Faller regn över Söderstadion igen...

erkan_hannibal

Det här är bilden av ett Hammarby som trots en mager femteplacering inte tänker ge upp i första taget. Erkan Zengin bröt som bekant näsbenet efter Jon Jönssons fula armbåge (som alltså bara var värd ett gult kort) i torsdags. Därför gör han en Max och tar på sig en Hannibal Lector-mask över ansiktet ikväll. Fast Erkan lär ju knappast få göra mer än ett inhopp sista kvarten när Jeff sprungit slut på sig själv på Söderstadions dyvåta matta (Hörde jag ett förslag på höst/vår-säsong någon?).
Det är sista gången för i år som vi får komma dit ikväll. Till vårt älskade tempel. Gå upp för de slitna betongtrapporna, sätta oss på de olackade gamla träbänkarna, pissa i de stinkande gamla urionarerna och köa i en kvart för att köpa blaskig folköl och okryddad varmkorv för ockerpriser. Älskade Söderstadion. Även om det blir Royal League så lär vi väl inte spela där i vinter?
Men det är fler avsked att ta ikväll. Definitva sådana. Ikväll är det sista gången någonsin som den lille skåningen med prillan under läppen sätter sig på bänken och fingrar sig spänt i ansiktet. Anders Linderoth gör efter fem år i Bajen - de bästa fem åren totalt sett i någon tränarperiod någonsin - ikväll sin allra sista hemmamatch.

Gällande Tony Gustavsson så har jag faktiskt sakta men säkert börjat tro lite mer på honom ändå. Det kan ha att göra med att jag bestämt mig för att intala mig själv stenhårt att han bara ska vara bra. Att han faktiskt måste det, för kontinuitetens och framtidens skull. Det finns ju inte så mycket annat att göra just nu liksom. Gilla läget.

På de uttalanden man kunnat läsa (om vi snällt bortser från allt som har med den där "språktest-härvan" att göra dårå) framstår han ju onekligen som en jävligt kompetent och bra tränare, med en positiv syn på hur fotboll ska spelas etc.
Det jag är rädd för, livrädd fan, är att han inte kommer klara pressen (som sagt, vi glömmer "språktest-gate").
Tror det är väldigt svårt att förstå för en kille från landet hur det är att leda en klubb som Hammarby.
Med ideliga telefonsamtal dygnet runt, med tusen och åter tusen extreeeeemt krävande supportrar som exakt hela tiden ska tjafsa och säga sin åsikt, med media och sponsorer och allt annat runtomkring som ska ha sitt, och inte minst med en massa överbetalda spelare som ser sig själva som superstjärnor...

Men klarar han bara (haha!) den biten så kan det ju faktiskt gå vägen!

Även flera spelare försvinner bort nu. Pablo måste vi tacka av ordentligt. Man glömmer väldigt snabbt som fotbollssupporter, men det fanns en tid för inte alls länge sen som vi hyllade Pablo till skyarna, krävde landslagsplatser och skytteligaledning åt honom. 
Kanske försvinner även folk som Ante, PFO, Max, Fischbein, Jocke Jensen, Samba-Erik och Eguren. Kanske ännu fler, det står skrivet i stjärnorna...

Eftersom det går en jäkla massa rykten och florerar en hel del skitsnack på diverse forum, kvällstidningar och bloggar så kan jag väl bara säga att jag faktiskt har lite förstahandsinformation vad det gäller PFO.
På frågan om det där patetiska Djugårdsryktet kan jag meddela att han bara asgarvade, och sa att det aldrig skulle komma på frågan.
Risken att han går till någon annan svensk klubb är minimal. Han vill stanna i Bajen och Stockholm, har en flickvän här som han är jättelycklig med, har en helt ny tvåa i hjärtat av Söder, har många vänner här och trivs väldigt bra i stan. Men givetvis vill han, likt alla fotbollsspelare, gå vidare i karriären om han får ett tillräckligt bra erbjudande. Det handlar dock sannolikt om lag i företrädelsevis Norge, men även övriga Europa. Dock knappast Sverige.
Så, nu var det sagt. Även om det inte står skrivet i sten bara för att jag, som råkar ha blivit personligt bekant med Petter, nu säger det.

Jag väntar dock med allt avtackande av spelare och tränare till på söndag nere i Växjö. Ska ner och spela skivor där på lördag, för att sen gå på Värendsvallen och se Öster-Hammarby på söndag. Det känns fint. Bokade in resan redan i augusti när Bajen ledde Allsvenskan. Då trodde man på guldfirande därnere, nu kan det eventuellt bli Intertoto-fest på sin höjd.

Guldfirandet kommer nog hålla till i Borås istället. Som vanligt känns det som, och som vanligt mot ett Stockholmslag. Men det är varken senaste årens blåränder eller toppstridens nykomlingar från Solna, utan de förstnämnas motståndare och de sistnämndas färgkombinationskollegor Elfsborg som lär knipa det.
Oerhört skönt, och enormt starkt av Gais, att Gnaget inte vann i leråkern på Nya Ullevi igårkväll.

Jag är för övrigt hemma hos min mamma i Årsta just nu, skulle hämta några grejer här och lånade hennes dator en stund. På en knapp kilometers avstånd från vardagsrumsfönstret ser man Söderstadions fyra strålkastare. Den askgråa himlen sluter sig som en ondskefull och blytung fond runt dem. På något sätt känns det ändå lite vackert. Årets sista kväll på Söderstadion ska inte vara någon dans på rosor, man måste kämpa för att ta tre poäng.


Ett år närmre döden

Jaha så har man avverkat ännu en helg, och kan nu stämpla in 31 år. Det är ju trots allt betydligt äldre än exempelvis Kurt Cobain, Ian Curtis, Jim Morrisson, Buddy Holly, Nick Drake och Jimi Hendrix, samt nästan exakt lika gammal som två av mina mest ångestladdade favoritförfattare - Stig Dagerman och Sylvia Plath - hann bli innan de valde att avsluta sina liv. Plath föddes för övrigt 27 oktober, precis som jag.

Men nu var ju inte det här riktigt meningen att bli en makaber uppräkning av massa kända personer som dött unga, likt den där sången som Ola Salo presenterade häromkvällen med ett korkat men nånstans ändå lite roligt uttalande om flygplan i Vita Huset...

Jag tänkte mest bara säga att jag hade väldigt roligt i helgen.
Började med en mycket trevlig och jättegod middag hos mamma i Årsta. Fortsatte i glada vänners lag på Carmen. Ska försöka minnas alla som var där i någotsånär kronologisk ordning; Cissi, Cissi, Malin, Eken, Björn, André, Kringlan, John, David, Spicey, Junior, Felix, Jenny, Charlotte & Kajsa (som inte kom in), Martin, Slätt & Jenny, Isobel, Katrine, Linus & Jens ("insläppet är stängt, kan du komma ut och ta in oss!"), Alice och säkert massa fler som jag inte kan komma på nu. Förlåt! Men väldans trevligt var det hur som helst.
Sen blev det champagne ur Coca Cola-muggar i ett kylslaget Björns Trädgård. Glassigt. Taxi till Spyan. Long Islands och mer champagne och Fernet och öl och gratulationer. Jakob Grandin virade in hela mig i Gaffa-tejp inne i Nacht-baren. Margret och Rebecka spelade grymt i Vita. Dansade inte på bardisken! Efterfest ute i Aspudden.
En hård med lyckad födelsedagskväll med andra ord.

I lördags var det tänkt att bli lugnt, men min kära vän Dana fyllde ju år (också 31, han är exakt 11 timmar yngre än jag), liksom Restaurang Centro (blott 1 år). Hos den sistnämnda var det fest med god plockmat, bål, roséchampagne och bärs. Rusiak, Pee-Wee och Luciano ägde i DJ-båset med värsta hitparaden, allt från Oasis till Madness till B52''s till Gloria Jones till Sherlock! Och Rusiak körde givetvis sin helt fantastiska nya låt, "Walk On", som jag skrev om här redan 17 mars i våras. Fick singeln häromveckan. Tripoli heter projektet, hans exfru Sofia är det som sjunger och jag tror och hoppas den kommer slå massive, för den är helt sjukt bra verkligen. Så snygg, så suggestiv, så jävla bra.
Lyssna själva här: http://www.myspace.com/tripolistockholm
Sen Spyan igen, där Helt Off-gänget med Timbuk i spetsen fullständigt krossade i Vita Baren. Sundevall och Sebastian greppade micken om vartannat, och stället fick ha öppet till halv sex.

Söndag var sömn, chill, jobb och inte så mycket mer alls. Och de närmsta dagarna kommer se ut så också, med framförallt väldigt mycket jobb. Det ska också bli kul.

Imorgon

Imorgon har jag en sån där rätt meningslös födelsedag för trettioförsta gången i mitt liv.
Tänkte inte ha någon fest eller så, men den som vill svinga en bägare tillsammans med mig får gärna komma förbi Carmen, där jag planerat att sitta direkt efter jag är klar med familjemiddagen, vilket borde vara vid nio-tiden ungefär.
Sen blir det garanterat Spy Bar efteråt!
Så nu vet ni det, alla vänner och bekanta därute i sajberrymden.

De där jävla tre poängen!

Det är konstigt, men antagligen väldigt typiskt för Hammarby, det som hände på Söderstadion ikväll. När vi för en gångs jävla skull inte har pressen på oss att vi måste vinna. När vi för en gångs jävla skull faktiskt inte hade fått ångest av en förlust, utan kunnat bita ihop och tänka att "jahapp, nu hjälpte vi ju i alla fall inte Gnaget till guldet". När vi för en gångs jävla skull knappt har något alls kvar att spela för. Ja, vad gör vi då? Vi går ut vinner mot serieledarna.
Vi kör inte över dem totalt, det vore en försköning av sanningen, men vi har greppet om matchen hela tiden. Och Bajen s p e l a r f o t b o l l. Passar längs marken, låter bollen spelas fram hela vägen nerifrån backlinjen via mittfältet, ut på kanterna och in till anfallarna som får avsluta i boxen.
Precis sådär som vi ska spela. Och precis sådär som vi faktiskt har spelat rätt ofta den här säsongen.
När Bajen är såhär bra har jag svårt att se att något lag i Sverige skulle vara bättre.

Jag kan bara inte sluta tänka på de där förbannade jävla tre poängen vi blivit bestulna på!
Tre poäng till och vi hade varit med på allvar i guldstriden. Då hade vi bara varit fyra pinnar efter ett darrande Elfsborg och bara tre efter ett AIK som svajade avsevärt nere bland sanddynorna på Tylösandsvallen i förrgår.
Tre poäng till och vi hade varit med i matchen. Jag har svurit lite mycket på sistone kanske, men på ren svenska så är det faktiskt helt förjävligt att hela vår säsong ska bli förstörd av några jävla idioter som kutat in på plan och skjutit rakteter, tillsammans med några förbundsbyråkrater som föll för mediatrycket och ville visa sin maktfullkomlighet.

För övrigt vill jag bara tillägga några saker...
* Pablos mål var underbart! Vilken drömträff! Och vilken enorm glädje efteråt när han sprang ett halvt ärevarv runt Söderstadion och kastade slängkyssar till klacken. Underbart!!!

* Jon Jönsson gav Erkan en armbåge stenhårt rätt i nyllet. Erkan började blöda, och fick åka till sjukhus med spräckt ögonbryn och brutet näsben, vilket fö lär ta dryga två veckor att läka. Jönsson fick gult kort.
För några veckor sen fick Pablo Piñones-Arce rött kort för en företeelse som knappast var värre än den ikväll. Ytterliggare några veckor tidigare blev Henke Larsson utvisad för en näve i magen. Konsekvent domarkår någon?

* Hade omslagsintervjun med Paulinho i matchprogrammet, samt min vanliga krönika dårå. Finns på PDF-fil här om nån är intresserad:
http://www.mypaper.se/show/mp_fotboll/paper.asp?pid=24536124432493

* Efter matchen mötte vi Petter Andersson. Han sa att läkandet gick bra och han var grymt spelsugen.
- Kommer du kunna spela Royal Leauge?, frågade jag.
- Ja, till dess borde jag nog vara spelklar, sa Petter. Om vi går dit vill säga, haha.

* Jag älskar verkligen såna här höstmatcher. När mörkret sluter sig runt Söderstadion. När strålkastarna lyser starkt i kvällsregnet. När man får värma sig genom att sjunga och hoppa på läktarna, eller bara med kärleken till Bajen.
Det blev ingen katastrofsäsong trots allt. Men jag kan inte släppa hur det skulle sett ut om vi fått behålla alla våra inspelade poäng.

Sunday borde heta Rainday

Klockan är snart halv åtta på kvällen och jag är relativt nyvaken, bakfull, hungrig och allmänt seg i kropp såväl som själ.
Det var galet igår. Vita Rummet var knökfullt och det dansades både här och där. Tror vi nådde klimax nån gång redan vid tre-snåret när jag pumpade dansklassiker som "Push The Feeling On", och Kinde drog på "Suburbia". Det var galet som sagt.
Massa vänner som inte kom in, eller om de gjorde det så blev de utkastade rätt snabbt. Så är det väl och det är inget att göra nåt åt. Spyan fick en varning av myndigheterna förra helgen på grund av fylla, så då är det väl bara inse att vi inte kan vara riktigt lika dyngraka och galendansande som vi kanske vill vara ibland.
Hursomhelst var det en riktigt bra kväll igår! Carolina Gynning och Per Hagman var där, bara en sån sak!

Efterfesten blev lång och högljudd med klagande grannar, kastrullspelande och mycket mycket annat.

Sunday bloody sunday. Det är då förjävligt att man aldrig någonsin verkar kunna lära sig att hantera den här jäkla veckodagen ordentligt.

Hemmakvällstelefonen

När jag nån gång ibland bestämmer mig för att ha hemmakväll på en helgdag så innebär det vissa komplikationer. Eftersom jag är så omåttligt populär, och samtidigt har sån bristande karaktär, kan det vara ganska påfrestande med en massa vänner, bekanta, gamla ragg, efterfestaspiranter och annat löst folk som ringer halva kvällen och hela natten igenom. De ringer vanligtvis av tre olika anledningar:

1. De vill att jag ska ta in dem på Spyan.
Rätt många jag känner har av nån anledning fått för sig att jag jobbar på Spy Bar och ringer följaktligen mig varje gång de tvingas köa längre än några minuter. Jag antar att det beror på att jag ofta varit snäll och bett Liselott/Johan/Karin/Calle att släppa in folk där, och att detta folk lärt sig att det är bekvämt att kunna ringa mig. Och visst, det är inget jag tar illa upp för eller så, fortsätt ringa om ni vill, men bli inte sura om jag inte kan ordna in er bara.

2. De vill ha efterfest/undrar om jag vet vart efterfesten är.
Där får jag nog skylla mig själv rätt mycket. Efter alla dessa år med efterfestande är jag väl en ganska logisk person att ringa till som efterfestcentral i nattkröken.

3. De undrar var jag är rent allmänt och vill dra ut mig på galej.
Det är fint såklart att folk bryr sig om en och vill träffa en, men jag har som sagt så dålig karaktär att jag helt ärligt skulle kunna dra iväg klockan två på natten bara för att nån polare utlovar gratis öl och discodans på nån fancy fest.

Igår började mina kvällsflanerande vänner ringa ganska exakt vid nio-tiden. Strax efter halv elva stängde jag därför helt enkelt av telefonen. Vid tretiden slog jag på den igen och SMS:en haglade in. "Vad gör du ikväll då?", "Var är du?", "Erik?", "Det är fantastiskt här!", "Ni ska inte ut i alla fall?" och det allra bästa, från 03.17 av min käre vän Dana: "Tyv,m".
Sen började det ringa igen. Jag ignorerade allt och alla totalt. Men från 3.26 och fram till 8.30 hade jag hursomhelst precis tio stycken missade samtal.
Jag vet inte om det är normalt, tragiskt, larvigt eller vackert, eller om det bara visar att jag är en extrem nattmänniska helt enkelt.


Fem år sen idag...

bajenguld

21 oktober 2001. Det onämnbara blev verklighet. Hammarby vann sitt första fotbollsguld på 104 år som förening. Vi firade som om om det var sista dagen på Jorden, och det kunde det mycket gärna få ha varit. Det är och förblir det största jag har varit med om i livet, åtminstone till den dagen jag eventuellt får barn.

21 oktober 2001. Fem år sen idag. Det borde vara allmän helgdag.
Ikväll ska jag skåla för Bajen med alla grönvita vänner jag träffar.


Fem meter upp i luften!

Jag som normalt har lätt att bli sentimental och nostalgisk blir ju alldeles gråtmild av en uppesittarkväll med Musikbyråns fem timmar långa 10-årsprogram.
Det är, för att uttrycka det på tvättäkta rockjournalistmumbojumbo; "en musikalisk resa genom tio händelserika år av livet".
Eller nåt. Kul har det i alla fall varit.
Att se Sami Sirviö stoppa upp en servett i näsan för att han blöder näsblod mitt under en intervju på ett kinahak i Eskilstuna -97. Att se Ryan Adams vara sådär sjukt otrevlig mot stackars Magnus Broni som bara Ryan Adams kan vara, och sådär otrevlig och dryg som gör en ensam liten journalist på idolträff mer än brukligt nervös. Jag har själv varit där i samma sits, med Goldie på Sheraton, med diverse attitydstinna britpopband, men det är också det som gör att det känns lite mer genuint såhär i en tillbakablick.

Även allt man inte såg, men bara hintade till, plockade fram en jäkla massa saker ur minnesbanken. Som att se Beck live och börja tänka på Lollipop-somrarna, eller bara att Jumper flimrar förbi i tre sekunder och väcker den gamla Hannas Källare-björnen ur sitt slumrande idé.

Håkan blir intervjuad på samma plats som hans första TV-intervju, nere vid Münchenbryggeriet strax efter spelningen på Accelerator. Det starkaste minnet jag har därifrån är att han började typ tre på dagen och att massa kompisar inte hann in. Men han hade faktiskt spelat en gång tidigare i stan, på nån sorts seglarfestival vid Skeppsbron. Då startade vi vad som med all sannolikhet var Stockholms allra första Håkan-allsång live. Ännu någon månad tidigare hade jag själv intervjuat Håkan för Bomben, och vi blev vänner ganska direkt. Eller vi hade ju festat ihop en hel del mycket tidigare än så, men då pratade vi ordentligt för första gången. Det var ett fint samtal. Och det är kul att se att Håkan inte förändrats nämnvärt varken utseendemässigt eller i hjärtat sen dess.

The Ark däremot har blivit några år äldre sen Emmaboda 2000. Smala, snygga, välfriserade, unga mods, med en "It Takes A Fool To Remain Sane" som faktiskt kändes lite småtam såhär i backspegeln, när man sett och hört den inför bortåt 20 000 pers på Hultsfreds Hawaiiscen.
Och The Strokes! Med min Bomben-rubrik "Det bästa sen Beethoven" som ett av citaten som fick illustrera den enorma hypen våren och sommaren 2001. Den rubriken var förresten återanvänd från världens första bob hund-intervju i vårt gamla fanzine nowhere sommaren -93.
Sådär håller jag på och tänker, minns tillbaka, låter nostalgidrömmarna vandra iväg, och känner mig dels som en gammal gubbe som går igenom sitt liv på dödsbädden, dels lite lycklig och nästan stolt nånstans för att jag fått vara med om så mycket. För att jag råkat befinna mig på så många "rätta platser vid rätt tidpunkt" i den senare delen av den svenska och till viss del även utländska musikscenen. Om man nu får säga så utan att behöva bli en skrytande och känidsfixerad seriefigur?

Cardigans, Wannadies, Popsicle i Nilecity med pingisbollarna i ögonen, Robyn på Mejeriet i Lund, The Hives, Elliot Smith, Refused, Joe Strummer, Bear Quartets märkliga konsert på Nalen, Fugees, Prodigy i Hultan, Wu-Tang i Hultan (!), The Knife, Soundtracks totalflippade b-film från västkusten, Timbuk på Amiralen under Popstad Malmö, Hellacopters, White Stripes, Latin Kings, Sahara Hotnights, José Gonzales, Lady Sovereign, Broder Daniel i Hultan, BRMC, Looptroop ...Rubbet!
Jag var där och jag älskar att se alltihop igen och igen.

Magnus och Co har onekligen gjort ett mäktigt jobb genom åren.
Sen kan man såklart ha en del invändningar också. Det är lite väl mycket vit, manlig, rockmusik och lite väl lite av det mesta andra.
Men just inatt är jag bara mer än nöjd med en fem timmar lång resa down memory lane.

Och avslutningen med bob hund! En halvtimmes konsert från Mejeriet -96. Underbart att se. På den tiden såg jag dem säkert nån gång i månaden i snitt. De är verkligen fullständigt oslagbara live.
Precis som Magnus sa "ett av de bästa band som någonsin stått på en scen, och då menar jag fan inte bara i Sverige!".

Namedropping

Det var fint igår. Mycket folk, massor med vänner och bekanta, lagom mycket öl, gammal och ny indiepop och så Juvelen då förstås. På en hemmasnickrad liten scen framför DJ-båset stod Jonas och körde sina helt underbara små låtar. Jag tror, och hoppas, att han kan nå rätt långt framöver. Bokningarna väller ju in nu, och snart lär väl skivbolagen börja fatta också.
Jag droppar lite namn på kompisar som var där: Alice Eggers, Hanna Fahl, Aaron Eklöf. Martin Rosengren, Adrian, Mange Berggren och JD-maffian, Maria Taubert, Morty, Cissi, Elin, Johan Kinde, Marianne Wallnerström, Kitty-Mikael, Emma, Kim, Karin och Madde, Martin Kumlin, Bäcklin och så Jonas, Jonas, Putte Ponsbach och jag dårå.

Efteråt blev det en kort sväng på Grodan där Eric Prydz och Sebastian Legér spellade svettig house till dansgolvets mäktiga jubel. Träffade Per Hagman där också, länge sen man såg honom på stan.
Och sen Spyan såklart dårå. Fattaru-klicken kom dit efter sin releasefest som tydligen varit FET enligt Linus. Lite hiphopdans, lite mingel, lite bärs. Sen hemgång redan (!) vid halv fyra, för att komma upp vid tio idag och jobba/fixa lite saker.

Träffade Kinde igår ja. Han ska alltså vara med i Melodifestivalen med Lustans. Det är fan rätt stort ändå. Och det ger mig väl en anledning att följa hela den där cirkusen i vår för första gången på typ 20 år elle nåt. Johan sa att han tror jag kommer gilla låten, att den är lite PSB/"Always On My Mind"-aktig sådär.
Ska bli roligt att spela med honom imorrn på Spy Bar.

Det är riktigt pissväder ute nu. Inte en blå fläck så långt ögat kan nå. Jag tror nästan jag stannar inne framför TVn ikväll. Chips och läsk och Musikbyråns mastodontlånga 10-årsprogram.
Vi får se.

För övrigt kom vår lilla musikmaillista MosDef på sjunde plats bland musikens makthavare i nya Bon. Det är ganska kul. "Den rikitga elitlistan".
Sundevall toppade klubbkategorin. Mustafa Can blev årets media och Sigge årets bloggare. Min brolla kom på sjätte plats i sistnämnda kategorin också. Och Quetzala kom femma i musikdelen.
Jag är lite svag för såna där listor, speciellt när det är många bekanta med och så.

Nu var namndroppandet över för den här månaden.



Gud, jobb, juveler och så den självklara spyan

Sådär ja! Nu har jag snackat med Hammarbys och hela Allsvenskans skytteligaledare Paulinho inför matchprogrammet på måndag, samt skrivit en liten krönika till detsamma.
Pållen var snäll, riktigt lätt att prata med. Vi snackade om skador, om självförtroende, om tränare, om anfallspartners, och givetvis lite om Gud också. Paulinho tror på Gud. Jag tror på Hammarby. Det är nog ganska likt egentligen. Söderstadion är min kyrka som jag återkommer till så ofta jag kan. Hammarby är religionen som jag aldrig kommer svika. Och så vidare. Det blev lite det temat på krönikan också.

Annars har det hänt rätt mycket. Jag har fixat lite saker, både jobbiga och roliga. Fått ett jättegrymt jobb (inte på heltid alltså, men ändå). Det kommer ta en hel del tid till en början, och det kommer synas och märkas ordentligt om knappt ett par veckor ungefär.

Har fixat med ljudgrejerna till Juvelen-spelningen på Sally imorrn. Kommer bli grymt! Hoppas verkligen att det blir mycket folk där, det borde det rimligtvis bli med tanke på hur mycket snack det har varit, och att det ju faktiskt är alldeles gratis.

Nu ska jag ut på nån sorts gratisfest, sen blir det som sagt Carmen och Spyan.
På lördag spelar jag förresten på Spy Bar igen. Såhär skrev de om det i sitt utskick imorse:

Vita baren: Sebastian säger ofta att Vita baren ska vara lite lugnare än de andra delarna. Ett ställe där man kan ta en drink, prata och kanske till och med inte dansa. Denna kväll kan han dra något gammalt över sig, för Gustav Gelin och Johan Kinde kommer spöa skiten ur allihopa med bästa discon, glamrocken och allsångsindien.

Det kommer bli bra kvällar. Ikväll, imorrn och på lördag!


Min rymd

Jag vet att det är typ två år försent, minst, men jag måste ändå bara berätta om det:
Jag har blivit en Myspace-torsk!
Av någon anledning (först nån bugg på datorn, sen bara lathet vad vet jag?) så dröjde det ända till härommånaden innan jag äntligen skaffade mig ett eget Myspace-konto, men exakt sedan dess har jag varit hooked. Totalt.
Nu sitter jag uppe till gryningen och surfar runt på det oändliga nätverket. Det geniala är att allt och alla verkligen finns där. Från Madonna och Homer Simpson till Kungliga Konstpistolen och nåt gammalt ragg från Bondens ljuva 90-tal. Från Fontän, Meatboys och Uffie till nästan alla mina bästa vänner och ytliga bekanta, i hela världen bokstavligen.
Jag hittar ny - gratis och helt legitimt nedladdad - musik exakt hela tiden, och återupptäcker samtidigt en massa gammalt, och dessutom känns communitydelen så mycket mer avslappnad och eh... vuxen (?) än till exempel Skunk, Helgon eller Friendster.

Ikväll blir det nog en sväng till Carmen för att fira en polare som fyller år, och sen antagligen grymmaste Göteborgsbandet Studio live på Spyan.
Och imorrn är det Sally på Centro igen, med självaste Juvelen live!
Studio och Juvelen - två av de största, och mest välförtjänta, Myspace-hyperna i Sverige just nu.
Och båda konserterna alldeles gratis, precis som Internet alltså, haha.



Det börjar bli lite larvigt nu...

Det börjar faktiskt bli lite larvigt nu. Jag har givetvis haft ett ganska stort mått av skadeglädje, samtidigt som jag hyst ett ännu större förakt för mångmiljonärstanterna i regeringen som dubbelmoraliserat, ljugit och snålfuskat till sig småpengar genom att utnyttja det system de blev satta att ansvara över.
Att ha en kulturminister som aktivt vägrat betala TV-licensen kan vara okej (rent moraliskt) så länge hon gjort det som en uttalad politisk handling, och sen stått upp för det och därefter lagt ner hela public service-tänkandet.
Givetvis hade det varit en samhällelig katastrof, men hon hade ändå varit stark och stått för sin politik och sina åsikter. Nu blev hon bara en snål överklasstant som fegade ur efter att ha blivit påkommen med handen i syltburken.
Och Borelius orkar jag knappt gå in på alls. Mer verklighetsfrånvänd och förljugen gammelmoderat är det nog svårt att hitta.
Men när det börjar blåsas upp löpsedlar och debatter i vanligtvis relativt seriösa medier om att nye finansministern har betalat en barnvakt några tusen svart genom åren - då har det faktiskt gått till överdrift.
Petimeterrättvisa och hundraprocentig laglydighet är bara larvigt.
I så fall ska alla straffas som gått mot röd gubbe, pratat mobil i tunnelbanan och nån gång druckit alkohol innan de fyllt arton.
Visst, det är naturligtvis en jätteskillnad på en finansminister och oss vanliga dödliga. Vi har inte ansvar för den ekonomiska politiken i samhället. Vi behöver inte föregå med gott exempel och alltid visa oss perfekta, det måste kanske en minister. Men alltså, barnvakt.
Tänk er själva, hur skulle det gå till rent praktiskt?
"Oj, ikväll måste jag jobba över några timmar, jag ringer Anna i grannhuset o frågar om hon kan ta hand om barnen några timmar för en hundring eller två".
Du som klagar högt på det här borde kanske tänka igenom ditt liv om du aldrig nånsin har klippt gräset åt morfar för en femtiolapp? Hjälpt en polare att flytta och fått några hundra som tack? Bett en bekant som är frisör/kock/DJ/målare att klippa dig/laga din bröllopsmiddag/spela skivor på studentfesten/måla om ett rum?
Det handlar om såpass små pengar att jag tycker det bara blir ett läskigt kontrollsamhälle om man måste redovisa exakt vartenda öre...

Men som sagt, det är ju ganska roligt att Regeringen Reinfeldts första två veckor vid makten har börjat så bra...
Sen tycker jag vi alla borde ägna vår uppmärksamhet åt finansministerns budget som presenterades igår. Där har vi något verkligt allvarligt att oroa oss över.




Weekender - Goin' out, have a good time!

Jahapp, så var det fredag igen då. Helg. Trängas med svennar, bli dyngrak, kung i baren, köa, tjafsa med vakter, hundra nattliga telefonsamtal till och från alla man inte borde prata med alls...

Var på Pet Sounds Bar igår och gjorde Popquiz. Vårt lag (samma som i fredags, dvs jag och Terry och Hanna) kom åtta av runt tjugo lag. Vi slarvade rätt mycket och hade bara typ sex poäng upp till andraplatsen. Vann gjorde Mange Högmyr och Peter Ejhedens lag rätt överlägset. Och fyra kom Talib/Virtanen som för kvällen gästades av ingen mindre än Ryan Adams! (Han tog en Elliot Smith-låt, men inte så värst mycket mer, enligt Talib).
Kul var det hursomhelst. Sen blev det en kort sväng till Riche, och en ännu kortare sväng till Spy Bar, innan det blev nattbuss hem och sova...

De preliminära planerna är som följer.
Fredag:
Först jobba/skriva lite, sen vid kvällningen kanske hänga lite med några vänner, antingen hemma på någon förfest eller på nån soft bar/pub nånstans på söder förslagsvis. Vi får se.
Vid nio ska jag hursomhelst vara på Mosebacke för att spela bästa dansgolvsvältarindien ihop med Baba-Peter Ryckert på nya klubben Back To Basics.
Mange och Co som arrar är ambitiösa och duktiga, så jag tror med säkerhet att det kan bli alldeles toppen!
Med lika stor säkerhet tror jag att jag efter två lär hamna på Spyan, som vanligt. Playboy-Marse och Jesper Kling lirar i Vita Baren vilket borgar för urspårad rockdisco, knäpp elektronika och en massa annat fint. Och så är det ju såklart Nacht inne i Victoriasalen som vanligt. Och som alltid brukar det ju leda till dekadenta och alldeles för långvariga efterfester med blod, svett och tårar. Bokstavligt talat.

Lördag:
Vara bakis halva dagen, eventuellt kanske gå och se Hammarby Handboll mot Kozina i Champions League på Hovet, men det lär ju inte bli så om jag känner mig själv rätt...
Klockan åtta är det releasekalas på Debaser Medis för my man Terrys dubbelskiva "Svensk Indie 1988-2006 - En Kärlekshistoria", som jag tror jag eventuellt var med och tipsade om lite låtar till häromåret. Antar att det kan bli en och annan gratisöl där, innan det vid tio bär iväg till O-baren.
Ska försöka hinna med att äta en grym Sturehof-middag innan jag börjar spela skivor. Brukar dröja till sisådär halv tolv innan folk kommer, men då smäller det och sen är det bardans, allsång, shots och allt sånt som hör O-baren till. Ska bli kul!
Sen lär det väl bli en repris på fredagsnatten troligen, eller inte.

Söndag:
Softning deluxe, alternativt lite söndagshäng på Carmen/Kvarnen om man inte är alltför trasig. Söndagshänget är ju egentligen det bästa hänget på hela veckan.

Holla back - Houellebecq!

elementarpartiklarna

Ibland är det kul att känna mycket folk och ha en hyfsat välläst blogg. Som nu till exempel, då en kompis på filmbolaget Non Stop Entertainment har gett mig 20 biljetter till filmen "Elementarpartiklarna" som har premiär nu på fredag.
Filmen är baserad på Michael Houellebecqs roman med samma namn, och jag kan givetvis inte säga nej till det!

Houellebecq är en välläst, omdiskuterad och kultförklarad fransk författare som gett ut fem böcker, som alla finns på svenska. Själv har jag faktiskt inte tagit mig tid att läsa någon av dem ännu, även fast jag många gånger har planerat att göra det, och läst en hel del om böckerna.
Han verkar onekligen ha en hel del intressant att säga.

Såhär beskrivs filmen i pressreleasen:
---
Handling
Sexuell frustration och självdestruktivitet förenar
halvbröderna Michael och Bruno som båda präglats av
relationen till sin frånvarande och frigjorda
hippiemamma. Den inåtvände och vetenskapligt briljante
Michael säger upp sig från ett prestigefyllt jobb för
att återuppta sin genforskning men klarar inte av
känslomässiga eller fysiska relationer. Ett möte med
ungdomskärleken Annabelle knuffar honom dock tillbaka
till människornas sfär. Litteraturläraren Bruno
brottas med hämningslösa sexuella fantasier som han
försöker omsätta i verkligheten samtidigt som han
skriver raspolitiska pamfletter.

Elementarpartiklarna är en skarp betraktelse med
komiska undertoner över vår samtid, om två halvbröder
där den ene kämpar för att tillfredställa sin begär
och den andra för att utrota dem. Filmen bygger på
författaren Michel Houellebecqs kontroversiella
genombrottsroman och tävlade om Guldbjörnen vid
Berlins filmfestival 2006, där Moritz Bleibtreu också
vann pris för bästa manliga huvudroll. I de andra
rollerna återfinns bland andra Franka Potente (Spring
Lola, The Bourne identity), Christian Ulmen och Nina
Hoss (Den vita massajen).
---

Och här finns en trailer:
http://www.fanbay.se/buy/index.asp?movie_id=1549&company_id=39

Det enda ni behöver göra för att vinna är att dra iväg ett mail till gurkbasurken@hotmail.com och skriva det roligaste rimmet ni kan komma på som innehåller antingen orden "elementarpartikel" eller "houellebecq", eller båda två.
De tio fetaste rimmen vinner två biobiljetter var. Men kom för böveln ihåg att skriva er postadress och så vi kan skicka ut plåtarna till dig!

(Oj vilka flashbacks jag fick till alla gamla Bomben-tävlingar jag brukade göra nu, haha).

Lycka till!

Nej, det här är ingen fotbollsblogg, egentligen

Jag kan bara inte låta bli att skriva om fotboll idag igen, men om man ägnar fyra-fem timmar av ens kväll åt något, och dessutom delvis fryser häcken av sig på kuppen, så är det väl ganska naturligt ändå.

Var först på Söderstadion ihop med självaste Redaktör Slätt. Såg vad som skulle varit en reservlagsmatch mellan Hammarby och Assyriska, men där Bajen av nån anledning representerades uteslutande av HTFF-spelare. Lite märkligt med tanke på att det är speluppehåll och vi har många som nog skulle behöva lite matchning, samt dessutom två stycken provspelare som man väl verkligen borde vilja se i någotsånär riktiga matchsituationer.
Hursomhelst blev vi kanske dryga femtio personer på läktaren bjudna på riktigt underhållande fotboll stundtals. HTFF lekte ut Assyriska i andra halvlek. Matchen slutade 6-2, efter bland annat tre mål av matchens överlägsne lirare Sebastian Castro-Tello. Killen har verkligen grym teknik och väldigt fin bollbehandling, men han saknar dessvärre mycket i snabbhet och kanske även lite i positionsspelet. Det håller mot ett motstånd som Assyriskas reservlag, men inte fullt ut i A-laget ännu tyvärr. Tänk om han vore lika bra i Allsvenskan, det skulle vara en dröm!
Övriga som jag imponerades av var yttermittfältaren Victor Rodriguez, den evige målsprutan Alagie Sosseh samt provspelande mittbacken Mtaka Simba.

Stelfrusna i huvudstadens blåsiga höstkyla begav jag mig iväg hemåt för att komma exakt till matchstart i landskampen, där Island chockstartade med att göra mål redan efter fem minuter, och där Kim kvitterade med Kennedys gamla Super-Mario-frispark bara ett par minuter senare.
Kul att se Kim få självförtroendet tillbaka, och dito med Chippen, Petter Hansson och till och med Sidleds-Danne. Sverige har vunnit allt de kan vinna i EM-kvalet nu, men ännu inte mött varken Nordirland eller Danmark, som just nu (tack vare Spaniens misslyckanden) ligger tvåa och trea i gruppen. De mötena får vi vänta på ända till i mars, och då kanske vi har ett delvis nytt landslag igen.
Kanske är Zlatan tillbaka då efter att divalaterna och tuppfäktningen har molnat en smula? Kanske har nån övertalat Henke att fortsätta igen? Kanske är halva laget skadade än en gång, och andra halvan avstängda av Lasse Lager för någon ordningsstörande förseelse? Kanske består mittlåset då av Max von Schlebrügge och José Monteiro? Kanske får Bajen göra som den där gången på fyrtiotalet eller när det nu var, och låta en helt grönvit startelva (så när som en person?) representera Sveriges färger?

Vi lär inte kunna räta utt ett enda av de frågetecknen på bra länge, så nu tänker jag nog inte bry mig nämnvärt om landslaget på nästan ett halvår igen.
Till dess sitter jag väl här med min snörvlande höst-näsa och fortsätter lyssna på Juvelen då.


Om trovärdighet

Nu ska vi snacka lite om trovärdighet. Mycket handlar om det nuförtiden.

Innan valet pratade folk om hur bra det skulle bli med lite nytt blod i grytan (eller ja, kanske inte riktigt just så, men ni hajar).
Så, nu har vi fått vårt efterlängtade regimskifte. Nu har de nya moderaterna, Stureplanscentern och de andra två gammelkonservativa kärnfamiljspartierna äntligen tagit över efter maktfullkomliga och betonghäckade sossar som suttit alldeles för länge.
Och Regeringen Reinfeldt har inte ens hunnit börja regera innan de tappat så mycket trovärdighet att till och med George Costanza på sitt bästa importer/exporter-humör skulle framstå som Moder Teresa själv.
Cecilia Stegö Chilò är en gammal nyliberal Timbro-VD (som först alltså inte ens visste om att hon även blivit idrottsminister) som har blivit kulturminister. Hon ska alltså ansvara bland annat för sånt som TV och radio. Då kommer bara ett litet problem - hon har själv inte pröjsat licensen på de senaste sexton åren.
Trovärdighet?
Hur man nu ska förklara för vanligt folk att det är viktigt att betala sin licens är lite svårt för mig att förstå. (Och bara för att jag vet att det kommer komma upp i kommentarerna så jag berätta att jag själv inte heller betalat TV-licens särskilt ofta, troligen nästan aldrig, men det beror mest på att jag nästan uteslutande bott i andrahand. Och för övrigt har jag inga planer på att bli kulturminister heller.).
Nu framkommer det att hon vägrat betala av ideologiska skäl, och att hon menat att hon själv vill bli åtalad för det.
Om det stämmer så har hon ändå en viss respekt av mig för sitt civilkurage, och sitt motstånd mot lagar hon inte tror på. Men jag blir samtidigt helt livrädd för att en människa som så uppenbart föraktar hela begreppet public service ska sitta som kulturminister de kommande fyra åren.
Fast hon lär nog tvingas avgå rättså snart.

Maria Borelius är en annan minister som kan komma att avgå innan hon knappt börjat.
Hon ska ansvara för handeln och har själv handlat med svart arbetskraft under en lång period.

Jag kan tycka att det inte är någon större katastrof, alla människor har rätt att fela ibland och de flesta har nog på ett eller annat vis kommit i kontakt med svartjobb då och då.

Det som däremot gör att jag tappar all trovärdighet för Borelius är naturligtvis hennes genomvidriga uttalande om att hon inte skulle haft råd att ha barnflicka annars.
Hon och hennes man tjänade alltså över en miljon om året ihop under den aktuella perioden, mer än dubbelt så mycket som vanliga medelsvennsons.
Och dessutom tror jag inte direkt att en barnflicka inte anses som det mest livsnödvändiga för existensminimum, jag har bestämt för mig att det finns något som heter dagis.

Det jag blir upprörd över är alltså inte sakfrågorna i sig. Precis lika lite som när Mona Sahlin råkade pröjsa en Toblerone med skattepengar back in the days.
Det är den sjuka inställningen och åsikterna bakom som vår kära nya regering verkar ha.

Några andra som brast betänkligt i trovärdighet igår var Svenska Fotbollförbundet.
Vid lunchtid meddelade de att Hammarby inte får tillbaka de tre poäng vi blev bestulna på efter skandalscenerna när folk stormade plan och sköt raketer på derbyt mot Djurgårn i slutet av augusti.
Åtta timmar senare springer publik med jämna mellanrum in på Råsundas plan, där världens populäraste fotbollspelare befinner sig.
Säkerheten hade brustit, sa man på Söderstadion.
Vad hände igår då?, frågar jag nu.

Och på vilket sätt brast inte säkerheten när jag gick in på Råsundas Norra under AIK-Öster för ett tag sen, utan att bli visiterad mer än ett kort drag på överkroppen?
Eller på Gais-Bajen två veckor efter "skandalderbyt" när jag helt utan någon visitation alls fick gå in på Gamla Ullevis risiga ståplatsläktare?
Vem säger att inte jag, och hundratals fler, hade kunnat ta med oss raketer och bomber då?
Och varför kan SvFF ena timmen säga att Söderstadion är godkänd ur säkerhetssynpunkt, för att timmen senare säga att säkerheten brast?
Det handlar uteslutande om otur för Bajen att vi råkade ha ett antal övertända, frustrerade idioter i vår klack den där kvällen.
Och det handlar om extremt bristande trovärdighet av Svenska Fotbollförbundet som inte följer sin egen logik överhuvudtaget...

Ute i världen händer det saker

I Nordkorea provsprängs det vad som med stor sannolikhet var en atombomb. I Washington står George Bush återigen och pratar om att fördöma och hämnas ett av världens mest stängda länder med kraftiga sanktioner mot civilbefolkningen. I Göteborg är det förortskravaller och dubbelmord. I Guatemala rasar en buss ner i en ravin. I Skövde bränns det ner dagis. I Moskva mördas en journalist bara för att hon vågat säga vad hon tycker och tänker. I Malmö gör fångarna på Kirseberg uppror. I Mexico går folket 45 mil för att protestera mot nya guvenören. I Somalia förklarar islamisterna krig mot Etiopien.
I Västerås vågar inte kvinnor gå ut ensamma på nätterna för att en eller flera män på cykel antastat och våldtagit. I Afghanistan fortsätter bombningarna dag ut och dag in. I Stockholm rånas värdetransporter än en gång. I Houston förbereder sig den förste svensken för att äntligen få komma ut i rymden. I svenska skogar går folk man ur huse för att döda älg. I Iran väntar sju kvinnor och två män på att bli stenade till döds på grund av äktenskapsbrott. I den svenska regeringen har vi fått en kulturminister som är nyliberal och inte ens visste om att hon blivit idrottsminister också på köpet, och en annan minister som vill tredubbla A-kasseavgiften. I Sudan fortsätter folkmordet på tiotusentals av jordens allra fattigaste människor. I västra Norge har ett flygplan kraschat med tre döda. I hela västvärlden sitter tjejer och skär tjejer sig i armarna för att de mår rent ut sagt förjävligt.

Och här sitter jag och skriver om fotboll.
Men jag kan inte rå för det bara. Sveriges match i lördags var så hoppingivande, så vackert disciplinerad och snudd på perfekt. Hela sekvensen på kanske tolv sekunder som börjar med att Tobbe Linderoth gör en idiot-räddning på mållinjen, bollen går till Bitter-Kim som spelar vidare den galet tända Chippen på vänsterkanten. Wilhelmsson går själv, driver bollen långt och i exakt rätt sekund slår han passen till Allbäck i boxen. Mackan, som i vanlig ordning knappt har märkts tidigare under matchen, gör som han brukar och levererar ändå. Och han gör det så iskallt och översnyggt att jag bara kunde skratta där framför TVn. Han skottfintar både Puyol och Casillas! En av världens bästa mittbackar och en av världens bästa målvakter snubblar bortkollrade till höger medan Allbäck går vänster och kolugnt bredsidar in bollen i tomt mål.
Det är så satans snyggt!
Det är fotbollspropaganda, och jag älskar det.
Visst, det är inte Hammarby, inte så jag får det där tvättäkta pirret i magen av kärlek. Inte helt på riktigt. Men det är fullständigt lysande och storslagen fotbollsunderhållning, och ibland kan det vara ganska underbart det med.
Imorrn är det dags igen, i ett vinterkyligt Reykjavik mot ett Island som torskade med 4-0 mot Lettland senast. Har inte lyckats ta reda på om Pétur är med, men om han är det funderar jag allvarligt på att hålla på hemmalaget. Underdogs är alltid lite vackrare också.

Ikväll är det en totalt oviktig fotbollsmatch på ett utsålt Råsunda. Ronaldinho och Co i det resande cirkussällskapet som kallas Brasiliens fotbollslandslag möter Equador. Varför matchen spelas i Sverige har jag inte riktigt fattat, men det handlar antagligen bara om nån sponsor som insett att de kan tjäna bra med deg här.


Haris, min hjälte!

haris
En syn jag gärna ser många gånger nästa år.

Har precis sett Superettan idag igen. Brommapojkarna - IFK Norrköping, på TV4 alltså, inte live ute på Grimsta.
Peking lekte ut BP med 5-1 och jag tror BPs drömmar om Allsvenskan suddades ut betänkligt idag. Det känns ganska bra. Jag ser som sagt väldigt mycket hellre Örebro eller Norrköping nästa år än lilla, meningslösa ungdomslaget BP.
Grymt roligt att se Haris Laitinen i kanonform. Han klackade, tunnlade, slog perfekta djupledspassningar och underbara skott, ja han var helt enkelt en ren fröjd att se.

Jag har alltid gillat Haris väldigt mycket. Minns när han skulle presenteras som nyförvärv i Bajen på
vår silverfest på Kolingsborg hösten 2003. Eftersom han var försvunnen när han skulle upp på scen så fick jag leta rätt på honom, och i ett hörn hittade jag en blyg liten kille som alltså just flyttats upp från HTFF och nu skulle bli lagkamrat med Alexander Östlund.
Sen var det både höga berg och djupa dalar i Bajentröjan ett par år. Småskador och bänknötande blev vardag, och utlåningen till Norrköping i vintras var nog precis vad Haris behövde för att komma loss. Få en självförtroendeboost, och en möjlighet att spela utan de där hårda kraven som vi fans nog är lite för bra på att ställa på Bajens spelare.
Han är fortfarande både liten och lite blyg tror jag, men han har utvecklats till en helt underbar fotbollsspelare. Kanske är det så att han bara håller god Superettan-klass, och inte har fysiken som krävs för Allsvenskan. Det återstår att se.
Hursomhelst så måste vi ta tillbaks honom till Bajen nästa säsong, allt annat vore tjänstefel!

Och snart är det visst en till fotbollsmatch. Ska bli kul att se Torres, Villa, Puyol och de andra världsstjärnorna i Spanien. Dock inte riktigt lika kul att deras motståndare råkar heta saker som Petter Hansson, Micke Nilsson, Daniel Andersson och Fredrik Berglund.
Inte direkt skräckinjagande namn. Inte direkt någon bra utgångspunkt för att ta sig till EM. Inte direkt Lasse Lagerbäcks drömsits just nu. Torsk ikväll och det blir verklig ödesmatch i Reykjavik på onsdag...



Ikväll: Musiknörderi på hög nivå!

Ikväll är det så äntligen dags igen för tävlingen som helt inofficiellt brukar gå under namnet SM i INTROLEKEN!

I ett litet hus på Radiohusets innergård sitter vi, trettio personer fördelade på tio lag. Jag brukar tillhöra de yngsta, och då är jag ändå trettio år. Det är rockjournalister, musikproducenter, gamla artister, DJs och skivsamlargubbar. Olle Palmlöf är domare.
Lag Bomben (eller "Vi heter Bomben men vi kallas för Beirut" som Linus döpt om oss till) består denna gång av undertecknad tillsammans med Terry och Hanna Fahl. Tror det är en rätt bra uppställning med tanke på att det är Lag Lutorna (Pär Hedmark, Janne Kask och Andreas Mattsson) som gör tävlingen denna gång, vilket borgar för mycket pop.
Tävlingen går till som så att konstruktörerna väljer ut 30 låtar, fem vardera från varje årtioende sen 60-talet och framåt samt fem helt valfria. Introt till dessa låtar spelas upp, kanske tio sekunder ungefär, och sen ska man skriva ner artist, låttitel och årtal.
Flest poäng vinner.
Jag har varit med tre gånger förut, och fått blandad utdelning. Vi har kommit såväl sist som någonstans i mitten. Hursomhelst brukar det vara galet svårt, galet nördigt och galet roligt!

Sally can wait!

"So, Sally can wait
She knows it's too late as she's walking on by
My soul slides away
But don't look back in anger
I heard you say"

Vi har sjungit allsång till den alldeles för många gånger redan, och vi vet ju alla att när vi blir tillräckligt fulla av alkohol och kärlek så kommer vi sjunga den igen och igen och igen.
Kanske redan nu på torsdag på Centro då Gustav och Jonas har bjudit in sin kära vän Alice Eggers för att hjälpa till och spela allt från gamla Tori Amos-albumspår till det allra bästa från K och Sarah Records via allt det där gamla vanliga.
Ni vet, sånt där som Stone Roses, Tough Alliance, Style Council, Ebba Grön och Babyshambles. Eller varför inte lika gärna Mates of State, Pavement, Waterboys, Johnny Thunders och The Field?
Nu börja ni förstå ungefär vart vi vill komma...

Popmusik i ordets vidaste bemärkelse, och utan några larviga prefix eller genrebestämmelser.
Bra musik helt enkelt. Indie, elektronika, twee, lo-fi, gubbrock, britpop, garage eller flunkbop - Call it what you want!, som Embassy sa häromåret.

Vi tycker hursomhelst det vore roligt om du ville komma och dela kvällen med oss på torsdag.
Sally kallar vi kvällen. Centro heter stället som vi håller till på, det är en helt grymt snygg bar som ligger på Regeringsgatan 66 (i hörnet vid bron ovanför Kungsgatan/Rigoletto typ).
Vi är där från 21 till 01, du får komma precis när du vill, utan att betala en spännn för att gå in och utan att betala halva skjortan när du beställer öl eftersom vi fått ner STÖL-priset till exakt samma nivå som självaste Debaser (gamla, inte nya dyra) har.

Alltså:
Sally på Centro, Regeringsgatan 66.
Torsdag 5/10, kl 21-01
DJs: Gustav Gelin, Jonas Markbäck, Alice Eggers.
Fri entré!
20 år (om ni råkar vara nåt år yngre så kan ni säga till oss så fixar vi nog in er ändå om ni är snälla).


Nu gör vi det här!

/Sally


Lite mer om klubbar än om fotboll dårå...

Okej, nu ska jag skriva om nåt annat än fotboll här. Vad sägs om att berätta lite om vad som händer på klubb- och bar-fronten i stan framöver kanske?!
Jo, det är nämligen som så att självaste "Nya-Spy Bar-gänget" har en ny bulle i ugnen och vattnet går vilken vecka som helst nu. Förlossningen är beräknad att ske på Dr Albans gamla bar som gick under namnet Stacy (och inget annat).
"Men, där ligger ju White Room?", tänker genast de i bratvärlden bevandrade läsarna nu.
Och det stämmer såklart att det gör, men det är ju bara ena halvan som de huserar på, och där ska de vara kvar vad jag vet. Det är i den andra halvan det ska hända, den som var Stacys (japp, där kom ett "s", helt grammatiskt riktigt) restaurangdel förut.
Inriktningen sägs vara techno. Med olika klubbar och koncept i gränslandet mellan electro, euro, disco och house kanske man kan gissa. Jag tror det kan bli hur bra som helst, såklart, jag älskar ju de där människorna och det mesta de tar i (utom Johan Mattssons AIK-halsdukar, sådär nu fick jag in lite fotboll här ändå).
För övrigt så har Liselott slutat som pointer och börjat ägna sig åt normala saker som att plugga och att umgås med sina vänner före tre på natten och utan att lyfta på röda rep för att de ska kunna kramas.
Det är nog bra för henne. Men eftersom jag själv är såväl röd, svettig, skäggig och låter bli att plocka ögonbrynen så lär jag väl få tjafsa lite med några av de nya vakterna ett tag till där.

Vidare så snackar alla hippa katter om Inferno numera. Där har jag bara varit en kort stund på nån gratisfest som inte var nån gratisfest för sisådär en månad sen. Snygg liten bar, nästan högst upp på Drottninggatan (i Strindbergs gamla hus, naturligtvis därav namnet), precis vid Grill. Grodan-Mattias är inblandad i bokningarna, vilket alltså borde betyda house och annan dansant musik av högsta kvalitet.

Turerna kring Tivoli fortsätter. Baba Sonic körde ju som bekant avslutning för en vecka sen, men idag kan man läsa på Kalendarium.se att Tivoli-personalen gör en Soundclash och fortsätter under Babas namn fyra onsdagar till, med indie-djs för hela slanten.
Känns väl sådär halvbra, tycker jag.

Kriiig heter annars den nya onsdagsindieklubben som tar vid där Baba och Ölrave slutade. Sunkmysiga festlokalen H62 är stället och bakom klubben står folk som bröderna Lång-Kalle och Ölrave-Pelle Josephsson samt Robert Brodén och nån mer, om jag uppfattat det hela rätt.

Själv hänger jag på Centro, O-baren, Riche och Spyan som vanligt. Alternativt på Carmen, Kvarnen, Debaser Medis eller Pet Sounds Bar. Söder och Stureplan, inte så jätteofta något annat.
Det har bara blivit så. Jag gillar väl grova kontraster istället för gråskala kanske. Sunk och glamour, fattigdom och lyx, ytterligheter istället för medelklasstristess.
Eller också är det kanske bara en simpel pose jag hittat på och lärt mig leva efter? Vad vet jag, jag har roligt hursomhelst, det är väl det enda som betyder något.

Underhållning eller livsstil?

Det har visst blivit lite debatt kring det där med att bland annat jag hårdslaktade ett skitlag som Trelleborg och deras återkomst till Allsvenskan.
Vi som håller på Ståkkholmslagen är tydligen dryga jävlar som "bara bryr oss om publik och pengar", och inte alls om hur många poäng lagen tar eller hur många landslagsspelare de fostrat.

Hela den här diskussionen känns lite absurd för mig. Ens klubbtillhörighet handlar ju knappast om hur bra laget presterar. Inte ett jäkla dyft. Jag blev bajare under tidigt 80-tal eftersom jag tyckte sångerna, samban, de grönvita flaggorna och tunnlarna på plan i slutspelsmatcherna mot Elfsborg och Blåvitt var så jäkla häftiga. Jag gick alltså på hela Bajenmyten med hull och hår. Men hej, det kan man väl få göra när man är sju år va?
Sen dess har jag följt Bajen som en del av min familj. Det är inget jag säger för att det ska låta lite ballt eller för att få kredd som en hardcoresupporter. Det är sanning och det är nog inte så himla lätt att förstå alltid för nån som aldrig haft ett eget lag att brinna och gråta för. Jag var på väg att skriva dö, men där går nog gränsen även för mig om man ska vara helt ärlig här.
Skulle jag börja hålla på Halmstad eller Elfsborg bara för att de råkar ha fostrat fler spelare i dagens A-landslag? Det verkar ju faktiskt helt bananas.
Jag hejar inte på Hammarby för att de är bra eller dåliga. Det är fullständigt oväsentligt för min kärlek till klubben. Precis som de flesta nog skulle fortsätta älska sin pappa eller bror även om de gjorde bort sig och betedde sig illa stup i kvarten.
Jag följer Hammarby oavsett om de ramlar ner i ettan igen, och oavsett om jag får stå och huttra på Skytteholm eller i Nyköping mitt i vintern bara för att se en litauisk provspelare som ändå aldrig får chansen.

Klubbkänsla har ingenting med framgång att göra. Det gäller precis lika mycket för mig som för miljontals andra fotbollssupportrar ute i världen, oavsett om de fötts till att hålla på Cardiff City, Napoli eller Degerfors.

Det är skillnad på fotboll som underhållning och fotboll som livsstil, identitetskapande, gemenskap, call it what you want som Gaisarna i Embassy sjunger.
Jag kan uppskatta, till och med älska, att se Real-Athlético bara för att det är en helt grym fotbollsmatch, utan att bry mig nämnvärt om lagen på ett personligt plan. Eller Iran-Angola i VM för den delen. Men det kan aldrig någonsin ge mig den känsla som Hammarby skapar bara genom att finnas till.

Det finns bara en - Sebastián Eguren!

På väg från Söderstadion ikväll - med ömsom tunga ömsom lätta steg efter ännu en match som Bajen haft greppet om men inte kunnat bärga hem fullt ut - snackade jag och Lasse om Eguren.
Vi försökte komma på om det har funnits någon enskild spelare som varit bättre i Hammarby de senaste åren, och kunde faktiskt inte hitta någon just då.
Nu när jag fått tänka efter lite så kan jag väl medge att Lasse Eriksson nog var ännu ett strå vassare under guldsäsongen 2001. Kanske var även Kennedy snäppet bättre under sina allra bästa dagar, liksom Pétur silveråret -98, och möjligen också Dan Sahlin i slutet av 90-talet.
Annars får man nog gå tillbaks till bröderna Ohlssons dagar på plan för att hitta nån viktigare kugge i Bajenmaskineriet.

Om vi gör som gnagarna gjort de senaste sju åren och skiter i den här säsongen nu, trots att det råkar återstå fem omgångar, och istället tittar fram emot nästa år. Då kan det bli nånting riktigt stort av Bajen.

Behåller vi de osäkra korten (PFO, Eguren, Pétur och Covic) kan vi mönstra en skadefri startelva i premiären i vår som ser ut såhär:

Målvakt: Ante Covic
När han hittar tillbaks till sin form från innan VM kommer han bli en stormålvakt igen. Behövs dock ett bra komplement, då Benny har en hel del kvar att bevisa.

Backlinje: Fredrik Stoor-Pétur Marteinsson-Max von Schlebrügge-David Johansson 
Grymt stabilt, nu när både Stoor och David visat hög klass under hösten. Och reserver som underbare José Monteiro, Dubbel-Gunnar och ett löfte som Isak Dahlin bäddar för åtminstone en gnutta andrum även om skadehelvetet bestämmer sig för att fortsätta nästa år med.

Mittfält: Petter Furuseth Olsen-Mikkel Jensen-Sebastián Eguren-Jeffrey Aubynn
Enormt högklassigt, och bättre än jag vågar drömma om. Riktigt bra backup finns i namn som Erkan Zengin, Lolo Chanko och återvändande Haris Laitinen som enligt Pekingfansen varit strålande i år. Dessutom finns löftet Sebastian Castro-Tello som jag nog ger minst ett år till innan han blommar ut ordentligt.

Anfall: Paulinho-Petter Andersson
Kan bli lysande om de får lite tid att spela ihop sig. Backupen i form av Nhleko och eventuellt Pablo är aningen tunn. Där behövs förstärkning, som vanligt alltså. Mr X, vem är du denna gång?

Och en annan Mr X som vi undrar mycket över i Bajenland för tillfället är givetvis vem som ska leda laget framöver. Vem som ska axla Linderoths korta mantel och knyta en halsduk av den?
Hasse Backe? Sören Åkeby? Roland Nilsson? Torbjörn Nilsson? Tord Grip (nä!)? Kjetil Rekdal?
Mitt grönvita hjärta säger en, två eller tre av den gamla SM-finaltrojkan från -82; Peter Gerhardsson, Thomas Dennerby och Thom Åhlund.
Men hjärnan säger Hasse Backe. Jag är så gammal att jag minns (om än vagt) förra gången han tränade Bajen. Då gick det väl inte sådär jättebra direkt, men nu har det gått nästan tjugo år och världen ser ganska annorlunda ut för såväl Hans som hans gamla klubb.
Det rimliga är väl dock att det blir nåt halvdassigt namn i stil med Erik Hamrén eller, eh, Anders Grönhagen kanske?


***
För övrigt får ni gärna läsa min senaste matchprogramskrönika, som handlar om kärleken till ett lag som reste sig ur askan i elden på en arena i Solna häromdagen.
Den skrevs på en knapp halvtimme under en extremt bakfull och stressig morgon, men är nog ändå (eller kanske just därför?) bland de få krönikor jag faktiskt kan tycka är ganska bra såhär lite efteråt.
Den finns (på sidan 28), tillsammans med resten av Bajenbladet, i en PDF-fil som du hittar här:
http://www.mypaper.se/show/mp_fotboll/paper.asp?pid=24536119134591



Happy When It Rains

Det regnar utanför fönstret. Det luktar rök härinne så jag måste ha öppet för att vädra lite. Det är kallt, men jag värmer mig med ett täcke, nybryggt kaffe och Jesus And Mary Chains "Darklands"-skiva. Var många år sen jag lyssnade på den senast, och jag hade kanske inte glömt hur bra den är, men åtminstone lagt den i nån sorts gamla-indieskivor-som-man-trodde-man-tröttnat-på-eller-växt-ifrån-fack. Jag kunde såklart inte ha mer fel. Den krossar fortfarande och får mig att må bra en sån här riktig pissmåndag i början av oktober 2006.
Jag har fått en bärbar dator av min käre far. Eller inte fått egentligen, fått låna på obestämd framtid. Det känns bra att kunna sitta i soffan, ligga i sängen, flytta runt lite varthelst jag har lust, och ha en egen dator att leka med. Det är inget modernt monster, bara en helt vanlig halvgammal Dell som pappa inte behöver just för tillfället så jag fick ta hand om den ett tag.
Sitter och skriver en massa nu. Det har varit ganska mycket skrivjobbande på sistone, vilket känns både bra och jobbigt. Mest bra såklart, om jag bara lär mig såna där banala saker som självförtroende och disciplin så.

Två tråkiga fotbollsgrejer till

1. Glömde att nämna skammen jag känner framför TVn när jag upprepade gånger hörde apljud från såväl Helsingborg-fansen (mot Blåvitts Samuel Wowoah) som Valencia-fansen (mot en Gimnástic-spelare som jag tror var Makukula), av den enda anledningen att de är mörkhyade.
Visst är jag medveten om att det händer titt som tätt både här och där ute i världen, främst såklart på Italiens mest  fascistflirtande ståplatsläktarsektioner (läs: Lazio).
Och egentligen förvånar det väl inte direkt att det är just på Olympia som de högerextrema krafterna från Lasermannens och Ian & Berts dagar lever kvar.
Men att ett relativt opolitiskt lag som Valencia har supportrar som "ughar" hemma på Mestalla är - oavsett om det händer överallt mest hela tiden - rent förbannat jävla tråkigt.

tjongavallen
2. Nästa år får Bajen åter åka till Tjongavallen och spela seriematch. Trelleborg blev ikväll klart för Allsvenskan och gör därmed ett tjugotal spelare, ledare, några spelarfruar och familjer samt en handfull fans lyckliga ända till april. Då är det nämligen dags att börja spela fotboll igen, och då kommer det gå som vanligt, det vill säga åt skogen.
Ni kanske tycker jag raljerar lite väl mycket nu? Men såg ni själva på Sporten då? Hur många fans var det som stormade plan och jublade? Jag kunde räkna till max ett dussin. Hur mycket publik hade de på denna "klassiska" match mot Åtvidaberg? 2620 personer exakt, det vill säga undefär lika mycket som Bajen har på sina försäsongsträningsmatcher mot Sundsvall ute på Skytteholm i februarisnön.

"Larvigt att bara prata om publik sådär", menar säkert folk som Jesper Högström (Trelleborgare och stundtals briljant fotbollsskribent) eller Carl Fhager (Hisingens egen kronprins som idag lockade exakt 1087 pers till Häcken-Gefle på Rambergsvallen).
Och kanske är det så, att det är fotbollen som ska räknas. Men bland alla snygga mål, underbara tunnlar, perfekta brytningar, intelligenta taktiska triumfer, omdiskutabla offsideavblåsningar och fascinerande stämplingar så tycker jag faktiskt att atmosfären runt plan har sin givna plats också.
Och trots att jag inte ens själv har satt min fot på Vångavallen än så är jag rätt säker på att atmosfären i Allsvenskan 2007 kommer bli lite tristare med Trelleborg. För att inte tala om hur det blir när Brommpojkarna går upp om en vecka eller två...
Tacka vet jag klassiska lag med trogen publik som Örebro, Norrköping och Sundsvall.


En fotbollshelg

Det har varit mycket fotboll i helgen. Av blandad karaktär och från åtminstone tre olika länder och ligor. Eftersom jag saknar tilgång till betalkanalerna så jag får nöja mig med det vanliga kabelutbudet, som dock inte är fy skam alls nuförtiden.
Har igår och idag sett större eller mindre delar av Helsingborg-IFK Göteborg, Barcelona-Athletic Bilbao, Cagliari-Inter, Real Madrid-Athlético Madrid samt just i detta nu Valencia-Gimnàstic.
Lägg till nypremiären av FC Z också så blir et rättså många timmar med det gröna fältets schack de senaste två dygnen.
Bäst var överlägset Madrid-derbyt ikväll, där Athlético inledde som om de fått amfetaminpilar skjutna i röven. Stenhårt tempo, grymt derbytuff stämning, massvis med gula kort och ännu fler ruffar och bensparkar. Guti låg nästan lika mycket som han stod upp. Maniche, Petrov, Seitaridis och Agüero var bitvis strålande i det rötvitrandiga bortalaget.
Real hade grova problem i de offensiva uppspelen, där det ofta blev missförstånd i sista passningen, och där Reyes väldigt många gånger sprang i sololäge förgäves väntades på passningar.
Kvitteringen i slutet av första halvlek var grymt orättvis, då Athlético hade 5-0 i avslut och ägde matchen totalt fram till dess.

Jag gillar verkligen det faktum att ett av världens största och rikaste lag, fyllt av galacticos och med en bänk bestående av superstjärnor som Ronaldo, Beckham, Robinho, Raúl Bravo och Cassano - att ett sånt extremt stort lag ändå inte kan dominera en match mot sina småbröder i huvudstadens andralag. Snarare var det ju faktiskt Athlético som var närmast segern på smockfulla Santiago Bernabeu ikväll.
Det är väl som det brukar heta lite av fotbollens charm.

Förresten så gillar jag verkligen spansk fotboll överhuvudtaget. La Liga är antaglien världens bästa liga, jag ser lite för lite av Premier League för att vara helt säker tyvärr, men att det är den mest underhållande kan jag nog våga påstå ändå.
Förra veckans stormöte mellan Valencia och Barcelona var en av de bättre fotbollsmatcher jag sett sen VM.

Jämför gärna med en halvbra Serie A-match som Cagliari-Inter. Där är tempot lägre, spelargnället  och filmningarna flerdubbelt, hårdheten densamma fast mycket fulare, läktarna bara halvfulla och framförallt så är fotbollen i allmänhet rätt mycket defensivare och tråkigare.

Då kan till och med lilla Allsvenskan glänsa till, med en match som Helsingborg-Göteborg igår. För även om det var lite väl mycket snedsparkar och tjongbollar så visade ändå en kille vid namn Henke Larsson en liten anledning till varför han fick kvällstidningskampanjer om att spela i landslaget medan hans kollega på Z fortsätter sätta dobbarna före målskyttet.

Svensk fotbolls andra Z-anknytning, FCZ, är som sagt tillbaka, och inte alls i samma klass som förra säsongen, tycker jag det känns som direkt. Tror det kan bero på att förra året fick karaktärerna sakta växa fram för oss tittare. Vi fick lära känna profilerna, se hur de utvecklades eller fortsatte göra dråpliga misstag och kasta ur sig oslagabara oneliners. Och vi lärde oss att tycka om dem, känna för dem, skapa en relation till, och med, dem.
Nu är de mediakändisar hela bunten, alla är fullt medvetna om det och då blir det dessvärre därefter också.  Lite själlöst och småmysigt, men utan det så nödvändiga hjärtat som var seriens signum förra säsongen.
Synd, men jag kommer såklart att fortsätta kolla ändå.

Och imorrn är det Hammarby-Malmö. Flera nya avstängningar, och det sägs att såväl Toni som Pétur sållat sig till de skadades klubb idag.
Det borde betyda att vi startar med PFO bredvid Pållen på topp, och ett mittfält med Jeff och Lolo på kanterna samt Eguren och Fisken centralt. Backlinjen är, så när som på Max, intakt sen derbyt, alltså David-Gunnar-José-Stoor. Och Ante är nog rätt given i mål ett tag framöver, efter Bennys tveksamma insats mot Blåvitt.
Bajen har för övrigt med stor sannolikhet en av de bästa ickedisponibla (skadade/avstängda) elvorna som Allsvenkan kan ha skådat på länge:
Målvakt: Saknas.
Backlinje: Sleyman-Marteinsson-von Schlebrügge-Saarenpää.
Mittfält: Zengin-M. Jensen-P. Andersson-E. Johansson.
Anfall: Nhleko-Piñones-Arce.

Sex av dessa är eller har varit A-landslagsmän i Sverige, Island respektive Sydafrika, och ytterligare en är given i U21-landslaget.

Det är Hammarby 2006 i ett nötskal. Vi har använt 27 olika spelare i Allsvenskan hittills i år.
Vinner vi imorrn är vi med och kämpar igen, det är en smärre bragd nästan efter all skit som har hänt.



hits