gurkbasurken

På torsdag börjar Emmabodafestivalen. Sveriges överlägset bästa indiefestival kör för tjugonde och sista gången.
Lille festivalgeneralen Håkan Karlsson menar att man måste ju sluta nån gång och då ska man göra det med flaggan i topp.
Jag borde vara där. Jag borde verkligen vara det. Kommer sakna Emmaboda. Har varit där sju-åtta gånger nånting genom åren. Första gången 1994 när det bara var en enda dag och jag och brorsan var de enda passagerarna som steg av tåget i Emmaboda på fredagseftermiddagen, dan innan festivalen skulle börja. Och vi sålde säkert två lådor av vårt fanzine Nowhere, så vi hade massa cash till mera öl.
Minns det där året -borde varit 2000 va? - när vi delade ut 300 "Bomb-Bags" med vinylsinglar, läsk, godis, kondomer och massa andra giveaway-prylar vi fått till Bomben från ett av de stora och på den tiden välmående skivbolagen.
Minns när jag ensam (med stor hjälp av Labrador-Bengt dock) ordnade EttNollEtt-frukostpopen där i gräset, kanske var -97 eller -98 typ, med ett extrembakfullt Hell on Wheels bland andra.
Minns alla efterfesterna på Hotell Amigo. Med Cardigans och Kent och BD och BQ och Terry förstås. Terry går inte att utesluta när man snackar om Emmaboda.
Minns förrförra året när jag åkte dit med Joggi och Richard från Östermalm och vi bodde i tält och de sålde skivor och t-shirts så vi fick ihop en massa cash till mera öl.
Vissa saker förändras liksom aldrig.

Men nu är det slut. Indieboda säger farväl med Dinosaur Jr och Spiritualized, och ingen skulle nog kunnat komma på ett bättre sätt att avsluta på.

Jag säger också farväl här nu. Gurkbasurken är död, länge leve Gurkbasurken!
Det finns mycket att minnas från den här bloggens dryga två år i rampljuset, men det överlåter jag till er att göra själva.

Imorgon bitti startar jag upp igen. På nya håll, och aningen annorlunda, men det känns faktiskt ruskigt roligt och inspirerande just nu!

Hejdå!