Danmark, utskitet ur kalk och vatten

Nu har jag snart skrivit klart och skickat in det sista av de här stenhårda dagarnas arbete.
Om knappt nio timmar går tåget till Köpenhamn. Jag och Richard Slätt, den dynamiska duon ska ut på vägarna igen.
Bröndby-Bajen imorrn. Första gången någonsin, efter 23 år som bajare, som jag kommer se mitt älskade Hammarby utomlands. Känns roligt, även om själva matchen med all säkerhet kommer gå åt helvete. Och även om vi får spö av danska nazist-polisen.
Men jag älskar ju att resa. Bort från stan, ut på äventyr.
Efter ett knappt dygn i Köpenhamn blir det Malmö i två. Spelar skivor på Jeriko på fredag och på KB på lördag. Ska också bli grymt kul. Träffa alla vänner därnere. Hänga på Tempo, på Café Vinyl, äta falafel, gå på svartklubb, tjafsa om fotboll, säga att Möllan är sååå hiiimla osvenskt och exotiskt... Allt det där som hör en Malmö-resa till.

Fattar inte, och tänker i min kaffepumpade hjärna inte ens försöka testa, hur man lägger upp ett videoklipp här. Men jag tänkte ändå att ni ska se detta, nu när man ska till danskjävlarna och hälsa på!

http://www.youtube.com/watch?v=vyJHTxtbC1E


Dagens mail


---------------------------- Original Message ----------------------------
Subject: Babyshambles i Stockholm är INSTÄLLT
From:    "Luger" <
kompis@luger.se>
Date:    Mon, November 27, 2006 5:23 pm
To:      "Gustav Gelin" <gustav@bomben.se>
--------------------------------------------------------------------------

Gårdagens roligaste

Vi är på Teatron. Klockan är väl runt midnatt nånting och jag sitter med Daniel Wiklander i en soffa nere vid baren. Full som en kastrull efter all gratisbärs på Sony-festen och alla gratisdrinkar på Teatron-premiären. Lokalen är verkligen snygg, med avancerat blinkande som bård under balkongerna därifrån folk står och spanar på de lyckligt dansande, hånglande och festande därnere.
Då dyker Alexander Bard upp, i kortbyxor och svart t-shirt som alltid. Folk runtomkring tystnar en aning, kollar med stora ögon på den mustaschprydde lille mannen.
- Gustav, Daniel, vad bra att ni är här! Har ni sett Tomas Bangalter?

Igår: Debaser, Ikväll: Teatron!

Gick på Debban igår och såg amerikanska punkpopbandet Five O'Clock Heroes. Hade bara hört tre låtar innan, fick stor gästlista av snällaste Elin och tänkte att det kunde vara kul.
Och de var faktiskt riktigt bra. Energisk, hoppande, glad, 81-pop i rakt nedstigande led från Buzzcocks, Costello och The Jam, men utan att därför vara mossiga nånstans.
Min vän Björn40, den gamle räven, gillade dem också till slut. Vilket måste ses som ett mycket bra betyg eftersom han dels alltid är brutalt uppriktig om vad han tycker och dels inte direkt är världens mest lättflirtade man när det handlar om musik (eller annat heller kanske, vad vet väl jag?).
Fick med mig en skiva hem och det låter bra även där. Överlägset bäst är hiten "Anybody Home".

Förband var en snubbe som kallar sig Duke Special och kom från Belfast. Om det inte vore för hans extrema hippie-approach med lååånga dreadlocks i luggen, så skulle han varit fantastisk. Helen McLoughlin sa nåt om att han hade jobbat med Levellers, vilket inte var nån större chock med tanke på utseendet, men ljudmässigt var det något helt annorlunda. Jag tänkte flera gånger på Badly Drawn Boy, eller kanske Rufus Wainwright litegrann. Piano/keyboard, vacker sångröst och så en percussionist som spelade på kycklingar och lampstänger med mera.

Gick hem redan halv tolv, vilket kändes som ganska smart med tanke på hur de närmsta kvällarna lär se ut.
Ikväll blir det först en sväng med Aaron på nån Sony/TV-spels-fest-tjossan, buffé och lite bärs typ. Sen Teatron-premiär! Är grymt nyfiken på hur det ser ut. Inredningen, ljudet, ljuset och allt är vida omtalat. Dessvärre kom inte min lilla 1600 teckens-artikel om stället med i Pause, pga platsbrist, men jag tänkte att ni kan få läsa den ändå alldeles gratis här istället då:
---
* Teatron
Nya Spy Bar har efter ett drygt halvår blivit en stor succé för den alternativare gräddan av stans partyelit. En sån succé att några av killarna bakom konceptet bestämt sig för att expandera vidare och nu tar över ena halvan av lokalen som förr huserade Albans nattklubb Stacy på Regeringsgatan 61.
I månadsskiftet oktober/november slås portarna upp för Teatron, som var "det mest pretentiösa namn vi kunde komma på", enligt Sebastian
Suarez-Golborne som tillsammans med Kornél Kovacs och Carl M Sundevall kommer ansvara för stället.
Inriktningen kommer ligga helt på dansmusik som house, techno och disco, och känslan ska vara lite folkligare än på Spyan. Det kommer till exempel inte finnas någon pointer i dörren, inte heller något separat VIP-rum eller nån kö-klunga utanför.
- Det ska kännas mer som en traditionell och renodlad nattklubb, säger Sebastian.

Lokalen, som alltså är vänstra delen av gamla Stacy (i den högra ligger White Room fortfarande kvar) byggs om grundligt. Nya väggar, ny bardisk och framförallt ett helt nytt ljud och ljus som de lagt ner avsevärt med pengar på.
Bland klubbnamnen hittar man moderna dansklubbsklassiker som Rollerboys och Serious Party (varannan torsdag) samt Go Bang! (fredagar). Onsdagarna tar Sebastian och Kornél hand om själva då de kommer boka sina egna favorit-DJs från hela Europa, medan lördagarna ska ligga "nånstans mellan Jaques Le Cont och Trente Möller fast med DJs från Stockholms
electrohousemaffia". Precis som på Spy Bar är hela personalen handplockad, men klubben kommer dock stänga "redan" klockan tre på natten.

Gustav Gelin
---

Det är väl lite som ändrats sen jag skrev det där för 1,5 månad sen. Till exempel kommer lördagarna kallas "Housewives" och innebära house med Adeline Supreme och La Fleur med gäster.
Men annars så stämmer väl det mesta.
Nu är bara den stora frågan vem som blir först utkastad från Teatron?


En rough tough mean mother humper

Okej, nu är det dags för mig att plaska lite mer i vår stockholmska skribent-ankdamm här igen. Men alltså Fredrik Strage skrev i DN På Stan i torsdags att min "Svina-på-krogen-artikel" i senaste Pause var årets roligaste läsning, och därför måste jag ju faktiskt kontra med att hans Jerry Lee Lewis-intervju idag krossar. Sjukt rolig!

***
Och medan jag ändå håller på och länkar lite här så kah jag ju tipsa om några grejer till då:
1. Min kompis Hermann Dill har en ny blogg!
2. Min kompis Billy Rimgard har gjort en bok om Bajen Fans 25 år!
3. Nu finns det en egen MySpace-sida för alla oss som blivit utkastade från Spy Bar!

Den tunna linjen mellan poetiskt och patetiskt

Inget skrivet här på fem dar igen nu, så jag antar att det är dags att göra ett redigt mastodontlångt dagboks-sammandrag då, av vad jag gjort på sistone och så vidare...

Vi kan börja förra onsdagen.
Såg Oasis-filmen "Lord, Don't Slow Me Down" på Zita. Den var, snyggt filmad, rolig och på alla sätt skön (oj, ett adjektiv för mycket där kanske, nu blir jag väl dissad av
Poppius igen).
Kanske inte världens mest djuplodande film direkt, men en soft och avspänd turnédokumentär, en feel good movie om ett av världens bästa rockband såväl som ett av världens roligaste brödrapar (nu går Poppan i taket helt här).
Efterföljande festen på O-Baren blev en blöt tillställning. Gratis-Budweisern flödade. Vänner, fotbollskillar, väldigt söta tjejer och helt vanliga människor stod på stolar och bord och sjöng allsång ihop.
En kort sväng på Spyan senare blev det taxifärd mot Södermalm.

Torsdagen tillbringades med välförtjänt bakma i en säng, då och då slötittandes på lite film och TV.

Fredagen så. Lyckades faktiskt göra lite nytta på dagen, för att sen möta upp en kille för intervju vid strax före tre på Söder. Han pluggade journalistik på Södertörn och skulle göra någon text om klubbkultur.
Givetvis kunde vi inte gå till något fik, utan hamnade på Söderhof för bärs istället.
Några öl senare kom Slätt dit, varpå vi drog till Carmen, härliga Carmen!  
Efter ett par timmars mat- och soft-paus hemma hos Dana & Sanna bar det av till Mosebacke-huset, där vi först hängde en kortis nere hos Fienden-Christian på Nein, för att sedan fastna uppe på Back To Basics. Missade Loveninjas dock, satt mest i bardelen och snackade. Kul att hänga lite med Alice o Hanna o Egefur med flera.
Halv två gick så färden norrut igen, mot Spyan där det var fullt och våldsamt under kvällen. En kompis gick därifrån med blödande öga och poliser i hasorna. En annan snubbe låg utanför vid stängning i en stor blodpöl medan tjejkompisar till mig vittnade för farbror blå om misshandeln. Trist som fan med allt jäkla bråk.
Jag gick hem solo och sov.

Lördag så.
Vaknar. Sliten, seg, trött och fan vad man är störd som går direkt och tar en öl bara för att det är fotbollsmatch. Tio i tre kommer vi till Söderstadion. Åtta minuter över, när vi kommit drygt halvvägs i den bisarra biljettkön, ringer Andreas och berättar att Pablo gjort 1-0 på straff, femtio meter därifrån. Tjugo över kommer vi in på Norra. Första gången jag står där, i klacken på hemmaplan, sen 2003 tror jag. Kändes nästan lite vemodigt, vackert, bitterljuvt (oj, sorry Pops!) att vara tillbaks på Norra med alla gamla ansikten man känner igen och hälsar på.
Orkar inte säga så mycket om matchen mer än att Bajen spelade bra i första halvlek för att i andra sen inte riktigt klara att pressa tillbaks Lilleström alls lika mycket. Roligast var att se Haris enorma glädje över att vara tillbaka på Söderstadion igen. Och så var det ju såklart kul, eller egentligen är nog intressant ett bättre ord, att se Tony G leda sin första match. Inte för att man märkte nån egentlig skillnad mot Linderoths spel, mer än möjligen att bytena kom lite tidigare för en gångs skull. Det ser jag som positivt, att våga göra något för att förändra en matchbild som börjat glida en ur händerna.

Efter matchen, med blandade känslor och stelfrusna fötter, blev det lite häng hemma hos min kompis John vid Zinkensdamm. Eller först mötte jag ju faktiskt Joel, min vän från Göteborg som numera bor i Malmö och var på besök i stan för att gå på Dubliner Southside och Viking Bar. Men vi sågs bara en kort stund där, för jag hade som sagt bestämt att jag skulle hem till John och dricka en Calvados, lyssna på lite gubbrock och kolla på en grymt soft dokumentär om vad som antagligen måste varit världshistoriens flummigaste tåg - "Festival Express". Folk som Janis Joplin, The Band, Flying Burrito Brothers och Grateful Dead var under nån vecka 1970 ett ambulerande festivalsällskap som drog runt tillsammans i Kanada på ett jättelångt tåg fyllt av allehanda droger, drycker och evighetslånga jam-sessioner utan sömn.
Sen bar det av till Annakhan för skivspelande. Soft med många vänner och bekanta där. Ida, fotbollsgrabbarna, Viet-Naam, Dana, Sanna, Cissi, Kringlan, Freja, Hedvig, Kusin-Niclas, Slätt, Micke M, Anton, Alexandra, Tony Zorba, Jonas W och så till slut även Joel och Hanna. Antagligen ett gäng till som jag inte kommer på just nu...Spelade massa gammal bripop/manchester/indie och lite ny pop, hade grymt trevligt därinne med en bakfull Allan i baren.
Drog med Joel och co till O-Baren. Joel lycklig över att få ett foto bredvid The Great Pontus Kåmark som stod i kön på 7-eleven när vi gick förbi. Eskobar-Daniel spelade hitsen, trängseln var helt sjuk, Lorenzo & Co i baren alltid lika trevliga.
Sen blev det Spyan-debut för Joel (och ett foto med honom bredvid Mats Rubarth ute i rökrutan också, nej Rubarth rökte inte, han var nog bara därute för att snacka telefon). Extremt mycket folk på Spyan. Theo & Jari spelade i Vita, jag hälsade på tusen pers och drack öl och hängde med Johan Mattssons morbror och gick i vanlig ordning mest runt-runt-runt mellan Vita-Victoria-Rökrutan.
Halv fem fick det vara nog. En burgare på Donken, en kort taxiresa hem, sen sömn...

Söndagen var som en söndag ska vara efter en sån helg, dvs ångestfylld, ensam och jobbig. Åkte hem till en kompis och softade med en Wallander-film och halva "Titanic", samt Max Herrlanders fina lilla kortfilm "Det älskvärda spelet schack".
Det var nog precis vad jag behövde, innan jag drog hem vid midnatt och sov i elva timmar, för att jobba med en massa grejs idag.
Hänger hos min mamma nu, hon är bortrest. Chips, saft, frukt, välfyllt kylskåp, TVn och datorn är mina vänner idag och imorrn.

En tunn linje mellan poetiskt och patetiskt var det ja. Det är väl en ganska träffsäker beskrivning av den här bloggen, kanske av mitt liv också.


Vi är Bajen!

"Vi är Bajen" - en fest.


Kom och festa med Hammarby 1 december!

Priset till Årets Bajenspelare delas ut av Johan "Tomten" Johansson.

Intervjuer med spelare och ledare.

Avtackning av spelare som lämnar oss.

Underhållning av live-artister och dj's inom Hammarbysfären.


Eventuellt överskott går till ”Vi är Bajen” – en insamling.


Plats: Marie Laveau, Hornsgatan 66.

Datum och tid: Fredag 1 december klockan 21-03 (direkt efter Bajen – Villa-Lidköping på Zinken).

Inget förköp.


Festkommitté: Andreas Bjunér, Magnus Carlson och Robert Plaszczyk.

***

Jag skulle varit med och hjälpt till att ordna den där festen egentligen, men nu har jag valt att dra ner till Köpenhamn och kolla Bröndby-Bajen (!) dagen innan istället, och sen stanna kvar i Malmö över helgen för att spela skivor och sånt.

Vet att jag kommer vara fruktansvärt avundsjuk nästa fredag, för jag råkar veta lite artister och sådär som ska uppträda och det kommer bli alldeles underbart vackert!
Så alla ni som har ett grönvitt hjärta, eller åtminstone bra musiksmak och en viss nyans av Hammarbykärlek i era sinnen, och så stannar kvar i stan: Gå till Marie Laveau nästa fredag!


Sally can wait - definitely maybe

Fick nyss ett samta från Putte som bokar på Centro.
De håller på och byter ägare där, och har därför inte alla papper/tillstånd färdiga än. På grund av det kommer de alltså ha hela restaurangen stängd under någon vecka framåt minst, så även vår lilla klubb Sally alltså.

Så, inget Sally imorrn. Antagligen blir väl nästa gång 30 november, men då är jag enligt planerna nere i Köpenhamn. Så jag kommer nog inte köra Sally igen förrän 14 december verkar det som. Till dess har vi nog en riktigt grym liveakt på gång, som en kompesation för strulet eller nåt.

Nu drar jag på Oasis-film!


En djungeltrumma fylld av klubbar

Fortfarande inte löst mitt nätverksproblem.
Sitter hos min käre mor och jobbar lite. Tänkte att det är dags att jag låter folk få se vad jag sysslar med litegrann och sådär.
Djungeltrumman är alltså en site (och delvis en papperstidning också) som behandlar klubbkultur och musik, inte helt olikt en viss site jag var med och startade för sisådär åtta år sen här i stan.
Djungeltrumman har funnits i några år nere i Göteborg, men håller nu så sakteliga på att dra igång på allvar även här i Stockholm. Och jag är alltså ansvarig för klubbguiden här, enklare benämnt klubbredaktör.
Det är följaktligen mig ni ska maila (gustav@djungeltrumman.se) när ni har nån fest, klubb eller konsert på gång. Det är också mig ni ska skälla ut när inte just er fest, klubb eller konsert är med i guiden.
Och det är mig ni ska tacka när ni träffat den rätte på en fest ni aldrig ens hade vetat om ifall ni inte hade läst om den i just min klubbguide.
Men det där sistnämnda vet jag, av lång och bitter erfarenhet, inträffar ungefär lika ofta som en fotbollspublik ger domaren stående ovationer.

Hursomhelst, Djungeltrumman är igång, om än långt ifrån helt färdig ännu, men uppbyggnadsarbetet har börjat i alla fall, och det känns väldigt bra.
Nån gång i mitten av december ungefär beräknar vi ha allt i topptrim. Ny form och en klubbguide som ska vara fullmatad till perfektionens närmsta gräns.

***

Ikväll blir det Oasis för hela slanten.
Först är det filmvisning på Zita, och om ni hör någon som hostar sönder halva filmen så är det garanterat jag. Sen är det fest på O-Baren. Svensk releasefest för samlingsalbumet "Stop The Clocks" (som saknar "Live Forever", WTF!) med Dake som arrangör och Sthlms anglofilkungar Magnus & Robert som skivspelardomptörer.
Det lär nog bli skojigt, även om jag personligen kommer ta det extremt lugnt. Eller försöka i alla fall.

Imorrn är det Sally!
Jag och Jonas får fint främmande i Centros snygga (men lite väl låga) DJ-bås av mannen med det sköna artistnamnet "Det Ljuva Livet-Goesta/Eric". Ni som läser den här bloggen vet nog vem han är.
Det Ljuva Livet-Goesta/Eric har lovat att spela fantastiska saker som Rick Springfield "Jessies Girl", Chromeo "So Gangsta", Air Supply "All out of love", Handsome Train "I want you to know" och kanske också Monster "Here comes the hurt again", om den sista inte är för långsam.

Jag tror det kommer bli precis hur vackert som helst, och det blir såklart ännu vackrare om du kommer dit också!
Sally, Centro, Regeringsgatan 66, Tors 21-01, Fri entré, 20 år, öl för 39:- om man säger till bartendern att man känner mig.
Be. There.

För övrigt har jag ju glömt att meddela att jag på något högst märkligt sätt blev utnämnd till nr 100 på listan över "Stureplans hetaste singlar", i nya numret av tidningen Stureplan.
Med på listan är också t ex Quetzala (som väl inte varit singel sen den tiden jag var kär i henne för typ fem år sen), Isobel (som är gift), Ebba von Sydow (inte heller direkt singeltjejen vad jag vet i alla fall). Etta är Carolina Gynning, tvåa Fredrik Ljungberg.
Jag tror min medverkan/placering är nån form av lågt skämt mest. Eller ironi. Whatever, bisarrt är det hursomhelst. Jag ser mig inte som het direkt.

Nätverkstekniker, någon?

Ja, vad ska man säga?, som Zlatan brukar säga...
Nätverkskabeln åkte ur väggen, hela jäkla dosan följde med, antagligen har väl en sladd gått av inne i väggen nånstans, och vips så var Internet bara borta, puts väck, hejdå liv.
Jag ska ta dit nån riktigt nätverkstekniker, det kommer väl kosta en tusing eller nåt, såna där hantverkare brukar ju göra det. (Om inte nån av ER kära läsare är ruskigt haj på sånt där med nätverksteknik? Det handlar alltså inte om datorn, utan om något i själva väggen/sladden/uttaget som är glapp/trasigt).

Jag måste ju lösa det. Kan inte sitta hos kompisar, hos mamma, på Internet-caféer och överallt. Jag måste ju kunna arbeta, maila, surfa, lyssna på ny musik, kommunicera med alla vänner, skicka utskick, leta information, skriva, hänga med... Man fattar inte hur beroende man är av något innan man blir av med det sägs det, och det är onekligen fruktansvärt sant i det här fallet för mig.

Vad har hänt annars då de senaste fem dygnen i The Extraordinary Life of The Gurk Basurken?
Jag har festat en del. Hemma hos folk, på Carmen, på Spyan, på Pet Sounds Bar (vi kom femma i Popquizen denna gång!), på Indigo och på fucking jäkla Gröne Jägarn!
Jag har hängt med självaste Peter "Baresi" Berggren!
Jag har fikat på Edenborg, som mer och mer börjar framstå som mitt nya stamfik.
Jag har bokat lite nya DJ-spelningar, bland annat en som är rätt jäkla galen faktiskt. Eller själva spelningen är väl relativt normal, det är min DJ-partner som inte riktigt är det bara...
Jag har lyckats jobba en hel del, med ett par olika saker.
Och så har jag blivit sjuk. Hostar sönder hela kroppen, snorar och är allmänt matt och seg i pallet. Så det blir vila, vatten, mandariner, the och strictly no Carmen-besök på ett tag nu...
Känner för att gå på bio ikväll. Massor med filmer jag vill se.

En bild från i söndags

bajen_osterborta

Den här bilden var så fin (bortsett från det där fotoalbumsgemet dårå), från Växjö klockan fem i söndags eftermiddags. Jag står där någonstans med min grönvita halsduk, mitt naiva tonårsleende och mina frusna fingrar.
Det var en fin dag.

Ikväll har det blivit exakt tre veckans på Carmen med tjejerna aka Gärdet-familjen. Det var också fint, fast på ett annat sätt. Känner mig larvigt nog lite vuxen som gick hem i tid för en gångs skull...

Dannyboy & Kärleken

Var precis och handlade lite mat nere på Konsum vid Järntorget, det var första gången jag var utanför dörren sen i söndags kväll, och det är riktigt varmt ute även här uppe i Stockholm ju! Vinterrusket och snöstormandet försvann lika fort som det kom, det är bra. Jag hatar vinter, kyla och snörusk.
Jag hade egentligen planerat att göra lite roliga saker igår kväll, sånt där som inte nödvändigtvis alls behöver innefatta alkoholintagande. Sånt där som en förhandsvisning av den nya filmen "Wristcutters" som verkade rätt bra. Sånt där som att gå ner till Under Bara Bar och titta på två av Sveriges finaste sångfåglar - Olle Ljungström och Anna-Maria Espinoza när de sjunger såväl gamla countrycovers som egna låtar. Och idag fick jag mess om såväl bowlingspelande som festande med nyhemkomna Amerikaresenärer.
Men jag har varit för trött, för seg, för sliten i kropp och själ efter ännu en hård helg, en lång resa och allt vad det innebär. Två dygn av vila, undantaget lite jobb framför datorn. Det var precis vad jag behövde.

Har läst ut "Dannyboy & Kärleken" nu. Riktigt bra bok faktiskt. Blev alldeles rörd av kärlekshistorien. Egentligen en ganska enkel historia om ett möte mellan två människor nånstans mellan ungdom och vuxen som lär känna varandra under ett kaotiskt dygn i Stockholm i maj 2002. Jag gillar verkligen storyn, hela upplägget med hur den trevande kärleken sakta växer fram och hur de börjar tänja på varandras gränser samtidigt som de inser varandras likheter och olikheter. Och jag är som sagt en sucker för samtidsromaner i min egen närmiljö. Blir alltid lite upprymd när romanfigurer hänger på Kvarnen, berättar om Kalmar Nation eller när de lyssnar på One Dove och sjunger Pet Shop Boys "Tonight is Forever".
Det är ju ett billigt igenkänningstrick egentligen, men trots att jag är fullt medveten om det så tillåter jag mig själv att gå på det fullt ut, till och med att tycka om det.

Roligt att författaren Daniel Åberg kom in och skrev en kommentar här i lördags morse förresten. Känns som att jag borde ha träffat honom ett antal gånger, eller att vi åtminstone måste ha ett gäng gemensamma bekanta.Jag menar, Kalmar Nation är inte jättestort direkt, och om han hängde där från och till mellan -95 och -02 så lär vi ju ha stött på varann. Jag har ändå spelat skivor där ett halvdussin gånger minst, och varit där som gäst ungefär lika ofta. För att inte tala om Kvarnen, Guldapan, ÖG, Carmen, Falafel-kungen, Patricia, Laroy och alla andra Stockholms- och Uppsala-ställen som nämns i boken...
Gillar faktiskt de dubbla sluten också, eller att den slutade öppet, men att man fick ett extra-slut som var spegelvänt och aningen mer hoppfullt.
Så nu har jag avslöjat en massa för er, men jag tycker ändå ni ska köpa den. Finns på pocket för fyra spänn mer än två veckans på Carmen, och den räcker nog minst lika länge som en ordentlig helkväll.

Det går mycket rykten nu...

Vi fortsätter snacka lite fotboll här då...
Hammarby står inför ett stort generationsskifte. Att det kommer samtidigt som vi byter tränare kan nog både vara en slump och en ren tillfällighet. Pétur är den enda som vi vet helt hundraprocent säkert att han försvinner. Det var väntat, men kom ändå som en smärre chock. Han kommer bli enormt saknad, som mittbacksgigant, som killen som kunde kliva in i rollen som defensiv mittfältare och mala ner det gulsvarta guldet till sand en underbar septemberkväll i höstas. Som den extremt viktiga papparollen han haft i ett lag fyllt av ängsliga, viljestarka, förvirrade ungdomar.
Nere i Växjö fick jag en idé om Pétur som framtida sportchef i Bajen. Och varför inte egentligen? Han är välutbildad och smart. Han har ett stort fotbollskunnande. Han har ett brett nätverk efter att ha spelat klubbfotboll i Island, Sverige, Norge och England, samt landslagsfotboll under många många år. Han har ett ärligt trummande Bajen-hjärta, som grät när Baresi Berggren och Jensa G ringde honom till Norge från Söderstadions läktare efter slutsignalen den 21 oktober 2001. Jag tror inte det vore helt idiotiskt att pröva honom ändå. Han kan ju inte gärna vara sämre än den vi har nu... Hmm.
Hursomhelst så kommer Pétur vara saknad, väldigt saknad, när han nu valt att återvända till Island med familjen.

Då kommer vi till nästa kille, där inget är underskrivet och klart än, men som ändå känns säker, efter intervju och artikel på Hammarbys officiella hemsida. Ante Covic säger idag att han bestämt sig för att vända hem till Australien. Till Newcastle (alltså inte de där randiga i blåshålet vid Nordsjön) eller Perth, inga storklubbar direkt, men jag kan förstå honom. Han vill att dottern ska växa upp home down under, och att han skulle lämna Bajen var ju ingen nyhet direkt.

Pablo så. En märklig historia i sig. Fem år av höga berg och djupa dalar där eviga offsidelöpningar, halvtaffliga avslut, utekvällar och skador har blandats med helt fantastiska mål som gjort att man bara stått upp på Södra och vrålat "PAAABLOO!, PAAABLOO!, PAAABLOO!" med tårade ögon tills folk runtomkring börjar titta på en som att man ska spärras in...
Samma vecka i höstas som styrelsen meddelade att han inte skulle få något nytt kontrakt började han återigen att göra sig osläppbar. Han kämpar som en vilde, han tar löpningar, skapar chanser, och han gör mål. Sex mål på sjutton matcher i år måste väl ändå anses godkänt.
Och nu, efter att klacken skanderade "Vi vill ha Pablo kvar!" nere i Växjö, meddelar Hammarby att förhandlingarna har återupptagits. Det är bra tycker jag. Pablo vill vara kvar, vi vet vad vi får och han är definitivt värd att ge en till chans något år eller två. Alternativet är ju att ge sig ut på Mr X-jakt igen, och det vet vi ju hur kul det brukar vara. Not.
Idag dök dock oroväckande rykten om att förhandlingar påbörjats med ett annat Stockholmslag, ett blårandigt sådant. Det vore riktigt trist om det blev så, men samtidigt kan jag aldrig nånsin bli det minsta sur på Pablo i ett sånt läge. Han har sagt hela tiden att han inget hellre vill än vara kvar i Bajen, och det är klubben som dumpat honom inte tvärtom. Om, vi säger ett stort OM här, Pablo skulle försvinna till Djurgårn så kommer jag hylla honom i derbyna nästa år. Men jag tvivlar väldigt starkt på att det blir så...

Sen har vi Eguren, PFO, Stoor, Paulinho och massa fler som det surras om. Fick höra att PFO var nere i Warszawa och trodde genast att han skulle skriva på för Legia (!), men det visade sig bara vara en kort semester, absolut inget annat. Fick höra att nån träffat Eguren på Café Opera i söndags natt och att han då sagt sig vilja vara kvar i Bajen. Hur mycket nu det betyder... Men alla de ryktena känns ganska irrelevanta än så länge.
Däremot har jag hört lite mer säkra rykten om att Bajen tittar på ersättare till Ante, men de har jag lovat att hålla tyst om...

För övrigt är oddsen för nästa års Allsvenskan redan ut på svenskaspel.se: Helsingborg 3.75 Elfsborg 4.50 AIK 6.50 Hammarby 6.50 Malmö FF 6.50 Djurgården 8.50 IFK Göteborg 14.00 Kalmar FF 25.00 Halmstad 60.00 Gefle 75.00 GAIS 100.00 Häcken 100.00 Örebro 100.00 Trelleborg 150.00 Brommapojkarna 500.00

Football's coming home

Nyvaken efter tolv mycket välförtjänta timmars sömn.
Helgen har varit underbar, galen, hård, rolig och ett gäng andra positivt stressade adjektiv. Vid lunchtid (normalt inte ens frukosttid för mig, men nu hade jag ju haft hemmafredag) i lördags kom Slätt och hämtade mig med bilen. Bilstereons första låt var signifikativ för vad som komma skulle i helgen: "Three Lions" med Lightning Seeds, den där låten som alla tror heter "Football's coming home".
Efter kort kaffepaus i Nyköping, lite bokläsande och snackande stannade vi vid A6 i Jönköping för lunch. Mötte upp med Bongo Bar-killarna. Käkade pasta och snackade fotboll (det blev väldigt mycket fotbollssnack den här helgen). Kul att se dem i dagsljus. Micke berättade bl a om Jönköping Casuals, J-Södras egna lilla "firma".

Vi gasar vidare söderut, genom samma gamla vanliga Sverige med åkrar och himmel, röda stugor med vita knutar och rök i skorstenen, vägskyltar med byanamn som man ler åt varenda gång man passerar. Möcklehult ska förresten bli mitt typexempel på "det vanliga Sverige", det Sverige som inte är Riche och fem-öppna nattklubbar, bloggosfärer, gratisdrinkar och tidningssmygläsningar. Möcklehult, det låter ganska roligt, eller hur?! Och väldigt svenskt, väldigt bruksort, väldigt landsbygd.

17.55 parkerar vi bilen i Växjö. Går in på Kafé De Luxe, hälsar på personalen och på Svensk Pop som ska spela live senare under kvällen. Lämnar våra grejer uppe i logen och går sen ner till sportbaren Sports för att dricka ett par öl. Tre killar sitter vid ett bord, en har Bajentröja så vi sätter oss med dem och börjar snacka. De har kommit ner precis med en buss Bajengrabbar. Och nån kvart senare väller hela ligan in. Ett gäng gamla och nya polare, stämningen blir genast hög och skvalmusiken i högtalarna byts ut mot Stone Roses och The Smiths.
Vid niotiden beger vi oss tillbaks upp till De Luxe, äter en lysande carpaccio, hälsar på TPD-Richard som ju bor i stan sen många år, och går ner i källaren för att börja spela skivor. Bajenhalsdukarna får vi inte skylta med säger vakten bestämt, det kan leda till jobbiga saker.
Rätt segt till en början, men efter nån timme börjar folket droppa in i snabb takt. Vi kör indieracet som vanligt, allt från gammal Saint Etienne till nya TTA och Tripoli. Dansgolvet börjar komma igång lagom till att Svensk Pop börjar spela, och vi får således en liten paus. När vi står ute och röker säger vakterna att det varit tre civilpoliser från Supporterpolisen i Sthlm där och kollat oss. De hade hört rykten om att det var två bajare som spelade skivor nere på den lilla indieklubben. Haha!

Efter konserten har vi bara drygt en timme kvar och kör därför stenhårt med indiehits för ett nästintill smockfullt dansgolv. Några söta tjejer tjatar om Suede och när jag till slut lägger på "Beautiful Ones" så exploderar dansgolvet för en stund.
Tre minuter i två avslutar vi i vanlig ordning med "Don't Look Back In Anger" och beger oss ut på gatan. Där är det tjafs och fylla med lika delar Bajenfans och helt vanliga Växjö-tonårskillar. Efter massa strul får vi till slut tag på en taxi för att köpa folköl på macken utanför stan. Efterfesten blir, efter mycket om och men, förlagd till ett före detta fängelse (något som dan efter låter ganska roligt att berätta). Natten blir lång. Morgonen är vacker med klarblå himmel och grön gräsmatta utanför så jag får nästan för mig att det är sommar.
Vid ett kommer vi in på Biljardpalatset Zeldaz där något hundratal Bajenfans redan slagit läger. Sånger, ramsor, öl, hamburgertallrik och gemenskap och så vid halv tre vandrar vi bortåt Värendsvallen.

Jag hade egentligen inga förväntningar alls på Allsvenskans sista omgång. Förhoppningar ja, om att Gnaget skulle förlora guldet, om att Bajen skulle knipa en RL-plats och kanske t o m om att Heif skulle torska mot Häcken så att vi skulle smita förbi till en tredjeplats. Men förväntningar, nej. Jag ville egentligen mest bara tacka av laget för säsongen, och framförallt då de långvariga hjältarna som försvinner. Pétur, Pablo och Linderoth.
Första 40 minuterna var en katastrof. Bajen spelade otroligt lojt och oinspirerat, och med bara aningen mer udd i avsluten hade Öster kunnat leda med 4-0 i halvtid. Istället lyckas Pablo få in en boll strax före halvtidsvilan. Och i anda halvlek är det ett pånyttfött lag som springer in framför den öststatsliknande betongklumpen som Hammarbys Nr 12 stod på. För dagen var vi inte många. 400 personer kanske, max 500. Och internbox, tjogvis med bengaler, tvåpinnsflaggor och fylla stod på bortaklacksprogrammet, som vanligt.
Efter Toni Nhlekos skott som med stor hjälp av en Öster-back styrdes in i mål så var det en lycklig skara grönvita fans som hoppade runt i Värendsvallens bortre kurva.
De ständiga rapporterna från Borås, Göteborg och Solna gjorde ju inte stämningen sämre direkt. Och när vi vid slutsignalen insåg inte bara att Gnaget missat guldet utan även att vi själva skulle få spela såväl Royal League som Intertotocupen, var lyckan total!
Hammarby kom och tackade fansen. Pétur såg minst sagt rörd ut när han blickade upp över alla ansikten på läktaren, varav flera han skulle kunna ha sett hundratals gånger på Söderstadion och över hela Sverige och världen genom åren. Pétur valde att köra vår "Seven Nation Army"-sång. Pablo körde "Söder, bröder, glöder". Ante drog igång "Hammarby e dom bästa" medan Börje och hela laget körde nån variant av "ziggizaggi-ziggizaggi-hey, hey, hey!. Spelarna kastade upp tröjorna på läktaren. Alla hade barsnligt glada leenden, jag fick nästan en liten tår i ögonvrån och det skålades i öl och champagne medan vi sjöng slut det allra sista av våra stämband.
Vi älskar Bajen!

Köpte loss några öl ur en av Bajen Fans-bussarna och fick med oss Robban Tennisberg med sällskap hem i bilen. Hånfulla SMS till gnagarkompisar, Bajen-frågesport och ett kort stopp på McDonalds i Linköping, sen var vi plötsligt utanför Kvarnen vid strax före elva på kvällen. Men vi bangade ur och åkte var och en hem till sitt istället. Trasiga, slutkörda, men lyckliga efter en underbar helgtripp till södern.

Homeboy

Jaha, nu har klockan nyss passerat midnatt, jag behöver inte kämpa så hårt längre. Jag har klarat det! En hemmafredag igen. Lugnt, nyktert, stillsamt och ensamt, men faktiskt riktigt mysigt ändå på något märkligt sätt. Har lyssnat på en massa reggae på radio. Har surfat runt på Svenska Fans och läst en låååång och intressant intervju med Anders Linderoth. Har upptäckt lite nya band på MySpace. Har legat på sängen och läst en bit ur "Dannyboy & Kärleken" av Daniel Åberg. En sån där bok som många slött skulle kalla "generationsroman". Som att inte de allra flesta böcker skulle beskriva just sin generation, från "Lotta på Bråkmakargatan" till vilken Wallander-deckare som helst.

Men jag är hursomhelst ruskigt svag för det som jag hellre kallar "samtidsromaner om unga män i Stockholms uteliv". Jag älskar det. Har nog läst minst ett tiotal såna, och till och med de allra sämsta ("Den döende Yuppien", "Lång Fin, Blond") har jag tagit till mitt hjärta. Borde ju givetvis skriva nån sån där roman själv nån gång. Har ju ärligt talat närt drömmen alldeles för länge nu. Jag, vet det är klyschigt som fan, men det är ju sant så varför ska jag skämmas för det då egentligen? Förr i tiden kunde jag åtminstone börja, skriva några sidor, innan jag raskt slängde pekoralet i papperskorgen. Nu finns det bara i tankarna, och kommer nog stanna där för alltid. Det känns ganska bra att ha en roman i tankarna dock. Som en evig dröm, ett evigt livsprojekt som man vet aldrig kommer bli av, men som ändå kan ligga där och mola lite i bakhuvudet. Ungefär som drömmen om att bli fotbollsproffs eller rockstjärna. Fast med den ganska väsentliga skillnaden att romanförfattare skulle jag väl kanske ha en viss talang för, eftersom jag ändå fått både beröm och betalt för att skriva i ganska många år nu.

Senast idag fick jag faktiskt lite beröm för mitt skrivande, av en av Sveriges vassaste skribenter i min värld - DetLjuvaLivet-Goesta (oj, vilken blogg-ankdam det blev här nu då). Träffade honom med Bolivar och Sebastian på String i eftermiddags. De gillade min "Svina-på-krogen-artikel" i Pause. Bolivar avslöjade att han ska börja jobba där snart för övrigt! Och mer mediaskvaller: Annie Hellström slutar på Nöjesguiden! Hon har blivit draftad av Expressen. Vem som tar över rodret som redaktionschef på NG återstår att se.

Det var trevligt att fika på String igen förresten. Länge sen. Gamla järngängstrion Gurkan/Cirran/Ella, lite kortspelande, lite skvallrande, lite tidningsläsande, lite chillande. Cissi fyller förresten år nu! Har redan sagt grattis på typ tre ställen, men kan väl göra det här också då.
Hann även med att kolla på en foto-utställning på Galleri Kontrast. Pressfoton från det senaste året. Många gripande bilder från världens alla katastrofer. Miljontals hemlösa jordbävningsoffer och lemlästade barn i Pakistan. Soldatkistor i Bosnien. Utfattiga diamantgrävare i Sierra Leone. Tung missbrukande prostituerad i Köpenhamns Red Light-District. Interner som försöker sova på ett fängelse nånstans i Afrika, så tätt packade att de inte varken kunde eller fick försöka vända sig utan hjälp från vakter.
Rätt tunga bilder med andra ord. Lite perspektiv på tillvaron, en halvtimme på en fredagseftermiddag i Stockholm, november 2006.

Än så länge har det varit rätt lugnt på telefonfronten denna fredagskväll. Nåt samtal från en kompis som ville bjuda på rom och bärs, jag kan nästan inte fatta att jag faktiskt avböjde det! Ett gäng SMS och mycket mailande med andra hemmasittare. En enda "Kan-du-fixa-in-mig-på-Spy Bar-förfrågan", och den besvarade jag mer än gärna.
Fast nu började det precis ringa bara för det. Hmm, ja, klockan är ju inte mer än tio i ett så...

Om ganska precis tolv timmar sätter jag mig i en bil med min nye broder Richard Slätt. Vi ska tillsammans färdas de 446 kilometrarna ner till Växjö. Väl där ska vi inkvartera oss i den där logen jag senast bodde i en dag i maj ihop med Jonas. Sen blir det väl några öl, en bit god mat på restaurangen och så skivspelande i fyra timmar nere på mysiga lilla vardagsrumsklubben Kafé de Luxe. Vad som sedan händer står skrivet i stjärnorna.
Söndagens schema är välplanerat.
12.30 öppnar fashionabla stället Biljardpalatset Zeldaz, någon halvtimme senare anländer de tre Bajen Fans-bussarna från Stockholm. Ölen kommer flöda tidigt, sångerna kommer eka i det sydsmåländska novemberdiset. Efter ett par timmar blir det promenad till Värendsvallen där vi för sista gången någonsin (?) får se Anders Linderoth, Pablo Piñones-Arce och säkerligen några till av våra hjältar ikläda sig grönvit mundering (såvida inte Pablo skulle gå till typ VSK, Brage eller Real Betis vill säga).
Jag tror ingenting, men jag hoppas innerligt att Bajen visar hjärta i denna säsongens sista match. Då kan det bli möten med FC Köpenhamn och Bröndby istället för meningslösa träningsmatcher mot Giffarna eller TPS Åbo. Det kan faktiskt t o m bli den mytomspunna Intertotocupen igen. En bortaresa till typ Estland eller Polen vore faktiskt ruskigt kul nästa sommar.

Borde väl vara hemma i stan igen nån gång runt midnatt på söndag. Om nästan exakt två dygn kan det alltså bli fest alternativt gravöl på Kvarnen. Eller också däckar man väl i säng direkt. Känns åtminstone bra att man hade den minimala lilla karaktären att stanna hemma ikväll som sagt.

Sally Brown

liamfuck


Bröderna Gallagher är eviga hjältar i min värld, i Jonas värld och i den lilla värld vi döpt till Sally och som firar fjärde gången ikväll på Centro. Snökaoset från igår är utbytt mot strålande solsken och gnistrande vackert förvinterväder. Ni borde ta er ut ikväll. Fira att det är mindre än två månader kvar av året. Mindre än ett halvår till Första Maj. Bara lite drygt sju månader till Roskilde! Ta ett järn, några bärs, prata med nån du tycker om. Lyssna på nya Rusiak-singeln och dö en smula. Sjung med en strof i den där Magic Numbers-låten du älskar, ta ett järn till, få en tår i ögat. Diskutera om det är av ärligt uppsåt eller bara med spekulativ politiskt taktik som Carin Jämtin väljer att lämna tillbaks en av sina två politikerlöner. (Hon är förresten dedikerad Hammarbyare, så fick jag in lite fotboll i det här inlägget också).
Hursomhelst så vore det väldigt kul om du kom ikväll. Tycker jag, och bloggar är väl till för att tyckas på.

Vintern dör

På radion sjunger Iggy Pop "Punkrocker". Utanför fönstret yr höstens första snö över takåsarna i Gamla Stan. Jag hostar sönder min arma kropp, dricker varma koppen och te och kaffe och ungefär allt annat jag kan komma på som är varmt och alkoholfritt.
Det var kallt på Söderstadion igår. Jävligt kallt. Men Bajens propagandaspel värmde, om inte annat i själen. Anders Linderoth fick en värdig avslutning på hemmaplan. Han kunde knappast fått ett bättre bevis på hur han förändrat Bajen än genom att bara titta på anfallsspelet igår. Snabbt, effektivt, kortpassningsspel. Och till slut blev det resultat också. Pablo fick avsluta på Söderstadion med ännu en kanonträff, och hyllningarna efteråt ville aldrig ta slut.
Det var inte utan ett visst vemod man lämnade Söderstadion igår.

Jag jobbar på. Det går bra, är roligt. Snart, väldigt snart, kommer det ut i offentlighetens ljus för allmän beskådning.
Apropå det så finns tydligen nya numret av Pause ute nu. Med min fullständígt sanslösa "Svinar-runda". Ta ett ex gratis nånstans, eller köp den på Pressbyrån för 14.50:-! Det är en av de roligaste artiklar jag gjort trots allt.

Ikväll ska jag spela skivor på Tivoli. "Baba Sonic" har ju som bekant fortsatt lite halvt, eftersom Tivolis ägare verkar ha bestämt sig för att inte sälja stället ändå, och därmed vill att Baba ska fortsätta. Vi får se hur det blir med den saken i långa loppet. Nu ikväll ska vi köra hursomhelst. Jag, Daniel Öhrn och Peter Ryckert. Och eftersom kidsen har höstlov så borde det ju kunna bli rätt bra med folk där tycker man.
Och imorrn är det Sally på Centro igen!

hits