Facit från gårdagen

1. Att de bjuckar på nästintill obegränsat med gratisöl, gratisdrinkar och god gratismat.

- Check!
Champagne i entrén, fria drinkar och öl i ett par timmar. Goda snittar, bäst var den bacon-inlindade sparrisen.  

2. Att personalen & vakterna är trevliga och att lokalen är snygg, känns välkomnande, hängvänlig och som ett ställe man instinktivt vill fortsätta gå till.

- Check!
Snygg lokal, gillar att det var mörkt, bra nattklubbskänsla och soft att det inte är något egentligt dansgolv. Det behövs bra barhäng till fem vid Stureplan.
Några gamla Sture-vakter jag känner sen Bomben XL-tiden, så det blir nog inga större problem i dörren framöver.

3. Att någon jag känner jobbar i baren (= stammispriser), vilket är en framtida nästan-nödvändighet för att jag ska ha råd att kunna hänga där ordentligt, eftersom jag räknar med att bärspriset lär ligga en bra bit över femtiolappen. 

- Nope.  Ingen av kreddpajasbartendrarna alls, bara tvättäkta Stureplansgrabbar. 60:- bärsen är inte helt okej för min obefintliga ekonomi.

4. Att det är en bra blandning av folk, och då menar jag verkligen bra blandning, inte en blond och en mörkhårig bimbotjej.

- Check!
Överraskande bra blandning. Extremt många jag kände, nästan jobbigt många faktiskt. Hoppas det inte var en premiär-grej bara, utan att det fortsätter vara lika blandat framöver också.

5. Att de spelar bra musik, men det tar jag faktiskt som en självklarhet när folk som Mattias Hedlund, Andreas Höistad, Jens Segrén, Putte Ponsbach, Adam Holmberg och Alexander Kovacevic är inblandade.

- Check. Självklart. Putte ägde med indie-electro-house hela kvällen.

6. Att det kan komma att bli ett verkligt bra fem-alternativ till Spy Bar, och på så vis även ge dem en välbehövlig spark i häcken så de inte riskerar fastna i väl ingångna fotspår.

- Jag tror det, kan inte avgöra än på nån vecka dock.

7. Att jag träffar världens sötaste tjej, vi gifter oss, hittar en kappsäck full med guld och lever lyckliga i alla våra dar...

- Yeah right!

Typ 4,5 av 7, rätt skapligt ändå.


Förhoppningar inför kvällens Neu-öppning!

neu

1. Att de bjuckar på nästintill obegränsat med gratisöl, gratisdrinkar och god gratismat.

2. Att personalen & vakterna är trevliga och att lokalen är snygg, känns välkomnande, hängvänlig och som ett ställe man instinktivt vill fortsätta gå till.

3. Att någon jag känner jobbar i baren (= stammispriser), vilket är en framtida nästan-nödvändighet för att jag ska ha råd att kunna hänga där ordentligt, eftersom jag räknar med att bärspriset lär ligga en bra bit över femtiolappen.  

4. Att det är en bra blandning av folk, och då menar jag verkligen bra blandning, inte en blond och en mörkhårig bimbotjej.

5. Att de spelar bra musik, men det tar jag faktiskt som en självklarhet när folk som Mattias Hedlund, Andreas Höistad, Jens Segrén, Putte Ponsbach, Adam Holmberg och Alexander Kovacevic är inblandade.

6. Att det kan komma att bli ett verkligt bra fem-alternativ till Spy Bar, och på så vis även ge dem en välbehövlig spark i häcken så de inte riskerar fastna i väl ingångna fotspår.

7. Att jag träffar världens sötaste tjej, vi gifter oss, hittar en kappsäck full med guld och lever lyckliga i alla våra dar...


En dag i solen

Igår, sommarsol i Stockholm igen. Jobbade klart ett par timmar, gick en långpromenad genom stan. Satte mig på Medborgarplatsen och läste nån timme. Jens Lapidus "Snabba Cash", som exakt alla i hela Sverige läser just nu känns det som. Kom 140 sidor och blev positivt överraskad. Hyfsat trovärdig dialog, rolig, spännande, en riktig bladvändare. Är ju en sucker för allt som har med Stockholms nattliv att göra, och älskar dessutom att läsa om kriminella miljöer, fängelser, knark... Men det är inte helt lätt att skildra sånt där, och jag måste säga att jag hade mina tvivel på Lapidus bok, men texten funkar absolut.

Möter upp Adam vid halv tre. Äter lunch på Snaps uteservering. Underbart att sitta i solen, snacka New York, jobb, fester, tjejer... Lite efter fyra står jag inte emot frestelsen längre, beställer en mellanöl. Adam är tvungen att gå tillbaks till kontoret så jag sätter mig med Alexander Salzberger, Henrik Lundström och deras gäng. De är på samma nivå. Ölen beställs in, solen gassar, vi snackar film, teater, TV, klubbar, barer, sommaren, tjejer, fotboll... Minst var femte minut går det förbi någon som nån av oss känner. Det är hysteriskt nästan. Medborgarplatsen en vanlig onsdageftermiddag i mars och Stockholm känns som en ny stad. Kalvar på grönbete, mediapajaser på promenad.
Möter alla från Fibes-Christian till Cissi till Romantics-Peter till Orminge-Torkel till you name it. Man är som en ny människa bara för att man kan sitta ute i solen och dricka öl med ett gäng kompisar.

Solen försvinner bakom den där byggnaden jag tror heter Södertorn. Vi tar fram filtar, sitter kvar till åtta, då blir det pizza och mera öl hemma hos Henke på Mariaberget. Fotbollen går käpprätt åt helvete. Zlatan får inget som helst utrymme och Nordirland spelar med ett självförtroende ingen hade kunnat drömma om.
Fattar inte Lagerbäcks laguttagning alls. Hur fan kan man prioritera en blåvit föredetting framför en kille som gjort succé i Roma liksom?

Kollar roliga Youtube-klipp, som vilken förfest som helst nuförtiden. Går ner till Baba Sonic för att återuppliva gamla minnen. Är helt solstingströttsalongspackad och går hem redan halv ett.
En dag i solen.

Summer and looking for a job

Det är inte ens april och det är sommar i Stockholm.
Solen skiner så att man blir alldeles svettig fast jag bara har t-shirt och jeans på mig när jag går ut och tar en cigg medan jag pratar lite business i telefon.
En dag som denna är jag ändå glad att jag har mycket jobb att göra, för hade jag inte det så skulle jag garanterat inte klara av att stå emot den underbara frestelsen att sätta sig nere vid vattnet någonstans med en kasse öl och några goda vänner. Spana på Stockholmstjejerna, alla de sagolikt vackra som jag inte vill skämmas för att objektifiera litegrann vårens allra första solstänkta dagar. Sitta där, på Reimers till exempel, ta av sig barfota och dingla med fötterna vid vattenytan. Dagdrömma om sommaren. Den bästa sommaren i livet, som alla somrar ska bli.
Dana ringde nyss och berättade positiva saker, och han ska med till Roskilde nu också. Vi kommer bli ett så jävla bra gäng!

Sitter och uppdaterar klubbguiden som vanligt. Neu öppnar nu på torsdag det kan nog bli ett grymt ställe, och bra med ett vettigt efter-tre-alternativ till Spyan också.
Har börjat ordna upp en del grejer inför Djungeltrumman-festen på Spy Bar fredag 20 april. Isaac Nybergs debutspelning bland annat. Jag är ruskigt peppad för det och hoppas verkligen det kan bli en kväll att minnas länge.
Mailar, ringer, skriver, fixar. Unnar mig en cigg och en kaffe då och då. Det känns rätt bra ändå.

Lyssnar på Labrador-boxen "Labrador 100, A Complete History of Popular Music", och har svårt att tänka mig ett bättre soundtrack till den svenska försommaren utanför fönstret. Radio Dept, Club 8, Waltz For Debbie, Acid House Kings, [ingenting], Lasse Lindh, Starlet, Céleste, First Floor Power, Suburban Kids, The Legends... Perfekt solindränkt pop.

Vi funderar på att göra en Indiekryssning modell mini nu i helgen. 24-timmars till Åbo med ett gäng kompisar, de som vill följa med är naturligtvis mer än välkomna. Kostar mindre än en normal utekväll i stan.
Sitta på däck och blicka ut över Ålands Hav med en flaska taxfree-rosévin och några morgonpackade vänner omkring sig...

Lite om media-ankdammen och briljanta gamla Bomben-vänner

Sitter och lyssnar på P3 Pop. Honeydrips, en lång Concretes-special och massa annan bra ny pop. Sara Martinsson sköter sig jättebra som efterträdare till Hanna Fahl, som i sin tur gör alldeles lysande svensson-dagradio med P3 Populär varje dag mellan 10 och 13.
Tänker på att det är roligt att både Sara och Hanna började på Christian Hylses pyttelilla nätfanzine
RubberSoulInSpace (eller ja, möjligen började väl Sara aningen tidigare på fanzinet eTer som hon hade ihop med Jenny Damberg, väl?).
Något år senare plockade vi upp såväl Hylse som Sara och Hanna, samt även en viss Sebastian Suarez-Golborne och draftade över dem alla till Bomben, om man ska snacka hockeyspråk.
Bomben var en enorm plantskola, och RSIS var i sin tur en plantskola för oss. Men det är väl så det funkar kanske, vissa kretsar drar med sig varandra medan vissa andra tynar bort från mediaträsket och satsar på mer normala karriärer istället.
Det är väl precis sånt som också leder till att alla känner alla i den svenska media/musik-ankdammen, och visst kan man - precis som Kristoffer Poppius gjort nu senast - tycka ganska illa om det. Och Poppius har ju väldigt rätt i att det inte bara kan skada den journalistiska trovärdigheten ibland utan även - och kanske framförallt - så kan det göra den mycket tråkigare, gråare, lagomsnällare och menlösare.
Om jag till exempel skulle tycka att Sara var dålig som ny P3 Pop-programledare så skulle jag nog inte skriva det här (eller nånannanstans för den delen). Jag skulle givetvis inte ljuga, men jag skulle däremot sannolikt låta bli att kommentera det helt och hållet. Inte för att jag inte skulle våga dissa en kompis eller gammal kollega, utan för att jag skulle tycka det kändes onödigt.

Samtidigt så är ju det ironiska, åtminstone för mig, att jag personligen tycker bra om nästan samtliga av de journalister eller musiker jag lärt känna lite mer privat genom åren.
Kanske är det så, eller ganska troligen, att jag väljer att umgås med mediafolk som jag tycker mig dela åsikter med eller skriver intelligent och roligt.
Kanske också är därför jag inte blivit polare med varken Ronnie Sandahl (hej öppna dörren!) eller Anders Nunstedt trots att jag sett dem ute på krogar och tillställningar i många år.

Men jag är också en sån där larvig hippiejävel som alltid har tyckt att det är mycket roligare, viktigare och på alla sätt bättre att hylla än att dissa. Att tala om vad som är bra istället för vad som är dåligt, oavsett vad det må handla om.
En annan gammal media-ankdamskompis som jag vill kredda lite just nu är därför Märta Myrstener, för att hennes blogg är bästa läsningen just nu.
Roligt också att Lisa och Maria i Concretes-intervjun på radio precis medan jag skriver om media-ankdammen börjar prata om precis det. Allt går bara runtruntrunt...

13:58, Uppsala Central.

Sitter på Uppsala Centralstation och väntar på tåget hem till huvudstaden. Bakis som sig bör. En stor bit smörgåstårta, morotskaka, två läsk och en kaffe har inte förbättrat situationen mer än marginellt.

Evening var grymt igår. Började spela 22.40 och när jag efter två minuter tittade upp ur DJ-båset så var dansgolvet redan sprängfullt. Sånt gillar jag. Söta tjejer som tjatade om Felix Da Housecat och fulla grabbar som tjatade om "Förortsbarn". Sånt gillar jag ännu mer. Janne Kask blev aningen generad när jag drog på "At School". Goesta-Eric, Sebastian, DetLjuvaLivet-Aaron och Robin var där. Givetvis önskade Eric John's Candy, men jag hade faktiskt inte ens med mig skivan så det blev inget den här gången heller.

Trist att det stängde redan klockan ett. Kändes som det precis kommit igång då liksom. Vi gick vidare till en indiebar som hette Orange, och sen sov jag på en soffa i ett kollektiv vid Vaksala Torg. Där jag är född, det står t o m i mitt pass.

Nu går tåget, hem till Kringlan som gått på systemet för första gången precis. Det blir bra!

Klubbland

På Det Ljuva Livet diskuteras det klubbnamn. Goesta-Eric ska starta barklubb på Snotty ihop med Sebastian och behöver ett namn på sin lilla bebis så han bad läsarna om hjälp och tips. Hundratals bra och mindre bra namnförslag har kommit, själv föreslog jag "Me And You And Everyone We Know" eller bara "Det Ljuva Livet", men jag tycker nog grundförslaget "Vi som aldrig sa Horace" är roligast ändå.

Hursomhelst så fick den där diskussionen mig att gräva djupt i minnesbanken efter alla klubbnamn jag själv tryckt på flyers och faxat (ja kids, man gjorde faktiskt det innan mailen kom till byn) till tidningarnas klubbguider genom åren.
Så, här kommer den relativt fullständiga listan (jag har säkerligen glömt ett par stycken dock) över alla klubbar och fester jag varit delaktig i att arrangera från starten 1995 fram till i sommar 2007.
Mitt ganska så ordentligt omfattande Klubb-CV helt enkelt.

* The Flop! (20 juni 1995)
En engångsfest på en lokal på Svartmangatan 27 i Gamla Stan där legendariska discoklubben Bobadilla huserade på 70-talet. Schackrutigt golv med lampor under de vita rutorna. Jag och David Kaijser arrade och det hela var egentligen tänkt som en överraskningsfest för min brorsa som fyllde 17 år samma dag. Kimokozo spelade triphop. Lill/Flum/Knark-Jonas Bergman spelade jungle. Nån mer spelade också, säkert lite madchestergrejer. Marcus Törncrantz skulle ha spelat, men fastnade inne i Pet Shop Boys-rummet med Thomas Öberg och en back öl. Jag var ihop med Nanna och vi bråkade lite, men försonades i en liten park strax utanför nånstans. Det var en konstig men fantastisk kväll.

* K (hösten 1995 - sommaren 1996)
Egentligen ingen riktig klubb kanske, men det var här det började på riktigt. Min första fasta DJ-plats. Jag, Martin, Kim och Marcus Törncrantz turades om att spela torsdagar, fredagar och lördagar nere i källaren under Hannas Deli, alltså mittemot nuvarande Pet Sounds Bar, där det nu ligger nån keff australiensare typ.
Big Beat-vågen peakade och vi och våra vänner tävlade om vem som hade flest Skint-tolvor eller kunde hitta originallåtarna på nån Wiseguys-remix. Jag pluggade film, bodde på Söder och var fortfarande ihop med Nanna, fram till april. Minns speciellt en kväll när jag spelade utan hörlurar från nio till ett, nästan uteslutande vinyl.

* Bonden (sommaren 1996-sommaren 1999)
Mitt andra (ibland nästan första faktiskt) hem under dryga tre års tid. Restaurangchefen Malin var min storasyster. Ägarna Haaron & Lena var pappa och mamma. Kockarna Assad och Djeno var brorsorna och klubbkollegorna Jacke och senare Erik Strömbäck och Bomben-possen var mina bästa vänner. Vi körde onsdagar och söndagar, varje vecka, uppe på lilla baren. Alla kom dit, vänner och DJ-kompisar. Hela Bomben blev ju mer eller mindre till däruppe mellan ölen. En helt fantastisk tid när det kändes som att både jag själv och hela klubb-Stockholm formades till vad det är idag. Barklubbsexplosionen, Anyone-can-be-a-DJ-attityden, , blandmusikskonceptet... Allt drog igång då, och en liten del av det stod kanske vi för. Jag var ihop med först Sandra, sen Karin och sen Hanna, och ett kort tag även Teresa. Många kärlekar blev det...

* New Elements (ca 1997-98?)
Sjögräs var den andra baren som vi alltid hängde på. Nere i källaren jämt på den tiden. Där lärde jag känna Linus och Micke ordentligt, och där lärde jag mig nog den ädla konsten att dricka järn. Jacke fick jobb i baren och vi två startade torsdagsklubben New Elements därnere. Drum'n'bass och det något diffusa begreppet "beats" var det som gällde på skivtallrikarna ("ingen jäkla bög-CD!"). Photek var husgud. Moving Shadow favoritbolaget. Fila Brazilia-mixen på Lambs "Cottonwool" det vackraste vi visste på jorden.
Kalle Grandin och Björn från Vår gjorde flyern. De var typ det hippaste på jorden då. Haha.

* Homer (ca 1998-1999)
När "Bonden" kändes lite tråkigt och vi hade dragit igång fler klubbar där så var jag ju tvungen att döpa mina kvällar till något. Homer är en hjälte och dessutom gillade jag dubbeltydigheten med "hemma".

* United (oktober 1998 + några enstaka "reunion-kvällar" senare)
Jag, Micke Moreira och Flyer-Jimmy körde en engångsfest på Skeppsbar. Indie och britpop stenhårt. Då rätt okända bandet Hell on Wheels spelade live och Jimmy gjorde affischer med Oasis-loggan plankad som vi bokstavligen tapetserade hela stan med. Fullständigt kaos i dörren, en kö som sträckte sig två kvarter bort, halvt slagsmål med ägaren och en helt underbart galen fest. Vi sprang ut med utrustningen och kastade oss in i en taxi efter stängning.

* Homer Goes Bomben (våren 1999)
Vi startade Bomben hösten 1998 och eftersom alla hängde uppe på Bonden jämt och ständigt så lät jag dem joina mig en onsdag i månaden uppe på Bonden. Hela Bomben-gänget (Linus, Micke, Kalle och Jimmy) gjorde våra allra första kaotiska DJ-kvällar här. Linus spelade Gangstarr och Aretha Franklin. Micke körde The Farm och "Heaven In The Afternoon". Kalle spelade alltid Sabres of Paradise "Wilmot", alltid. Jimmy spelade Flowered Up och jag själv körde nog mycket vokalhouse den här perioden, typ Black Masses "Wonderful Person" och sånt.

* BOMBEN (1 juni 1999 - 29? december 1999)
Bondens källare öppnade sista maj 1999 om jag inte minns fel. Jag hade varit med och byggt stället. Fick bestämma var DJ-båset skulle stå, var dansgolvet skulle vara och allt sånt. Vi hade storslagna drömmar om ett svenskt Blue Note med stans bästa klubbar sju kvällar i veckan. På grund av grannar och ett inställt tretillstånd blev det inte riktigt så. Men första halvåret på Bonden och specifikt Bombens onsdagar var ändå något av det bästa jag upplevt i klubb-Stockholm. Vi körde trettio veckor i sträck, öppnade klockan åtta och hade kö senast nio. Minst trehundra pers varje gång, ofta uppåt 400, i en lokal som jag tror fick ta in 220 gäster eller nåt. 30 av våra bästa vänner fick VIP-kort för att kunna komma in. Alla kom in gratis dock, vi tog aldrig inträde, hade en skitusel deal med Bonden och gick därför back flera gånger trots att vi hade en av stans populäraste och bästa klubbar. Här spelade alla från Mika Snickars, Adam Beyer och Mad Mats till Andres Lokko, Soul-Henrik och Martin Kumlin. Drum'n'bass ena veckan, britpop andra och vokalhouse den tredje. Masters At Work var väldigt stora just då.
Jag var inte ihop med nån, men kär i lite för många.
Nån dag innan jul 1999 drog vi ihop 60 DJs och lät dem spela fem minuter var i vad som kan varit bland det mest kaotiska jag gjort. Tidtagarur och Hitler-schema var det som gällde. Veckan efter det blev vår sista, innan vi lämnade det lätt sjunkande skeppet med ett visst vemod i halsen.

* The Grand Social Christmas Bomb Bash (dec 1999)
En stor house/drum'n'bass-fest vi ordnade på Daily's i Kungsan med Bomben, DNA Social Club och radioprogrammet Stockholm Grand. Markus Enochson & Micke Elmenbeck spelade bland annat. Vi bjöd på godis till kön och det var väl typ 600 pers nånting.

* Indie2000 (våren 2000)
Jag fortsatte dock ett tag till som klubbansvarig nere på Bonden Bar. Och startade en indieklubb tillsammans med Dake. Eskobar spelade live, liksom ett gäng band till jag knappt minns alls nu. Säkert några till som blev stora med åren. Ingen direkt jättesuccé, men inget totalfiasko heller som jag minns det, rätt kortlivad klubb dock.

* No Surrender (ca 2000?)
En väldigt kortvarig liten barklubb jag körde ensam på Restaurang Tidlös som låg mittemot String på Nytorgsgatan. Jag ville köra en avspänd klubb med lägereldsballader. Underrubriken på flyern var "We learned more from a three minute record, than we ever learned in school". Det kom kanske tio-femton polare och knappt lika många till. Jag la ner efter fyra-fem kvällar.

* A Moment of Truth / A Moment of Påsk / Sultans of Pingst (våren 2000?)
Otroligt Göteborgska namn för tre fester vi gjorde med Bomben nere på Rangus Tangus källare. Jocke Heineman och Pelle Grumert stod i baren. Åtta killar stod och trängdes i DJ-båset. Högtalarna stod inte alls utan gjorde som Terry och Rickard Karström och dunsade i golvet. Svett, kaos, underbar stämning.

* Bomben/La Famiglia/Familia (ca 2000-2002)
Vår stora lördagsklubb på Aston/Rival vid Mariatorget. Först bara ett golv, senare två där popgolvet hette "Trumpet & Tamburingolvet" och det andra hette "Gangstagolvet". Grymt populärt. Några minnen är när en femtonårig Aaron Eklöf satt gömd på toaletten halva kvällen för att komma in utan leg. Treårsfesten som var samtidigt på dels Kulturhuset och dels Aston med en buss mellan var också en given klassiker såklart. Femhundra ballonger i taket och sjukt mycket folk. Nyårsafton 2001-2002 med sisådär 700 pers inne och lika många i kön utanför, med dekadent efterfest hos Marit i Aspudden. Det finns så jäkla många minnen...
Jag var ihop med Tove, ett tag här i alla fall.

* BOMBEN XL (nov 2001-juni 2003 + några enstaka gånger senare)
Vår överlägset största och bästa klubb. Och det var faktiskt tack vare Per Hagman som det hela blev av. En kväll på Tranan presenterade han mig för Sturecompagniets restaurangchef Johan Tormod, några dar senare hade vi styrt upp ett möte och en månad senare stod vi där och gapade ikapp i dörren. Runt tusen pers per gång, sista onsdagen varje månad, fem dansgolv med allt från indierock till ragga till ryggsäckshiphop till drum'n'bass till deephouse. Hagman fick vara resident inne i Regnbågsrummet. Vi bokade Erol Alkan, Audiobullys, Tellé med en helt okänd Annie, My Favorite och hundra andra grejer.
Bomben var massive under den här perioden. Det var en ganska annorlunda grej att ett gäng indiepajaser och hiphopgangsters från Söder kom och tog över Stureplan helt fullständigt en gång i månaden. Och det känns helt fantastiskt varje gång jag tänker tillbaks på den här tiden.
Sen har vi ju kört XL några gånger till efteråt också. En kväll på Hasselbacken sommaren 2004 och tre gånger på Trädgården sommaren 2005.

* CYAN med Roger Sanchez (maj 2002)
Jag, Micke och Terry fick förfrågan från en byrå om att vara med och göra en gigantisk fest för Nokia och deras nya kampanj. Vi tog hit superstar-DJn Roger Sanchez, hämtade honom i limo på Arlanda, åkte till Strand, åt middag med Sanchez och hans entourage på Lydmar, byggde ljusriggar och fixade på Sture i flera dygn innan, och hade väl en rätt lyckad fest till slut också. Han kostade ungefär lika mycket som samtliga alla övriga DJs jag bokat tillsammans genom åren, för en spelning. Och vi skrev "Happy Birthday Roger Sanchez" i laser på väggen bakom DJ-båset eftersom han fyllde år samma natt. Han rörde dock varken tårtan eller champagnen.

* Viva La Sociale (sommaren 2002)
Efter att vi gjort succé på Sture fick vi förfrågan om att även köra något nere på Köket. Micke, jag, Arkitekt-Johan och Mark Dennis startade därför Viva La Sociale som körde varje onsdag under en sommar. Tony Zoulias, Will-Rock och Tom Pyl var nån slags residents, och i övrigt bokade vi mest gamla favoriter som Johan Netz och Pelle Grumert. Vi skapade en person vi kallade Pablo som var nån slags värd. Och så bjöd vi alla på 100 shots prick vid midnatt. Rätt olagligt tror jag, men jäkligt kul. Gick bra i början, men dog lite mot slutet.

* All Mixed Up (vintern 2002-våren 2003?)
Jag, Micke, Calle Abramsson och Pelle Tamleht fick genom Daniel Bergqvist köra fest på Backstage en kväll. Mano & The Tears och Streetwaves spelade live och dansgolvet var smockfullt. Sen blev det tjafs med ägarna så alla klubbar fick lägga ner där, varpå vi ambulerade runt litegrann och fastnade ett tag på Köket igen. Ganska märkligt att köra indieklubb på bratsens högborg, men vi sänkte ölpriset, bjöd på godis och frukt, delade ut skivor, hade tävlingar, några liveband etc. Det gick upp och ner. Mot slutet mest ner.

* Bombens 5-årsfest! (oktober 2003)
Vid sidan av sista Metropolis så är det här nog den bästa enskilda fest jag nånsin bevistat i världen. Vi hade hela Mondo, tre våningar med varsitt dansgolv. Uppåt 1300 personer kom in tror jag. Och ungefär en tiondel av dem var DJs, eftersom vi alltså hade bjudit in samtliga som nån gång hade spelat på en Bomben-relaterad tillställning. Jag hade hand om indiegolvet på översta våningen, där det väl var runt 45-50 olika plattvändare att hålla reda på. Minns att jag blev hissad. Minns att vi drack Magnun-flaskor med champagne. Minns att min mobil ringde i snitt varannan minut de sista dagarna innan. Minns att jag aldrig varit så stressad, men samtidigt sällan så lycklig också.
Och bussen. Bomben-bussen som vi använt på treårsfesten. Vi lät den gå runt stan för att hämta folk till festen hela kvällen, och sen mitt under natten lyckades jag övertala chaufför-Svante att vi skulle få ha efterfest på bussen också. Så han körde runt Stor-Stockholm, hem till folk i Farsta och Rinkeby, Täby och Midsommarkransen, Berns och Hornstull. Klockan åtta på morgonen gick jag av sist på bussen ute i Hägersten.

* Indieplundring / Indieägg / Indieglitter (dec 2003, april 2004, dec 2004)
All Mixed Up gick ihop med bästa Metropolis för att i mellandagarna 2003 julgransplundra indiepopen på Dr Albans ställe Stacy (där Teatron/White Room ligger nu). Paris och Komathron spelade live, uppåt 700 pers kom och det var så bra att vi bestämde oss för att köra en uppföljning på påsken som vi givetvis döpte till Indieägg. Vi flög in Baxendale från England och drog hit Bad Cash Quartet från Göteborg för en "hemlig" spelning. Det blev fullständigt maniac, med över tusen pers i lokalen som kanske rymmer 600 egentligen. Efterfesten i Vasastan är nästan lika legendarisk den.
Ett halvår senare körde jag och Calle Indieglitter ihop med Emelie Thorén och Rebecka Lewis på samma ställe. Andreas Tilliander och Östermalm körde live och då var jag ihop med Cissi, vars kompis Kringlan träffade Östermalmsbasisten André den kvällen. Jag blev förresten väckt den morgonen av Alban som var på semester i Nigeria och ville meddela att det var massa strul med utrustningen, sen slog jag på TVn och såg att det varit nån flodvåg i Sydostasien.

* Bombens Dansklubb & Pianobar (våren 2006)
Jakob Grandins Trädgården startade vintervariant och vi fick köra lördagarna. Ett ganska svårt techno/electro-golv och ett fett hiphopgolv. Gick väl ärligt talat sådär. De första två kvällarna var smockfulla med över 5-600 pers, sen var det knappt halvfullt några gånger för att bli bra igen lagom till avslutningen. Men jag vidhåller att det var en jävligt bra klubb, bara att timingen och läget var fel. Billy Rimgard var resident på technogolvet. Märta, Linus, Yxa & K-Gun ägde hiphopen. Och så hade jag och David vår extremt överambitiösa Pianobar. Vi åkte ut till Danderyd och köpte ett gammalt piano av en tant, bad olika designers och konstnärer att göra om det precis som de ville så att det varje vecka hade ett helt nytt utseende (en vecka var det typ Boktipset-kuddrum, en vecka var det dockskåp, en vecka var det graffiti-cirkus, en vecka rött sammetstyg etc). Och så spelade bästa Koop-Oscar piano medan olika hemliga gästartister sjöng ett par-tre covers. Ane Bruns valsballadversion av "When Tomorrow Comes" är fortfarande gåshudsframkallande. Marit Bergman sjöng "Perfect Day". Frida Hyvönen & Jon Bergström sjöng "I Have Nothing" och Suede och PSB. Uje Brandelius sjöng Timbuk och Montt Mardie-David & Le Sport-Fredrik sjöng "Det börjar verka kärlek banne mig".
Då tog det slut med Cissi.

* Sally (hösten 2006)
En enkel liten barklubb som jag och Jonas körde på Centro i höstas. Juvelen spelade live en gång. Vi körde britpop, ny och gammal indierock och lite blogg-electro typ. Sen en kväll så hade Centro bara stängt. Det har de ännu...

* Flyktsoda (sommaren 2007)
Min klubb på Debaser Medis varannan fredag i sommar. Kommer äga såklart!


Ja, det var det. Jävlar vad massa klubbar man haft ändå...


Några saker jag lärt mig idag

Blev bjuden på lunch av Robert Mellberg idag på Gondolens bakficka (eller Gondolens Vinbar som det väl heter egentligen). Förr i tiden brukade vi äta Gondolen-lunch sista fredagen varje månad, alla vi som satt på Fabriken borta på Krukmakargatan 26. Det var en fin tradition, en sån man saknar ganska mycket som frilansande hemmajobbande fattig ensamvarg.
Åt en mycket god blekafilé med varm fetaostsallad och potatis. Bleka är en fisk som tillhör torskfamiljen och smakar nästan identiskt, det lärde jag mig idag.

Annat som jag lärt mig idag är att nu måste en arbetslös människa vara beredd att flytta långt bort från familj, hem och den lilla trygghet man kanske ändå har, och ta ett jobb som man blir tilldelad även om man exempelvis är överkvalificerad. Det är Micke Segerströms överåriga elektroingenjör som tvingas börja steka hamburgare på McDonalds i "Darling" rakt av, med tillägget att han också skulle varit tvungen att flytta till Luleå dessutom.
Det är alltså sånt som vår regering anser skapar arbetstillfällen. För alla arbetslösa är naturligtvis bara lata jävlar som utnyttjar systemet, men om man sparkar dem i röven och tvingar dem till vilket skitjobb som helst i vilken landsände som helst, ja då mår samhället bra igen såklart.

Och så har jag lärt mig att Göran Persson är en människa av kött och blod precis som vi andra. Bufflig, svärande och skitsnackande ibland, men också empatisk, skämtande och förälskad ibland. Såg alltså del tre i den mäkta omskrivna "Ordförande Persson"-dokumentären idag, ska kolla resten på nätet när jag har tid.

Vidare har jag återigen börjat tvivla på mitt tvivel (!) gällande Tony Gustavsson och Hammarby.
Läser i Sportbladet att Tony hyllas av spelarna. Såväl Erkan som Mikkel som Charlie Davies hyllar honom för hans noggrannhet i detaljer. Och att Bajen ser spelhungriga och pigga ut. Att Lolo Chanko, Dubbel-Gunnar och Eguren imponerade i dagens 1-1-match mot Odd Grenland. Och att saker och ting kanske inte är riktigt så åt helvete som vi alla börjat tro de senaste veckorna.
Men precis som Mattias J Larsson skriver;
"Just nu verkar det faktiskt som att Tony Gustavsson har allt på plats - utom resultaten.
Å andra sidan är det kanske den viktigaste detaljen i fotboll. "

Läser också att Henke Larsson blir staty i Helsingborg och frågar mig stilla vad som hände med snacket om en staty för guldtränaren Sören Cratz?

Och så har visst AIK fått en ny storägare också. Fabege heter de och ägandet kommer inom kort slussas vidare till Arenabolaget för nya Nationalarenan, som i sin tur ägs till stor del av Svenska Fotbollsförbundet.
Så nu har vi fått det på papper, gnaget och SvFF i fin allians.
Läs mer om affären
här!

Och just i detta nu är halva min bekantskapskrets på glassig gratisfest. Jag orkade inte idag. Nån liten hejd får det lov att vara ibland...

Är det fånigt att byta namn?

stenmarkbajen
Läste precis i nya Offside att det finns nio personer i Sverige som heter Bajen i förnamn. Snart kanske det blir tio.

Nils Gustav Bajen Gelin?

Hur låter det egentligen?

Är det jättefånigt?

Det kostar ju inget att lägga till ett extranamn, inte om jag förstått nedanstående text rätt i alla fall.
Det är väl egentligen inte fånigare än att tatuera sig?

Ett tredjenamn syns ju mycket mindre än en tatuering så varför inte? Och det är ju inte så att jag kommer sluta hålla på Bajen nån gång, och skulle jag mot all världens rimlighet ändå göra det så får jag väl pröjsa en tusing eller nåt för att ändra tillbaks igen då...

Och vad betyder ett jäkla namn egentligen? Hur många av mina nära vänners andranamn kan jag? Kanske ett par gamla flickvänner och nån till, eller ärligt talat så är de enda jag kan komma på nu på rak arm Cissi (Hanna Cecilia) och så Q bara för att hon har världens finaste namn Quetzalas Teresa Samba Blanco.
Men annars då, ett andra- eller tredjenamn är ju egentligen bara ett sätt att låta nån gammal släkting leva vidare (morfar Nils i mitt fall dårå). Då kan väl jag få låta Bajen leva lite i mig också, det är väl bara fint, eller?

Fan, Richard, Freja, Andreas, Maartin, Mårten, Michal och alla andra grönvita bröder och systrar därute: Är ni med?! Ska vi gå i gemensam tropp till Skatteverket nån dag snart och göra slag i saken?

---

Namnändring


Förnamn

Tillägg, utbyte eller strykning av förnamn kan göras genom anmälan till Skatteverket på blanketten SKV 7630. Detta kan endast göras en gång och ett ursprungligt förnamn måste behållas. Vill du inte ha kvar ett ursprungligt förnamn eller vill byta namn en gång till måste du vända dig till Patent- och registreringsverket. På www.prv.seextern länk, öppnas i nytt fönster kan du läsa mer.

Genom anmälan till Skatteverket kan du också ändra ordningen på dina förnamn eller ändra stavningen på namnen utan att uttalet ändras, t.ex. Tomas till Thomas eller Kristina till Christina.

---


Pajas på timlön!

Rubriken är en låt med Pengabrorsan som jag spelade igår iklädd en svart tröja med röd text som i gotisk stil frågade "Bist Du Ein Partymeister?".
Men jag kände mig ändå inte särskilt sellout igår. Inte alls faktiskt. Det var grymt roligt, bra stämning, fullt dansgolv och jag körde mitt vanliga race med indie-electro-rock-prylen, utan några värre svennebananhits än någonannanstans.
Uppsala är en bra feststad ändå. Ska bli skitkul att komma tillbaks igen redan på fredag. Evening verkar soft också, enligt rapporter från såväl TIAC-Fredrik som Magnus Carlson som båda spelat där tidigare.

Grymt skönt att åka taxi tillbaks till Stockholm dock, och vara hemma vid den till dagens skidtävling ditforslade snön utanför Slottet redan före två. Som en helt vanlig utekväll i stan ju.

Italo-indie!

motron

Hur galet är inte det här egentligen?
Modena är en liten stad i norra Italien som mest är känd för alla lyxbilar som tillverkas där. Allt från Ferrari och Lamborghini till Maserati och DeTomaso har fabriker i staden som även är hemvist för självaste Luciano Pavarotti.
Men nu i helgen ska det alltså bli indiefestival i den halvstora universitetsstaden. Headlinar gör Apparat och Belle And Sebastian, fast inte live utan med ett DJ-set. Tredje störst på affischen är svenska Loveninjas, ni vet de som hade en rätt söt men ändå ganska marginell P3-hit med "I Wanna Be Like Johnny C" i höstas.
Några andra av banden som ska spela är Mixtapes & Cellmates, Parker Lewis och Kalle J.

Fatta alltså att det sitter en tjej nere i Modena, Italien, och har koll på en massa svenska pyttesmå indie-akter, som hon bokar i en hög till sin lilla festival i staden. Det är så vackert på nåt sätt. MySpace är fan det bästa som hänt musikhistorien.

Uptown Skankin!

Pet Shop Boys kommer till Hultsfred. Jag kommer inte må bra av att missa det så jag har börjat fundera en smula på att fixa nån bil och dra ner bara på lördagen ändå. Hänga en eftermiddag, kolla PSB, festa hela natten och sen dra hem på söndagsmorgonen.
Vi får se...

Och det där ryktet om Bob Dylan på Debaser Medis visade sig alltså vara sant. Så om en vecka står han där, Robert Zimmerman, på exakt samma scen som jag indiedansade på i lördags natt. Faktiskt rätt jäkla galet.
Får mig att tänka på en gammal polare som bodde i London för massa år sen. Rolling Stones spelade en vecka i sträck på Wembley, alltså sju kvällar i rad inför sisådär 80 000 pers eller nåt. Min polare, som var ett enormt Stones-fan, såg en eller två av arenakonserterna, och satt i bilen på väg till jobbet en morgon några dar senare. Radion är på och helt plötsligt berättar de att Stones ska göra ett "hemligt" klubbgig på Brixton Academy senare samma kväll och att de släpper typ femhundra biljetter på nån av de stora skivaffärerna i stan exakt samtidigt. Han tittar ut, ser att han precis passerar en av de butikerna, tvärnitar och springer in...
Några timmar senare står Mick Jagger på (förhållandevis) lilla Brixton Academys scen och säger "Wembley is Wembley, but this is for fun!".

Undrar om man får lista på en Dylan-konsert om man ska ha klubb på Debban Medis i sommar? Haha, knappast va?!

Missade "Ordförande Persson"-dokumentären igår tyvärr. Men efter alltid lika underbart positive Cronemans supersågning i DN så verkar man inte ha missat så mycket ändå?
Såg inte heller Monas första debatt mot Reinfeldt, men lite av eftersnacket. Det kan nog bli bra det här trots allt. Kommer nog inte gå sämre än med Göran i alla fall...

Ikväll åker jag till Uppsala. Ska spela på en fest som går under namnet "Partymeister" på Snerikes Nation. Om nån är där, eller vill följa med, så är det bara höra av er såklart!
Får taxi hem inatt sen, grymt skönt. Ska ju dit igen på fredag och spela på Club Evening på Norrlands Nation.
Här är en, minst sagt, positiv artikel om fredagens begivenheter.
Det blir nog galet.

Hejdå Thom, Hejdå Bajen!

thom
Andretränaren Thom Åhlund lämnar Hammarby med omedelbar verkan idag. Han säger att det beror på bristande motivation, men jag vetefan alltså. Börjar bli riktigt ordentligt osäker på Bajens situation nu. Värvningen av Tony Gustavsson som tränare kan vara början på en ny katastrofperiod. Jag hoppas jag har fel, men just nu känns det jävligt uppgivet att vara grönvit.
Och givetvis torskade vi ju bandyfinalen igår också.

Kom förresten på att jag träffade Björn Runström igår på Sturehof/O-Baren. Han var i stan "över dan" bara. Satt med Eric Fischbein och Jesper Hussfelt från Canal+. Runa sa att han saknade Bajen, trivdes i Luton men att han skulle tillbaks till Fulham nu. Han trodde inte sig få nån mer speltid den här säsongen, men satsar hårt på att bli ordinare till nästa säsong. Sen lovade han mig att komma tillbaka till Bajen och vinna guld någon gång.
Det lär ju inte hända i år i alla fall, det är nåt som är säkert.

Jag kommer sakna Thom Åhlund och hans bistra uppsyn nere vid bänken.

Tack

Tack alla för en brutalt hård och rolig långhelg. Tack Kringlan, Malin, Cissi, Mini och ni som var på förfesten hos mig i fredags.
Tack Tom, Fredrik, Richard, Eken, Spicey, Robert och alla andra på Julia. Och tack Micke för extremt prisvärd bärs och läsk.
Tack Dana, Sanna, Lisa, Ebba, Camilla, Marielle, Carro, Jonas, Kim, Stellan, Daniel, Oisín, Nichols, Bäcklin, Monique, Elin som fyllde år, Manualen, Calle, Johan, Karin, Anders Wendin som fyllde år och Johan Renck som sjöng med i "Vi har bara varandra", och några hundra pers till som jag glömt nu men som dansade ihop när jag spelade inne i Vita Baren i fredags.

Tack Olle, Bäcklin, Stellan och alla andra för "Here Comes the Sun" på en synt och två akustiska gitarrer i en trea på Götgatan klockan tio på lördagsmorgonen. Och Jonas, hoppas blåklockan har gått ner lite...

Tack de tappra vännerna som supportade mig på Debaser Uniteds fotbollstillställning.
Tack Jonas igen för för-/mellan-festen, och tack Cirran för fina ord och Bill, Elin och alla ovan nämnda som var med en gång till. Tack för "Fulla för kärlekens skull".

Tack Honeydrips för en grym konsert. Tack Isaac som kom till Medis bara för att lämna en skiva till mig. Tack Johan Borgert för att du är världens bästa. Tack Florence för "Allt de bygger upp..." och "Vårby Gård". Tack Agge för att du är en hjälte bakom trummorna. Tack Johan Johansson för "Sexnolltvå" och för att du är en legend. Tack Åsa såklart. Tack Goesta för att du vågade önska John's Candy, sorry att jag inte spelade det ändå. Tack Terry för att du och jag krossar dansgolv hårdare än några andra ibland. Tack alla som kom fram och tackade under kvällen, och alla som önskade bra grejer. Tack alla som dansade, och tack till vakterna som sa åt mig att gå ner från scenen fast jag idogt försökte övertyga dem om att scen-dansande är en viktig del av min uppgift som DJ. Körde förresten min gamla klassiker, "Jag är ingen DJ, jag är en entertainer". Haha.
Tack David för finfin liten present.

Tack Erzeman, Stefan, Collskog och Porseryd för att ni är helt jävla galna i ett DJ-bås. "Life is Life" fölt av "Under Pressure" två gånger i rad. Femtio shotglas och en decimeter gegga på golvet.

Tack Vimal för att du skickade iväg oss till Hell's Kitchen (!). Tack E-Type, Linda Rosing, alla BUS-brända mäklarbrickskillar och framtunga bimbotjejer för att ni förgyller ett kort studiebesök för en enkel indieman. Tack Matte och Malin för att ni följde med.

Tack Olle igen för din storslagenhet och förlåt för min högljuddhet och diskussionslusta. Tack till de två tjejerna som stod ut med mig fast jag skällde ut er när ni sa att ni inte gillade Smiths. Tack alla ni andra också.
Tack för sittningen på Göken. Tack Fredrik, Tanja och alla ni andra på Dovas, tack Putte och Jakob mfl på O-Baren. Tack alla ni på East. Tack för att jag fick sova halva dagen idag.
Tack för att jag har massa jobb nu som lyfter upp mig till värdigheten igen.

Våren, helgen och en C-uppsats

Ska vi snacka väder nu eller?
Nej, kanske inte, det är ofantligt tråkigt egentligen, men ändå något som påverkar oss så jäkla mycket att man kanske borde nämna något om det trots allt.
Våren är ju äntligen här. Solen skiner, himlen är sådär underbart Simpsons-blå, man kan gå ut och röka utan att skaka av köld och mest av allt vill man bara hångla med nån!
Och dricka öl i gräset såklart. Men det kan jag dessvärre inte göra. Inte idag. Inte än på ett bra tag i alla fall.
Jag spelar skivor till fem inatt och då är det en fullständig omöjlighet att börja dricka bärs redan tidig kväll.
Det ska bli kul att spela med Tom Pyl. Vita Baren är ju såklart alltid roligt att spela i, och att döma av antalet gästlisteförfrågningar känns det som att det kan bli ett helt lämmeltåg av glada vänner där ikväll också!

Imorrn spelar jag på Debaser Medis, två gånger om. Först på eftermiddagen på fotbollsklubben Debaser United. Tottenham-Watford på TV, öl, britpop och softa biostolar. Och sen på Falling & Laughing med Terry. Bästa Florence Valentin och Honeydrips spelar live och jag är helt övertygad om att det kommer bli en legendariskt bra kväll. Och helg.

Här är förresten en C-uppsats som skrevs för ett tag sen och där jag är intervjuad en del.


Om exakt på minuten en månad...

...så avgår marschen med tusentals nervösa Bajenfans från Medborgarplatsen över Gullmarsbron och mot Söderstadion för årets allsvenska hemmapremiär mot fucking Trelleborg.
Jag vet inte riktigt vad det är, men jag är inte alls lika nervös som vanligtvis vid den här tiden på året. Inte lika spänd, nojig, sprallig, uppgiven alls.
Att gå i väntans tider på en ny fotbollssäsong kan normalt nästan jämföras med att vara nyförälskad i en tjej man inte riktigt vet om man kan få. Man slits mellan hopp och förtvivlan, ligger vaken på nätterna, pratar oavbrutet om tjejen/Bajen med alla sina vänner vare sig de är intresserade eller ej, dagdrömmer om vackra scenarion (ligg/guld) och mardrömmer om katastrofer (diss/bottenplacering)....

Men i år har inte den där känslan riktigt infunnit sig ännu. Jag känner mig mest lite lagom blasé, lite småorolig och ganska säker på att det kommer gå åt helvete.
Det har hänt nästan ofattbart mycket i Hammarby under de månader som gått sen vi "lilla Silver"-lyckliga åkte hem i Richards bil från Värendsvallen i Växjö den där novembersöndagen i höstas.
Vi har fått en ny tränare, en ung och oprövad värmlänning i träningsoverall som redan hunnit bli beskylld för såväl spelarmobbing som okonventionella träningsmetoder (som t ex att sitta i en bil med sina barn medan laget tränar utanför).
Halva laget och en stor del av stommen har försvunnit bort och en massa nya ungtuppar har kommit hit istället.
Vi har spelat Royal League och bara lyckats knipa en endaste poäng på sex matcher.
Vi har torskat träningsmatcher mot storlag som BP och Gif Sundsvall, och tappat poäng mot Division 1-laget Syrianska, men spöat giganterna i IFK Mariehamn och Norrköping.
Vi har bytt tröjsponsor från italienska och på många sätt unika Kappa till svennebanan-amerikanska jätten Nike.
Och vi har fullständig målvaktskris inte bara i kvällstidningarna utan faktiskt i den värld vi kallar verkligheten, med en tilltänkt förstamålvakt som gått skadad sen tiden då hans farsa släppte in mål mot Polen i VM, en andramålvakt som släpper in bollar mellan benen likt en mellanstadiekille som lirar "Stress", och en tredjemålvakt som är 17 år och trots sina 186 cm ändå mest ser ut att vara släkt med vår förre tränare.

Nej, det kommer inte gå bra i år. Det är en jävla tur att bara ett lag ramlar ur, för något ur trion BP, Örebro, Trelleborg borde vi nog ändå klara att komma före.
Men så finns det såklart nånting där i bakhuvet, det luttrade gamla Bajen-bakhuvet som varit med i alltför många år och upplevt alldeles för många grava besvikelser, någonting som påminner en om försäsongen 2001. När vi fick kämpa oss till en vinst på straffar mot självaste Vallentuna. När allt såg mörkt ut och ett nyförvärv som hette Max från en collegeklubb i USA inte direkt imponerade så värst jättestort...

Här är förresten resultatet av vår fotbollslistas lilla Inför-Allsvenskan-enkät:

http://www.copalibertadores.se/fussball/fussball.htm

DJ Gurkbasurk on Tour!

Har bokat upp lite nya roliga skivspelningar framöver, så jag dunkar väl ut mitt schema för den närmsta tiden här dårå:

Ons 14/3: Fullträff @ Hot&Co, Sthlm.
Fre 16/3: Vita Baren @ Spy Bar.
Lör 17/3: Debaser United @ Biosalongen/Debaser Medis, Sthlm.
Lör 17/3: Falling and Laughing @ Debaser Medis, Sthlm.
Fre 23/3: Evening @ Norrlands Nation, Uppsala.
Fre 6/4: Snotty, Sthlm.
Lör 14/4: Djungeltrumman-fest, Göteborg.
Lör 28/4: KB, Malmö.

Sen är det ju min sommarklubb med premiär 1 juni också... Och så kanske jag har ett London-gig på gång! Vore helt galet roligt om det blev av, har faktiskt aldrig spelat utomlands än.

Way out west!

Fick precis pressmeddelande om det första artistsläppet på Lugers nya festivalsatsning Way Out West, och det ser riktigt bra ut!
CocoRosie, Lady Sovereign, New Young Pony Club och inte minst Primal Scream! Det visar att de lägger ribban rätt högt, och har ambitioner att boka både nytt och gammalt, vitt och svart, stort och smått. Känns grymt kul tycker jag, och peppen på en helg i Slottskogen i Götlaborg har redan börjat infinna sig.
Kommer nog bli en jäkla massa Göteborgsresor inom den närmsta framtiden förresten.
Bara inom loppet av fem dar i april ska jag t ex dit två gånger. Först Gais borta i Allsvenska premiären tisdag 10 apri och sen stor Djungeltrumman-fest lördag 14 april (tåget går från Centralen exakt en halvtimme efter Bajen-Trelleborg tar slut på Söderstadion).

Och flera andra roliga spelningar ute i världen är på gång också för övrigt. Det känns kul!

Fyra dagar med Levellers

En fredagkväll i juli 1993
Mina vänner Klas, Thomas, Per och Mattias har just köpt en "sommarbil" tillsammans. En rostig gammal Volvo PV för femtusen spänn, som de planerat att sälja lagom till att löven börjar gulna nån gång i september ungefär. Jag sommarjobbar som vanligt på Posten och kan därför inte följa med dem ner till Danmark och Tyskland och leva det där Jack-sommar-livet vi drömt så mycket om. Så medan jag springer i trappor i Sundbyberg sitter mina kompisar och dricker tvåkronorsöl på en färja till Tyskland. Men när fredagen kommer tar jag tåget ner till Jönköping och möter upp dem. Det är endagsfestival i stan med band som Popsicle, Wannadies, Easy och Pleasurehouse, men den stora huvudattraktionen är naturligtvis brittiska crustpunk-bandet Levellers.
Vi är nog ett par tusen personer som begett oss till Jönköping denna sommareftermiddag, men de enda två minnen jag har såhär snart fjorton år senare är att vi pogo-hoppade till "One Way", och att jag drack lite för mycket av den Tysklandsinköpta Tequilan så jag avslutade natten med att ligga och spy på en parkeringsplats bakom den där rostiga PVn.


En höstdag 1993

Tidningen Pop är det hippaste som finns i det land jag nyss upptäckt att jag lever i. Indielandet med Hannas Krog, Pet Sounds, Tre Backar, Tantogården, Brainpool, Blur, DJ Krush och London-resor minst två gånger om året. Jag och min brorsa har nyligen startat vårt egna fanzine Nowhere, döpt efter Ride-skivan naturligtvis och efter ett brev från Terry Ericsson där han klagat på det pubertala och studentikosa namnet Finis Malorum ("slut på eländet").
Av någon anledning är jag på väg in på Pop-redaktionen. Jag tror jag var rätt nervös. Alla de där namnen satt ju där liksom. Lokko, Gradvall, Terry, Kjell Häglund, Pietro Maglio, Sebastian Stebe...Föraktet i blicken när Andres ser vad jag har på mig är obeskrivbar.
"Du kan ju för fan inte komma in här med en jävla Levellers-t-shirt, Gustav!".
Få band i musikhistorien är lika bespottade, lite fantastiskt otrendiga och står för så ofantligt usel smak, stil och klass som folkrockhippieclownerna i Levellers.


Söndag 3 juli 1994
Alla som är över 20 minns sommaren 1994 som igår. Den brännande värmen, Brolins hoppsnurr, Dahlins skalle, Kenneth Andersons pickadoller, Ravellis jönseri, frisparken och hela långa kvartsfinalen mot Rumänien... Allt det där är evigt inetsat i den svenska folksjälen. Men för mig var sommaren 1994 inte bara Fotbolls-VM, även om jag också stod där i Rålis och sjöng om guldgrävare som korsat Atlanten medan vi hyllade Teddy Lucic och The Great Pontus Kåmark.
Sommaren 1994 tog jag studenten. Sommaren 1994 var min första sommar då jag kände mig fri, på det där tonårsgulliga Lundell-sättet.
Vi drog till Roskilde för första gången. Jag och Lasse hängde i Köpenhamn två dar ihop med Linköpingskillarna K-A och Jonas med vänner. Sov utomhus, i en park/vägkorsning ena natten och mitt på Rådhusplatsen andra. Kollade på Sverige-Brasilien på en alldeles för lyxig bar för våra trasiga jeans-shorts.
Gåshuden när vi stod på perrongen i Köpenhamn och såg natt-tåget från Stockholm rulla in med vagn efter vagn av ryggsäcksbärande fulla ungdomar. Såna där lägen när man äger världen. När inget kan gå fel. Robban, Stefan, Ulle och de andra hade suttit uppe i rök-kupén med några gram maja hela natten. Ulle ringde hem till föräldrarna från station och sa att hon var i Danmark. De blev inte så jätteglada direkt.
Väl framme i Roskilde är jag nästan stum av beundran. Det är så gigantiskt, så enormt och så jävla flummigt. Flummigt var ett ord man använde då för att beskriva något häftigt, och när man är arton år, läst Jack Kerouac och just tagit studenten så finns det inte så mycket häftigare än Roskildefestivalen.
Det blev söndag, sista natten med gänget och Sverige-Saudiarabien i åttondel borta i USA. Någon, kan ha varit Claes Lettes brorsa möjligen, hade med sig en batteridriven fyratums camping-TV som med svartvit brusig bild och ihop med svenska radiosporten fick ledsaga oss genom matchen.
Tror vi var uppåt trettio man i ett militärtält försökandes lista ut vilket lag som hade bollen egentligen.
Direkt efter matchen går 20 000 firande svenskar med blågula flaggor in mot stora scenen. Jag träffar Jutte som var ordförande i Bajen Fans och vi sjunger sånger ihop. Lyckliga, somriga och på Levellers-konsert helt plötsligt.
Minns inget alls av själva konserten. Antar att jag gastade med i "One Way" igen.
Antar att jag älskade det.


Söndag 11 mars 2007
Det är årets varmaste dag hittills. Jag sitter med Dana och Sanna på Edenborg, dricker kaffe och äter tonfiskmacka. Solen skiner och vi är lagom bakfulla utan den allra värsta söndagsångesten. Bestämmer oss för att årets första utomhusöl ska drickas och köper alltså ett sexpack som vi delar på nere vid vattnet på Skeppsbron.
Solen går i moln, sexpacket är slut och Skeppsbar tvärsöver gatan lockar alltför väl. Cissi, Kringlan, TIAC-Fredrik och Fredrik Grahn dyker upp. Några öl dricks, lite klyftpotatis äts och så vid femtiden kommer jag och Dana på att det är Levellers på Nalen, och det bara måste vi ju gå på. Är man lite salongsberusad årets första vårsöndageftermidag och sitter med vänner och blir sentimental så är ju en Levellers-konsert helt given. Lyckas efter ett gäng förvirrade telefonsamtal styra upp gästlista och vid nio ramlar vi in på ett Nalen fullsatt av människor med lumparskjortor, tuppkammar, dreads, t-shirts så urtvättade att man endast vag kan ana den där ringen som blivit nån slags symbol för Levellers genom åren. Tror inte nån på hela Nalen är en dag under 25, inte många under 30 ens.
Levellers själva ser rent ut sagt förjävliga ut. En gubbe i övre 40-årsåldern med blonderat hår och batiktröja hoppar runt med en elfiol och påminner mest om en dåligt spelad parodi på Näcken. En annan snubbe har dreads ner till knäna som han viftar runt med. Vi sjunger med i "Carry Me" och "15 years". Känner mig inte som sjutton igen, snarare som sjuttio år gammal, och försöker pogo-dansa lite ironiskt.
Men det är kul nånstans ändå. Som en freakshow, som en kort nostalgitripp för en kväll... Och i extranumret får jag till slut skrika "There's only one way of life, and that's your own..." för allra sista gången.

Vad jag minns

Citerar den gode Skräpclownen-David och kan bara säga att jag instämmer alltför väl i hela hans inlägg, med det bistra undantaget att jag dock minns en hel del som jag helst skulle slippa minnas...

Jag minns ställena, jag vet att vi va på Snotty, Pet Sound Bar, klubben Julia och slutligen Spy Bar. Jag minns att vi hade trevligt på Snotty, fyra grabbar som gillar att ta plats, vi skrattade, skrek Bajen ramsor, firade Hermann's nya jobb, drack whiskey. Sedan minns jag inte mycket mer. Bara platser. Jo, jag träffade min ungdoms idol Andres Lokko också. Men jag minns inte om vi snackade. Jag har en jävla dagen efter ångest. Man får lätt det när man inget minns. Jag hoppas jag va rolig igår, jag hoppas att jag inte va en idiot.

Tror det blir lugnt ikväll alltså. Ska väl typ kolla Real-Barca, äta chips och vältra mig i ensamheten...Eller kanske en sväng till Ace, The Real Heat kan nog bli galet.
Vad som helst utom Melodifestivalen hursomhelst.


Klubb-Stockholm, mon amour!

Cocktail Clubs nyhetsbrev var en minst sagt trevlig överraskning att läsa när man vaknade imorse efter ännu en lättöls-kväll på Pet Sounds Bar (Tom Pyl, Virtanen mfl vann fö Popquizet!).

---
Hej!


Dags att reda ut lite rykten och ehh.. sprida lite nya rykten? Vi tar det
i nummerordning.


1. Nytt 5-ställe!

Visst stämmer det att ett nytt 05-ställe på Stureplan i regi av Mattias
Hedlund, Andreas Höistad och Jens Segrén är nära förestående. Däremot
är det INTE Hells Kitchen utan en lokal som kommer ligga till vänster om
nuvarande Köket.

Fokus ligger på service, gott flytande och skön stämning. Lokalen består
av två rum - ett galet och ett mindre galet. I det ena rummet blir det disco,
lugn techno och djupare house och i det andra spretas det åt alla håll. Dansgolv
lämnar vi därhän men tummar inte på roliga människor bakom skivspelarna.

Premiär i slutet av mars.


2. Nytt danställe

Och så drar samma gäng igång Stockholms nya dansfäste för dig som gillar
techno, disco och house. I slutet av september öppnar en av Stockholms
största klubbsatsningar någonsin med bokningar, ljud och ljus i toppklass.


3. Fredsgatan 12 Terrassen i år igen

En sommar i Stockholm utan varma julinätter på Fredsgatan kan vi inte tänka
oss. Och med fjolåret i färskt minne har vi spenderat många timmar med skägget
mellan fingrarna. Vi tror vi vet hur fjolåret ska bräckas?Den 24 maj är det dags!


4. Cocktail Club stänger på Grodan

Åren har gått. Den 16 juni firar vi Mattias Hedlunds avsked från Grodan med årets
fest. Fast än finns gott om gott, vad sägs om en vår med bland annat Ricardo
Villalobos, Jesse Rose, SCSI-9, Dinky, Troy Pierce och Mistress Barbara?


På återseende om några dagar


Mattias Hedlund, Andreas Höistad och Jens Segrén
---

Kommer nog bli ett ruskigt bra klubb-år det här. Med Spyans ombyggnad, Teatrons sommarklubbar (Nacht-revival!), min egen grymma sommarklubb och ännu en given succésommar för Trädgården såklart.
Kan förresten avslöja att en av F12-klubbarna i sommar lär bli Ace!

Kvällens låt är förresten given, Lars Demians "Alkohol". För ikväll får det faktiskt vara nog, nu har jag varit duktig i tolv vita dagar. Nu är det slut, nu får det räcka.

"Ge mig ett glas innan baren stänger
Ge mig ett glas innan jag törstar ihjäl
Något som värmer ett fruset hjärta
Något som tänder en eld i min själ

Ge mig Alkohol!
Du gör mig till en man, du ger mig vad jag tål
Alkohol
Då slipper jag se klart, då fördunklas mina mål
Alkohol
Du är min bästa vän, du är min gemål..."


Flyktsoda

Ännu en kväll i nykterhetens märkliga värld. Ännu en kväll av nån sorts diffust utanförskap. Ännu en kväll med människoförakt. Nej, riktigt så allvarligt kanske det inte var egentligen.

Efter en trevlig fika på Muggen, där jag inte varit ordentligt på säkert åtta år, och ett glatt telefonsamtal med Bajennyheter från Andreas så mötte jag upp Richard på Riche. Carlan gjorde grymma alkoholfria drinkar under viss protest. "Jag motarbetar den här jävla cocktail-kulturen aktivt", sa han, medan jag sippade på min überfjolliga jordgubbsdaquiri och Richard drack bärs och nåt nyfunnet Averna-substitut-järn. Gamle legenden Peter Bengtson kom vid nio. Dry martinis, whiskey sour och mer alkoholfria drinkar. Vi snackade gamla minnen, om sånt jag definitivt inte skriver om här, och det var väldigt trevligt och roligt som alltid med geniale Peter. Professor Greiff dök upp som gubben i lådan. Josefin aka "Rollergirl" hälsade, liksom min gamla bardomskompis Mimmi. Karin Hübinette från Agenda käkade middag nere vid ingången och Törncrantz & Luciano skulle precis börja spela skivor när vi strax efter tio begav oss iväg. Mindre än en timme senare gjorde tydligen Hugh Grant entré på samma ställe efter sin middag på Teatergrillen trettio meter upp.

På Teatron bjöd två andra gamla legender på käk. Jocke Heineman och Micke Eklöf hade gjort lammgryta för ett helt kompani, nån sorts merguez-korvar och obligatoriskt cous-cous. Hälsade på hundra klubbtokar, inklusive självaste Maxim Lindqvist som jag faktiskt aldrig pratat med tidigare.
Vi kände oss lagom snyltiga när vi efter maten och en cigg hoppade in i en taxi mot Mariatorget.
Baba-vakterna garvade bara när jag sa att jag hade vit vecka. Kön ringlade lång av nittonåringar och jag kände mig som att vara farsa på stan vid en luciavaka.

Lasse i baren garvade ännu mer än vakterna, men gjorde nån halvdan alkoholfri drink ändå. I andra baren såg de ut som att det var Dolda Kameran-inspelning när jag försynt frågade om de möjligen hade lättöl. "Nej, men vi har mellanöl". Tack, jag tar en cola, det blir så bra så. Jättebra så.

Pumpar indiehitsen, fyller dansgolvet, leker med stroben, dricker sodavatten, väntar på alla vänner som aldrig kommer. Daniel Öhrn dyker upp i alla fall, och Aaron, Martin, Calle Kumlin, Lisa, Carlos (givetvis med skumpa-hinken) och ingen mindre än Koop-Oscar!
Jonas kommer ner och spelar lite med mig. Aningen dimmig i blicken efter en kasse förfestöl sådär kvällen innan han drar till Reykjavik. Han inleder med att köra "Music Sounds Better With You" på en CD som hackar mer än hela bloggosfären gör på Ronnie Sandahl för tillfället.
Baba-kidsen buar, och jag börjar taktmixa lite halvinspirerat sådär som svar på tal.
De vill bara höra Slagsmålsklubben och Libertines ändå. Jag klarar inte riktigt av Slagsmålsklubben och hela deras Vi-bor-i-Berlin-och-är-så-jävla-festivalcrazy-och-kändisar-på Skunk-mentalitet, och vägrar därför konsekvent att ens överväga spela dem.
"Förortsbarn" spelar jag fortfarande däremot, och den funkar fanimej bara bättre och bättre för varenda gång. Folk tjatar på den varenda gång jag spelar numera, och minst lika ofta kommer folk fram och undrar vad det är. Känns faktiskt grymt att man kan få folk att upptäcka bra låtar och att inte alla bara dansar till sånt de redan hört tusen gånger jämt.

Gör den kanske konstigaste avslutning jag gjort när jag kör "Total Eclipse of the Heart" och "Up Where We Belong" efter varandra och kidsen ironi-dansar tryckare med varandra.
Skippar i Spyan, köper en pastasallad och en läsk, tar en taxi hem och somnar framför "Lättlagat".


Och idag är det alltså Internationella Kvinnodagen.
Jag tycker alla ska läsa Åsa Petersens ledare i Aftonbladet om aborter, det är ändå nåt som berör de flesta av oss oavsett samhällsklass, fotbollslagstillhörighet eller ålder. Aborter är för många av oss något självklart, nåt man kan ta till om det inte riktigt gått som det var tänkt. Men för den stora majoriteten av världens kvinnor är det inte så enkelt, och därför dör 70 000 kvinnor varje år när de försöker göra abort själva med hjälp av galgar och andra smutsiga redskap.
http://www.aftonbladet.se/vss/ledare/story/0,2789,1016856,00.html
Och Kristdemokraterna sitter med i vår regering i minst tre år till framåt. Håhåjaja.

It was all a dream...

Idag hyllar vi två rätt skilda saker.
Den 7 mars 1897, för exakt 110 år sen alltså, grundades Hammarby Idrottsförening, som kom sig ur Hammarby Roddförening vilken bildades redan 1889.
bajenm?rkeMina personliga minnen av Hammarby sträcker sig dock bara runt 25 år bakåt i tiden. Det första jag vet att jag minns är SM-semifinalen mot Elfsborg hösten 1982, och att jag satt hemma hos min klasskompis Johan Strandberg (son till Radiosporten-Mats) och vi lyssnade på en vinyl-bootleg (!) med Bajen-klacken från den matchen och var helt sjukt imponerade av sambatrummorna och de evighetslånga "sha-la-la-la-sångerna".
Knappt ett år senare, 14 augusti 1983 för att vara exakt, bevistade jag Söderstadion för allra första gången i en match mot Häcken som slutade 2-2 efter Bajenmål av Peppe Holmberg och Micke Andersson (den äldre).
Drygt 200 Söderstadion-besök senare, och minst nåt hundratal besök när Bajen spelat på arenor som Stora Valla, Strömvallen, Skytteholm eller Bröndby Stadion, så har man hunnit få en närmast ofattbar mängd Bajen-anknutna minnen.
SM-guldet 2001 är givetvis allra störst. Eftermiddagen den 21 oktober 2001 när det onämnbara, ofattbara och omöjligt faktiskt blev verklighet.
Men "Miraklet i Karlstad" 1989, när Niclas Jönsson stänkte in 6-0 i den 94:e minuten och tog Hammarby upp till Allsvenskan igen, är nästan lika stort faktiskt.
Och det finns så ofantligt mycket mer.  Som derbysegern mot Gnaget i höstas, eller derbyt när vi stack hål på Råsundaspöket för fyra år sen. Eller planstormningen i Söderstadion-derbyt mot Djurgårn 1997. Eller Kimmo Tarkios inskruvade hörna hemma mot Karlstad, Max von Schlebrügges underbara tjurrusning mot Halmstad, Thomas Lundins alla mål, Klasse Johanssons skott, Magnus Lefverts galenbrytningar, Jensa Gustafssons finter, Kennedys inlägg, Lasse Erikssons iskalla räddningar. Eller varför inte Sören Cratz ärevarv i Helsingborgsdräkten, Fursthens publikhetsande, Winsnes gåshudsframkallande djupledspassningar, Dan Sahlin i allmänhet bara sådär, Pétur Lekur, Herman & Markstedt hela guldåret eller när Billy Rimgard kom in på Bonden en sen höstkväll 1997 direkt från Luleå och med en plastkasse med matchgräset med sig.

Tack för alla dessa minnen Hammarby, och tack också för alla underbara människor jag lärt känna bara genom Bajen!
Stort grattis på 110-årsdagen!

biggie
Ett inte alls lika roligt jubileum uppmärksammas också snart. Egentligen är det inte förrän på fredag, men jag går händelserna lite i förväg här och vill passa på att hylla Christopher Wallace aka Notorious B.I.G. aka Biggie Smalls...
Inte för att jag någonsin gjort särskilt stora anspråk på att vara så värst nere med hiphopen, men Biggie var trots allt en av de allra största.
Minns när jag lyssnade på "Ready To Die"-skivan om och om igen i min freestyle. Hur jag älskade "Juicy" och försökte lära mig hela texten så jag kunde rappa med, och att jag tyckte det var tufft att han sjöng "Playboy Magazine" på originalversionen...
Sen blev han skjuten, 9 mars 1997, för precis tio år sen alltså, och teorierna om vem som sköt och varför kommer aldrig ta slut. Men ni kan hylla Biggie imorrn kväll genom att gå på hiphopklubben Hot Spot som efter midnatt kommer spela en timme med Biggie-tema.
Eller sätt bara på "Juicy" hemma på stereon och inse hur sjukt jävla bra hiphop kan vara ibland. Själv ska jag nog göra som jag brukar när jag är full på Spyan, dvs tjata lite på Pecut och sen hoppa upp på en stol i Engelbrektsrummets bar, vifta med lite och på min svengelska oflytsrap skrika "It was all a dream..."

***
Förresten så spelar jag skivor på saliga Baba Sonic ikväll, nykter. Får se hur det går, men det vore såklart kul om just DU kom dit! Hör av dig för gästlista och sådär.

Vårsång

Har rätt mycket roliga saker på gång nu, det känns både kul och inspirerande. Jag har saknat det rätt mycket på sistone har jag förstått. Behöver göra nya saker, vara lite kreativ, hitta på saker och jobba med något som ger något tillbaka, allt det där. Nu låter det kanske som jag staplar klycshor på hög, eller som att jag fått värsta grymma jobbet, men så är det inte riktigt.
Det är bara så att jag tycker det känns roligare att jobba just nu. Djungeltrumman har massor med grymma grejer på gång. Stor Stockholmslansering snart med fest och sådär, plus fest i Göteborg som jag ska ner på också. Och lågsiktiga avtal som verkar slutas och gå bra dessutom.

I eftermiddag och på fredag ska jag medverka som mig själv i en pytteliten roll - på gränsen till statist typ - i inspelningen av en ny Kanal5-humorserie, med och av ett par ganska välkända namn. Vet inte riktigt hur mycket jag får avslöja, men jag har läst manuset till scenerna jag ska vara med i och det kan nog bli roligt tror jag.

Och så ska jag hoppa in och jobba lite på nån sorts konsult/ambassadörs-basis åt nån byrå som har nåt projekt åt TV. Vet ärligt talat inte så mycket alls om det, men det kan nog också bli roligt. Bara några timmar ett par kvällar denna och nästa vecka typ...

Och så är ju min alldeles egna sommarklubb spikad!
Men det tänker jag vänta lite med att avslöja detaljerna om. Stort och grymt kommer det bli, så mycket är säkert i alla fall!

Det är vår i luften. Bajens försäsong går åt helvete. Jag är brutalt singel och ännu mer brutalt nykter. Mindre än fyra månader kvar till Roskilde.
Det kommer bli en bra vår det här...

Darling och söndagsångesten

"Vi kan väl se 'Darling', det lär va en bra feel good-film", föreslog jag efter fikan på Edenborg igår eftermiddags med Kringlan och TIAC-Fredrik.
Vi hade ätit goda mackor, druckit kaffe, pratat bort vår söndagsångest, rökt varsin cigg inomhus precis efter stängning och till slut bestämt oss för att gå på bio istället för att ta de där gudsförgätna men alltför obligatoriska sunk-söder-söndagsölen.

Det lilla vi hört, läst och sett om "Darling" fick oss att tro att det var en lagom ytlig och varm film om en korkad bratbimbo som söker jobb och möter en medelålders man spelad av Michael Segerström.
Det var ungefär raka motsatsen till vad den var.
Fredrik grät halva filmen.
"Svartsynt komedi" är minst sagt en underdrift. Såna här filmer borde ha varningstext för självmordsbenägna.
Det fanns kanske tio minuter av filmens 93 där man kunde skymta någon som helst ljusglimt. Men fin var den absolut, Micke Segerström är helt briljant i rollen som den tragiske förloraren som ändå kan glädjas åt det lilla i livet.

Efteråt var söndagsångesten hursomhelst tiodubblad och det blev en liten runda på Kvarnen med söndagsgänget. Själv drack jag såklart bara lättöl dock, det börjar bli ganska enkelt nu faktiskt. Ska väl ge det nån vecka till typ, sen är det fest igen.


Koka Kola Veins

Ännu en kväll med coca cola, Loka och alkoholfria drinkar. Ännu en kväll med skivspelande där man ena sekunden hoppar och gastar med som vilken kväll som helst, för att i nästa bli alldeles tafatt rastlös och inte veta var man ska göra av armarna, vart man ska fästa blicken, vad man ska göra av sig själv överhuvudtaget.
Men jag måste säga att jag är ganska stolt över mig själv ändå. Inte för att jag klarar att gå ut nykter, jävla svårt är inte det egentligen, och jävla illa ute är jag nog inte ändå.
Nej, men jag är stolt över att jag kan hålla ett smockfullt galenröjande allsångssjungande indiedansgolv flytande i över tre timmar. Trots en strid ström av fulla kids som kräver att just deras låtar ska spelas just i detta nu. Trots dyngraka vänner som ska kramas och klänga på en i DJ-båset, just när man ska mixa. Trots att folk konstant hoppar in DJ-båset att skivcasen ramlar ner på golvet och mina cola-flaskor välter ut över mixern. Trots att den där söta tjejen står två meter framför mig och hånglar med en annan kille.

En sak har jag märkt idag i alla fall, söndagsångest har absolut ingenting med bakfylla att göra.

En nykter kväll på stan

Det är en intressant upplevelse att vara ute nykter.
Att promenera hem genom Stockholm vid fyra-tiden på morgonen. Se alla människor och deras kaos. Gymkillarna som bråkar högljutt och testosteronstint mitt på Stureplan. Det vinglande nyfunna paret som håller om varann och försöker vifta på taxi längs Birger Jarlsgatan, smått desperata i sin iver att komma hem i säng tillsammans. Invandrargubbarna utanför McDonalds vid Norrmalmstorg som har rea på taxi just för mig, just ikväll. Tonårstjejerna med täckjackor i grälla färger som pratar väldigt mycket för högt i mobilerna. En gammal dörrvakt vars glansiga ögon inte känner igen mig förrän efter tre-fyra sekunders stirrande. Huttrande, ensamma killar i väntan på nattbussen hem till söderförorten och ännu en natt utan sällskap. Vaktavlösningen på Slottet, med de där få pojkarna som finns kvar som fortfarande säger sig vara beredda att vilja dö för vårt land. Eller också vill de bara bli män. Råttorna på Stortorget som har fest på det sista av fredagskvällens alla rester.

Man ser mycket mer, eller man minns i alla fall väldigt mycket mer, och kan sätta ord på det såhär dagen efter när man vaknar upp och känner efter i hela kroppen en lång stund för att till slut inse att man både kan andas klart, minnas allt och gå upp till duschen utan att få grava ångestatacker.

Tidigare på kvällen hade jag spelat skivor för några andra råttor. Mats Rubarth och Daniel Tjernström var på Restaurang Kungsholmen och åt middag med Anders Ljung & Kinde. Rubarth sa tydligen till Dana att han gillade min musik.
Det är inte ofta jag spelar skivor spiknykter, men det gick bra. Så länge man aktiverar sig är det inga som helst problem faktiskt. Jag fick ljuvliga björnbärs- och mango-drinkar av de snälla bartenderkillarna. Och efter ett par koppar kaffe gick jag vid midnatt över till lättöl. Då kunde man nästan bygga en illusion av att det var en vanlig utekväll.
Avslutade med i tur och ordning Bad Cash Quartet "Midnight Prayer", Oasis "Live Forever" och David Bowie "Heroes", och det var nästan nåt religöst över allting ett tag, innan vi packade in oss i en spritstinkande taxi och åkte till Spy Bar.
Spritstinkande ja. Ni kan inte fatta hur illa det luktar när man är ute nykter. Allt osar spritångor, svett och gammal fimp. Kan för mitt liv inte förstå hur folk pallar att arbeta i sån miljö natt efter natt utan alkohol som dämpar luktsinnet och smaklökarna.
Och det är helt galet vad folk bufflar sig, ramlar, snubblar, vinglar, sluddrar, spiller, dreglar, fulraggar, ljuger, smörar, upprepar sig och är allmänt jävligt jobbiga.
Förlåt alla för alla tusentals gånger jag har varit sådär själv, förlåt redan nu för alla gånger jag kommer vara sådär igen.

Men samtidigt så ser ju alla väldigt roliga ut. Och så länge folk har kul och trivs är jag glad, bara att det är aningen svårare att frambringa den där stora entusiasmen när man inte själv är på riktigt samma nivå.

Ikväll blir det nya kämpatag på Ace!

Kreddrundpingis och nyktra gratisfester

Kom till Studio Virtanen-studion vid fem igår eftermiddags. Där var en redig samling mediapack och krogalkis-gubbar, och bara för att jag träffade Viggo Cavling strax efteråt på Pet Sounds Bar så ska jag härmed leka honom en gång till och rabbla upp alla b-kändisar jag kan komma på som var där (i fet stil såklart):
Magnus Högmyr, Olle Palmlöf, Micke Svensson, Emelie Thorén, Quetzala Blanco, Pet Sounds-Stefan Jakobsson, Oisín Cantwell, Jonas Kleerup, Lasse Lindh, Lina Thomsgård, Anna Åhlund, Jonas Nichols, Jan-Olov Andersson, Stefan Malmqvist, Erik Hörstadius, Marimba Rooney, Ulrich Bermsjö, Peter Barlach, Lång-Kalle, Lill-Hanna!, Jens Assur, Jessica Gedin, Pål Hollender, Fd Strix-Johan, Stefan Thungren och säkert tio pers till som jag inte kan minnas just nu.

Kul var det hursomhelst. Favorit-tippade Olle Palmlöf åkte ut redan på första slaget. Storfavoriten Jens Assur kom försent (med egen racket och en veckas hårdträning bakom sig!). Själv kom jag sexa, utslagen av Oisín, vilket väl får klassas som rätt bra av runt trettio deltagare ändå va?
Finalen gick mellan Lasse Lindh och Peter Barlach, där den sistnämnde vann med 2-0.
Och samtidigt som vi spelade satt Ulf Brunnberg och blev intervjuad lite lågmält av Virto. Ulf var tydligen inte alls medveten om att trettio kreddpajasar skulle springa runt och tjoa tre meter bort medan han pratade seriös teater. Så Ulf var med andra ord inte så glad. Enligt Talib var Ulf t o m på väg att lämna studion ett tag.
Men jag antar att det är sånt som kallas bra TV.

Och trots att det alltså bjöds rätt friskt på TT så höll jag mig stenhårt till Zingo. På "efterfesten" på Pet Sounds Bar gick jag dock över till Coca Cola.

Ikväll blir det min gamle kompis Alexander "Afro-Alex" Salzberger och hans show på Södra Teatern. Har tvingats genomlida stora delar av de där Zlatan/Persbrandt/Arafat/Leijonborg-imitationerna under alla år av efterfester med Alex, men jag tror och hoppas att det kommer knäcka på en riktig scen inför stor publik.

Förhoppningsvis hinner jag med första halvlek av Bajen-BP på Stadshagen innan också.
Och Berlins 1-årskalas efteråt. Med gratisläsk!


hits