The Last Blogger in Town

Sådärja. Efter år av tjat så har min älskade, briljanta kusin Jonas äntligen startat en egen blogg till slut!

http://thelastjonas.blogspot.com/

Annars är det mest en massa jobb och en massa hemma-ångest just nu.
Mår inte helt jättebra, varken i magen eller i skallen, men det ordnar sig väl som allt annat, antar jag.

Ska nog gå iväg till den där rundpings-grejen på Studio Virtanen i eftermiddag trots allt. Bara för att jag är i smått sjukligt behov av att träffa folk. Och till stor del för att få träffa Emelie, Lång-Kalle och deras underbart söta lilla Hanna! 
Ska inte dricka en droppe av all gratisölen dock, det är ett löfte som inte ska gipsas.

Att komma hem ska vara en schlager

Det är alltid lite speciellt att komma hem till Stockholm igen. Oavsett om man bara varit borta några dar, så är det en befriande känsla att se Riddarfjärdens vy med Stadshuset vagt upplyst i vinternatten.


Om vi börjar bakifrån så vaknade jag vid Gullmarsplan nån gång vid halv fem (04.41 ringde jag taxi) imorse, efter kanske tre timmars sömn på Bajen Fans-bussen.
Då hade jag varit borta från stan i nästan exakt tre dygn.

Mötte upp mamma och Bosse kvart i sju i fredags morse, bilfärd ner till Jönköping och lite fika hos morfar innan begravningen i Marbäcks kyrka (ja, det är därifrån morfar - och alltså även de för er läsare här mer välkända kusinerna till mig, Jonas, Niclas och Lisa fått sitt efternamn). Begravningen var för min mammas kusins man, P-E, och det var fint där i den vackra Smålandskyrkan. Massor av hans elever från gymnasiet var där bland annat. Och en hel del släktingar jag inte träffat på länge.
Efter landgång, tårta, tal och kaffe blev jag körd till hotellet i Jönköping där jag mötte upp Richard och ett flak öl.

Efter ett par timmars babblande går vi ner till Bongo Bar, hälsar glatt på grymma Micke & Martin i baren. Richard tar Biggie Smalls Hamburgertallrik, jag tar DJ Krushs Nasi Goreng. Och bärs såklart.

Redan vid halv nio har vi ett bra dansgolv, och en samling indiefolk precis framför DJ-båset, som nog gillade när vi spelade Magnetic Fields och Pacific mer än när jag drog på "Two Princess" ett par timmar senare. Hmm, kan nog ha varit topp-fem selloutlåtar jag nånsin har kört (Revisor-Ewas 50-årsfest med Emelie icke inräknad).


Innan detta hade stället först nästan tömts för att runt midnatt fyllas på igen, vilket tydligen berodde på Happy Hour, respektive en Mando
Diao-spelning en bit bort.
Avslutar i vanlig ordning med "Don't Look Back In Anger" och får med oss halva bibelbältet i allsången.
Liten efterfest på vårt hotellrum med söt flicka, en inte lika glad storebror och några till.
Däckar väl vid fem-tiden nån gång, och vaknar precis lagom till frukost. Svullar hotell-buffé and I love it!

Möter min kära mamma igen och lämnar skivväska, kostym med mera till henne, för att slippa släpa runt på det.

Och vid tolv-tiden sätter vi oss på Krösatåget söderut. Det vida omtalade snökaoset i Götaland märkte vi inte ett jota av. Tåget rullade in på Malmö Central tre minuter tidigare än beräknat, och där satt ingen mindre (höh!) än min gamla Stockholmsprisutdelar-kompanjon Anna Book med en gigantisk blombukett och en kvällstidning.


Vi tar en bulle hem till Margret i Davidshall (vilket jag fortfarande inte riktigt fattar var det ligger egentligen, kan bara vissa delar av Malmö märker jag).
Grymt trevligt att träffa Magge, dricka öl, mediaskvallra och allt det där. Gick ner till ett kafé som firade ett år, tror att det heter Solde, där det bjöds på bärs och Gammel Dansk. Det senare kastades av Richard rätt i ansiktet på en kille utklädd till tomte. Han blev bara glad. Bara i Malmoe, barn. Bara i Malmoe.

Eftersom Tempo var fullbokat blev middagen istället förlagd till Restaurang Råå vid Möllan. Malmös bästa thailändare tydligen, och det kan nog stämma för det var grymt gott och trevligt verkligen. Ett par öl hanns det dock med på ombyggda Tempo, där de enda jag kände igen var Roger i baren samt Radio Dept-Martin. Tunnsått med cardiganer och äggstenar denna kväll alltså.

Nån gång vid ett-tiden styrde vi så våra steg mot KB. Kön var Kvarnen-lång, men eftersom det var Margrets vänner som spelade skivor gick vi före och in till champagneflaskor, ölglas och lyckligt tokdansande DJs. Självklart klättrar vi upp på DJ-båset där vi leker agitatorer och viftar runt. Vakt-George sa snällt åt oss, vilken jäkla klippa det är alltså! Ser ut som Hulk Hogan typ, och är tydligen nån sorts liv-vakt åt Zlatan när han är på hembesök i Rosengård om somrarna.

Joel, Måns och Helen dyker upp sent om sider och det blir vidaregång till svartklubben In Mission precis runt hörnet. Ett jäkla flängande som avslutas med att jag ska åka taxi hem till en tjej för att sova. Efter mycket möda får jag tag på en svarttaxi vars chaufför är så totalväck att han inte hittar till Triangeln ens, utan snurrar runt ute i Sofielund nånstans i en kvart. Jag är lite rädd, men det ordnar sig till slut och efter sedvanligt tjafs med Richard somnar jag till slut även den här kvällen.


Söndagsförmiddag. Telefonsamtal till Bajen Fans-Staffe, de är i Helsingborg nånstans och snurrar runt med bussen. Ett jäkla liv fast klockan bara är elva. Hem till Margret och hämta väskorna, på med
långkalsonger och Bajen-tröjor.
På Centralen möter vi ett gäng sponsors-gubbar, samt Kefa från kansliet. Vi sitter med dem på tåget över bron och får till slut tag på Staffe igen precis när vi anlänt till Köpenhamn. De står precis utanför och vi joggar dit, går på den svettindränkta, ölstinkande bussen med femtio Bajenfans som varit igång sen fyra på morgonen.
Snurrar runt i stan i säkert trekvart innan vi anländer till Parken ochhittar en irländsk pub där vi kan sjunga våra sånger, dricka vår öl och inte minst röka våra cigg i glada grönvita vänners sällskap.

Förväntningarna på matchen var inte direkt höga. Det här var en rolig resa mer än en fotbollsmatch, för de flesta verkade det som. Inte minst de spelare på plan som irrade runt i gröna tröjor av märket Nike och såg ut exakt som elva av spelarna i Hammarby.
4-0 hade mycket väl kunnat vara det dubbla. Förnedring och klass-skillnad mellan FCK och Bajen. Kul dock att se Eguren igen, och han höll bra klass ändå.
Däremot är jag ruskigt orolig för målvaktssituationen. Benny håller dessväre inte, åtminstone inte mot bra motstånd. Och Erland kanske inte hinner bli hel? Och även om han blir det så kanske han inte når upp till
sin bästa nivå ändå? Och även om han gör det så har han en backlinje där tre av fyra lirade med HTFF eller i Island för bara drygt två år sen, och den fjärde nyss blivit spelduglig igen efter lång skada.

Det ser inte bra ut helt enkelt.
Men sorgen i BF-bussen var överkomlig och mer öl införskaffades på båten till Helsingborg. Schlagerbaren öppnade. Sånger sjöngs, pisspauser togs och så någonstans innan Linköping ungefär sussade jag in lutad mot rutan och snöyran på E4an genom Sverige.


Plura Jonsson, en av de äkta hjältarna!

Som ni säkert redan vet så har Plura Jonsson startat en blogg. Han kallar den Svart Blogg och han skriver verkligen allt. Han lämnar ut sig själv, skriver personligt, detaljrikt, engagerat om allt som händer honom och hänt honom i livet. Om inspelningen av nya låtar, om livet ute i skärgården, om sina barn, om det dekadenta och extremt självförbrännande livet med fest dygnetruntåretrunt under alla de där dimmiga åren på 80-talet.

Och jag sitter nästan tårögd framför datorn, så bra är det.

Läs!

http://www.eldkvarnsvartblogg.nu/

Dags att slå in några öppna TV-dörrar

Jag sitter och jobbar, med TVn på som vanligt. Kollar på repris-sammandraget av "Godmorgon Sverige" nästan varenda dag. Mellan fyra och fem på eftermiddagarna får man en bra sammanfattning av några av de viktigaste nyhetshändelserna, kulturen, debatterna och sporten varje dag (och utan alla de eviga väderrapporterna man tvingas stå ut med på morgonen) . 
Ville bara ge lite props till ett bra, men nog ganska förbisett svenne-TV-program sådär. Det finns så jäkla mycket bra TV trots allt. Och då pratar jag om svensk TV nu, inte inköpta serier eller filmer. Men givetvis finns det enormt mycket skit också, vilket väl är att slå in en hel gympasal med vidöppna dörrar att säga, men ändå. 
Jag kan faktiskt inte fatta hur massor av mina vänner och bekanta - folk som normalt sett har jättebra koll och smak när det gäller musik, film, litteratur eller vad som helst -  nu sitter på sina helgkvällar och på allvar följer något så bisarrt som "Melodifestivalen" eller "Let's Dance".
När blev det intressant att kolla på gamla dansbandssångare sjunga tok-uppenbara rim om kärlek och smärta till hjärndött schlagerkomp? Varför ska man ägna sina dyrbara timmar åt det?
Eller ett gäng B-kändisar som iklädda gröna sparkdräkter ska lära sig dansa nån konstig dans man aldrig hört talas om förut. Det är ju fullständigt befängt att ens stanna mer än ett par sekunder när man zappar förbi det.
Då ska vi inte tala om "Saltön". Fullständigt pekoral. Manuset är katastrofalt banalt och så långt ifrån trovärdighet att man hela tiden undrar om det är en parodi man tittar på. Skådespelarna pratar styltigare än Kaliforniens guvenör, ljuset är blekt och hela serien kan bara överleva på en enda sak - svenskarnas omättliga behov av sommardrömmar, skärgård och havet.

Jag kan bara inte förstå vissa saker verkar det som. 
Satt hemma i lördags kväll och hade faktiskt tänkt ge Melodifestivalen en liten chans. Jag pallade kanske en kvart, sen bytte jag till "Den fantastiska Mrs Pritchard" istället, som väl är nån sorts andra klassens-Vita Huset/Commander In Chief, men ändå femton gånger bättre än svenska "Kronprisessan" som fullständigt oförståeligt blev nominerad till stora utländska TV-pris häromåret. 

Sen drog jag till O-Baren, åt jättegoda köttbullar, drack kaffe med avec och klättrade sen upp i den relativt nybyggda lilla DJ-hytten uppe på nån sorts liten balkong. Trångt och lite osocialt att stå däruppe, men jag fann mig i situationen och agerade nån sorts mässande pastor med allsång och högvolymsindiehits.
Ebba von Sydow log upp mot mig när jag spelade "Klubbland", och allt var sådär galet fint som det ska vara under ännu en fantastisk kväll på O-Baren helt enkelt.
En kort sväng på Spyan, sen hem och sova.
Blev lite söndagsöl på Söderkällaren och Kvarnen, men sen har, och ska, veckan bara innebära jobb.

På fredag bär det av på resa igen. Jönköping-Malmö-Köpenhamn med min vapendragare Richard Slätt. The only way is up!

Sommarskor i Södetälje

Man ska inte åka pendeltåg till Södertälje, sätta sig på en iskall plaststol endast iförd tunna Cheap Monday-basketskor, bara för att se sitt Hammarby förlora mot Gif Sundsvall med 3-0. Man ska inte det. Man får tår som inte tinar upp förrän efter fjärde bärsen på Annakhan minst fem timmar senare.

Det var en riktigt skitmatch igår. Men det är inget konstigt alls då Bajen är inne i en stenhårt period av tung träning under ledning av nye fystränaren Janne "Saddam" Mian. Vilket vi fick ett smått absurt bevis på när hela laget bara någon minut innan match ställde upp vid kortlinjen för att köra "Idioten".

Men det fanns några små värmande glädjeämnen trots allt.
Ett av dem heter Simon Helg och är blott 16 (!) år. Med en stundtals bländande teknik och kvicka löpningar på sin vänsterkant kändes han som en kille som kan riktigt långt om han bara utvecklas rätt. Och Simon Helg måste förresten vara den första spelare jag ser i ett A-lag med Hammarbymärket på bröstet som är född på 90-talet!
Det går framåt, minst sagt.

Charlie Davies var klart godkänd. Han fick en stor chans, men brände den då han blev brutalt påhoppad av en Sundsvallsback och gick i marken med ont. "Frilägesutvisning", skrek vi kanske 300 på läktaren. Frispark utan ens ett kort, menade domaren, som också i övrigt höll närmast Korpen-nivå. Han missade bland annat en solklar Sundsvalls-hörna efter en grym tippning av fullt godkände Bajen-keepern George Moussan.
HTFF-spelarna, som körde andra halvlek, imponerade avservärt mycket mer än A-laget förresten. Defensive innermittfältaren Chi Stoklassa är en annan kille att hålla utkik efter.

I övrigt var det mesta skit.
Men kul ändå att fotbollssäsongen är igång nu. Imorrn spelar Bajen mot IFK Mariehamn. Då är jag där igen, på nya träningsanläggningen Torvalla IP den här gången.
Och nästa söndag är det Royal League-match mot FC Köpenhamn, med mig och Richard på plats på Parken. Jävlar vad kul det ska bli!

Redan ikväll spelar jag dock på O-Baren! Och ja, du hinner komma dit även om du inte är en av nästan 6 miljoner svenskar som väljer att skita i Melodifestivalen.

Krog-nytt!

Det har blivit dags för Gurkbasurkens högst oregelbundna uppdatering om vad för nytt som händer på Stockholms krogar och barer egentligen.
Först två trista nyheter:

* Idag avslöjades sanningen i DN till slut. Om Centro, Crazy Horse, Victoria, Murphy's och de där övriga krogarna som helt plötsligt bara stängde en dag i höstas. Det var förresten den dagen som jag och Jonas skulle kört vår fina lilla barklubb Sally på Centro med Goesta som gäst-DJ.
Irländska ägaren, som jag bara hälsat på hastigt ett par gånger och faktiskt inte ens minns vad han heter, har nu flytt landet, tros befinna sig i Portugal. De 63 anställda i personalen har försatt krogarna i konkurs efter att ha uteblivna löner på totalt runt 3 miljoner kronor.
Trist att sånt här händer fortfarande i krog-Stockholm tycker jag. Men samtidigt så vet jag att alla krogarna har nya ägare, och lär öppna inom en hyfsat snar framtid igen.
Centros nya ägare ska enligt Putte Ponsbach vara toppen, och jag litar på Putte stenhårt i den här frågan.

* En annan krog som sägs vara på väg att försvinna är Marie Laveau. Söders nattklubbsdrottning dansade en sommar med fantastiska klubbar och fester som bland annat Paradise, Bangers n' Mash och Rekyl (samt faktiskt mitt alldeles egna 30-årskalas också!). Dessutom var både restaurangen och baren smått underbara, och tveklöst bland de bästa inte bara på Söder utan i hela stan.
Nu ryktas det från flera håll om konkurs och nedläggning även där. Jag har mailat dem och frågat, mailat andra folk som borde veta och frågat också, utan några som helst svar, så jag börjar tro att det nog kan stämma nu. Jävligt tråkigt isåfall.

Nu lite gladare tongångar:
* På Kungsholmen, denna gudsförgätna stadsdel - bakgatornas, Västermalmsgalleriornas och lådvinspensionärernas hemvist - har det återigen börjat ryktas om nya grejer. På Ramóns softa tapas-bar Capital överhördes (jag får skriva som om jag vill, det är min blogg!) ett samtal häromveckan om den briljante galningen Jocke Heinemans nya krog bara något kvarter bort. Det har ryktats mycket och länge. Hemlighetsmakeriet är stort, men om vi kan lita på den evigt skrattande Jocke - och det brukar man kunna efter succéer som bl a Snaps/Rangus Tangus, Metró, Isolée och Trash Bar - så lär nog det här bli grymt också.  

* Och bara tvärsöver gatan ligger Jakob Grandins och sisådär tvåtusen stockholmare tills sommarparadis Trädgården. Förra vintern/våren gjorde Jakob en ambitiös men tyvärr inte helt lyckad satsning på VinterTrädgården, där Bombens Dansklubb & Pianobar var en av beståndsdelarna. Det är svårt att få folk över Kungsbron i snöslasket minst sagt. Men nu verkar det som att det är på gång igen då populära hiphopklubben Rumble flyttar dit och öppnar nu i veckan som kommer!

* Och alltid lika hårt arbetande Jakob kör dessutom fest på hårt nysatsande Hotel Reisen ikväll, med påföljande efterfest på en av de där båtarna vid Söder Mälarstrand. Kan nog bli bra...


* Spyan har som jag snackat om förut en ombyggnad på gång. Trappområdet ska göras om som jag fattat det och en våning till ska öppnas, där det ska bli "gubb-vip-bar" med en önskvärd medelålder som ligger uppåt Terry-åldern nånstans.
Och Victoriasalen ska ju också ansikslyftas ordentligt, men kör vidare med Kleerups technoklubb de lördagar som återstår.

Nu drar jag iväg på harakiri i Södertälje!
Om vi inte hörs så spelar jag på O-Baren imorrn, då ska ni komma dit allihop!

Bastu, bärs, bloggande, bartenderlegender och Bajen

I tisdags - bastu och bärs med DetLjuvaLivet-Goesta/Eric och Richard Slätt. Det var många fina samtal under kvällen, även om det blev lätt rörigt ganska ofta på grund av de mångna dansk-inköpta ölen. Vad jag minns så handlade det mest om det gamla vanliga. Lite kärlek, lite fotboll, lite musik, lite bloggande, lite media, lite politik, lite annat. Och så spelade vi TV-spel. Jag slog vad med Richard om att Donkey Kong-spelet var från 1981 och inte 1988, vilket han trodde. Givetvis hade jag rätt. Givetvis sög jag dock kopiöst på att spela, som alltid. Dataspel är roligast när de ska lanseras på gratisfester.

Det blev rätt sent så jag sov på soffan där i Hägersten, och när jag lite lagom sliten stapplade neråt tunnelbanan i snöslasket på onsdagsförmiddagen träffade jag ingen mindre än Romantics-Peter!

Alla ni som är under 23 år, alternativt inte var stammisar på Metropolis de första åren, har nog ingen som helst aning om vem "Romantics-Peter" är. Men vi som tillbringade exakt varenda fredagskväll på det här årtusendets första par år inne i den så kallade "Filmbaren" på Södra Riddarholmshamnen 19, för oss är Romantics-Peter lite av en legend.
Det var därinne jag träffade och lärde känna massor av såna som kom att bli vänner, eller i alla fall polare. Pelle, Calle, Carin, Christin & Magdis, Ida, Emelie (fast det var nog ärligt talat nån meter strax utanför, på dansgolvet/i DJ-båset)... Det var därinne, och av Romantics-Peter, som man fick Jäger-shots, Fernet-shots och någon gratisöl för mycket ibland. Det var Peter man alltid hälsade på först på hela Mettan. Ja, efter vakterna och Maria/Anna-Karin i dörren dårå.
Men Peter jobbade bara där två år nånting, sen försvann han till fucking Mera vid Stureplan. Var barchef i kostym där under typ fyra år, men berättade på T-banan igår att han numera är restaurangchef på Broder Tuck.
Vi måste börja hänga där lite mer alltså. De kör konserter och en del rätt bra klubbar där nu och sådär, och har öppet till tre, vilket inte är alla Söderställen förunnat direkt.

Igår efter några timmars jobb blev det så en fika med Dana på String, och senare på kvällen Rodeo-festen på Björn Borg-butiken i Sturegallerian där det bjöds på champagne, bärs och drinkar i nån timme för mycket för mitt katastrofala omdöme...Hann dock med en kort men intensiv, och grym, Revl9n-konsert på Riche samt ett kort besök hos Kornél på Teatron innan jag tog sista tunnelbanan hemåt och sov som en duktig man.

Skippar Nitty Gritty-festen ikväll, måste ta det lugnt, och måste vara i form för morgondagens strapaster som innefattar bland annat årets första Bajenmatch för min del. Mot Giffarna Sundsvall. Utomhus. I minusgrader. I Södertälje...
Jag är, tro det eller ej, ruskigt pepp ändå. Har längtat så jävla mycket!

En indieflicka är född!

Freja ringde precis och berättade att världens bästa Emelie har fött en dotter för bara några timmar sen. Hanna heter hon. Lång-Kalle är fadern.
Om sisådär 18 år kommer hon äga stan, kom ihåg var ni läste det först!


Lazy Sunday

Igår: Bakman, Dubbelbokning på Weekday, sömn, Söderkällaren, Melodifestivalen, Lustans ut - Ark vidare, Berlin, också dubbelbokat (!) men vi spelade ihop, funkade bra, åt mycket god mat (krabb-frestelse, rostbiff på ren mm), drack öl ur stora stövelglas, ett par järn, rökte med Goesta, hälsade på Skräpclownen-David, snackade musik med gubbarna. 23.00 spelade vi "Now She Sleeps in a Box in the Good Soil of Denmark" på båda sidor Skånegatan. Fint. Avslutade tre minuter i ett med "You'll Never Walk Alone". Drog till Ace en sväng, mötte David & Mattias mfl. Dansade lite house. Drog till Spyan. Hängde i Vita en halvtimme. Trött. McDonalds. Hemgång. Sömn.
Det var allt det.
Skönt att inte vara ute till efter fem för en gångs skull. För hur bisarrt det än må låta i många av era öron så hör det inte till vanligheterna att jag kommer hem före fyra en helgkväll...

Kollat lite på Torino-Reggina idag. Läst DN i två timmar. Ska nog kolla Barca snart också, sen kan det eventuellt bli ett par söndagsöl. Imorrn och hela veckan är det stenhårt jobb som gäller igen.


Vi kommer att dö - samtidigt du o jag!

En inställd spelning är också en spelning, som den gode Uffe sa en gång i tiden.
Efter snart fjorton år som någon form av discjockey har jag faktiskt helt ärligt aldrig nånsin ställt in en enda spelning. Hur tokbakis jag än har varit, hur hög feber jag än har haft, hur mycket opepp jag nånsin ens kunnat drömma om så har jag alltid alltid alltid gått dit och gjort mitt jobb ändå. Det har blivit lite av en principsak nästan numera.
Inte heller idag bangade jag. Trots knappa fyra timmars sömn. Trots en bakfylla som inte är av denna världen. Trots att hela kroppen, själen, världen värker och vill bort bort bort. Trots att jag hade - eller delvis har fortfarande - hela ansiktet nerkletat med självlysande rave-UV-färg, vilket jag tyckte var en skojig grej vid halvfem-tiden imorse på en svartklubb i Gamla Stan.
Men jag gick upp ändå. Skrubbade ansiktet så rent jag förmådde. Drack litervis med vatten. Köpte en 7-11-macka och en Ramlösa Citrus. Åkte tunnelbana en station. Tjugofem minuter försenad. Mötte Gustav Bendt, gick in och trängdes bland alla lördags-shoppande Cheap Monday-fjortisar, bara för att märka att Marc hade dubbelbokat. Jag vänder hem igen. Ska bli ruskigt skönt att sova några timmar till nu ärligt talat.

Men några ord om gårdagen kanske dårå...
Fikade med Cissi och Elin på String. Spelade finska sjuan, pratade en massa och det var nästan som gamla tider igen. Fint.
Fikade med Isaac på Edenborg. Vi pratade om lika delar musik, karriär, media, medicin, alkoholism och allmän ångest. Det var också väldigt fint. Lite för stressigt dock.
Sen hem och vända, lyssna på "Vi kommer att dö samtidigt du och jag" bara en gång till. Hämta skivorna, mötte Calle Kumlin på Stortorget. Tunnelbana.
Nykter i en vecka, oändliga sträcka! Annakhan kvart i fem. Bärs. Kycklingkebab-rulle. Öl. Järn. Bira. Sponken. Stone Roses. Säkert! Smiths. "Förortsbarn".
Richard Slätt kommer vid sju. Äntligen rökpaus. Järn, järn, järn. David gillar oss. Allan sänker volymen. En servitris är skitsur för att matgästerna inte hör sig själva knappt. Vi kör vidare. Smockfullt i baren. Fotbollsgrabbar, stekartjejer, vänner, bekanta, Öfre-gubbar, allsång till indieklassiker. Dana, Sanna, Eken, PA, Bajen-Patrik, Djurgårds-Patrik, Hedvig, Spicey, Martin, Adam, Calle, Matte, Micke... Säkert massa fler. Grym stämning. Taro ska ta över vid nio. Han droppar in kvart i och lämnar sin väska, ska iväg på Manifestgalan. Kommer tillbaks kvart i elva. Har vunnit hiphop-priset med Ison & Fille. Vi kör vidare. Fulla, glada, indiehitsiga. Elva drar vi hem till mig. Tio-femton pers. Kaos. Skulle bara lämna väskan egentligen, blev inte riktigt så. Två timmar senare går vi ner till Stora Nygatan 31. Sjuk kö. Per & Janne i dörren. Jag får gå före. Ingen annan. Jag skiter i mina vänner och går in ändå. Alla kommer in tids nog, utom otålige Richard som lackar hemåt. 
Sjuk fest. Agge pumpar hiphop, breakbeats, booty bass. Gångar, källarvalv, människor överallt. Bärs för 20 spänn i baren. Hundra pers i toakö. Pissar i en portuppgång utanför istället. Mapei tar micken, skriker "Knulla, knulla, knulla, knulla, knulla, knulla o s v" oavbrutet i fem minuter . Dansgolvet kokar bokstavligen. Nån tjej som jag i flera timmar tror är Uffie, men som visar sig vara hennes kompis, knäcker på både mick och skivspelare. Måns kör techno. Alla är där. Jag pratar modsminnen med en snubbe jag tror hette Joakim. Pratar med nån kille från Hootchy Kootchy-klubben. Träffar tvåhundra pers jag känner. Alla dansar, alla är lyckliga. Det känns som att vara i Göteborg. Eller Malmö åtminstone. Häruppe i hufvudstaden är vi ju inte direkt bortskämda med bra svartklubbar numera. Men igår var undantaget.
"Into The Groove". UV-färgen i ansiktet. Jag ser ut som en clown, men jag är lycklig ändå. Alla dansar, alla skrattar, Freja fotar mig hundra gånger. Jag bjuder på det, det är en sån kväll.
Karin kommer. Vill att vi ska gå. Jag vill stanna, dansa slut på den allra sista energin, vara kvar i lyckoruset bara en minut till. Hon tröttnar, går hem med nån kille.
Strax efter fem. Sången de spelar när filmen är slut. Lamporna tänds och publiken går ut. Jag drar med mig tatuerar-Jeppe hem. Vi vänder nästan direkt. Åker till Kleerups galleri på efterfest. Dricker vin, kollar på konst, lyssnar på ett gammalt blandband från -91. "My Name is Luca", Jazzy Jeff, bara sånt där.
Karin och Vanja är där. Kompisar från förr. Tranan-Tuben-tiden för tio-tolv år sen. Adam har rockabillyfrisyr. Jag svamlar gamla Orminge-minnen. Klockan åtta ger vi upp. Skakar tänder på Sveavägen i väntan på taxi. Kommer hem, däckar på en sekund. Sover fyra timmar, försover mig ändå. Masar mig upp. Weekday. Vänder. Hemgång.
Upptäcker att jag fått en friend request på MySpace från Curtis Vodka. Märkligt. Jag liksom? Fett hiphop.

Nu: Sova!

Klockan nio spelar jag på Berlin, Skånegatan 71. Vore kul om just DU kom dit tycker jag.
Ska nog försöka kolla Melodifestivalen där innan också. Hoppas de har TV. Kinde och Ark är ju med. Mina vänner. Känns nästan lite bisarrt faktiskt.

Gonatt Stockholm, tack för att ni finns!


***
Förresten, en sak till bara: Idag är det ju faktiskt 10 februari. Idag ska ungen ploppa ut ur Emelies mage. Lång-Kalle & Emelie, världens finaste indiepar. Det kommer bli världens finaste barn.

Säkert! Säkert! Säkert!

Jävlar alltså, jag är helt knäckt!
Fick Säkert!-albumet på posten igår. Annika Norlins nya projekt på svenska alltså, och det var längelängelänge sen jag senast blev så tagen av en ny skiva.
Hon sjunger på bonnig dialekt, fraseringarna är ganska fel och konstiga rätt ofta, och musiken ligger ibland farligt nära gränsen till det hurtfriska, men det är just det - precis som med Håkan, en annan av våra stora svenska hjältar - som gör det så inihelskotta fantastiskt bra.
Texterna handlar mycket om uppväxten, tonår, utanförskap, olycklig kärlek och allt det där. Klassiska ämnen, men också ämnen som aldrig någonsin tar slut, så länge man kan uttrycka det på rätt sätt. Och Annika Norlin kan onekligen det.
"Och jag grät mig till sömns efter alla dar" är inget annat än ett litet mästerverk.
Efter att jag kom hem från Operan igår har jag knappt gjort något annat det senaste dygnet än att lyssna på skivan om och om igen.
Operan var för övrigt riktigt roligt. Eller ja, "Tosca" är ju inte direkt någon komedi, men det var en upplevelse ändå. Vackert, pampigt, högtidligt, storslaget och fint.

Men alltså Säkert! Köp skivan, nu! Sätt dig i fåtöljen med en kopp kaffe, stäng av telefonen och lyssna på den, läs texthäftet samtidgt, och om du inte håller med om att det är en fullständig makalös skiva så måste det vara något seriöst fel på dig! Säkert!

Nu drar jag och fikar lite, först med Cissi och sen med Isaac Nyberg, det gamla förortsbarnet och en till svensk musikhjälte sannerligen.
Klockan 17.00 spelar jag skivor på Annakhans afterwork som sagt, kom gärna dit.
Hade såklart helst velat gå och se Bajen idag, men nu går det ju dessvärre inte. Årets första träningsmatch på svensk mark. Det får bli nästa helg istället.

Vi ses i natten folks!

Opera är nåt man drack i tonåren

Det har varit några lugna dygn på sistone, vilket har varit minst sagt välbehövligt för min sönderfestade, arma stackars rock'n'roll-kropp. Har läst en massa, kollat på film, degat framför TVn, sett fotboll (där Sverige var extremt bleka mot Egypten och Danmark briljerade mot Australien), hängt med halvbra i skidskyttet och mindre bra i Alpina VM. Ätit en massa mat, druckit totalt alkoholfria saker som citronvatten, svartvinbärs-lättdryck, vanilj-te och smått extrema mängder pulverkaffe.

Och ikväll ska jag vara så sjukt finkulturell att jag ska gå på Kungliga Operan!
Pappa fyller 65 på söndag och tar med oss på Puccinis "Tosca". Det är, som brukligt antar jag, på italienska, men med svensk textremsa på något sätt, vilket borde innebära att man förstår betydligt mycket mer än man nog skulle gjort om de sjöng på svenska. Det ska onekligen bli intressant, och annorlunda. 
 
Det betyder också att jag detta år, 2007 det högkulturella året, på lite drygt en månad, kommer ha besökt Dramaten, Dansens Hus och Operan.
Rätt tungt trots allt för en underklass-indie-suput som jag. Alltså, jag försöker inte vinna några fåniga poäng nu, tro absolut inget sånt. Är mest bara lite smått fascinerad över hur vitt skilda kast man gör i livet ibland. Från br-ölande på Carmen till galakväll på Operan, från sena nätter med bootybass-electro och nittonåriga tjejer på Spy Bar till pensionärsteater med mamma på Dramaten. Från att hänga med Bajenhuliganer på Globens starkölsbar till släktmiddagar med små gnagarkusiner på 2,5 år.

Jag gillar det, spretigheten, det icke-konforma. Har nog alltid varit lite av en kameleont i tillvaron... Haha, oj vad pretto det där lät.

Ska gå direkt hem efter Operan hursomhelst. Kolla på Peter Magnussons nya dolda kameran-program, som nog kan locka fram ett halvt skratt åtminstone gissar jag.

Så ikväll missar jag följande fester: Fabric/Reklambyrå-gratisfest i Gamla Stan, Pet Sounds Popquiz, Alan Braxe & Kris Menace på Cocktail Club, YoYoYo på Olssons och säkert massa massa mer roligt.

Imorrn däremot, då jäklar är det fest igen!
Jag spelar skivor redan klockan fem på Annakhans after work, alla är hemskt välkomna att komma dit och hänga. 17-21 kör jag, sen är det tuff svartklubb i Gamla Stan som gäller all nite long tror jag!
Men, som sagt, imorgon är en annan dag...


Vad gjorde Mackan?

Ikväll spelar svenska fotbollslandslaget träningsmatch mot Egypten i Kairo. I dagens SvD kan man läsa följande rad om anfallaren Markus Rosenberg "När delar av truppen efter träningen besökte sfinxen och pyramiderna i Giza stannade Rosenberg på hotellet".
Kanske är det bara jag som är konstig, naiv och icke-världsvan nu, men är det inte lite konstigt ändå? Hur kan man ha möjligheten att se några av världshistoriens kanske allra största kulturskatter, minnesmärken över hela mänsklighetens vagga - och sen välja att stanna på hotellet istället?
Vad gjorde Mackan på hotellet, som han bedömde som viktigare och mer givande än att se några trista stenfigurer?
Spelade Playstation? Vilade? Kollade "Rocky Balboa" på DVD? MSN-chattade med nån polare hemma i Skåne? Käkade pizza? Spelade några partier poker med några till historielösa landslagskollegor?

Egentligen är det helt egalt vad Rosenberg gjorde så länge han gör det han får betalt för på plan. Sätt en balja eller två ikväll, Mackan, så lovar jag att glömma bort mitt förakt för puckade idrottsmän igen. 

***
Några smågrejer till:

- Igår splittrades ett av Sveriges bästa popband det senaste årtiondet, David & The Citizens. Jag tackar för en handfull klassiska konserter, ett dussin briljanta låtar och en känsla av skevhet och bräcklighet så nära det desperata att det ibland nästan slog över till smått mentalsjukt. Jag tänker hylla dem genom att spela mästerverket "Now She Sleeps in a Box in the Good Soil of Denmark" minst tre gånger ute i helgen.
Glömmer aldrig den där natten i Calle Abramssons festlokal när jag och Pelle Tamleht spelade den om och om igen, säkert tretton-fjorton gånger. Det var kanske 2002 och jag tror jag åkte hem med Petra sen.

- SVT ska hylla en av filmhistoriens största regissörer, franska nya vågens okrönte kung Jean-Luc Godard med tre filmer i rad nu i helgen. Très bien, "Till sista andetaget" är en fullständigt lysande film. Men - ett besserwisser-men möjligen men ändå ett stort men i sammanhanget - SVT har stavat fransmannens namn "Godar" i sin trailer för filmsviten.
Sorry, men jag stör mig något otroligt på när felstavningsslappheten nått så långt som in på SVTs trailersättarrum.

- Ikväll stannar jag hemma från följande fester: Vernissage på Galleri Kleerup, Baba Sonic med indiemorfar Kruus, Releasefest för Annika Norlins nya skiva med Säkert! på AG, Weekday Wednesday på Spyan... Och massa fler.
Jag behöver en hel lugn vecka.


Inget taktmixbögeri så långt ögat kan nå

Man har fått en del roliga mail efter sju-åtta år som klubbredaktör.
Det här tar priset denna vecka:

----- Vidarebefordrat meddelande -----
   Datum: Wed, 7 Feb 2007 13:08:58 +0100
    Från: Go For It Mr Liver
    Ämne: Fwd: Om DJn fortfarande suger...
   

...så får du en ny chans att göra det bättre själv!
Fredagen 16/2 är det ännu en gång dags för Go For It. Mr.Liver!s populära
dj-tävling.
Regler som gäller:
•Ta med fem låtar på cd, ipod eller liknande som går lätt att plugga in i
vår mixer
•Skriv upp dig på listan och invänta din tur att möta publikens reaktioner.
•Inga snygga mixar är tillåtna, två sekunder tyst mellan varje låt
•Juryn bestämmer tillsammans med publiken hur länge du får sitta kvar.
Självklart väntar ett extra hemligt pris på den som lyckas bäst, men alla är
ju vinnare under en kväll med extra blandad musik och underhållning.

Föranmäl dig redan nu genom att svara på detta mail, så bjuder vi på
inträdet. Skriv "Wannabe DJ" som ämne.

*Var? *
* *

Carpe Noctem, Bondegatan 1c *
*

*När?*

Fredagen 16e Februari

1a och 3e fredagen varje månad, kl. 20:00-01:00
  *Hur?*
 Inträde 20kr
Ålder minst 20
Alternativgemytliga utsvävningar och godis

PUSS & KRAM
Go For It Mr. Liver!

--


Alltså, jag vill inte på något sätt förringa eller göra narr av deras klubb, den är säkert skitrolig och helt grym, och jag älskar att folk kommer med ny energi och nya idéer och allt sånt där.
Att folk överhuvudtaget gör saker i den här stan borde ju vara värt ett diplom, istället för att bara göra som alla andra och spy galla på andras bloggar och forum.

Men jag vill bara belysa olikheterna, utvecklingen. Att så sjukt mycket har hänt i klubbvärlden de senaste åren.
För fem-sex-sju år sen satt vi och bråkade i Bombens Gästbok om huruvida man kunde kalla sig DJ om man inte endast spelade vinyl. Brända CDs existerade knappt ens då. iPods var det ingen som ens hade läst om än.
Diskussionerna fördes från två olika läger där talibanerna menade att taktmixande var något fundamentalt för att överhuvudtaget få titulera sig discjockey, och att vi andra egentligen borde försvinna från hela klubbscenen. Vi som knagglade oss fram på halvtaffliga fade-mixar och faktiskt la på en och annan "ful-CD" då och då (givetvis med en whitelabel-tolva snurrandes på skivtallriken ovanför så att det åtminstone såg ut som vi körde vinyl).

Men jag tycker såklart att utvecklingen är positiv ändå.
Nittio procent av de som går ut på klubb gör det inte för att höra snortajta mixar på osläppta spår, de vill hoppa och röja till låtar de känner igen och har fullt överseende med om CDn hoppar till nån gång.
Givetvis kan man bli lite sur på den inställningen ibland, både som DJ och som nyfiken musikälskare, men jag lovar att det går utmärkt att dra på okända låtar, sätta några taktmixar, att leka med EQn, lägga på effekter, loopa och cutta precis hur mycket man vill och så länge man gör det med lite finess - och håller ögonen öppna på dansgolvet samtidigt - så kommer man garanterat att knäcka varenda halvtafflig mp3-DJ som jag själv. Det enda det handlar om, exakt varje gång man spelar skivor, är att känna sin publik, att läsa dansgolvet som det så vackert heter.
Och dansgolvet på Carpe Noctem (där vi fö bokade några av de allra största DJ-talibanerna då vi hade Bomben-klubb nere på Bonden sommaren 1999) tycker säkert två sekunders tystnad mellan låtarna är helt perfekt.


En märklig pose från i fredags...

sthlmsprisetrosen
Kanske inte världens mest romantiska pose, men ett gott försök åtminstone...
(Foto: Karin Ström)

Och så har Studio Virtanen lagt upp "Indienyheterna" där de kommenterar min Hultsfreds-nobbning häromveckan:
http://www.myspace.com/studiovirtanen

Däremot kan jag inte hitta något klipp från gårdagens program, där min kompis och saligt hypade Isaac Nyberg medverkade med sin monsterhit "Förortsbarn" live.
Om nån har det klippet så får ni alltså hemskt gärna posta det här, tack!


Hörde jag skål?

Det blev ännu en klassisk Stockholmspris-fest i fredag. Av de tretton år jag varit med skulle jag nog våga ranka årets fest som topp fem utan tvekan, kanske t o m topp tre.
Det började lite rörigt dock. Strul med logistiken gjorde att gratisbärsen och gratisvinet tog slut redan på nån halvtimme innan prisutdelningen i Musikakademins lokaler vid Nybrokajen. Och sen blev det springtävlingar, knuffande och brottande för att få ut några enstaka Budweiser under den långa väntan på att själva utdelningen skulle börja.
Inte så jättemycket att säga därifrån, mer än att Börje Ahlstedt var underbar som konferencier. Bröderna Schulman höll sitt första standup-framträdande, vilket mest kändes som ett test av hur länge de kunde babbla strunt på scen innan nån körde bort dem. Alex Schulman var nog kvällens gladaste vinnare när han skuttade upp för att hämta priset för Årets Blogg. Och Martin Luuk var precis sådär lagom människoföraktande distanserad som han ska vara, när han vann för årets läsning.
Givetvis tog Spy Bar hem årets nöjesförbättrare, men de snackade lite för mycket om vakter och utkastningar och mediaskit istället för att hylla sig själva för det grymma de faktiskt har åstadkommit i den här stan.
Nacht vann årets klubb, mycket välförtjänt även om det hade varit grymt om Ace plockade det också såklart.
Efteråt blev det bussfärd till Nymble, med min förinspelade CD i högtalarna. Den verkade ha funkat bra på de flesta bussar. Nån hörde inget alls, några hyllade den till skyarna och de flesta tyckte mest den var "rätt kul" sådär. Trist dock att resan gick ungefär hälften så fort som beräknat och att det därför var en massa roliga anekdoter kvar som ingen fick höra nu. Andy snackade dock om att lägga upp den på hemsidan...

På Nymble var det buffé och vin och öl i drivor. Jag hamnade vid Spyans vinnarbord och fick ett spontant tal av Johan Mattsson och en skål för att jag "förgyllt tre fjärdedelar av alla kvällar, och blivit utslängd den sista fjärdedelen".
Det blev dans på stolar, gratisöl, dans på bord, drinkar, vin, dans överallt, blomkastning, ishalkning, kontorsrökning med norskor, runtflummande i de enorma lokalerna och ännu mer dans och tokigheter.
Det var en underbar kväll helt enkelt!

Lördagen var därefter. Aningen sliten och efter lååångt sängliggande begav jag mig iväg på släktmiddag till mamma, som nyligen fyllt år. Trevligt att träffa alla, speciellt lilla Oliver som kutar runt och är glad. Gnagare som han är hälsade han hejdå med att säga nåt som lät som "skitiga Bajen".
Sen blev det en öl hos en kompis, innan Dana ringde och sa att han fixat lista till mig på Sultans of Ping FC på Debaser. Sjuk nostalgi, punk, indie och en massa dyngraka engelsmän och irländare i publiken. Sångaren Niall lekte Iggy Pop och stoppade micken innanför brallorna, svepte typ 1 liter whiskey och spottade öl på publiken.
Efter det iväg till Kafé 44 på Kapsylen-stödfest. Hade precis missat Weeping, men hängde lite med dem och en massa andra södermusikergubbar. Medelåldern där var nog ännu högre än på Debban tidigare. Kontrasten mot Spy Bar en kvart senare var ganska stor alltså. Men Sahara-Jossan och Maria ägde i Vita Baren. Min brorsa halsade skumpa och jag träffade först ett gammalt ex och sen precis vid stängning inga mindre än Charlie Davies, Alagie Sosseh och Fadi Malke!
Tre nya Bajen-spelare alltså, som berättade att de kommit hem från Los Angeles bara sex timmar tidigare. Softa killar.

Gårdagen tillbringades halvliggandes framför TVn med chips och saft. Det var minst sagt välbehövligt.

Tidningsfester

champagne

Ja jäklar, igår var det livat minsann!
Efter några uppmjukande öl (och givetvis ett par koffeinvodka-shots) med Adam på Annakhan begav vi oss ner mot Sturecompagniet. Röda mattan var utrullad vid entrén till Sturegallerian. Senast jag gick in där efter butiksstängningstid hade jag superstar-DJn Roger Sanchez med entourage i sällskap. Nu fick jag nöja mig med Viggo Cavling, Jens Assur och min gamla Nacka-polare Leo.
Vi snackade om att Stureplans-"S"n på väggarna antagligen skulle se ut som hjärtan, men mer förde tankarna till rumpor. Eller bröst såklart för min del.
Hänger av oss jackorna, går in, förbi ett fotograf-dike värdigt en presskonferens med Lasse Lagerbäck. Hälsar på Alex Schulman, och sen är det bara champagne och snittar som gäller. Häller i oss champagne, med röda rosenblad i varje glas, och vräker i oss snittar. Ser folk som Clabbe, Runar, Peter Settman och en jäkla massa brats i kostym alternativt något för korta klänningar.
Det är en bra fest ändå. Det måste jag faktiskt medge. Ute i rökrutan försöker jag dra igång hejaklack på ramsan "När jag säger Alex, säger ni Schulman". Det funkar halvbra.
Gästerna väller in. Champagnen väller ner för strupen. Ja, en öl blev det faktiskt också till slut. Jag pratar med Jessica Isaksson om något som jag inte minns. Jag pratar med Calle Schulman om något jag inte heller minns. Jag pratar med en tjej och vill nog helst inte minnas. Jag minns inte mycket alls inser jag nu.
Jag snubblar till framför en vakt. Jag får gå hem tidigt. Det var nog bäst så...

Men ikväll är det fest på min hemmaplan. För trettonde året i rad ska jag gå på Nöjesguidens Stockholmspris. Prisutdelningen äger rum på Nybrokajen 11, Musikakademin om jag fattat det rätt.
Jag tippar vinnarna:
TV: Världens Modernaste Land borde rimligen ro hem det rättså lätt, men det vore kul om Fredrik, Richard, Jonna, Talib och de andra vännerna på Studio Virtanen överraskar.
KROG: Ingen aning faktiskt. Gissar på Hattori Sushi Devil då.
BLOGG: Alex Schulman borde vinna förkrossande här. 
MODE: Hmm, hoppas på Beyond Retro, de är softa. 
FILM: Dålig koll där, men tippar att killarna från Storm tar det. 
LÄSNING: Hoppas på Martin Luuk. 
TEATER/DANS: Dansens Hus kanske.
KONST: Ingen som helst aning, men Moderna Muséet för Paul McCarthy-utställningen. 
KLUBB: Här tror jag faktiskt att Ace kan vinna, eftersom Nacht/Spyan inte får två pris. Hootchy Kootchy vore en riktig jävla skräll. 
MUSIK: Dött lopp mellan alla tre nästan, men jag tippar att Salem tar det. 
NÖJESFÖRBÄTTRARE: Spy Bar, helt sjukt givet. Det är ett skämt om de inte vinner. 
 
Så tror jag. Efter prisutdelningen, som fö självaste Börje Ahlstedt är konferencier på, så ska det åkas buss med min hesa och dryga stämma i högtalarna. Kan bli totalfiasko, kan bli dundersuccé, eller så blir det ett trött litet ingenting bara. Det får vi se.
Efterfesten hålls på Nymble/KTH. Jag har några inbjudningar över så om ni hemskt gärna vill gå dit kan ni ju ringa mig och sådär...
Antar att det blir en legendariskt blöt kväll igen...

Ungt folk, brattigt folk

Här Här kan man titta på hur det såg ut när Peter, Bjorn & John (och Victoria!) svängde loss hos Conan O'Brian i måndags:

Jag tycker de är sjukt snygga, och om bara världen fungerar som den borde göra så tror jag att de kan breaka precis hur stort som helst även i det stora landet på andra sidan havet. Det är trots allt en monsterhit liksom. Och det är grymt koolt att de tryckt en Peter, Bjorn & John & Conan-tröja faktiskt!

För typ tio år sen var jag på efterfest hemma hos Peter Morén. Hans dåvarande flickvän var kursare med mig på Filmvetenskapen. Hon slapp dock bli seriefigur vad jag vet...

Ikväll ska jag på bratfest deluxe. Stureplans 2-årskalas på Sturecompagniet. Fick för mig sent igårkväll att jag skulle låta Lång-Kalle styla mig i nån bisarr utstyrsel, men det blir det dessvärre inget av nu. Har haft fullt upp med en massa smågrejs idag, så det blir mitt vanliga sunkiga indiesöderjag istället. Det brukar funka ganska bra det också...

hits