Jag måste nog starta en klubb snart igen

Jag vill starta en klubb igen. Nu. En liten klubb bara, på nån bra bar och utan nåt riktigt dansgolv. Som typ när vi körde Sally på Centro i höstas, fast gärna med något bättre möjligheter för att köra liveband också.
Har så många nya, grymma grejer jag upptäcker hela tiden som jag skulle vilja köra live.
Som Isaac Nyberg, jag vet att jag tjatat om honom lite, men ni kan inte fatta hur galet det börjar bli nu. Eller jo, ni kan nog fatta om ni varit på Baba Sonic, Ace eller Spy Bar när jag pumpat "Förortsbarn" och "Blodsocker" gång efter gång inför dansgolv som fullständigt kokat.
Han programledarsnubben i bisarra "Bingo Royale" kom fram på Spyan i lördags och bara skrek när jag körde "Förortsbarn", undrade vad det var om och han släppt nån skiva och varför det inte var en jättehit redan.
Min kompis Kringlan tjatade ungefär var tionde minut på att jag skulle spela den igen och igen och igen.
För att bara ta två, rätt skilda exempel.

Eller Pacific. Ännu en ny Göteborgsduo som knäcker musten ur en totalt. "Sunset Blvd" är förkrossande vacker pop, och när jag ser att de två första influenserna de droppar på sin MySpace-sida är Beach Boys och Sebastian Tellier känns det naturligtvis fullständigt självklart. Det är den perfekt fusionen mellan sextiotalssurfande stämsångspop och 2000-talets söta franska blippelektronika.

Eller Rapid Boys, också det en Göteborgsduo (det tar aldrig slut på dem!).
Eller fantastiskt söta elektronikapopparna you/me, eller Uppsala-killen Nordpolen. Vilka jag missade båda två på Landet i fredags tyvärr, det bara blir så ibland.

Men fan vad jag vill starta en ny liten klubb snart. Boka en massa såna här band, spela all min bästa musik, bjuda dit mina vänner och bekanta, dricka öl och bara ha det underbart nån gång i veckan eller så.

En bal på slottet

Ikväll är det Grammisgalan. Jag ska inte gå dit, men planerar nog se det hela på TV ändå. Min vän Terry är ju nominerad. I den tunga och fantasifullt benämnda "Årets öppen kategori" tävlar hans indiesamling "En kärleks historia" (nej, det är inte jag som särskrivit, den heter faktiskt så) mot samlingar med folk som Roxette, Evert Taube och Totta Näslund.
Det kan bli intressant.
I övrigt bryr jag mig inte nämnvärt om Grammis längre. Det går inflation i prisutdelningar och galor, och personligen tycker jag exempelvis Nöjesguidens Stockholmspris är grymt mycket roligare än Grammis/Rockbjörnen/Guldbaggen/Elle-galan/whatever...Men det kanske har att göra med att Stockholms nöjesliv också är en större del av mitt liv än halvkassa svenska filmer eller artister som Darin, Lisa Miskowski och Martin Stenmarck.
Är dock ganska peppad på att få höra nytt från Sahara Hotnights.

På fredag är det förresten dags för just Stockholmspriset. Nästan en månad senare än vanligt, och om jag räknat rätt borde det vara fjortonde året i rad jag går på den där festen. Ska inte dela ut nåt pris i år dock, som jag gjort de tre senaste åren. Istället ska jag vara nån slags bussvärd på bussen från prisutdelningen till efterfesten. Har inte riktigt förstått vad det går ut på än, men det kan nog bli skoj.

Ikväll: Spy Bar

Ikväll är det dags igen. Jag ska spela skivor i Vita Baren på Spyan. Fjärde gången som jag kör på riktigt där tror jag, plus alla gånger jag bara hoppat in och spelat några låtar med Johan dårå.
Det var totalt lönefredagskaos där igår, liksom det var på Berns och East också. Extremt mycket folk, dyngrakt folk, trängselfolk, svennefolk... Den käre Tomas Amadeusz vände i stort sett direkt med kommentaren "amatörafton".
Just därför behövs DU där ikväll! Make some change, ta över baren och jag lovar att spela världens bästa musik så ni går ner i brygga och blir kära i varann där framför spegeln på spontandansgolvet.

Sebastian har fått förhinder så jag vet ännu inte riktigt vem jag ska spela med ikväll ens. Pratade med Johan Mattsson nyss och han hade nån rolig, men hemlig (!), DJ-partner på gång tydligen. Låter grymt spännande det här...

Det kan eventuellt ha något att göra med den 30-årsfest som Johan ska gå på ikväll. Där Tom Pyl spelar skivor och där födelsedagsbarnet själv heter Mats Rubarth och spelar yttermittfältare i AIK samt t o m varit o nosat på landslaget några gånger. De lär dyka upp på Spyan framåt natten hela gänget. Och jag har lovat mig själv att inte komma med en enda gliring eller knappt ens nämna ordet fotboll på hela natten. 
Även om jag ska erkänna att tanken har kittlat mig, så vore det faktiskt bara fånigt att köra "Just idag är jag stark" eller "Justa grabbar har grönvita hjärtan".

Men hursomhelst så hoppas jag vi ses i Vita Baren inatt. Jag spelar från tolv och det är bara skicka ett SMS om ni vill ha lista i dörren.


Metabloggande och nostalgisvammel

annakhanjärn
En bild säger mer än tusen ord...

Har precis varit med i direktsändning i TV. Kanal Lokal, som jag aldrig sett själv ens, men som har uppåt hundra tusen tittare ändå. Pratade om klubbliv och bloggar. Så det här blir väl extremt meta nu. Att blogga om att prata om bloggar i TV.
TV-sminket gjorde väl det bästa för att skyla min något slitna hy från gårdagen. Karin Ströms releasefest, där man till exempel fick veta att titellåten "Betydelsen av rum" handlar om just det rummet vi befann oss i, dvs Lilla Baren på Riche alltså. Fint.
Sen ovanstående järhärva på Annakhan. En sväng förbi Teatron där Aril Brikha spelade techno och Sebastian firade födelsedag. Ett kort stopp på East, ett något längre stopp på Spyan och sen nån sorts miniefterfest...
Det var gårdagen det. Ikväll blir det middag hos min gamla vän Larsa. Vi har känt varandra i över tjugo år. Nån gång i augusti 1986 började vi båda två som nya i femte klass på Myrsjöskolan. Andreas, som också ska komma ikväll, gick redan där då. En annan klasskamrat hette Marko Lehtosalo. Han kommer inte ikväll, men han är med i betydligt större TV-kanaler än Kanal Lokal numera... Då var han något av Orminges värre värstingar. Ordet värsting känns väldigt mycket åttiotal förresten. En värsting var en person som klottrade, boffade tändargas, rökte, drack sprit och slogs.
Minns att allra första gången jag skolkade någonsin så gick vi hem till Marko på Skarpövägen 1. Vi tjuvrökte hans morsas blåa Blend, kollade på porrfilm och kände oss djävuuuulskt tuffa.
Det var nån gång i sexan tror jag. Marko lärde även mig att beatboxa. Och hulla. Hulla är också ett bortglömt gammalt åttiotalsord.
Jävlar vad jag nostalgisvamlar här idag, det är en sån dag. Sorry.

Om Ozzy, den stora festivalen och musikbranschens förfall

Igår basunerade Rockparty stolt ut att de bokat den första headline-artisten till sommarens Hultsfredsfestival. 
58 år gamle dokusåpaskådisen Ozzy Osbourne ska kravla in på Hawaiiscenen och yla sig igenom "Paranoid" ännu en gång. Med den skillnaden från tidigare gånger att han numera skippar att ta med sig sina gamla bandkollegor från Sabbath. Samt att jeansjackorna vid Hulingens strand nu får svettas ännu längre, eftersom Rockparty gått ut med att de förlängt den tillåtna konserttiden för artisterna, "för att ge publiken mer valuta för pengarna". 
Detta firas med att chockhöja biljettpriset med 25%, till 1695 spänn. En högst överkomlig summa för de flesta fjortonåringar, som med resan från Dalarna, några dunkar hembränt, lite fultjack samt två plattor vita bönor inkluderat borde landa på ungefär hela årets samlade månadspengar.

Rockparty motiverar prishöjningen med att artisterna blivit dyrare att boka, som en följd av att skivförsäljningen minskat drastiskt eftersom folk bara laddar ner sin musik numera.
Visst, det stämmer säkert, och jag ska väl inte sitta här och raljera över sömniga bokningar som ju egentligen bara är exakt vad svenska folket vill ha.
Men jag kan faktiskt inte låta bli att bli lite upprörd ändå. Eller ledsen snarare. Ledsen över att det ovanstående så klart och tydligt bevisar hela musikbranschens förfall. Att alla de stora bjässarna, från artisterna själva till festivalarrangörerna till skivbolagen till media har kommit så inihelvete långt efter att det leder till att kidsen - de överlägset viktigaste konsumenterna - drabbas. 

Och ja, drabbas är fan rätt ord. Jag skulle inte vilja vara sexton idag, drömma om att åka på festival och sen få Kelly Osbournes gamla knarkarfarsa för sjuttonhundra spänn rätt upp i nyllet. 
Och sen höra av ledningen att jag får skylla mig själv eftersom jag suttit ensam hemma i pojkrummet och laddat ner Juvelen, Tiga och Modest Mouse på datorn.

Det är tur att det finns alternativ ändå. Som Emmaboda. Som Lugers nya festival i Göteborg i augusti. Som Accelerator. Och givetvis som Roskilde, även fast de just bokat stofilerna i Red Hot Chili Peppers som sin första headline för i år.


***
Eftersom jag är en jävla fegis och vet att folk kan tolka sånt man säger och skriver lite väl bokstavligt kanske det är värt att lägga till en sak bara.
Det är långt ifrån omöjligt att Hultsfred bokar massvis med svinbra akter till i sommar, och t o m även om de inte gör det så är det inte alls osannolikt att jag ramlar neråt Småland i mitten av juni för att hänga med vänner, sitta i solen och sippa backstagebira och kolla in Timbuktu och Justice & Sebastian åtminstone.


Farväl och lycka till vår älskade Max!

maxen

Nu är det klart, officiellt och oåterkalleligt.
Max von Schlebrügge lämnar Hammarby för Anderlecht.
Trots att det var minst lika väntat som att Tomten kommer till Nackastatyn på julafton så gör det mig ändå ledsen. När det gäller Bajen har jag någon märklig inställning att å ena sidan alltid se negativt och pessimistiskt på allting i tillvaron, men å andra sidan samtidigt aldrig riktigt ge upp förrän det verkligen står skrivet i sten att det gått åt helvete.
Jag kommer sakna Max något otroligt i Bajen. Mer än PFO, Ante, Pablo, Samba-Erik och Stoor tillsammans nästan. Ja, faktiskt mer än självaste Pétur tror jag.

Max har alltid varit grymt lojal mot Bajen. Han har aldrig sagt ett ont ord, aldrig snackat för mycket överhuvudtaget trots att han många gånger nog borde ha haft anledning till det.
Och han har nog varit den enskilt bästa och mest betydelsefulla spelare vi haft de senaste fem åren. Antagligen en av Allsvenskans, kanske hela Sveriges, allra bästa mittbackar. Stabil, nickstark, säker, trygg, pålitlig och alldeles alldeles underbar.

Jag har träffat honom ett antal gånger, och jag kände mig alltid lite stolt när han hälsade på mig efter nån träning på Årsta eller Skytteholm. Sådär som man har rätt att göra när det handlar om idoler. Och Bajenspelare tillåter jag mig fortfarande, vid trettioett års ålder, att dyrka som idoler.
Han var med och spelade lite skivor ihop med Alexander Östlund på den där Kaos i Europa-festen jag ordnade ihop med Andreas efter silvret 2003. Då blev han också utsedd till årets spelare, vilket han firade med ett kort liveframträdande på Kolingsborgs scen med akustisk gitarr och allt.
Vi var ju faktiskt t o m ytterst avlägsna och ingifta släktingar under nästan två år, jag och Max. Det var lite stort när Cissi berättade det, och jag tog alltid tillfället i akt att skryta lite över det.

Den enskilda händelse jag kommer minnas bäst av Max år i den grönvita tröjan är den där fullständigt skogstokiga tjurrusningen hemma mot Halmstad hösten 2003. När Max vinner boll på egen planhalva och bara löper, springer, rusar, kutar, lubbar, ruschar, forcerar sig fram över sjuttio meter. Förbi varenda man, med bollen snubblandes framför sig och armarna i vädret, galen i blicken, för att sen skjuta bolljäveln i stolpen.
En helt fantastiskt viljeinsats, som även fast den alltså inte ledde till mål ändå ledde till att Max fick en evig plats i mitt och många många andra Hammarbyares hjärtan för evigt den där dagen.

Tack för det Maxen, och tack för allt annat du gjort också!

Jag hoppas det går bra för Max i Anderlecht. Det är en stor klubb, med stora ambitioner, och det kan lika väl vara en språngbräda mot ännu större ligor och klubbadresser som en återvändsgränd tillbaks till ruta ett igen. Det återstår att se, men jag önskar verkligen Max ett enormt stort lycka till därborta!

Att det kommer gå ännu mer käpprätt åt helvete för Bajen nu är en sak som jag väl får tillfälle att återkomma till lite senare...

Bloggenkäten


Stockholmsnätter

Det är söndag och vintern har kommit till Stockholm till slut. Snö och bakfylla går hand i hand. Det är liksom lite mysigare att vara sådär hårt helgsliten när det är vitt på takåsarna utanför.
Ace igår var fantastiskt bra. Grymt kul att spela och stämningen i lokalen var sådär genomglad och positiv som jag nog inte upplevt på indieklubb sen saliga Mettans gamla dar ("sista" Baba i höstas undantaget).

Veckoslutet har varit hårt som sagt.
Bloggosfärgratisfest med Slätt och Jonas mfl på Weekdaybutiken, småkaotiskt Baba-skivspelande, Spyan-besök, Cityprisutdelningen på Debaser (jag skröt givetvis om att jag spelat skivor på årets krog, årets bar och årets klubb), b-kändisbråk utanför Ljunggrens, Riche-häng, Spyan-häng (Johan och Karin gav förresten bort den groteskt fula City-pris-stengubben till diskplockarchefen, helt rätt), Kleerup & Robyn & Marit på Spyan som var den bästa lilla livekonsert jag sett på väldigt länge, O-Baren-häng med David och Larsa och Quetzala, Neat-häng med glada överraskningar, Spyan-häng igen, mini-efterfest, folköl, Hägersten-hemmafest hos bästa Goesta-Eric & Co, och så Ace dårå till slut, innan det blev Midsommarkrans-häng och pulsande genom snön... Och snart är det Arsenal-Man United som ska ses på någon sportbar någonstans.

Hårda nätter, vackra nätter. Jag kan bara inte sluta älska den här förbannade stans underbara jäkla uteliv. Alla underbara människor, all fantastisk musik, all energi, glädje, kärlek, sex, dans, galenskap och dekadens. Det kommer väl antagligen ta död på mig nån dag, men det är fint. Nattlivet.
Jag tycker verkligen det.
(Sorry om det sista stycket blev aningen mycket Ronnie Sandahl-influerat, usch!).

Bloggfest

Onsdag igen. En ny partyvecka smyger så sakteliga igång snart.
Ikväll är det något så internt och fånigt och sjukt och...alldeles alldeles underbart som "Bloggfest"!
Haha, bara jag skriver det så känns det lite smålarvigt faktiskt.
Men det är alltså Tjuvlyssnat, Sveriges mest lästa blogg, som ordnar fest i samband med att de ger ut en bok. Festen hålls först på klädbutiken Weekday, dit ett hundratal av deras favoritbloggare är inbjudna. Sen fortsätter det på Restaurang Ljunggrens tvärsöver gatan, dit även vanliga dödliga modebloggare alltså är välkomna.
Kan nog bli en ganska rolig tillställning, om inte annat lite annorlunda.

Själv hinner jag bara vara där någon dryg timme, eftersom jag ska iväg och spela skivor på Baba Sonic igen.
Senast jag spelade där var en kväll i september, som då sas vara den allra sista kvällen för Baba.
Men nu har de alltså dragit igång igen. Det har varit knökfullt varje onsdag de senaste veckorna, och indiekidsen spiller fortfarande öl på varandas kajal när de (vi) hoppar runt med Bad Cash-armen i luften.
Kom gärna dit, ni som känner mig kan ju messa för gästlista!


Departed, helgen och Förortsbarn

Var och såg "The Departed" igårkväll med Linus och Jens. Grymt bra verkligen, även om jag knappast hade väntat mig något annat då Scorsese är en av mina absoluta favoritregissörer någonsin. Men jag tycker nog "The Departed" håller ännu högre klass än såväl "The Aviator" som "Gangs of New York", och antagligen är det det bästa han gjort sen "Casino" 1995, eller kanske t o m "Goodfellas".
Har läst flera recensioner som menat att det är en lite för simpel plot, att filmen är kompetent, spännande och underhållande men egentligen lika gärna skulle kunna gjorts av vem som helst. Det håller jag inte alls med om. Ingen, eller åtminstone väldigt få, annan kan skriva lika briljant gangsta-dialog som Scorsese. Få andra är lika petnoga in i minsta detalj, ovasett om det handlar om biroller, soundtrack, miljöer, vadsomhelst. Och få andra kan göra en två och en halv timme lång film som känns som hälften så lång trots att jag var trött på gränsen till insomnandets gräns nästan hela tiden i biomörkret...

Tröttheten kan ha sina orsaker i ännu en lång, händelserik, hård och mycket rolig helg. Den innefattade allt från fantastiskt trevliga middagar hos vänner, skivspelande på O-Baren, dansande på Ace, efterfestande lite här och var, menlöst häng på Solidaritet, homoporrdansande i Vita Baren, Carmen-hänget och inte minst det ständiga kämpandet mot orkanvindarna genom stan.

Idag har jag precis käkat lunch med AOS-Lovisa och Johan på Aftonbladets personalrestaurang. Det var trevligt, saknar ofta lunchandet med folk. Det är nog nästan det tristaste med att inte ha någon fast arbetsplats.

För övrigt tycker jag att alla ska lyssna på min kompis Isaac Nyberg och hans båda låtar som finns uppe på MySpace:
http://www.myspace.com/isaacnyberg

Jag har haft "Förortsbarn" som startlåt på min sida i nån dryg vecka och det är länge sen jag fick så mycket storslaget positiva kommentarer från vänner och bekanta om en ny låt.
Isaac kan nog gå långt nån dag...


***
Oj, läste igenom Alex Schulmans blogg nu och såg att prinsessan Madeleine tydligen åt middag på Sturehof i fredags, alltså exakt samtidigt som jag var inne på O-Baren och spelade skivor.
Hur anti-rojalistisk jag än må vara så hade det ändå varit ganska skoj om Madde behagat svänga in till mig och dansa en liten stund.


Ikväll: O-Baren takeover!

Förra året gjorde jag 79 olika DJ-spelningar runtom vårt avlånga land. Vissa bara nån kvart långa, andra uppåt sex-sju timmar. Vissa mitt på dagen på nån genomtrist modevisning, vissa långt efter gryningen på nån olaglig och überdekadent svartklubb.
 
Några av de allra roligaste var hursomhelst tveklöst de fyra kvällar jag spelade på O-Baren, det där märkliga rummet längst in när du passerat genom hela Sturehofs brackiga skaldjursplatåer.

Det var galenskap, fullsatt, festligt och folkligt. Sådär som jag verkligen älskar när det är. Sådär så att man kan komma dit helt absurt bakis, efter bara någon timmes sömn, äta lite av den nästintill magiska fisksoppan, dricka några ramlösa, men sen bara väller folket in och så helt plötsligt vänder det. Man har lovat sig själv att inte _bara_ köra indiehits. Att inte sänka volymen på refrängen a la studentskivedjs i Fagersta. Att inte köra alla de där uttjatade låtarna utan försöka dra på lite nya, tuffa, roligare grejer.


Men när klockan blir midnatt, kön ringlar upp för trappan och folket börjar vifta med såväl armar som ben uppe på den där läktarvarianten, då är det fanimej oundvikligt att inte slänga på "First of the Gang to Die" eller "Brown Eyes Girl" eller "Music Sounds Better With You" eller "Last Nite" eller "Take No Heroes" eller "Tell No One About Tonight" eller "Push The Feeling On" eller "Young Americans" eller "Ready To Wear" eller "Flyktsoda" eller "I Got A Feeling" eller "Mersey Paradise" eller satanigatantillochmed "Känn ingen sorg för mig Göteborg" om det är en riktigt riktigt bra kväll.


Och det kommer det att bli ikväll, en riktigt bra kväll alltså.

Jag hoppas du kommer och delar den med mig.
22-02, O-Baren, Sturehof, Fri entré, 21 år i dörren (är du nåt år yngre eller vet att du kommer skitsent så skicka ett sms till mig före tio så fixar jag lista).


All kärlek!
/g


Hela Sveriges regering?

I valrörelsen talade Fredrik Reinfeldt och hans blåkolorerade kollegor så fint, och med stora ord om förändring, om att Moderaterna var det nya arbetarpartiet, och om att de skulle bli hela Sveriges regering.
Nu har det gått hundra dagar sen Alliansen fick ta över rodret till den svenska nationens skuta och man kan lite lugnt bara fråga sig hur bra de egentligen har lyckats.
Har en regering som tvingats avsätta två ministrar, och haft minst två till i rejäla blåsväder, verkligen nått sina mål?
Är en minister som tjänar 4,8 miljoner på optioner för att sen skämta bort det med en nästan Zlatansk överlägsenhet verkligen en man av folket?
Och jag undrar om 350 000 arbetslösa håller med om att det är hela Sveriges regering som tvingar dem att flytta med hela familjen från Luleå till Skåne för att ta vilket skitjobb som helst istället för att leva på en sextiofemprocentig a-kassa av en redan minimal lön?
Eller om tiotusen hemlösa ser ministrar med lyxhus på skatteparadiset Jersey som sina gelikar, företrädare, landsfäder?

Jag vill inte moralisera över Calle Bildts arvoden, optioner eller vad det nu är. Klart han har rätt att ta ut lön för sitt jobb (även om den bisarrt höga nivån naturligtvis bör diskuteras, men det är en annan fråga). Det enda jag blir förbannad över är hans arrogans mot folket han faktiskt är satt att företräda. Om vi fortsätter med fotbollsjämförelsen så är det rent skrämmande hur man kan behandla media - och i förlängningen det svenska folk han lever för, genom och av - så drygt och översittande som Bildt gjort de senaste dygnen (och Borelius och Stegö-Chlilò innan honom i höstas).

Med tanke på resultatet av senaste opinionsundersökningen så kanske inte svenska folket riktigt verkade veta exakt vad de röstade på i september. Eller också var det bara så att Reinfeldt och hans gelikar lyckades charma/lura er bättre än väntat...


Lite försenat årsbästa också...

Jag har alltid varit en sucker för listor. Så länge jag kan minnas har jag listat saker, allt från bästa låtar till bästa fotbollsspelare, tjejer eller vad det nu kan vara som är intressant för stunden.

Här kommer därför en något försenad årsbästa-grej för 2006, allt är utan inbördes rangordning:

Årets bästa låtar:
Peter, Bjorn & John "Young Folks"
Håkan Hellström "Klubbland" (Flight2remix)
Hot Chip "Boy From School"
The Knife "Silent Shout"
Morrissey "The Youngest Was The Most Loved" + "You Have Killed Me"
Gnars Barkley "Crazy"
I'm From Barcelona "We're From Barcelona"
Justin TImberlake & TI "My Love"
Tripoli "Walk On"
Mr Suitcase "Ours Is A Time For Falling In Love"
The Concretes "Song For The Songs"
Scissor Sisters "I Don't Feel Like Dancing"
Pengabrorsan "Dom vet ingenting om oss"
Lily Allen "Smile"
Uffie "Pop The Glock"
Embassy "It Pays To Bassmachinchen" (Differnet-remix)
Bob Sinclair "Love Generation"
TTA "Mine Was Real"
Koop "Come To Me"
Nicholas Makelberge "Dying in Africa"
Radio Dept "The Worst Taste In Music"
Juvelen "Watch Your Step"


Årets bästa Stockholmsklubbar:
Nacht, Paradise, Ace, Club Killers, Trädgården hela sommaren, Slick, Falling & Laughing, Baba Sonic, Audiofon, Streetlife, Sally...

Årets bästa Stockholmsbarer:
Spy Bar, Riche, Annakhan, O-Baren, Centro, Carmen, Kvarnen, Street, Pet Sounds Bar, Nada, Annakhan, Teatron, Tranan.

Årets bästa klubbar/fester/barer utanför Sthlm:
Uppåt Framåt (Gbg), Bongo Bar (Jkpg), Svartklubben bakom KB i Malmö, Grammofonstudion (Gbg), Velocity (Uppsala), John Doe/Herrgårn (Lkpg), Black Caviar (Gbg).

Årets bästa efterfester:
Sandhamsgatan 25, Fiendens på Skeppsholmen, Ekerö på nyår, Bäcklins alla maratonpass, Koop-studion-allsång, Malmqvists julfest, hemma hos Mårten och bananflugorna.

Årets största fotbollsögonblick:
AIK-Hammarby 0-2 på Råsunda i september. Öster-Hammarby på Värendsvallen i november.
Och en liten bit därefter Sverige-Paraguay med kanske tusen pers på Street i somras.

Årets bloggar:
Det Ljuva Livet, Grönvitasidanupp, Alex Schulman, Fantasinyheter, Popmorsa, Tre Hörnor Straff, Rätt & Slätt.

Nästa års musikgenombrott:
Juvelen, Isaac Nyberg (med alla alias), Rapid Boys, Basutbudet...


Nyårsenkäter och shit

Jag har visst blivit utmanad av bästa Det Ljuva Livet-Goesta att svara på några frågor, och tar då även tillfället i akt att sno en nyårsenkät rätt av från honom också:

Vilken frisyr började du året i och vilken slutar du i?
Har haft ungefär samma frisyr i många år nu, vilket alltså är nån sorts halvlång snagg med tillhörande skäggväxt.

Vilken av Stockholms stadsdelar tyckte du mest om?
Södermalm, alltid. Uppenbart och trist svar, men likväl sant.

Och sämst?
Antagligen Kungsholmen.

Vilka såg dig gråta?
Alltför många tror jag.

Vilka såg dig lyckligast?
Cissi, Dana, Richard, de flesta som var på nån av mina bättre DJ-kvällar.

Vilka böcker gillade du?
Jonathan Safran Foer "Allt är Upplyst", Daniel Åberg "Dannyboy & Kärleken", Joan Didion "Ett år av magiskt tänkande", Philip Roth "Konspirationen mot Amerika". De två sistnämnda har jag dock inte läst klart ännu.

Vilka tidningar?
Plöjde som vanligt mest en massa svenska nöjes- och livsstils-magasin, typ Pause, Nöjesguiden, Rodeo, King, Bon, Sonic, Ondskan, ODD och givetvis Offside.

Vilken yrkesgrupp umgicks du mest med?
Lika delar mediapack/journalister, DJs/bartenders, studerande, arbetslösa, sjukskrivna, datafolk samt olika former av konstnärer.

Vad hade du för självbild?
Ganska dyster, as always.

Vad hände med Sthlm?
Indiefashionmediasöderfolket fick ett nytt vardagsrum i Spy Bars Habitébaren, som efter bara någon vecka snabbt döptes om till Vita Baren. Debaser Medis tog över Mondo och fräschade upp en smula. Arenafrågan diskuterades vidare, och av vad jag kunnat förstå har inget fast beslut klubbats ännu. Ett gäng Bajenfans sköt rakteter och sprang in på plan för att fira DIFs 3-0. Ett något större gäng Bajenfans firade desto gladare på de två derbyna mot Gnaget. Carmen bytte ut några bartenders, men fortsatte vara exakt likadant ändå.
Och så tog Kristina "Ondskan" Axén-Ohlin över i Stadshuset.

Vem var din bästa vän?
De gamla vanliga: Dana, David, Cissi, Linus, Jonas... Men också nya underbara som Richard och Gärdet-flickorna och Kringlan.

Vad har förändrats med dig om man jämför med andra år?
Inget direkt tror jag. Det är som sagt svårt att lära en gammal hund sitta.



Och så var det den där utmaningen från Goesta dårå:
Fem saker som jag önskar eller vet om kommer hända 2007:

1. Att jag träffar mitt livs kärlek och att vi aldrig någonsin bråkar.

2. Att jag får en fast bostad som jag kan bo i minst ett par år, helst i Stockholms innerstad.

3. Att Bajen vinner SM-guld i fotboll.

4. Att jag lyckas ta mig i kragen och fixa antingen ett bra fast jobb, eller åtminstone betydligt mer och välbetalt frilansande.

5. Att jag får minst lika många och lika grymma DJ-spelningar, vänner, roliga fester, resor, middagar och andra fina stunder som förra året. (Hej VM i Klyschor, kul att jag fick vara med!).

Så ska jag tydligen utmana fem pers till att svara på det här, så here goes: Eken, Fantasinyheter, Alex Schulman, Emelie och Richard Slätt. Är för lat för att orka länka till alla nu, men svara gärna!


Nytt år, same haircut

Så har jag återigen tagit en bloggpaus på några dar. Det är nytt år, i Carmens värld kallas det 7005, de flesta av oss andra mer eller mindre halvagnostiska kristna kallar det 2007.
Inget har egentligen förändrats. Att ett årsskifte skulle ha någon egentlig påverkan på oss människor är nog bara nåt vi konstruerat själva för att vi kanske behöver tydliga skiljelinjer, avbrott och nystarter i våra liv.
Men nyårsafton var en fest som heter duga.
Vi började på Wetterling Galleri i Kungsträdgården, dit jag kom i sällskap med Adam, och mötte upp en massa folk varav jag kanske kände/halvkände åtminstone ett tjugotal. Lina, Karin och Josefina var lysande värdinnor. Alla var uppklädda från topp till tå, vissa hade t o m smoking, själv hade jag DKNY-kostymen, svarta finskor och skjorta, vilket jag kände mig rätt okej i trots allt.
nyarstjejerna
Här är Lina, Karin, Josefina, Tesa och några till av tjejerna som var med och ordnade festen!
(snodde bilden från Karins blogg).

Knytkalaset bjöd på sjuuukt mycket god mat, folk hade verkligen följt inbjudans uppmaning om att briljera med sina kulinariska kunskaper. Bordsplaceringen satte mig med folk jag redan kände, åtminstone hyfsat, bland annat min gamla vän Ebba som bott i New York senaste åren. Riktigt roligt att prata med henne lite.
Mot slutet av middagen blev det musiktävling där vårt lag kom tvåa av tio. Och sen var klockan helt plötsligt fem i tolv och vi begav oss ut i Kungsan för att titta på fyrverkerier, skåla i champagne och blossa in det nya året.
Efter några rundor skålande satte så dansen igång. Jag spelade en stund och körde Marits "This is the year" som första låt, givetvis.
Efter lite röj, lite dans, lite mera öl och vin och skumpa och annat var klockan redan efter tre varpå jag och Adam med runda fötter begav oss bort mot Spyan. In, hälsa, skåla, heja, få bärs, ställa skivväskan i båset och vänta en kvart på att spela min halvtimme. Då, typ två minuter innan jag skulle börja, dyker vakt-Marcus upp och vips så står jag ute på gatan igen. Nu med en annan polare.
I över en halvtimme försöker vi få tag på en taxi, och när vi till slut smått desperata lyckas så kostar den 200:- för resan Stureplan-Odenplan. Vid Odenplan ordnade Eskils och Co svartfest deluxe i "Palatsets" gigantiska lokaler, med hundratals vänner och bekanta. Grymt bra ordnat verkligen, men folk ville vidare, så nån gång runt femsnåret ungefär begav vi oss följaktligen iväg i två bilar ut mot Ekerö.
Där ordnade Grant stor fest i sin herrgårdsflygel/tvåvåningsstuga med två dansgolv, massvis med estnisk öl och en hel del annat gott.
Sjukt blandat folk, sjukt bra stämning och galet röjigt ställe.
Efter många timmars fest somnade vi till slut på mattor, soffor, fåtöljer och annat här och var i huset. Några sov även i en nedspydd säng, men då kändes faktiskt en matta som ett bättre alternativ.
Framåt kvällningen på nyårsdagen drog vi åter inåt stan med Micke och Jocke. Hem till Jocke för fin middag, för att så slutligen bege mig hemåt framåt natten och sen ligga i dvala i nästan två dygn....

Det var en bra, men kanske lite väl hård, start på det nya året.
Igår fick jag dock anledning att gå utanför dörren igen, eftersom pappa bjudit med barnen på dansgruppen Bounce uppsättning av "Gökboet". Kan inte direkt påstå att jag hade höga förväntningar, men blev verkligen positivt överraskad. Stundtals var de riktigt grymma, och i vissa delar kändes det nästan som en Chris Cunningham-video, eller en livekonsert med Pet Shop Boys från Performance-turnén jag såg i Globen våren 1991.
Mycket bra musik också, med allt från Luke Vibert till Dizzee Rascal, Missy Elliot, DJ Krush och Biggie.
Efter föreställningen blev det en bit mat på Rydbergs, varpå jag åkte hem för att chilla. Knappt innanför dörren ringde Björn och jag var inte svårövertalad på en sväng till Carmen för ett par stilla öl i lugn och ro.
Givetvis slutade natten på Spyan, efter en grym konsert med Viva La Revolucion med Göteborgsgalningarna Ilona-Iliza och Kevin mfl, samt en liten runda till Olssons Video.  

Nu blir det hårt jobbande, och imorrn kväll kommer Emma på besök från Götet.


hits