje dag, ibland flera gånger dagligen.
Några favoriter var t ex vår "teleteater-följetong" där vi berättade små sagor och historier och alltid avslutade med att läsa upp rollistan och vilka som skrivit texten. Väldigt mycket 19-årspojkaktigt 90-tal såhär tio år senare, men då var det faktiskt rättså kul.
Eller när vi satt uppe en hel natt och spelade in den perfekta versionen av "Eight Days A Week" på sång, gitarr, handklapp och flöjt, med Davids dåvarande flickvän L8 # (Lotta Ruth) och jag på stämsång. Vi gjorde första versen och en refräng på 30 sekunder, med sjukt nördiga Beatles-inräkningar och annat. Tror vi tog om 45 gånger innan det satt.
Sen raderade vi alltihop två dar senare och gjorde nåt helt nytt meddelande igen.

3. På den tiden Andres Lokko hade sin spalt i SvD City varje fredag som avslutades med "...för övrigt vill jag rekommendera... [och så en lista på massa nya skivor och böcker etc]" så hade han samtidigt även en telefonsvarare som sa "Hej du har ring till Andres, för övrigt vill jag rekommendera att du säger något efter pipet".
Lagom nördigt, lagom roligt, väldigt mycket Andres Lokko anno -96.

Sånt händer tyvärr inte längre. Nu kostar det ju pengar att lyssna av mitt mobilsvar så jag vägrar konsekvent att ha något ens.

Stockholm - Februari

En vecka försent, men ändå.

Antal Besök:

Vinterträdgården - 6
Spy Bar - 4
Crazy Horse - 3 (!)
Baba Sonic - 2
Centro - 2
Marie Laveau - 2
Street - 2
Skeppsbar - 1
Atlas - 1
Carmen - 1
Clarion - 1
East - 1
Fashing - 1
Landet - 1
Mango - 1
Nada - 1
Riche - 1
Koopstudio-efterfest - 1
Övriga efterfester - 1


Spyan, Fotboll och lite TV

1. Folk frågar mig om nya Spy Bar.
Jag kan bara säga att jag vet inte vad jag ska säga.
Det är underbart, såklart. Men jag är ju sjukt partisk i frågan också. Klart man tycker ett ställe är underbart om man kommer före kön, får ta med sina polare in gratis, in i vippen, får en shot och en bärs, stammisöl på resten, dansar lite på bardisken, träffar femtio vänner och tvåhundra bekanta och till och med blir uppringd med en ursäkt av nattklubbschefen dagen man blivit utkastad.
Så ja, rent egoistiskt älskar jag nya Spy Bar.
Det är vår fritidsgård, det nattdagis vi saknat i evigheter, alla vi stockholmskreddpajaser som har så jävla svårt att åka hem bara för att klockan råkar ha passerat tre på natten.

Det kan redan efter tre veckors tid vara det bästa som hänt Stockholms nattliv på de tretton år jag varit ute i det.

Visst finns det säkert en drös klubbar och barer som rent objektivt varit bättre. Tuben, Metropolis, Regnbågsrummet, Berns Cocktailbar, Lilla Baren på Riche, Vegas, Bondens första sommar, Hannas Källare, Solidaritet, Tranan på 90-talet, G, 2001, Rangus med Pelle & Leenus, Vänner & Bekanta, Delicious, Kilotin, Sjögräs, Paradise, ja faktiskt Bomben XL på Sture och många många andra ställen skulle nog vinna om vi listade faktorer som dansgolv, drinkblandning, tisdagskvällshäng, DJ-bokningar eller hångelvänlighet.
Men Spy Bar är öppet till fem på natten fyra kvällar i veckan, med den viktigaste ingrediensen av de alla - människor. Det är det jag vill kredda Sundevall & Co för allra mest tror jag. Att de har lyckats hitta en perfekt mix av folk. Indiekidsen från Skeppsbar och Debaser är lika självklara som modebögarna från Riche. Givetvis smiter en och annan bratsvenne in genom durkslaget i dörren också, men det hör bara till, och gör att alla vi andra bara känner ännu mer gemenskap. 

2. Det är svinkallt ute. Tolv minus igår, ska bli sju minus imorrn. På torsdag är det fotboll igen. Utomhus. I fucking jävla Södertälje. Bajen måste hämta in 0-2 mot FC Köpenhamn. Som det såg ut i andra halvlek senast lär det inte bli det enklaste direkt.
Jag hoppas verkligen Pétur kommer tillbaks ordentligt snart, han behövs mer än nånsin. Likaså hoppas jag att Jeff vaknar på rätt sida, det behövs minst sagt det med. Och att Paulinho visar varför han är värd miljonerna han kostade förra sommaren. Tycker fortfarande inte man kan säga att han har gjort det riktigt.
Förresten roligt att läsa ett långt reportage i DN igår om Leicester-killarna Totte Gerrbrand och Nisse Johansson. Även om det inte sa så värst mycket mer än jag redan visste. Hoppas, för Tottes och för Leicesters skull, att han kommer tillbaks i storformen igen.

3. Såg Oscarsgalan inatt. Jon Stewart var rolig, bäst var skämtet om att Björk inte kunde komma pga att hon blivit skjuten av Dick Cheeney medan hon klätt på sig Oscars-dräkten (Cheeney som det fö skämtades om hos såväl Letterman som Leno ikväll med).
Studio Virtanen är ruskigt ojämt. Ser ju alltså bara Z-TVs avsnitt. Ikväll hade de valt förra tisdagens med Bert Karlsson som fantastiskt dryg, självgod och butter satt och blånekade sig igenom vartenda citat han påstås ha sagt i kvällstidningarna. Det var stor humor. Men sen var alltså en mini-cirkus med också. En gris, en tupp och en undulat gjorde några halvbra "konster". Jag satt och skruvade mig och tyckte mest det hela var pinsamt. Varför?
Om målgruppen för Virtanen ser ut som jag gissar så är det nog inte speciellt många som bryr sig nämnvärt om att titta på en minigris som går runt i cirklar på en matta.
Fortsätt med djupare intervjuer och diskussioner istället. Bra gäster föder bra samtal, det är jag övertygad om.

4. Jag var själv gäst i en pladdrig talkshow i fredags. Det var på Radio Stockholm i programmet "Fredagsfräs". Jag följde med Jon Jefferson-Klingberg för att ihop med Sofia "Soffipropp" Winstan och en handfull till flamsa lite om DJ-önskningar, hundar, snittar och annat. Det är alltid ganska surrealistiskt att vara med i radio tycker jag. Så enkelt, babbligt och oseriöst, men ändå såpass bra underhållning. 
Jag ska börja lyssna lite mer på radio igen. Det är ett löfte. 

 5. Jag mår ganska bra nu. Tänkte bara säga det, om någon undrade.
Vi får se vad som händer framöver.


Sisten att bli vuxen!

Grattis Aaron!

Idag får Aaron Eklöf gå på systemet. Det är han värd.
Stort grattis Aaron!

Kärlek.

...

cissi


Hejdå.
Det var två fina år. Vi funkade aldrig från början. Alla motarbetade oss på grund av din ålder, men jag struntade i det. Jag var kär i dig. Vi hade roligt, vi älskade varann.
Två år. Det har hänt ganska mycket. Roligt, galet, jobbigt, deppigt, vackert.
Jag är kär i dig. Fortfarande. Du också, i mig, tror jag. Vet jag.  
Men det funkar ju inte. Bevisligen. Det har vi ju märkt båda två. Vi bråkar mer än vi skrattar. Det håller inte. Hur bra vi än tycker om varandra.  
Så tack för allt, min älskade Cecilia.
Vi är vänner för evigt.


God natt min skatt.


hits