Flyktsoda imorrn - DU är där!

flyktsoda1

Home alone

Det är sista maj och det duggregnar i Stockholm. Jag är bakfull, trött och allmänt sliten. Ensam, rastlös och samtidigt stressad över allt jag borde göra.

Baksmällan efter en resa är alltid bland det värsta som finns. Att komma hem ska vara en schlager, men i verkligheten är  att komma hem egentligen bara lika sorgligt och patetiskt som Schlagerfestivalen.

New York var underbart. Och hur mycket jag än må ha hatat folk som säger precis det jag ska säga nu så kommer jag ändå säga det: Stockholm känns ganska litet, blekt och tråkigt i jämförelse. Stockholm har blivit kallt.
Det fina är alla vännerna här såklart.
Efter en del jobb blev det en runda på F12 - KGB - Spy Bar igår. Hängde med David, Kringlan, Mattias, Calle, Pelle, Carin, Linus, Putte, Cissi, Lisa, Elin, Martin Kumlin, Managern, Darijo, Billy, P-A, Tom, Martin R, Bäcklin, Monique, Hanna, Daria och massa massa fler fina.

Det är ni som gör det värt att bo kvar i den här stan trots allt.

Imorrn är det premiär för min klubb!
Pascal och Heaviness spelar live. Jag, Johan Kinde och Stellan von Reybekiel spelar skivorna och DU sköter om dansgolvet!
Flyktsoda är namnet, Debaser Medis lokalen (och ja, den genomgår just i denna stund en stor omvandling till sommarklubb istället för skolmatsal!), och det är öppet 22-03 med gratis inträde för alla fram till midnatt!
Be there eller var olyckligt kär!


Vertigo

Klockan är bara halv sju på morgonen här, men jag vaknade av solen. En underbart vacker Brooklyn-morgon, som också är den sista vi får uppleva här. För den här gången, ska tilläggas. Jag kommer garanterat tillbaka hit. Så ofta jag kan, har råd och möjlighet. New York är så självklart överlägset det bästa, koolaste, tuffaste, snyggaste, roligaste ställe jag varit på. Någonsin. Inget annat är ens värt att ställa upp i en tänkbar jämförelse.

Igår blev det lite klädshopping. Eller tröjshopping för att vara exakt. Handlade t-shirts och skjortor helt sjukt billigt. American Apparel, Ben Sherman, Polo Ralph Lauren, DKNY mm. Allt runt hundralappen. Hittade ett par schyssta second hand-butiker, några småställen samt Loehmanns, som är en tokbra discount store/outlet med exakt alla dyra/fina/hippa märken till sisådär 70% av ursprungspriset.

Mötte sen upp farsan, som i vanlig ordning hängt ett par timmar i källaren på Strand's Bookstore igen, och så åkte vi ut till Staten Island. Det var en fin resa, med Frihetsgudinnan och Manhattans Skyline i perfekta fotolägen. Men som den där gamla Karin Boye-dikten säger så var det resan dit som var mödan värd snarare än målet. Själva Staten Island var mest som typ Ekerö eller Nynäshamn. En menlös förort långt ute i skärgåden. Vi tog en kaffe på ett fik i hamnen med en svart fjollbög, sen åkte vi tillbaks till Manhattan igen och hängde runt lite mer.

Middag på en riktigt bra argentinsk restaurang i Tribeaca, som heter Industria Argentina. Empanadas, pumkin salad och en riktigt grym oxfilé. Samt ett par flaskor bra Merlot. Inte fy skam direkt.
Promenerade en sväng och mötte upp med Emil, som stod och meckaded med cykeln på en gata i Tribeca. Satte oss på uteserveringen på en portugisisk bar i det klassiska indiehörnet (min högst personliga reflektion, efter fem dar i NYC) Greenwich/Spring Street, och tog ett par portugisiska öl i sommarnatten. Nice.

Slutligen, som den perfekta avslutningen på sista kvällen i stan, så tog vi en taxi upp till Empire State Building, och uppför de 86 våningarna. Helt enormt, med sikt i 4-5 mil bort och alla dessa ljus, byggnader och bilar exakt överallt. Vidunderligt räcker inte.
Jag fick aningen existensiella tankar, och började fundera över hur extremt artificiellt allt det där är. För 350 år sen var allt det där bara åkrar och skog liksom. Nu är det betong, granit, asfalt, neonljus, plåt, lampor, tegel och marmor så långt ögat kan nå, åt alla fyra väderstreck.
Man kan få svindel för mindre, onekligen.

Taxi hem med den enda vita chaffis jag åkt med hittills här, men han var följaktligen hippie istället.

Nu är det som sagt morgon här. Tidig morgon, klarhlå himmel, fågelkvitter och billjud i periferin. ACn brummar omisskänligt här bredvid mig. Bror och far sover stilla än. Om elva timmar lyfter vårt plan från Newark.

Let's Go Yankees!

Igår var vi på baseball. Nästan en timmes tunnelbaneresa upp till South Bronx, pretty legendariskt för en whigger som en själv liksom. Där i de nedgångna projects-husen startade grafittin, breakdancen och typ hela hiphopen nån gång under det senare 70-talet. Nu är det uppfräschat ganska mycket och runt Yankee Stadium kändes det som runt vilket svenskt mass-idrottsevenemang som helst.
Men väl inne på stadion var det minst sagt rätt annorlunda. Bakom läktarna är det mer som ett köpcentrum än en idrottsarena, med korvkiosker, ölstånd, souvenirbutiker och hur mycket olika matserveringar som helst precis överallt.
Priserna var därefter. En helt vanlig hot dog låg på fem bucks (ca 35 SEK), en helt vanlig brun socker-vatten som gick uinder namnet "cola" kostade lika mycket.
Och på läktarna satt gubbar, barn, mammor, svennekillar och thugs helt blandat och sörplade Bud Light. Musiken gick konstant i  högtalarna, allt från Rednex till Frankie Boy och YMCA. Och den enda lilla hejarklacksramsan som hördes var ett litet "Let's Go Yankees" (ibland utbytt till "Let's Go Jeter", efter lagets storstjärna Derek Jeter).
Men det var roligt ändå. Vi hade skrivit ut Wikipedia-sidan med regler och satt och lärde oss bitvis under matchens gång. Underhållande och bitvis faktiskt lite spännande också. Yankees torskade med 4-3 dock mot LA Angels, efter en rafflande avslutning i sista inningen.

Efter matchen tog vi en långpromenad genom The Bronx. Ruffa kvarter, men ändå relativt chillat. Inte så att man behövde känna sig orolig direkt...

Mycket promenerande runt på stan har det blivit. Gillar det, ett soft sätt att lära känna stan liksom. Little Italy, Chinatown, middag på en bra vietnames, och så mera promenerande bort till Strand som är världens största second hand bookstore med typ 2,5 miljoner böcker. Handlade lite, flanerade runt en stund, fikade, softade runt i stan och sen blev det en ganska tidig natt i Park Slope.

Imorse regnade det lite, men nu skiner solen igen och det är redan min sista hela dag här. Har gått alldeles för fort känns det som.
Ska ut och kolla lite kläder nu. Sen färjan till Staten Island.

Jag är fan kär i den här stan alltså!

Different types of culture

Lite småbakis idag också. Ser lite småmulet ut på himlen idag, det vore faktiskt bara skönt. Har varit nästan för  varmt här de senaste dagarna.
Kort om igår: Frukost på  diner. Lite häng på stan. MOMA med Picasso, Warhol, Lichtenstein, Miró och alla. Barnes & Noble, köpte några böcker (Barack Obamas förra biografi, Chris Andersons "The Long Tail" samt en Banksy-bok). Starbucks-kaffe vid Union Square, en pyskopat-snubbe som såg ut som han skulle kunna varit med i Outkast skrubbade marken noga med borste och vatten. Middag på ett superhippt koreanskt ställe som spelade indierocken, experimentellt som fan, men otroligt gott också.
Och så teater på Broadway. "Talk Radio", en hypad och omtalad pjäs som verkligen var svinbra. Rolig, politisk satir med en briljant Liev Shreiber i huvudrollen.
Efter det upp i skybaren på 48e våningen på Marriot Hotel, där baren roterar långsamt så att man på en timme har sett hela New York med miljoner och åter miljoner ljus från alla hus. Sjukt imponerande!
Sen taxi bort till West Village igen. Häng på en grymt soft bar som hette Ear och där de faktiskt visade en Soccer-kanal med spanska ligan mm. Drack ett par Brooklyn Lager och mötte upp min kompis Bella från Sthlm. Kul att träffa henne, hon har varit här en dryg vecka och åker hem idag, vilket hon var lite sur för.
Vi drog tvärsöver gatan till MisShapes, som jag hört rätt mycket om, och som flera sagt skulle vara lite som "New Yorks Mettan, fast lite mer sex och droger typ". Det var väl en rätt okej beskrivniing. Kool lokal, riktigt bra DJs som körde electro-indierock-housen, och ganska vilt dansande. Vi följde DJsens exempel  och tjuvrökte lite inomhus, en vakt sa åt oss lite snällt. Folk är verkligen galet trevliga och tillmötesgående här.

Sen pizza och taxi  hem o sova.

Nu: Baseball!


Min första transatlantiska fylla!

Jaja, jag var full igår. Det var inte så annorlunda att vara fuil på andra sidan Atlanten trots allt. Men kul var det, såklart.

Efter en chillad frukost på ett spanskt hak här nere vid 7th Avenue i Brooklyn så drog jag och farsan till Metropolitan där vi fastnade i sisådär tre timmar. Enormt stort, många koola utstälningar och inte helt lätt att hitta. Jag gillade framförallt egyptiska avdelnigen med alla mumier och galet stora stensarkofager etc, och en utställning om katalansk konst med allt från Picasso till Dalí och Gaudí.
Martin mötte upp och så tog vi en iskall Corona i stekhettan på takterrassen med utsikt över Central Park och alla skyskrapor. Grymt!
Vi skiljdes åt  från pappa och promenerade en stund genom parken. Roddbåtar och solbadande turister och sommaridyllen var komplett. En cykeltaxi genom stan, via Times Square och hela vägen bort till West Village, där Emil & Marit bor. Grymt kul att träffa dem och hänga på deras softa innergård med spritzers och Al Gore-snack.
Sen blev det bar-runda. Emil berättade om alla gator, barer och områden. "Här hänger alla rika och hippa". "Här hänger kändisarna". "Här hänger de svarta gangster-bögarna". Och tro mig, det finns verkligen en gata med just svarta gangster-homos.
En drink och ett par Heineken på  Pastis vid Meatpacking district, sjukt soft ställe verkligen. Vidare till en mysig italienare på hörnet precis där Emil & Marit bor för middag. Calamari, tagliatelle och creme caramel, med en flaska rosé på uteserveringen. Kan knappast bli så mycket mer idylliskt.

Orkar och hinner inte riktigt gå igenom allt här nu, anledningen till att jag är vaken såhär pass tidigt är bara för att jag ska sitta här i sommar-Brooklyn och vara bakfull och lida mig igenom en Bajenmatch på en jävla målservice på nätet. 0-0 hittills iallafall, och Petter på topp istället för Charlie...

Hursomhelst så gick vi runt på en jäkla massa ställen. Jag, Martin och Emil, och mot slutet även två svenska tjejer som Martin känner. Vi var på nån indieklubb som hette typ Link som kändes lite Baba Sonic (haha!) fast med sjukt snygga tjejer, och nåt ställe som jag tror hette Ri-Fi-Fi där det skulle vara Morrissiey-fest och Trash-gänget från London spelade skivor. Visade sig vara sådär.
Men vi var även på en assoft lite källarbar med en pianist som spelade musikalhits och en massa avdankade Broadway-sångare som sjöng allsång. Och en svintuff cocktailbar nere i en dunkel bastuvarm stenkällare där Emil först inte fick komma in för han inte hade leg med sig (han är 28), men Martin hustlade in oss på nåt sätt ändå.
Vi var säkert på några fler ställen också, jag minns inte helt klart, men kul var det. Som fan!
Avslutade med en fet pizzaslice och sen taxi hem till Brooklyn i New York-natten.

Ikväll blir det Broadway-pjäs!

New York City Boy

Det är morgon här i Brooklyn nu. En alldeles strålande sommarmorgon. Gissar på att termometern börjar röra sig uppåt 90/30 grader, och ACn här bredvid mig brummar som en gammal trakor. Långt borta utanför fönstret skymtar Frihetsgudinnarn. Brorsan och farsan sover än. Själv nöjde jag mig med nio timmars sömn efter en ganska hård gårdag. '

På gaten på Arlanda mötte vi inte bara Anna-Karin Sarri (som satt i kassan på Mettan och är ihop med Tom Pyl) och Magnus Carlsons Elin, som skulle hit bara över helgen för att få lite inspiration typ, utan även självaste Sonny Rollins.
Pappa sa "Thank you for the music" och jag tog honom i hand när vi landade. Han var kool.

Det första man ser när planet slår i marken på Newark är ett stort IKEA-varuhus. Sen är det flygbuss genom industriområden med trettio meter stora "God Bless AMERICA"-banderoller, och jord som är så torr i hettan att det nästan är lite ökenkänsla.
Och så genom en tunnel, och plötsligt är man mitt i smeten på Manhattan. Skyskrapor så höga att man får nackspärr, Broadway, Times Square och Empire State Building. En taxifärd ut till Brooklyn. Folk ser så jävla koola ut. Till och med uteliggarna känns liksom sådär New York-laidback.
Överalt feta stadsjeepar med vältränade svarta rakade män och R&B med en bas som pumpar flera kvarter.

Hänger på brorsans trapp. Känner mig nästsan utstuderat amerikansk, men alla gör verkligen det här. Så kommer han ner, i ännu galnare Örjan Ramberg-frilla än förut.
Vi chillar en stund sen går vi ut på en liten promenad. Den råkade visst vara i sisådär åtta timmar och vi hann se typ halva stan.
Det är verkligen en helt förkrossande häftig stad det här. Ingenting är ens i närheten.
Åt en grym burgare på en fransk restaurang nere vid Bergen Street. Martin berättade vilka områden som var vilka. "Därborta hänger Paul Auster, här i Brooklyn Heights är det lite mer finkulturellt och akademiskt, Norman Mailer bor här".
Hängde runt i Brooklynsommaren, kollade på hus och folk och kände in stan lite bara. Jag blev typ kär direkt.
Gick över Brooklyn Bridge, helt sjukt mäktigt. Fotade mig mot världens kändaste skyline. Såg City Hall, tänkte på Spin City. Gick ner mot Ground Zero, som idag är en gigantisk byggarbetsplats. Det var en rätt konstig känsla att vara där ändå. Man inser hur ofantligt stort det verkligen var liksom.

Vidare genom finanskvarteren. Åt frozen yoghurt i en liten park där en fyraårig svart kille spelade baseball med sin mamma. Såg en tjej som skulle kunna varit Sarah Jessica Parker, men jag tror inte det var det.
Flanerade runt längs vattnet bland NYC-ungdomar som spelade basket, fotboll (!), baseball eller bara hängde runt och rökte gräs. Skyskrapor överallt. New Jersey mittemot. Gick genom Tribeca och Greenwich Village. Taxi uppåt Chelsea nånstans där farsan köpte tangobiljetter och brorsan inhandlade en ny kudde på ett gigantiskt varuhus som hade kanske 50 olika kudd-alternativ. The american way.

Tröttheten började kännas såväl i ben och fötter som i huvudet. Vi insåg att vi varit vakna nästan exakt ett dygn, så det blev tunnelbana hem hit till Brooklyn igen. En Subway-macka och en flaska vatten, sen somnade jag omedelbart till South Park.

Och nu är det alltså morgon här. Foxy Brown bor precis här bredvid.
Vi ska ut och göra lite turist-grejer nu. Beta av ett par muséer och några sevärdheter sådär. Ikväll blir det bar-runda med Emil!


Ta hand om Stockholm så syns vi på onsdag. Jag längtar inte hem direkt.

I'm leaving today...

Sådärja, nu är jag närsomhelst på väg. Ni får ta hand om Euroland åt mig så länge...
Nu flygbuss till Arlanda, väntan, incheckning, nio timmars flygresa... NEW YORK!

If I can make it there, Ill make it anywhere!


48 clumsy and shy

moziggy

Precis som förra året, och precis som varje år, säger vi idag Ett Stort Grattis till Steven Patrick Morrissey, min ende riktige idol i världen sen nästan exakt femton år tillbaka.
48 år idag, två år kvar tills du uppnår åldern som mannen bredvid dig på bilden ovan numera besitter.

Och precis som förra året länkar jag väl till
min gamla Bomben-text också.

Och precis som varje år - förutom förra året - så ska jag fira Mozzer med mina vänner Tom, Calle, Henrik, Kalle, Dake, Martin, Andy, Fredrik, Tilliander och allt vad de kan tänkas heta. Det är tio år sen första gången nere på Hannas nu, men vi är fortfarande exakt samma folk som sjunger samma sånger om samma olycka...
Ni får gärna tycka det är patetiskt om ni vill, själv tycker jag det är väldigt fint, nästan rörande fint. Vi Moz-vänner här i Stockholm.

(Och while we're at it så ska jag ju givetvis passa på att gratulera mina fina vänner Adam och Fanny som även de firar att de blir ett år närmre döden idag!).

Till alla er som korsat Atlanten!

Är ganska slutkörd just nu. Blev en lite för hård helg med lite för mycket alkohol-dekadens, "jag är kär i en panda"-skrivande, kärlekstjafsande och fotbollskaos och lite för lite sömn och vettigheter...

Och sen en massa jobb, och lite för lite sömn igen på grund av det.
Hjälper till lite med ett nytt projekt som jag inte får säga något om egentligen, men det är alltid kul att göra lite nya grejer. Även om det är lite slitsamt att jobba typ dubbelt dock, speciellt efter en helg utan speciellt mycket sömn alls...

Har inte riktigt hunnit ta in att jag faktiskt kommer befinna mig i New York om mindre än tre dygn.
Så overkligt. Man har läst och hört och sett så ofantligt mycket om New York genom livet. Var och varannan film, TV-serie, bok, skiva eller talkshow utspelas ju mer eller mindre där. Bara ett snabbt ögonkast på kvällens basutbuds-TV-tablå berättar om Vänner, CSI NY, Conan O'Brien, Ellen de Generes, New York Undercover, Seinfeld och säkerligen minst ett par till program från Det Stora Äpplet.
Varje dag under hela våra liv matas vi med New York, och nu ska jag dit för allra första gången. Känns faktiskt ganska overkligt. Lite som att åka till månen nästan.

Alla ni som varit där tusen gånger tidigare får gärna droppa några roliga tips och sådär. Inte för att jag tvivlar en sekund på att jag kommer hålla mig mer än sysselsatt med brorsan och Emils tips, men ändå, det skadar ju aldrig med lite extra-tips.

Jag är kär i en hipster

Senaste veckornas stora hype på Internet och hippa Stockholmsbarer har såklart varit Fattaru-Mingus och Sexfemmans "Jag är kär i en kickers" (ja, det ska faktiskt vara ett "s" där av nån jäkla anledning). Sjukt bra och rolig låt, som alltså är en svensk version på T-Pains "I'm in Love (Wit A Stripper)".

Och nu så har bästa Hanna Fahl gjort ännu en version. "Kär i en hipster" är en helt briljant liten sång som lagom sarkastiskt driver med allt och alla som försöker vara rätt. 
Hon namedroppar klädmärken jag knappt ens kan stava till men också allt från Kleerup till Nöjesguidenfester, Carin Wester, Karin Winther, Diplo, ladd, Whyred-jeans, gästlistor, Rodeo-gästblogg, Uffie, Hot Chip, Russian Springbreak, Clitsplit och givetvis MySpace.

Hanna sjöng några rader för mig igår natt på Spyan (hon hade tydligen spelat den lite tidigare på just Russian Springbreak också), och nu fick jag en länk till låten som jag såklart delar med mig av
här!

Jag fucking älskar det.


Här är förresten stans tveklöst två största hipsters på Spymlan-premiären igårkväll. Jag sportar min nya Fienden-Morrissey-tröja, i övrigt är det stentuffa fattigmansmärken som Cheap Monday och H&M för hela slanten. Ciggen är Level och Dana är hipstern som jag är kär i.
jagodanaspymlan


I sommar får man se Jason Spaceman igen!


Jag har sett Spiritualized live tre gånger förut. Första gången var i ett tält på Lollipopfestivalen en solig eftermiddag sommaren 1997. Det jag minns därirfrån är den massiva gitarrmattan, det malande, suggestiva, pumpande och vidunderligt vackra oväsendet.
Andra gången var ett halvår senare på Münchenbryggeriet, den konserten minns jag knappt nånting av idag tyvärr.
Men den tredje gången var nästan fem år senare, 
på Berns den 24 februari 2002. Då hade Jason Spaceman rätt nyligen släppt mästerverket (det andra, det första är givetvis "Ladies And Gentlemen, We're Floating In Space") "Let It Come Down" med den helt förkrossande vackra soulballaden "Stop Your Crying".
Och de var verkligen precis så mördande bra som man bara kunnat drömma om den där februarikvällen på Berns för fem år sen.

Nu ska jag få se dem igen snart. Spiritualized är klara för både Roskilde och Emmaboda i sommar, och jag råkade få en länk med ovanstående liveklipp från ATP i England nyligen, varpå jag fastnade framför YouTube och kollade Spiritualized-klipp i två timmar.

Jag antar att det är ganska många som läser här ibland som är såpass unga att ni knappt har hört Spiritualized ens. Då vill jag bara säga, i all välmening, att ni har ofantligt mycket att se fram emot. Ni har en helt fantastisk låtskatt att upptäcka.


En mulen måndag i maj

Några korta grejer bara då...

- Melodifestivalen (eller ESC som det tydligen heter numera) var precis sådär menlös som jag tagit för givet. Fick för mig att det kanske kunde bli roligt att se trots allt, men efter någon timme eller två så tröttnade jag rätt hårt och efteråt åkte jag bara hem och sov. Mådde dåligt både i huvudet och i magen så det blev alltså inget Kocky på Ace eller några andra galenskaper alls.

- Bajen gjorde en riktig gnetmatch mot Örebro igår, som redan efter tio minuters spel kändes som en typisk 0-0-match, men där min samåkningskamrat från i fredags - Heidar Geir Juliusson - till slut fick in bollen på stopptid! Och mitt intervjuobjekt från i fredags - Richard Kingson - var tveklöst matchens lirare.

- Det är mycket nu... Känner mig lite stressad över det, men det löser sig.
På onsdag blir det fest må jag säga. Spymlan-premiär (och Republik-vårfest exakt samtidigt) följt av DJ-spelningar på först Annakhan och sen Baba Sonics 6-årsfest. Lär bli rätt hårt gissar jag...

Tre timmar med Bajen - och en lunch med Farsan Baloo!

I förmiddags var jag på Söderstadion och bevittnade en ganska rolig Bajenträning.
Många avslutningsövningar, lite tvåmål, lite inläggsvarianter och lite kortpassningsspel var vad som erbjöds och hela truppen deltog sånär som på Mikkel och Erkan som körde rehab vid sidan av, samt Alagie som joggade runt ensam på Årsta IP. Kul att se David tillbaka i full träning, även om han fick tillhöra avbytargänget idag. 
 
Verkar som att det blir Emil som tar vänsterbacksplatsen mot Örebro på söndag, och Haris går in till höger istället för Erkan.

Tony är verkligen precis sådär petnoga och systematisk som han framstår.
Bland annat så körde han en rätt komplicerad löp-övning med Charlie & Paulinho som jag inte fattade speciellt mycket av, och inte Charlie heller vad det verkade som...
Men Tony förklarar konstant hur Charlie ska springa, tänka, agera, i varje tänkbar situation. Det är bra, efter tillräckligt mycket nötande så borde det sitta och då kommer det lossna ordentligt tror jag.


Sen fick jag skjuts med Gunnar & Heidar ner till Årsta där vi käkade lunch. Hela laget, ledningen och jag & Love.
In kommer självaste Tommy Söderberg och hälsar artigt på alla. Lite stort faktiskt.
Ingen aning varför den gamle förbundskaptenen förärade baracken vid Årsta med en lunchvisit, men kanske var det för att kolla in eventuella U21-adepter som Emil, Castro eller Haris? Kanske var det bara en helt vanlig social träff med TA och gubbarna.

Det är fint på Årsta. Även om planen verkligen inte är den bästa, med stora gropar och tuvor överallt, så är det så idylliskt och vackert såhär en vårförmiddag i början av maj att man blir alldeles förälskad nästan.

Efter lunch gjorde jag det som var mitt egentliga syfte med dagen, en intervju med målisen Richard Kingson. Känns alltid lite nervöst att intervjua Bajen-spelare. Speciellt nu när det var en snubbe som för mindre än ett år sen spelade VM-matcher mot Brasilien, Italien och Tjeckien.
Hursomhelst så var han trevlig och skrattade mycket, men jag fick nog inte ur honom något direkt jättevärdefullt dock.
Den lär väl dyka upp närsomhelst på officiella.

Tilläggas bör kanske att Aubynn var med och spelade med avbytarlaget på träningen, och verkade på sedvanligt bra humör under lunchen sen.


Så, nu ska jag inte snacka fotboll nåt mer här på ett litet tag.
Kan bara inte hålla mig ibland, Bajen är viktigt och stort för mig.


Den perfekta dagen

Det gick ju ganska bra igår till slut. Bajen kämpade till sig 1-1 borta mot MFF och visade återigen en lysande moral och vilja genom hela laget. När Tony i halvtid gjorde en rockad där José Monteiro gick ut på högerbacken och Sulan Sleyman in i mittlåset funkade även backlinjen närmast perfekt.
Synd bara att Charlie inte lyckas peta in bolljäkeln i mål på alla de frilägen han får och skapar. Men det kommer. Varken han själv eller Tony verkar nämnvärt oroade, utan tar det hela med just det lugn och tålamod som behövs för att inte frustrationen ska sätta stopp för mål i framtiden. Kolla bara på Sören Larsens första tid i Djurgårn, mannen som sen bokstavligen öste in mål, hade det också minst sagt motigt i början.
Jag börjar tro mer och mer på såväl den briljante taktiske tänkaren Tony Gustavsson som på hela Bajen som lag. Det kan gå bra det här ändå...

Fakta är följande:
Vi leder serien.
Vi har gjort flest mål.
Vi har släppt in minst mål.
Vi har fortfarande många av våra bästa spelare skadade eller ur form, och många till på väg uppåt i formkurvan.
Men...
Vi har samtidigt bara tre ynka poäng ner till Trelleborg på jumboplatsen. Något som varenda tidning och media turas om att göra sig lustiga över en dag som denna.


***
I övrigt blir det här en jobbvecka. Ska skriva en del, fixa lite bokningar och grejer, samt ta tag i en del saker som behöver ordnas. Så det blir nog rätt lugnt på festfronten. Kanske faktiskt ända till nästa onsdag då jag spelar på Annakhan, och det garanterat blir bärs & järn-härva igen!

Lyssnar på This Perfect Day-samlingen "Setting Things Straight 1987-2007" nu. Därav rubriken på detta inlägg, för även om Bajen leder serien och jag för en gångs skull inte är det minsta bakfull så är det ganska långt ifrån en perfekt dag trots allt.

Extrem nostalgikick att bläddra igenom CD-häftet till samlingsskivan. Se bilderna på Mats Eriksson i bakåtböjd indiepose med grå kortärmad t-shirt utanpå den vita långärmade. Med träpärlhalsbandet i två varv runt halsen, och den svartfärgade, lätt lockiga, kortklippta nittiotalsbritpopfrisyren.
Och låtarna.
"Headache", "Can't You See", "Postcard Summers", "I'm In Love", "Fishtank", "She's Got A Horse of Her Own", "Oh Susie!", "This Friendship of Ours", "Could Have Been Friends"...
TPD var mer än några andra bandet som personifierade den där tidsepoken som numera i folkmun brukar gå under namnet "Hannas-tiden". Början och mitten av 1990-talet och folk hade långa luggar, breda Joe Bloggs-jeans, långärmade randiga  t-shirts, gärna randigt i största allmänhet. Eller rutigt för den delen. Rutiga skjortor var inte bara grunge utan letade sig ofta in även i i den anglofila indievärlden på Skånegatan.
Linda Skugge hette forftarande Norrman och vi var nån sorts kompisar på den tiden. Wanndadies, Eggstone, Lasse Sundh-omslag, bob hund, Yvonne, de där nya Kent, Brainpool, Eva Kvanta på Slitz, Nicke Boström, ettnollett, nowhere, Red Sleeping Beauty, Jacke, Oasis-Magnus Talib, Hansi Friberg, Popsicle, Westside, Ceilidh, SA, Terry, Andres, Marcus Törncrantz, Madelaine Levy, Mono, The Face, i-D... 
Pet Sounds som då bara var en skivaffär. Hannas Källare ja, men också WC och Spisen och Temple Bar och Folkhemmet och Studion och Karusell och Tre Backar och Trap Bar och Gino och Melody och Bonden och Hannas Deli och, ja faktiskt String redan då.
Bara att lyssna på när Mats Eriksson sjunger refrängen i "Postcard Summers" ännu en gång, kanske den tusende gången i mitt liv gör att alla de där associationerna spinner iväg i mitt minne.

"So I drink too much
And I think too much
And I'm wondering why
Summers are never what you'll expect them to be..."

En variant av en Bajenkrönika...

Skrev en krönika till Bajens officiella tidigare idag inför kvällens match mot MFF.
För dem som eventuellt är intresserade kommer här en lite annan, längre, tidigare, mer oredigerad och mindre familjevänlig, variant på den:

---
Allsvenskan är återigen sämre än någonsin enligt alla så kallade förståsigpåare. Och att det just nu inte skiljer mer än tre poäng mellan första och sista lag i serien är väl kanske någon form av bevis på det.
Vad vet jag, och  vad bryr vi oss om det egentligen?
Skulle vi sluta intressera oss för en klubb vi älskat passionerat och förbehållslöst i hela våra liv bara  för att det varje dag numera går att se oändligt mycket mer högkvalitativ fotbollsunderhållning på någon av alla sportkanalerna på TV? Skulle vi bry oss mindre om Bajen för att de spelar något som i jämförelsen med Barca, Man United eller Inter mest liknar korpfotboll?

I såna fall är vi ju endast intresserade av fotboll som ren underhållning, och då kan vi ju lika gärna åka nya bergochdalbanan på Grönan som att sitta på Söderstadion och huttra när ännu en tjongboll letar sig upp på det där fula kontorshuset vid Västra. Men det känns som att media <I>vill</I> såga Allsvenskan. Som att de bestämt sig redan innan för att "nu jäklar ska vi förstöra den svenska fotbollen, det är ju mycket godare mazariner på hockey".

Massor av journalister och krönikörer i de stora tidningarna, med den en gång i tiden så briljante Mats Olsson i spetsen, försöker driva nån sorts hetskampanj om "den våldsamma fotbollen" sen en tid tillbaka.
Givetvis hör inte våld under några som helst former hemma på en fotbollsarena, lika lite som eldar eller inkastade föremål gör det. Det är så självklart för nittiofem procent av oss att det knappt behövs påpekas.

Men att som Mats Olsson sitta vecka efter vecka i morgonsofforna på TV och på allvar fantisera om att Allsvenskan ska bli mer som i England (eller som NHL för den delen) är ju faktiskt ännu mer skrämmande än nån enstaka bengal eller inslängd tändare nån gång per säsong. I mina ögon är det så,  men jag antar att många av er kanske inte delar den uppfattningen.

En polare som har följt Arsenal i många många år och ofta åkt över till
London för att se dem skrev en dyster rapport från senaste besöket, det  första på nya, storslagna Emirates Stadium. Det var Disneyfiering, svindyra biljetter och nästan lika dyra chokladmunkar, och sämre stämning än på vilken försäsongsmatch som helst på Skytteholm i februari. Detta alltså trots att det var fullsatt, i världens bästa liga med ett av världens allra bästa fotbollslag. Det var sista gången min polare  kommer besöka London för att se Arsenal live, berättade han uppgivet. I fortsättningen skulle han nöja sig med att följa dem på TV, och vid nästa London-tripp besöka någon match i de lägre divisionerna, där fotbollen fortfarande har själ och hjärta.

För är det verkligen den brittiska utvecklingen vi vill att fotbollen ska få här i Sverige? Lugnt, tryggt och familjevänligt, men samtidigt också fullständigt  befriat från passion, hjärta och engagemang.

Jag vill naturligtvis att barn ska kunna gå på fotboll utan att behöva vara oroliga för att något ska hända. Men jag tycker också att ett visst mått av aggressivitet tillhör en fotbollsmatch. Att spärrarna för vad man får och inte får göra eller säga förskjuts lite när man ställer sig i en fotbollsklack - det hör liksom lite till spelets regler. Om jag vräker ur mig något illa valt könsord om en spelare i Gnaget när han filmat till sig en frispark mot oss, då betyder ju inte det nödvändigtvis att jag verkligen tycker att killen är en idiot på allvar. Ännu mindre att jag kommer slå honom på käften.

Ikväll möter vi MFF nere i grytan vid Pildammsparken. Barnfamiljer och kepshuliganer kommer än en gång vara på samma stadion, med allra största säkerhet kommer det skrikas opassande ord, kanske kastas det också in lite grejer på plan. Men det kommer ändå knappast vara värre för den stora majoriteten av publiken än vad det var på åttio- och nittiotalet när det var fotbollsbråk på läktarna stup i kvarten och Mats Olsson satt lyckligt ovetande på nån bar i New York.

Majoriteten av publiken kommer istället dit för att uppleva en fotbollsfest med Allsvenskans antagligen två bästa lag för tillfället.
Två klassiska fotbollslag som båda kommer från varsin 4-0-seger, och vars möten nästan alltid brukar  betyda tuffa kamper och roliga bataljer. På planen såväl som på klacksektionerna. Men förhoppningsvis delas inga större smällar ut än  nån klockren glidtackling av Kung Eguren eller Sulan på det läskigt effektiva himmelsblå anfallsparet.
Lyckas vi bara samla vårt försvarsspel igen så kan det nog gå vägen, och skulle det inte göra det så är det ändå MFF som bär favoritskapet, med krävande hemmapublik och allt.

Family Romance!



Äntligen kan vi så få höra hur de låter. Family Romance, sprillans nya bandet med Martin & Adam från Bad Cash Quartet.
De spelade på Popadelica i Husqvarna nu i helgen och enligt ovanstående klipp måste jag säga att det låter hur lovande som helst!

Bajen-Hanna!

hanna

Helt plötsligt är det visst helg igen och det firar vi med en bild på världens sötaste indiebebis som nu även är Hammarbyare - Hanna Josephsson!

Carl M Stureplan

Calle Sundevall blir alltså ny chefredaktör på Stureplan efter Alex Schulman.
Han antydde det som ett litet skämt först, och erkände t o m i telefon för mig häromveckan att han "bara skulle hjälpa till litegrann nu i övergångsfasen typ".
Men jag tror det kan bli jättebra. Jag har känt Calle sen 1994 och han har alltid varit såväl engagerad som noggrann och grymt duktig  på det mesta han åtagit sig, vare sig det handlat om att lura av mig söderkrogsskvaller till Aftonbladets Barflugan eller på att styra upp roliga guider åt YoSthlm (som ju faktiskt var siten som senare utvecklades till just Stureplan) eller Pause.

Och precis som Calle säger i
den här intervjun så känns begreppet Stureplan ganska passé numera. Ingen bryr sig längre nämnvärt om att vi fattiga södersluskar ockuperar deras fashionabla ställen, och mina rabiata Södermalmsvänner gnäller inte alls lika ofta om att jag är "Stureplans-bajare" längre.

Som sagt, det blir nog jättebra det där. Kul också att Tom Pyl tagit över som musikchef på Spyan!


Jag gick bara ut en stund

Ja, vaffan, jag har den här bloggen för mig själv. Så om jag inte skriver nåt alls här på fem dygn så betyder det egentligen bara att jag gjort lite saker i den så kallade verkligheten istället för i den så kallade bloggosfären.

Det har väl hänt en del sen jag satt med Terry i soffan hos Joel och hade Mysigt på Möllan (rätt kass film fö) i lördags eftermiddags.
Jag har varit på efterfest i Malmö, hånglat, försovit mig till flyget, fått pröjsa 600 spänn för ett snigeltåg, missat en klassisk Bajenmatch och varit tokförbannad på mig själv för det.
Jag har druckit söndagsöl på Söderkällaren, träffat gamla pluggkompisar, varit på två efterfester på Kungsholmen, sovit på soffa och säng.
 Jag har hängt i Västertorp och svullat massa god mat. Jag har jobbat och skrivit en del, snackat med Anders Wendin om Stockholm och med lite klubbarrangörer om sommaren.
Vi har bokat svinbilliga tågbiljetter till Roskilde! Jag har frusit och svettats om vartannat i det här typiska vårklimatet. Jag har firat valborg och missat att demonstrera. Jag har lämnat in deklarationen. Jag har läst ut Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" och blivit såväl skrämd som upplyft. En riktigt bra bok är det verkligen.

Och så har jag spelat skivor. Inte mindre än fyra gånger sen i lördags eftermiddags faktiskt.
Först på KB på lördagskvällen. Pere Ubu-sångaren David Thomas såg ut som en trött blandning av Freddie Wadling, Frank Black och Sportif-Jonas och han skällde ut publiken (nästan uteslutande rockmän 30+ och med skägg) efter noter. Den levnadsglade spillevinken avslutade med att sittande på sin stol, halsandes sprit från sin fickplunta berätta att "now we've reached the best part of the show - the end".
Sen tog jag och Terry över och fullständigt välte hela KB. Det var en av de bästa spelningarna på riktigt länge. Tokfullt på dansgolv och scen, rökmaskin på högvarv, indiehits och andra hits och slängkyssarna och kramarna och berömmet bara haglade. 

I måndags spelade jag så på Happy Manday nere på KGB. Madchestah rave on! En hel del gamla vänner och bekanta och rätt bra allsångsröj stundtals. Direkt efteråt drog vi till Spy Bar där Johan Mattsson bad mig hoppa in i Victoriasalen, varpå jag helt plötsligt spelade fram till fem med lite väl mycket gratisbärs o järn. Men jag hade tydligen ett bra dansgolv där också.

Och så igår dårå. Finaste Isobel firade att hennes bok släpps nu. "Jag går bara ut en stund". Och jag fick äran att spela lite skivor på mysigt intellektuella Restaurang Deville på Roslagsgatan. Trots att ena CD-spelaren inte riktigt ville vakna alltid, så var det en väldans trevlig tillställning. Hälsade på Eric och Lelia, Richard och Jenny, Jesper Högström, Sigge, Björn af Kleen och några till ur mediageggan. Och så läste Isobel några stycken ur boken så jag, och flera med mig, blev alldeles tårögda. Fick en jättefin dedikation och har precis börjat läsa nu, det känns som jag kommer beröras av den.

hits